Angående utbrändhet

Angående utbrändhet
Skrivet av	Många år ........
och vem som blir utbränd. http://www.svd.se/dynamiskt/Naringsliv/did_2278315.asp
Svar på tråden: Angående utbrändhet

Jag tror...
Skrivet av Frk Marmelad
...att det finns ytterligare en faktor som leder till utbrändhet: att inte kunna påverka. Oavsett om det är på arbetet (som jag själv upplevde det när jag jobbade inom barnomsorgen, de viktiga besluten togs högt ovanför mitt huvud, dålig ledning lokalt, många ändringar av arbetssätt utan att det var förankrat hos personal osv osv, säkert vanligt förekommande i vårdyrken kan jag tänka mig). Samma sak när det gäller arbetslöshet: svårt att påverka, fast man sliter och söker jobb kan jag inte själv göra särskilt mycket mer utan allt är utlämnat till arbetsgivarnas godtycke och konjunkturen. Dubbelarbetande kvinna (eller man för den delen): hur man än försöker slå knut på sig själv så är det samma eviga lunk: lämna på dagis, jobba, hämta på dagis, laga mat, städa, natta barn - ett ekorrhjul där en massa krav ställs, man kan inte påverka ett dugg. Lite flummigt kanske S.

Både och tror jag
Skrivet av Cecilia
Att inte kunna påverka sin arbetssituation är en orsak till stress och vantrivsel, där tror jag du har rätt i och för sig. Men det har visat sig att de kvinnor som mest kan påverka sitt arbete själv är de som har mest dåligt samvete och stressar fruktansvärt mycket. De har dåligt samvete för jobbet om de prioriterar barnen, och dåligt samvete för barnen när de jobbar. De rusar från jobbet tidigt för att hämta barnen tidigt, och sedan har de tagit med sig högar av jobb hem som de sitter uppe med halva natten när barnen har sommnat. Får man inte gå hem före fem, så behöver man inte känna sig som en dålig mamma för att man inte går vis tre och jobbar hemma på natten, så det är en stressfaktor mindre med att inte få styra sina arbetstider själv. Pest ellet kolera ...


Hm...
Skrivet av Frk Marmelad
...ja men då kan man påverka på jobbet kanske, men det stora hela kan man fortfarande inte påverka :-(. Äh, jag vet inte S.

Bra artikel
Skrivet av Cecilia, orolig och gnällig idag
Att vara arbetslös är verkligen en stressfaktor. Jag har varit arbetslös(är fortfarande egentligen, men har åtgärd för närvarande) efter att ha avslutat en akademisk utbildning förra våren. Och jag har ständigt fått höra, av kompisar som jobbar mycket och tjänar mycket pengar mfl, att 'Ooh, vad skönt att vara ledig!'. Och jag blir verkligen ledsen när man får höra det, jag har ju inte semester utan är arbetssökande, inom kultur/media och det finns nästan inga jobb för mig! Jag söker de ytterst få jobb inom mitt yrkesområde som finns, men där är konkurrensen benhård, och en massa olika andra jobb som jag är överkvalificerad för - men jag har inte fått komma på en enda intervju till jobb som inte kräver utbildning! De vill inte anställa någon som är överkvalificerad, och det kan jag förstå. Jag skulle nog inte tycka att det var särskilt utvecklande, utan se det som en tillfällig lösning (fast jag skriver förstås att jag är jätte intresserad av jobben), och de vill väl hitta någon som kommer att stanna länge och "veta sin plats". Det känns jätte tungt att ha lagt ner mycket tid, pengar och möda på att plugga och sedan bara stå där med skägget i brevlåda och inte veta om man någonsin kommer att få en riktig anställning. En hemskt otrygg situation, långt ifrån någon semester. Och det är lätt att tappa modet. Och man blir inte rik på det heller. Tur att jag har en rik man som kan försörja mig ;-) Han jobbar inom en mer traditionellt manlig bransch, och då behöver man inte vara lika orolig för att vara arbetslös efter avslutade studier. Tänkvärt är dock att könsfördelningen under hans tekniska utbildning var jämn, men att nästan alla tjejer sedan arbetar med något annat. Kanske kände de sig trots allt inte riktigt välkommna i den manliga miljön? Nåväl, nu ska vi ju få barn i slutet på sommaren. Jag är glad att jag vågade satsa på barn trots att jag är arbetslös. Men samtidigt är jag väldigt orolig över att jag inte har ett arbete att gå tillbaka till efter min föräldraledighet. Det är också en svettig stressfaktor. Visserligen kan jag söka jobb i "lugn och ro" när jag är hemma med bäbisen, och jag kan vara lite flexibel med när jag kan börja ett nytt jobb. Men det blir svårt att tacka nej till ett drömjobb om jag kan få något - kanske får jag bara en enda chans att komma in i branschen efter 4 års studier - då har jag ju inte "råd" att tacka nej, även om jag missar en eller ett par månader jag skulle ha varit hemma med bäbisen. Och jag vill ju inte avstå från den föräldraledighet som jag vill ta ut! Det känns som om jag har väldigt dåliga val möjligheter som det ser ut nu - "Beggers can't be choosers". Den andra scenariot jag är lika rädd för är att jag inte ska få något jobb alls när mina förädradagar är slut. Hur blir det då? Jag vill ju inte ta min sambos ledighet för att jag är arbetslös. Den är ju till för att han ska få vara med sitt barn, och det tycker jag är jätteviktigt! Man är ju inte föräldraledig för att man behöver barnomsorg, utan för att vara med sitt barn - och då ska ju inte jag använda hans dagar också bara för att det blir billigast så. Men att han är föräldraledig och får ut 6000 mindre i månaden - och det kan ju tiden med ett barn vara värd, absolut! - men det funkar ju bäst om jag har en inkomst att bidra med. En a-kassa och en föräldrapenning som blir mindre än 80% känns inte så tryggt att leva på, även om det kanske går. Och tanken var ju att han skulle få egen tid med bäbisen, inte att jag skulle sitta hemma och titta över axeln. Jag tror det är bra att få känna att man tar ett huvudansvar en period, att det ger trygghet och närhet i relationen till barnet. Att få känna att man klarar själv och inte är den "andra" föräldern. Jag vet inte om jag får vara hemma med a-kassa och ha barnet hemma utan barnomsorg, medan jag söker jobb, och att pappan kan ta ut sin ledighet först när jag fått jobb? Då kan jag ju inte ta ett jobb med kort varsel, hans arbetsgivare måste ju veta när han ska vara ledig och anställa en vikarie. Det känns snårigt, och otryggt att inte veta hur det kommer att bli. Jag hoppas bara att jag blir lite uppslukad av att bli förälder och vara hemma med bäbisen, så att jag mest tänker på bäbisen och inte kommer att oroa mig så mycket för allting som jag gör nu. Att ha fullt upp med att sköta bäbis ska få mig att slappna av mer och inte vara en sån grubblare. Jag tror att det "här och nu" som det innebär att bli förälder kan vara väldigt bra för mig , faktiskt. Det är kanske just vad jag behöver för att inte tänka så förbannat mycket jämt. Hoppas att bli en lugnare person som mamma. Ja, hur som helst: Jag tycker att det är förbannat jobbigt och stressande att vara arbetslös och man har all tid i världen för att bara grubbla och oroa sig över allting.

Angående utbrändhet

Jag tror...

Både och tror jag

Hm...

Bra artikel

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information