Trist

Trist
Skrivet av	Anonym
Att ni inte verkar kunna skilja mellan svår uppväxt och att vara med i AKF och gnälla om att man är adopterad. Tack för er insiktslösa empati. Jag måste säga att jag är riktigt less på att se hur det finns två läger, de som är som Tobias Hubinette och verkar helt urskiljningslösa och de som blint bedyrar att allt är så underbart. Min verklighet ser helt annorlunda ut. Jag anser att väldigt lite av de svårigheterna jag haft handlar om att jag är adopterad. Jag har haft det mycket svårt som barn och som tonåring. Men har ändå lyckats ta mig genom livet på bra sätt. Antagligen bättre än många, även bättre än er trots att jag antagligen haft det mkt svårare på alla plan än de flesta av er. Jag har prestigefyllt arbete, och mkt bra utbildning, bättre ekonomi än de flesta. Haft turen att födas i ett fördelaktigt yttre vilket har gagnat mig på många sätt och vis. Ni känner inte mig, ni dömer mig utifrån er verklighet. Jag har blivit våldtagen, misshandlad, utsatt för psykisk och fysisk misshandel, av mina föräldrar och andra i min närhet, när jag var barn. Jag tänker inte be er om ursäkt för det. Media säger att alla vi som haft en med min jämförbar uppväxt skall vara representerad i psykvården eller självmordskandidat, jag är inte ngt av det. Den enda vård jag fått är privat och den kan jag lova att jag betalt för själv. Däremot betalar jag mer skatt än vad genomsnittssvensson gör. Att barn har en svår uppväxt inträffar oavsett om man varit adopterad eller biologisk. Alla blir inte lucia. Att inte kunna uttrycka detta och se saker och ting för vad de är, vittnar om blindhet, inskränkthet och ointelligens. Lotta li frågar här vad jag vill säga med detta jag skrivit nedan "ur mitt hjärta" och det är just det jag vill säga: Man får lov att uttrycka smärta och sorg utan att andra skall döma och uttrycka menlös, insiktslös empati typ: "du verkar ha lyft dig lite grann". Riktigt patetiskt!! Jag reklamerar fler adopterade, biologiska, människor helt enkelt, som vågar resa sig upp och säga: Jag har haft en hemsk barndom, jag har blivit misshandlad, utsatt för övergrepp etc. Och ändå ha en stark och tydlig personlighet. Att våga prata om det hemska, det som skall censureras och tystas ner, incest, barnsexhandel etc, är det enda sättet att visa att det inte är ok. Det är det enda sättet som det lilla barnet kommer att våga tala om det. Jag minns, när jag var kanske 12 år och jag hörde om en känd politiker jag tror att det var Anna-Greta Lejon berättade om att hon under sin barndom blev systematiskt utsatt för sexuella övergrepp. För mig blev det ett riktmärke, att våga säga, att våga uttrycka det och ändå vara respekterad, framgångsrik och ha integritet. Jag beklagar att ni har en så, menlös och insiktslös syn på saker och ting, både här, på AKF, adoptera.nu. Någonstans känner jag att jag tillhör denna grupp, adopterad, och jag känner ofta ansvar för denna grupp men jag inser mer och mer att vi bara är en samling individer med olika förutsättningar, olika syn och olika perspektiv. Jag inser att jag inte har så mkt gemensamt med många av er och jag kan bara beklaga det.
Svar på tråden: Trist

Ja, vad ska man säga
Skrivet av Lotta Li
Om man inte har haft en hemsk barndom då. Vad ska man säga då? Då kanske det bara finns "patetisk insiktslös empati" att ge. Synd att du inte kan ta emot det och se det för vad det är, nämligen det bästa vi som inte har dina upplevelser kan ge? Visst är vi adopterade en samling individer med olika syn och olika perspektiv. Du får naturligtvis skriva ur ditt hjärta på ett diskussionsforum. Men eftersom vi är olika människor här med olika erfarenhet så får du ju vänta dig olika reaktioner på ditt inlägg. Eller tycker du inte att vi ska få reagera på vårt sätt? Om du tycker att vi har en menlös och insiktslös syn på saker, varför upplyser du inte oss istället för att skriva en monolog utan förklaring och sedan spy galla på oss när vi reagerar? Jag förstår att du reagerar på mitt första inlägg. Men jag har också förklarat varför jag reagerade som jag gjorde och bett om ursäkt.

Ja du Lotta li
Skrivet av Anonym
"Spy galla över er" är långt ifrån vad jag gör. Jag läste återigen genom alla mina inlägg och jag kan bara konstatera att det du skriver till mig gäller för dig också. Min "monolog"-som du med viss ironi uttrycker det,är det innersta i min smärta är ngt oerhört personligt och något mycket uppriktigt och ärligt från mig, ur mig. Just detta tycker jag att du behandlar på ett hänsynslöst och direkt ELAKT sätt. Det du uttrycker är direkt elak, och det är ingenting jag tycker det är ett faktum. Jag måste säga att dina angrepp liknar mer personangrepp. Det paradoxala är att vi inte känner varandra. Och jag går inte längre än så här. Jag anser att din ursäkt, med de ord du använder i ovanstående uttalande vittnar om en oerhörd outveckling och empatilöshet. Återigen, jag avslutar diskussionen här från min sida. Jag håller INTE med dig, Lotta li.


