Att ta plats... hemma (långt)

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Att ta plats... hemma (långt)
Skrivet av	Elanor
Nu är jag deppad. Efter flera års förberedelser har äntligen min dröm gått i uppfyllelse och jag har börjat forska - på heltid, jag har till och med juste betalt. Det har varit avundsjuka på mitt ordinarie jobb och jag har varit ledsen över det, men bestämt mig för att genomföra vad jag vill ändå. Men hemma! Jag tar hem en enda artikel för att läsa på kvällen - men det är helt omöjligt! Tonåringarna kommer med sina funderingar, tvätten ska vikas, mannen diskuteras med - och så märker jag att jag inte läser artikeln förrän jag låst in mig på toa på kvällen för att borsta tänderna - och jag borstar dem jättelänge, hinner med hela artikeln, faktiskt. Häromdagen hörde jag inte vad min son frågade vid middagsbordet, för jag satt och tänkte på en delstudie. Så märker jag att han börjar blanda aioli i soppan: "Men vad gör du? Aioli ska man ha på tallrikskanten!" "Men jag frågade ju nyss och du sa att man skulle blanda den i soppan!" varpå jag inte kan sova på kvällen för jag anklagar mig själv för att ha slutat lyssna på mina barn. Jag har inte längre någonting att säga vid middagsbordet, för vem är intresserad av mina tabeller och artiklar? Så jag är tyst och låter resten av familjen prata. Men jag undrar om det här är samma sak som det var från början på jobbet - att jag var rädd för att betraktas som överlägsen. Det har jag kommit över, där alltså. Är jag nu rädd för att min sambo - som klarat gymnasiet genom att gå om ett år - ska tycka att jag är stöddig? Och att mina barn ska tycka att jag är en frånvarande mamma? Jag har inte ens tänkt på det här som ett problem innan jag satte igång. Någon som känner igen sig? Herregud, jag som skulle bli den lyckliga forskaren. Varför blev det så svårt att ta plats hemma?
Svar på tråden: Att ta plats... hemma (långt)

Inte vara ledsen nu
Skrivet av ärtan
när du äntligen är på väg att uppfylla din dröm! Uppvuxen med en mamma med krävande jobb ska jag villigt erkänna att jag kände mig bortstött ibland. Men hon gjorde helt enkelt så att hon sa "Nu går jag in i arbetsrummet och jag vill inte bli störd, jag är klar om si och så många minuter". Och så gjorde hon precis det. Det tycker jag du också ska göra. Gå in ui ett rum, häng en skylt på dörren med stör ej (fixa gärna en sån liten pappersklocka med visare som visar vilken tid du kommer ut igen) och fräs åt alla som sticker in huvet före utsatt tid. Då hinner du läsa klart och de vet att när du är klar så har du tid med dem och sitter inte och är frånvarande vid matbordet. Lycka till och grattis!

Tja då är vi två....
Skrivet av Annika60
Du beskriver ju mitt liv! Orkar inte dra hela historien just nu, men ja. Jag känner igen mig.


Man får vara vilse
Skrivet av Allis
Först och främst, stort grattis till forskarplatsen. Jag antar att det ligger mycket möda och stort besvär innan du fått den och det ska du vara stolt över. På din beskrivning låter det som om det gamla dåliga samvetet spökar. Du har just fått en ny uppgift och det tar tid innan du kommer att smälta det. Under den perioden är det nog ganska givet att man känner sig lite vilse, tror du inte det? Många missförstånd kan man lösa genom att bara våga prata om vad man känner. Kanske vore det idé att ventilera dina känslor med sambon? Och tänk så här, om det vore tvärtom, hur skulle du känna då? Min fru jobbar med datorer, vilket jag kan väldigt lite om. Ändå pratar hon mycket om sitt jobb och en och annan polett har faktiskt trillat ner på undertecknad. Det har också varit ett sätt för oss att umgås på, tystnad leder nog inte någon vart. Min bästis sambo läser teknisk fysik och skriver just nu uppsats om formler som för mig lika gärna kunde varit kinesiska. Men visst är det klart att man ändå frågar hur det går och vad hon gör och faktiskt lyckas hon förmedla en hel del. För övrigt tror jag mycket på ärtans tips, det blir i längden orimligt att läsa på toaletten :O). Prata med din sambo och dina barn, det är nog det enda raka. Stort lycka till!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv