Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Är jag feminist? (långt)

Skrivet av Ellell
Ta makten från mannen istället för att fördela makten? Jag kanske svär i kyrkan men skulle hellre vilja samarbeta än att föra krig, kanske öppna ögonen på både män och kvinnor som för en maktkamp. Jag ifrågasätter om jag verkligen skall kalla mig feminist om det då skulle krävas av mig att jag i alla lägen skall gå kvinnans ärenden före mannens vilket jag tidigare visat att jag inte alltid är beredd till. Jag argumenterar däremot gärna för jämlikhet. Männen drar t ex antagligen generellt det kortaste strået i frågor som handlar om vårdnad av barn - fler män i den "kvinnliga sfären" (obs, vill bara förenkla genom att använda generalisering) kan förändra vår samhällsstruktur, tror jag. Därmed skulle också maktfördelningen kunna förändras. Eller är det kvinnors rätt till barnen jag skall hävda? Nej, jag hävdar gärna barnets rätt till sina båda föräldrar istället, om dessa finns (och om de vill familjen väl).

Jag är förstås engagerad i kvinnors underordning i samhället; i politiken, i bolagsstyrelser, i löneförehandlingar, i medias bild av hur världen ser ut etc. Jag vill absolut inte vara delaktig i att fortplanta något manssamhälle skapat för män utan försöka bidra till förändring i de sammanhang där jag kan vara med och påverka. Det är för mig viktigt att se en historia/bakgrund till att samhället ser ut som det gör idag. Jag kan se hur genusstrategier faktiskt präglat vår historia och också hur de präglar vår samtid. Jag är för en total omvärdering av våra könsroller och finner våra nuvarande könsroller totalt förlegade! Det är för mig tecken på människans utveckling att sudda ut gränser beroende av kön.

Ibland känner jag att det enda rätta jag som person kan göra är att utgå ifrån allas lika värde; inte se till genus, sexualitet, hudfärg, kulturell bakgrund etc. Jag menar alltså att inte ha genusglasögonen på därför att jag då skulle erkänna skillnaden som jag egentligen inte tycker skall finnas. Jag menar att om jag behandlar människor (t ex mina barn) efter egenskaper (som visserligen inte är helt bortkopplade från genus) och inte efter kön skulle jag kunna bidra till denna utsuddning av könsrollsgränser. Jag menar att utgångspunkten alltid skall vara att vi alla är individer. Som synes är jag splittrad. Egentligen handlar det om att få definiera feminism (eller något annat) på sitt eget sätt, utan att ha fått reglerna upplästa för sig. Jag kanske borde kalla mig något annat, kan kanske kalla mig genusmotarbetare? Eller kanske rättvise-jämlike-förespråkare?
Svar på tråden: Är jag feminist? (långt)

Visst får du kalla dej feminist!

Skrivet av  Raggsockan
en gång i tiden läste jag sociologi, och jag vart lite störd över alla böcker som skulle omdefiniera orden , eller hitta på egna ord för företeelser som redan fanns. Man gjorde det i mening att vara mera vetenskaplig, Och visst är det bra att berätta vad man menar med orden, men ibland gick det till överdrift, och gjorde det bara lite märkvärdigt och svårbegripligt.

Ett ords betydelse förändras över tiden, och den är olika beroende vem som talar, och i vilket sammanhang. Det är normalt, så fungerar språket. Jag anser att det är vettigare att låta feminist, som är ett bekant uttryck , få vara lite vidare begepp (även om jag har svårt att se Göran Persson som feminist) , och i de fall man har behov av att specifiera betydelsen, då får man göra det då, eventuellt med ett nytt ord som resultat.
 

Anledningen

Skrivet av  Ellell
till min diskussion ovan är egentligen inte att få någons tillåtelse till att få kalla mig feminist eller inte. Jag ser poänger med att i vetenskapliga sammanhang klart definiera vad man(/kvinna) menar med olika benämningar. Däremot i detta sammanhang, eller i livet i stort, ser jag poänger med att man kan ställa sig bakom en grupp man i stort och som idé sympatiserar med. Jag kan t ex kalla mig socialist utan att för den skull ställa mig bakom precis alla delar som alla socialister någonsin behandlat. Jag anser att jag ställer mig bakom den idé bakom feminismen genom att jag tagit till mig tankar om genussystem t ex. Det räcker enligt mitt sätt att se saken.
 

Artiklar från Familjeliv