Ja du Anonym
Skrivet av Lotta Li
Du kommer med påhopp på oss som skriver i denna grupp om att vi är "blinda, inskränkta och ointelligenta" Du kallar Sonyas empati för patetisk. Då kan jag inte låta bli att reagera och skriva hur jag uppfattar dig. Om du tycker att jag är elak och empatilös får stå för dig. Det är helt DIN tolkning. Jag förstår att du har gått igenom en hel del och jag förstår att jag inte kan diskutera med dig på ett normalt sätt eftersom du tolkar allt jag säger på värsta möjliga sätt. Kanske hör dina funderingar hemma mer under "Känsligt snack" där det mer handlar om medkänsla än vanliga diskussioner. Jag önskar dig öppet och ärligt ett bra liv. Nu tänker jag inte diskutera detta mer. Vi kommer helt enkelt inte längre.

hörru lottali,
Skrivet av Mikaela
prata för dig själv!

Svar till ditt inlägg Hej Sonya
Skrivet av Sonya
Jag håller med dig i det du skriver om att denna diskussion behövs, men att den också kräver en hel del. Mod, torde vara en av de största egenskaperna för att som drabbad våga starta den. Att resa sig ur de svårigheterna och våga prata om det. Jag kan gissa att du efter dessa trådar kanske tappat lusten och tron att det skulle fungera här på vårt snack, men det kan det kanske ändå. Själv har jag haft en problemfri barndom, visst har jag märkt av det inte alltid varit positivt att vara adopterad, men de små problemen känns ganska banala jämfört med det du genomlidit. Just då, under skoltiden, var det dock jobbigt ibland, men jag tror nog att det inte handlade så mycket om mitt ursprung, utan bara att vill barn vara elaka så hittar dom alltid nåt att tracka på, och då var väl mörk hy ganska "tacksamt". Men att bli utsatt för det du råkade ut för är fruktansvärt, inget någon borde få gå igenom. Jag tycker det var bra att du i inlägget trist förklarade mer, jag måste erkänna att jag efter mitt första klumpiga inlägg läste din bön några gånger för att verkligen förstå. Det krävdes, eftersom jag var tvungen att sätta mig in i författarens (din) sätt att skriva. Den var så hemsk o sorgsen skriven, men lämnade många frågetecken men när man skriver av sig så så gör man det för sin egen skull, inte för andras. Därför tycker jag att det var modigt av dig att skriva den på fN. Sen var det bara olyckligt att jag inte hade ett bättre sätt att uttrycka min medkänsla på. Men nu ser jag att du förstått att jag inte är så hemsk. Du skriver om T.H och hans synsätt, vilket jag inte är insatt i för fem öre. Däremot är jag mycket väl medveten om att alla adopterade inte får det särskilt bra av många olika anledningar känner själv flertalet IRL som har/har haft det riktigt jobbigt pga det. Men så finns det också såna som jag som fick det förhållandevis bra här i Sverige, och att sätta sig in i din situation är ju så oerhört svårt o ogreppbart. Du skriver också att du känner ansvar för gruppen adopterade, och det är något jag också känner. Att vi är olika är ju ganska självklart, men det är lite det som jag gillar med detta forum, vi är en grupp med en gemensam faktor som binder oss samman därifrån finns det lika många olika individer som snackare. Denna diskussion vittnar dock om vad lite man vet om varandra och hur mycket man tror man vet... Vi pratar ofta om ganska glada lättsamma saker, det är väl så att det är lättast och också roligast + att många är rädda för/ovilliga att göra det du gjorde ta upp nåt riktigt svårt o personligt. Men så är det väl rakt igenom hela livet. Kan man undvika tunga ämnen så gör man det. Precis det du försöker uppmana människor att inte göra. Vi får se vart/om denna diskussion leder någonstans.


Hej Anonym!
Skrivet av Gita med Nellie
självkalrt får du skriva här, ingen annan har sagt något annat, den här sidan är till för oss adopterade att få lufta våra tankar osv. Vi är många här inne som haft en både bra och dålig uppväxt. Jag tillhör nog dom som har haft en väldigt bra uppväxt till det yttre, men ingen har sett vad som hänt bakom "stängda dörra" Men i dag har jag gjort upp med det förflutna och mår väldigt bra. Har en bra familj, man och 3 barn och en bra ekonomi och ett bra jobb. Jag bara undrar, du verkar må väldigt väldigt dåligt, har du varit och pratat med någon och fått hjälp? Hur menar du med att du ofta känner ansvar för denna grupp? jag försåt inte? JAg kan säga för egen del, att jag kan pratat om min barndom, och jag skäms inte för det, förr gjorde jag det men idag är jag så stark i mig själv att jag delar gärna med mig om det finns folk som mår dåligt och behöver prata, jag lyssnar gärna. Känner du att du vill skriva av dig maila gärna. kram GITA!

Trist

Ja, vad ska man säga

Ja du Lotta li

Ja du Anonym

hörru lottali,

Svar till ditt inlägg Hej Sonya

Hej Anonym!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information

Trist

Ja, vad ska man säga

Ja du Lotta li

Ja du Anonym

hörru lottali,

Svar till ditt inlägg Hej Sonya

Hej Anonym!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information

Svar till ditt inlägg Hej Sonya