Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Barnuppfostran!

Skrivet av Jezz
Är alla överens med sin partner om barnuppfostran, eller hamnar ni i konflikter?

Jag och min sambo försöker ha vissa ideal som vi följer, sedan är vi olika som personer och det kommer säkerligen påverka i framtiden. Men vissa regler, som tevetittande, godis, kläder o.s.v är vi helt överens om. Vi är ju medvetna om att man inte kan hålla på alla regler och både jag och min sambo är rätt slappa, vi ogillar allt för många rutiner och vill kunna vara flexibla och spontana.

Det som är svårt är ofta när man är hos andra människor som inte delar ens tankar. Att hela tiden försöka förklara hur och varför, särskilt om de vill vara delaktiga men har svårt att hänga med i våra tankar, detta gäller speciellt mina svärföräldrar som är i sextio-års åldern och lever ett tillbakadraget liv. Ibland känner mig obstinat och det känns så jobbigt ibland!
Svar på tråden: Barnuppfostran!

Jo

Skrivet av  Lena
Jag och maken är överens, vi talar mycket om hur vi bemöter sonen. Vi har båda läst Jesper Juuls bok "Ditt kompetenta barn" som jag tycker är fantastiskt bra, kan verkligen rekommenderas! Inget om könsroller men det handlar om att behandla barnet med respekt.

Annars tycker jag det är lite jobbigt hos släktingar ibland; särskilt i makens familj där det mest finns flickor innan ska det talas mycket om hur annorlunda det är med en liten pojke, man tittar på hans stora händer, kommenterar hur annorlunda han leker och att han låter mycket mer än de gjorde. "Nog är det skillnad allt" hör man alltsomoftast. Det är jobbigt, jag trivs annars väldigt bra med svärföräldrarna, men det är så synd att det ska pådyvlas sånt krafs redan! Jag säger inte ifrån än, men häver upp rösten ibland i diskussioner om vad som är arv och miljö, att jag anser att det mesta är socialt konstruerade roller. Så de vet vad jag står, och då hoppas jag att det når fram så småningom att vi inte önskar att han behandlar som lille tuffingen, eftersom han är en liten gosig kramis, mycket mer än sina tuffa tjejkusiner... Men jag missänker att svärmor ÄNNU mer vill köpa mörkblå kläder nu eftersom han ju alltid har röda kläder annars...
 

diskutera?

Skrivet av  demeter
kan du ta upp detta med svärmor? Att du inte vill att hon ska säga sånt så han hör, och varför?
Hon gläder sig säkert åt den lille killen och vill visa det men en liten pratstund kanske funkar?
 

Hm

Skrivet av  Lena
Tja, man kanske skulle våga sig på det? Hon är väldigt trevlig och sansad på alla andra vis *s*, så det kanske skulle gå bra..? Ska fundera lite på hur jag ska säga isåfall, eller också kan jag tubba maken att göra det, det är nog lättare att han pratar med sin mamma. Ska tala med honom ikväll...
 

Boken

Skrivet av  Jezz
du skriver om, är det en handbok eller förhåller han sig till en speciell pedagogik?
 

Tja

Skrivet av  Lena
Ett förhållningssätt skulle jag säga. Hans grundtanke är att man ska bemöta barn respektfullt, att man, när man säger nej åt något (godis innan maten t.ex.) gör det så att barnet inte blir kränkt (att inte säga åt barnet så att det framstår som dumt eller girigt). Jag kände igen många saker från när jag var liten, saker ens föräldrar gjorde i all välmening men som man själv uppfattade som väldigt kränkande. Ett exempel var när jag vid typ 8 års ålder var sur av någon anledning, och jag minns att min mamma irriterat fräste "nu blir du glad igen, annars åker vi hem!", och hur förtvivlad jag blev över att tvingas se glad ut fast jag var jätteledsen. Han brukar säga att man ska fundera över om man skulle bemöta sin partner eller sina vänner på det sättet man tilltalar sina barn, och om inte, varför... Det tycker jag är rätt bra, barn får ofta irriterade "NEJ har jag sagt" vilket man inte skulle drömma om att säga åt någon annan vuxen.
 

Artiklar från Familjeliv