får skriva av mig lite

får skriva av mig lite
Skrivet av	myzoxe med robin i magen
eftersom vårt barn är så sjukt inne i livmodern nu och kommer inte klara sig, så tänker vi det bästa för bebisen genom att ta bort det. Men det är ju eg. inte abort eftersom hn är så sjuk. Hn kommer ju ändå att dö. Jag vill inte bära på detta längre än jag måste. Jag vet att min kompis som e kristen är emot aborter, även jag. Men jag ser som sagt inte detta som abort. Inte längre. Inte när jag vet hur sjukt barn jag går och väntar. är jag dum som tänker så här? Nu har jag ju inget val egentligen. Mamma är med oss och vi har deras stöd. Bebisen kommer iaf få en fin begravning. Ville bara skriva av mig lite tankar... kram för stöd och peppning... kramisar
Svar på tråden: får skriva av mig lite

Skickar
Skrivet av Hoppfulla Li
omtanke, bön och styrkekramar till er! Är så ledsen för er skull! Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig. Ps. 23:4

Jag vet inte vad jag ska skriva
Skrivet av Katarina_79
för att det inte ska bli fel. Men eftersom du frågar om du är dum som tänker att det inte längre är abort så känner jag att jag måste svara ändå. Har du sökt Gud i detta? Bett om hans vägledning? Gud vill aldrig död, bara liv, och jag anser att en abort alltid är en abort och att det inte är vi som ska bestämma om en människa ska leva eller inte. Den nya tekniken som gjort det möjligt att se om ett barn är friskt är inte alltid av godo. Hur du än gör kommer du att tvingas sörja detta barn, för ett barn är ju vad det är, det har du själv flera gånger påpekat, det handlar inte om ett foster. Eftersom jag också tror på Guds helande makt skulle jag in i det sista be och hoppas att mitt barn skulle överleva. Att det skulle vara det bästa för barnet att ta bort det tror jag inte på. Jag är så ledsen att det visade sig att ert barn verkligen är så sjukt, jag bad för er i går när ni skulle på ultraljudet och hoppades så att det skulle visa sig att barnet var helt friskt. Förlåt mig om jag gjorde din situation ännu jobbigare nu, BE Gud visa dig rätt väg!! kram


Du...
Skrivet av Therese
skickar månag styrkekramar!! Din lilla älskling kommer att komma till ett ställe där h*n inte har ont längre!! Läs " Sommarlandet2 av Eyvind Skeie...den har hjälpt mig....

