Uttröttad på min man (och på mig själv).

Uttröttad på min man (och på mig själv).
Skrivet av	Helene med Leo 17/5
Nu har vi haft vår son, första barnet, i ca 9 veckor. Jag är helt uttjatad på min man. Han har varit hemma på semester den här tiden och det är ju bra men han skulle också jobba en dag i veckan. Saken är b la den att han inte släpper sitt jobb, ringer och springer dit i tid och otid. Vi hade bestämt att dela på ansvaret för sonen och på föräldraledigheten. Tyvärr fungerar det uselt, visst han tar sonen men bara om jag ber om det. Han tar inga egna initiativ, handlar vi kläder till den lille så får jag pusha honom att välja mellan olika färgalternativ mm. Jag köpte babyskötselböcker inför födelsen och dem har han inte läst än... Däremot köper han deckare som han plöjer igenom på två dagar, och då får han inte störas i läsningen (ironi). Själv är jag helgalen och skäller på min man och anklagar honom dagligen. Det här jämlika föräldraskapet har verkligen inte börjat bra. Jag är slavdrivare och han agerar som de tre aporna som inget hör, ser eller säger. Stackars, stackars vår lille son. Dagligen har jag dåligt samvete för att jag genom mitt ilskna sätt håller på att skapa en situation där vår son riskerar att bli skiljsmässobarn. Kanske det inte fungerar med jämlikhet i vårt fall utan jag kanske måste acceptera att jag har ansvaret för sonen och vara glad för att min man "hjälper till" istället för att vara bitter över att han inte tar aktivt ansvar. Hushållet fixar han med bra nu i alla fall. Jag älskar ju min man och vår lilla familj och jag vill ju att den här tiden ska vara så bra och fin men det känns som om jag hamnat i en ond cirkel, eller något. Hjälp mig med ideér och tips.
Svar på tråden: Uttröttad på min man (och på mig själv).

tufft
Skrivet av Tingeling med E, J och lilla L
men du är klok du som tänker på det tidigt! Jag skulle vilja säga att du måste backa och sluta vara back up, egentligen ska ju din man kliva in självmant kan man tycka men eftersom han inte gör det tror jag att det är bra om han ser att du inte tar hela ansvaret, genom att du inte håller koll på blöjorna och andra inköp kommer han inse att han måste hålla koll tex, det är ju jobbigt att de tar slut men låt de göra det och låt det bli uppenbart att det är lika mycket hans ansvar som ditt att det finns osv. Lämna över ansvar, ta inte på dig mer än du _vill_. Har du en vanlig sund man kommer han inte låta bebin ligga och skrika, han kommer ta upp honom när han inser att du inte är där först osv. is i magen mao, han kommer tycka att det är jobbigt när det inte finns kläder, missade bvc-tider etc. Du behöver förstås inte släppa allt, du vet ju själv vilka områden som det handlar om i _er_ familj jag skriver ju bara allmänt. Detta är inte för att _visa_ honom utan för att det faktiskt är hans del av ansvaret som du faktiskt inte ska behöva ta! Lycka till!

oj,
Skrivet av ior
ja det har ju inte börjat så bra...men hur hade ni det innan? Var det jämställdt och allt funkade? Nu är det ju skitjobbigt att få barn (tyckte jag iallafall) och man får väl vara beredd på att det kanske kommer bli mer tjat och bråk. MEN att det är så illa nu betyder INTE att det kommer vara så för alltid! Det är omtumlande för båda att bli föräldrar. Kan det vara så att han känner sig lite osäker och att han helt enkelt tror, tar för givet, att du vet "bäst". Så var det med min kille (som är toppen annars) när vi fick barn - jag gjorde precis som du käste alla barnböcker, hade koll på ALLT - blev som en ond cirkel liksom - eftersom jag ju visste bäst eftersom jag hade läst på...helt sjukt, MEN nu, efter tjat och prat o gråt, så är allt mkt bättre! Tror också att det har o göra med att tjejen är större (11 mån), ammas inte lika mycket, och han har hand om henne själv mycket mer (hon kan tom vara riktigt pappig - och han blir överlycklig!) Jag tror att det löser sig - förutsatt att ni kan prata med varandra. Förklara hur du känner och vad du vill att han ska göra.


Hade det likadant.
Skrivet av sara
Men eftersom jag inte ammade, så drog jag iväg en heldag till stranden; ensam! Då var vårt första barn ca 2 månader och jag var trött på att försöka förklara hur jobbigt allt var, Han tyckte inte det fanns mycket att göra med babyn och jag var helt mentalt slut. Drog hemifrån vid nio-tiden på morgonen, kom hem igen framåt 19-tiden på kvällen, hade då legat på en ö i skärgården och läst (och slumrat lite då och då) hela dagen, käkat middag ute med en kompis på sena eftermiddagen och kom hem utvilad och glad. Sambon var i upplösningstillstånd, helt slut! Efter det har jag aldrig behövt på peka att det är jobbigt med barn och att vara hemma. Men jag har också efter det fortsatt att ta mig mycket egen tid, det gör vi båda och det fungerar utmärkt. Ammar du, pumpa ut så det finns att ge. Gå hem till en kompis en eftermiddag eller så, lämna honom ensam med ansvar för bebisen. Jag skulle aldrig ha accepterat ett ojämlikt föräldraskap, en pappa som "hjälper till" är jag inte det minsta intresserad av. Enklast är att ta tag i det nu med en gång, ju mer tid det går desto mer hamnar man och blir fast i sina roller. Annat jag gjort är att när vi har gått iväg hemifrån tillsammans har jag inte packat med en enda grej till babisen. När han väl kommer på att det saknas blöjor och i vårt fall ersättning, är det bara att bege sig hem igen. Han sa första gången, skitförbannad rent ut sagt, "att det trodde jag att _du_ hade tagit med", jag svarade att jag trodde att han hade tagit med det... Elakt kanske, men det funderar bättre än att tjata om det allt och ändå göra det själv. Jag tjatade inte om något, såg bara till att det var nödvändigt för honom att tänka efter och göra vad som behövdes. Lycka till!

Bästa jag läst på hela dan!
Skrivet av politisk vilde, bf 28/12
Skitbra! Kräver dock is i magen... Hade det själv otäckt bra förspänt med maken, han hade inga problem med att dela ansvaret och att utbyta erfarenheter om vad som fungerade bäst när det gällde blöjbyten och lugnande av bebis. Dessutom hade han stor förståelse för att det är himla jobbigt med amningen i början, jag kände mig helt låst och "invaderad" innan amningen stabiliserade sig och jag kunde börja slappna av. Hade han börjat bete sig sådär vet jag inte vad jag hade gjort, faktiskt. Är inte alltid jordens mest pedagogiska människa...

Jag minns hur det var
Skrivet av H-n
när vi fick vårt första barn. Det tog lååång tid innan min man hade fattat att vi var tre nu. Han jobbade över och kom hem vid 8-9 på kvällarna. Barnet var bara min business. Jag var förtvivlad och för ledsen att orka ta strid. Faktum är att detta fortfarande sitter som en "tagg" i mitt hjärta och senast i natt tänkte jag på det. Men jag kan trösta dig med att för oss blev det bättre. Jag krävde att min man var hemma med vår dotter och det var han i 8 månader. Då lärde han sig vad det innebär att ta hand om ett litet barn. Så ge inte upp!! Men jag förstår att det känns svårt. Kram!!