Svåra tankar (tvärlångt)
Skrivet av Madde B
Oj vad jag har brottats med samma tankar och vänt och vridit på allt fram och tillbaka. Nu kommer jag skriva väldigt öppet om hur jag tänkt och jag hoppas ingen tar illa vid sig... Då vi fick reda på att Wilhelmina skulle dö ifrån oss kände vi båda att vi inte ville avbryta garviditeten men samtidigt kan jag erkänna att jag bad och ropade till Gud att han skulle se till att hon dog snabbt. Att gå med ett levande barn i magen som man inte ska få träffa i livet är så tungt så det går ju inte föreställa sig. En del av en vill bara att allt ska vara över medan en annan del givetvis vill att barnet ska leva så länge som möjligt. Efter två veckor sa min barnmorska att det var dags att jag började glädja mig över mitt barn igen och ajg trodde ärligen talat att ajg skulle klippa till henne :-) Jag sörjde och kämpade för mitt liv, hur skulle jag kunna knyta an när jag visste att Knottis skulle dö. Men efter ett par dagar började det sjunka in och de sista två veckorna kunde jag återigen klappa magen och sjunga för lillan därinne och tala om hur mycket jag älskade henne. Då jag läser vad du skriver myzoxe, känns det som du har kommit så oerhört mycket längre än mig på det området. Du utrycker sådan stolthet och kärlek till Robin. Det kommer du ha hjälp av senare för precis som Katarina säger här ovan har ni en sorg framför er som liksom bara inte går att hoppa över. Att du kan veta att han kände din kärlek och lycka över att ändå få upplevt honom - det kommer vara en enorm hjälp, tro mig. Då vi väntade Alfons och Victor blev jag igångsatt i v. 35. Detta innebar förståss att Victor dog för han hade ingen chans att leva utanför mig. Det var fruktansvärt att åka till sjukhuset och veta att snart skulle vi få träffa dem men samtidigt skulle vi förlora honom. Men ingen tyckte det var fel att vi satte igång förlossningen (trodde jag iofs inte heller att någon skulle) Inför tredje graviditeten var jag livrädd att något skulle vara fel igen och jag tänkte mycket på hur vi skulle göra om även detta barn skulle vara skadat. Jag tror inte jag hade klarat att gå hela graviditeten en gång till. Jag ångrar inte de andra gångerna men det är så ofattbart svårt så jag tror helt enkelt inte det hade gått. Att göra abort i vecka 15 då vi kunde se en eventuell skada var också helt otänkbart. Vi är båda helt emot abort och att "låtsas" som det bara var något som blivit lite fel och så försöka igen - nej det var inte för oss. Jag diskuterade en del med vår pastor också för ajg kände att det är väldigt svåra frågor och jag ville ha i alla fall en riktlinje redan innan jag blev gravid igen. Så ... för mig kändes det till slut som en lösning att avbryta graviditeten i vecka 21-22. Egentligen handlar det ju om samma sak med Victor (även om alla runt om mig förfärade sa att "sååå kunde jag ju inte tänka...") Vi avbröt graviditeten då också och det innebar att han dog. Det som gjorde skillnaden för alla det var att det var så sent att om han varit frisk hade han klarat sig. Därför kände jag att jag skulle viljat gå till v. 22. För teoretiskt sett så skulle barnet då kunna överleva om det var friskt. Skulle Gud göra ett mirakel (vilket jag hoppades men inte trodde ;-) skulle det ha chansen att klara sig, visserligen mikroskopisk men ändå. Jag kände att det beslutet kunde jag försvara inför alla. Hade de inte sagt att vi gjorde fel med Victor kunde de inte säga något nu heller. Så jag förstår dig helt och hållet. För mig var det viktigt att det var barn jag fick inte sjuka foster som togs bort. Din Robin är redan ett efterlängtat barn och jag kan egentligen inte se några moraliska fel med att sätta igång förlossningen redan nu. Vill bara skicka dig många stora kramar och hoppas jag inte upprört dig med mina funderingar. Du får gärna höra av dig igen om du tycker något av vad jag skriver är helt upp mot väggarna tosigt.

Blev lite luddig ser jag
Skrivet av Madde B
Alla de tankar jag hade inför tredje graviditeten blev just bara teoretiska (avbryta i v.22 osv) Vilgot var frisk och Alva som kom för ett år sedan är också frisk. Vi kommer heller inte våga att ta risken en gång till utan nu får det räcka - fem barn på fyra och ett halvt år känns ganska OK även om vi inte får träffa två av dem än på många år (förhoppningsvis...)


Måste fråga...
Skrivet av Orpa
När man sätter igång så här tidigt. Har de då gjort precis som vid en vanlig förlossning som sätts igång? De jag känner till som varit runt v. 18-20 har man först gett något som gör att barnet dör för att förlossningen sedan ska komma igång nämligen och detta känns ju inte direkt som ett mindre lidande för barnet än att få gå så länge som möjligt i mammans mage? Hoppas att man verkligen "bara" sätter igång då. Personligen skulle jag nog vilja försöka gå så långt som möjligt för att om möjligt kunna rädda barnet om utifall att de trots allt och mot förmodan gjort en felbedömning, men i en sån här svår situation kan ingen annan tala om för en vad som är korrekt tror jag. Däremot kan man förståss själv söka alla fakta för att veta allt och alla möjligheter osv. Kram till både Mysoxe och Madde skickar jag!