två saker jag tänkte på när jag läste det du skrev
Skrivet av jag
Jag gjorde som du, läste allt jag hittade. Min man var inte intresserad av att läsa något.Men jag tjatade inte utan lät honom välja själv. Jag bestämde mej redan innan vi fick barn att jag ska låta min man vara föräldrer på sitt sätt, hur mycket jag än skulle ogilla det.(med givetvis undantag om han gör något hemskt men så pass bra känner jag min man att han inte kommer att göra det) När sen barnet kom och han skulle göra saker med barnet, byta blöjor, bada, natta och så vidare. Så fick jag bita mej i tungan jätte många gånger. Men jag hade bestämt mej han skulle få lära sej själv. Någon enstaka gång sa jag något, men då alltid i diskret form. Typ Det kanske skulle fungera om man gjorde så. Aldrig att jag tycker att det är bäst att göra så. Min man är riktig duktig på att ta hand om vårat barn även fast riktig som jag gör han inte än häller. Men det är bra i alla fall. Det andra jag tänkte på är att jag tror inte att småbarnstiden går att göra 100% jämnlikt, speciellt inte om man ska amma. Men jag tror att man kan blir mer jämnlika när barnen blir lite äldre. Innan jag fick barn hade jag en massa felaktiga bilder om hur graviditeten och förlossningen och småbarnstiden skulle vara. Så om jag inte kunde föreställa mej exakt hur det skulle bli tråtts att jag hört många berätta jätte mycket om hur det var för dem. Ja då tycker jag att det är för mycket begärt att min man ska förstå hur det känna. Detta är bara mina tankar så ta inget som någon kritik eller på något annat sätt negativt

Vi var i samma läge...
Skrivet av lite anonym för mannens skull
när vår son föddes. Vi hade pratat så mycket innan om det där med delat ansvar och så blev det inte så. Jag var så frustrerad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag kände som du, att om detta inte blir bättre så kommer jag inte att orka vara kvar i relationen. Efter att ha försökt prata med honom utan att nå fram skrev jag ett brev. Jag la det på köksbordet en kväll och sa att "nu går jag och lägger mig. jag vill att du läser detta noga och funderar över innehållet, för detta är riktigt viktigt". Brevet beskrev hur jag kände mig, och hur jag såg på situationen. Jag hade också med ett exempel som jag minns väldigt tydligt, nämligen "att på elva dagar har du bytt en (1) blöja, jag har tagit resten." Jag skrev om min frustration över att se på hur han kom längre och längre från min och sonens vardag. Efter någon timme kom han in och var väldigt ledsen. Vi pratade massor om våra respektive roller och om ansvar och därefter blev det bara bättre och bättre. I efterhand vet jag att min man var lika stressad som jag över situationen. Han slets mellan krav från omvärlden och sin egen ilska över att det i början bara var jag och mina bröst som kunde lugna sonen. Sen hde jag en tendens att tycka att "han gjorde fel" när han inte gjorde som jag skulle ha gjort. För oss var det viktigt att även jag såg när jag gjorde fel, gick in och avbröt när han gjorde på annat sätt än jag skulle gjort, styrde om etc. Mitt brev fick honom nog att vakna upp lite grann, och inse att det bara, bara är han som är ansvarig för sin föräldraroll och sin relation med våra barn. Han tog ett större och större ansvar och jag vågade släppa mer och mer. Vi delade på föräldraledigheten och det gjorde att han idag har precis samma koll på sonen som jag har. Vi har fortfarande konflikter hemma om vem som gör vad, mest handlar det om (brist på) städning. men barnet är ett helt delat ansvar och det känns väldigt bra.

och - jag glömde!
Skrivet av lite anonym för mannens skull
Hoppas att ni löser detta tillsammans. Livet förändras när man får barn. När ni haft så goda intentioner inför föräldraskapet så tror jag att det är fullt möjligt för er att få rätsida på problemen. Lycka till!

Uttröttad på min man (och på mig själv).

tufft

oj,

Hade det likadant.

Bästa jag läst på hela dan!

Jag minns hur det var

två saker jag tänkte på när jag läste det du skrev

Vi var i samma läge...

och - jag glömde!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information