Vet inte säkert
Skrivet av Madde B
Wilhelmina var ju redan hos Jesus när jag tog Mifegynetabletterna. Det var ändå jättesvårt tyckte jag - trodde aldrig i mitt liv jag skulle behöva ta ett abortpiller brr. Men deras egentliga verkan är inte att barnet dör utan de mjukar upp livmoderhalsen och påverkar livmoderslemhinnan. Så att barnen oftast inte lever då graviditeten avbryts med Mifegyne beror på att de är för små att klara de enorma påfrestningar en förlossning innebär. Förstår helt din tanke med att gå tiden ut pga risk för missbedömning. Jag skulle inte heller våga avbryta om jag inte var 150% säker. Wilhelmina kunde de inte säga till 100% att hon inte skulle klara sig. Det fanns en mikroskopisk möjlighet trots allt så abort kunde aldrig varit ett alternativ i hennes fall. Däremot Victor hade acrani och han saknade alltså skallbenet och hela hjärnan. Ovanför ögonbrynen och halva öronen var det bara platt och det är inget man misstar sig. Även jag och Thor kunde hur lätt som helst se på UL att halva huvudet var borta. Jag är så glad att vi hade kraften att orka gå "färdigt" båda gångerna men även att jag inte ångrar något var det så tungt att jag inte tror jag skulle klara det en gång till. Det gör också att jag inte kan råda någon annan till att göra vårt val - bara berätta hur vi tänkte. Tack för kramen :-)

Måste nog
Skrivet av Ebba m 3
hålla med Katarina_79.Men jag förstår verkligen att det är svårt. Men Gud är miraklernas Gud och han Vill inget hellre än att hjälpa er i denna svåra stund. Jag vet flera olika fall där Gud har gripit in och gjort helt övernaturliga mirakler. En kvinna i min församling väntade i våras ett barn, på ultraljudet visade det att nåt var fel, hon blev skickad till Linköping för vidare utredning. Men innan hon åkte så bad hela församlingen, och det so´m var fel hade mirakulöst rättat till sig. Läkarna förstod ingenting. Nu är barnet en frisk och glad liten kille på snart 5 månader. Så länge det finns liv, finns det hopp. Var vaken i natt och bad för er, hoppas att det ordnar sig!!!


Stora styrekekramar till dig
Skrivet av Sofia m Pamela
Har följd dig lite och tänkt massor på dig. Abort eller inte så är det fullt acceptablet att ta bort det nu. Jag hade inte heller väntat ut en ev spontanabort ed.Jag är också emot abort men i vissa fall finns inget alternativ. Du ska inte känna någon som helst skuld eller ha dåligt samvete för ditt val!! Vad än andra säger. Det är svårt som det är endå. Lyssna bara på dom som stöttar dig. Stor kram till dig och hela din familj.

Kramar
Skrivet av Linda
i massor!!!!!!! Vilken svår situation du är i, får tårar i ögonen när jag läser. Jag har inte varit med om något liknande och kan nog aldrig fatta vad du går igenom just nu! Men jag vill att du ska veta att hur du än gör så kommer jag tycka att du gör rätt, för jag tror att du har sett på detta från alla håll. Jag tycker inte det är fel att ta ut ditt barn, du vet ju att det inte kommer klara sig oavsett. Och jag kan ge mig på att Gud har en plats i sitt knä som bara väntar på din lilla ängel vad som än händer! Jag ska be för dig och önskar att jag kunde ge dig en kram på riktigt!

får skriva av mig lite

Skickar

Jag vet inte vad jag ska skriva

Du...

Svåra tankar (tvärlångt)

Blev lite luddig ser jag

Måste fråga...

Vet inte säkert

Måste nog

Stora styrekekramar till dig

Kramar

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information