Var ska barn vara?

Var ska barn vara?
Skrivet av	Rudolfina
Det här ämnet passar kanske inte klockrent här, men jag prövar ändå eftersom 1) det lite grann varit uppe på tapeten nyligen och 2) ni är ena vettiga typer i största allmänhet (vilkas åsikter jag är nyfiken på). Jag tänker på detta med att ta med barn på jobb, skola etc. kontra det uppdelade samhälle som Helene pratar om, där barn lever i barnreservat och vuxna i vuxendito. Å ena sidan gillar jag tanken på att barn är med lite här och där, där vuxna är vuxna som Jesper Juul skriver någonstans. Han menar om jag fattat rätt att man inte behöver anpassa sig så väldigt efter barn, utan det räcker bra att låta dem vara med när vuxna gör vanliga vuxensaker, som att laga mat, fixa bilen eller handla. Jag tror på detta, men jag undrar var gränsen går. Ska man ha med barn på jobbet? (Oavsett om man är man eller kvinna.) Är det kul för barn att tvingas vara tysta och "snälla" för att inte störa? Är det bra för vuxna att inte fullt ut få vara de vuxna de är, med vuxnas förmåga att generera stor koncentration, kreativitet och logisk slutledningsförmåga under en viss tid för att utföra ett krävande arbete? För att inte tala om alla tunga, farliga och bullriga jobb. En polis ska hon eller han ta med sitt barn på jobbet? Och visst är studier, t.ex. på universitet, ett arbete. De som tror att studier går att sköta med vänsterhanden brukar inte göra vidare bra ifrån sig ... Visserligen tror jag att det vore nyttigt om barn dök upp i synnerhet i patriarkala miljöer. Föreställ er t.ex. en pappa i kostym på styrelsemöte med tio andra gubbar i kostym, som mellan varven flaskmatar och vaggar. Alla ägnar sig åt allvarliga samtal om aktiekurser och marknadsstrategier, men så fort det gurglar från vagnen så vänds allas blickar dit, huvuden läggs på sned och små förnumstiga leenden sprider sig över herrarnas ansikten precis som det brukar (förväntas ...) vara när kvinnor träffas med barn. Ja, det låter ju kul, men det känns ändå som ett specialfall, dvs. man tänker sig att barn används som ett politiskt redskap, för att mjuka upp patriarkala strukturer. Hur ser era drömsamhällen ut vad gäller detta med var barn ska vistas? Skulle ni vilja att barns och vuxnas världar möttes mer än i dag, och hur skulle det i så fall ordnas praktiskt? Och kan man, som t.ex. Helene hävdar, anlägga ett feministiskt perspektiv på det hela? Hur? En stor och flummig fråga, jag vet, men jag hoppas ändå att någon orkar reflektera.
Svar på tråden: Var ska barn vara?

Gränsen går nog
Skrivet av Kristina
vid det som den omskrivne moderate riksdagsmannen gjorde. Jag tycker inte att det verkar OK att ha med sig sitt barn när man ska prova 25 sorters viner. Generellt är jag emot segregerade samhällen där till exempel singlar bor i singelområden och går på singelbarer och åker på singelsemestrar och aldrig träffar någon som är äldre än 40 eller yngre än 20. Jag vill ha en blandning av människor omkring mig. Å andra sidan skulle jag inte vilja ha mina barn på jobbet hela tiden. När jag var på konferens härom veckan dök en pappaledig kollega upp med sitt barn, och jag skäms över att behöva erkänna att det var lite störande... Djupsinnigare än så hinner jag inte bli just nu.

kort
Skrivet av ior
har inte tid att skriva så ingående, men en sak jag tänkte på är att man skulle ha något slags barnrum på t.ex. universitet, där föräldrar som pluggar kunde hjälpa till att passa varandras barn, ja genom nåt slags system där man turades om. Många vill ju plugga, eller har några poäng att ta igen osv. Kankse har man inte råd att vara ledig som student. Ofta hör man ju att pappan isåfall ska ta barnet o vara hemma, men när barnet är litet och helammas kan det ju vara bra att det är in närheten av mamman (eftersom flaskmatning, utpumpning INTE fungerar för alla, vilket de flesta verkar förutsätta). Nåväl, dessutom skulle ju den andra föräldern eller barnpassaren ha någonstans att ta vägen (man ser ju en del som vankar av och an i korridorerna). ja, lite utopiskt naturligvis, men detta skulle jag tycka vara ett bra sätt att införliva barnen utan att de måste vara tysta osv. Men det där med att sköta studier med vänsterhanden - tack så mycket för den gliringen. bara för att man ä heltidsmamma så kan man faktiskt sköta fler saker. jag har jobbat hårt och det har gått bra!


ingen gliring
Skrivet av Rudolfina
"Men det där med att sköta studier med vänsterhanden - tack så mycket för den gliringen. bara för att man ä heltidsmamma så kan man faktiskt sköta fler saker. jag har jobbat hårt och det har gått bra!" Tror säkert att det kan funka, och det var inte avsett som någon gliring. Det är för övrigt ingen nyhet att många kvinnor dubbelarbetar. Jag bara vänder mig emot dem som tenderar att inte se studier som ett arbete utan som någon sorts hobby (som man tar för givet att man ska kunna utföra samtidigt som man utför ett annat heltidsarbete t.ex. att vara föräldraledig). Få ägnar 40 timmar i veckan åt sitt heltidspluggande och jag säger inte att det alltid har någon betydelse, bara att det ibland får till resultat att studieresultaten bli sämre och att kvaliteten på utbildningarna därmed urvattnas. Ofta är det ju inte särskilt svårt att bara klara tentor. Men visst kan ekonomiska faktorer ligga bakom, det är ju svindyrt att studera (dvs. med inkomstbortfallet). För många med familj är det en omöjlighet.

ja!
Skrivet av Marie
skulle jag behöva imorgon när jag trodde pappan kunde ha barnet då jag skulle på handledarmöte

Ja, var ska de vara? s
Skrivet av ES - bf + 13 dagar ...
För mig är en värld som är fullständigt åldersindelad en tråkig värld. Jag är på inget vis ute efter att segregera och mer eller mindre stoppa in barn i en egen hylla för att stanna där. Men jag anser att man får ta hänsyn till vad de flesta yrken, inklusive studier kräver idag. Det kräver ofta koncentration och i många fall är det också en miljö som fysiskt är olämplig för barn. Alltså tycker jag att man inte ska ha med barn när man pluggar/arbetar annat än i undantagsfall. Att vi inte längre lever i bondesamhället tror jag att vi får acceptera, och vill man ha den närheten med arbete och barn så kanske man får se till att inordna sitt eget liv efter det - inte begära att ens kollegor ska göra detsamma. Förslaget om barnkrubbor på universitet tycker jag är en utmärkt idé! Just den ålder man pluggar är det ju ändå många som vill få barn. Men, framför allt ser jag att man under fritiden bör ha ett samhälle där barn är mer välkomna, lite mer som det är i andra delar av världen. Och självklart har man ju ett eget ansvar i att man i hemmet låter barnen vara delaktiga i vardagen och inte alltid sätter dem framför videon när det är dags att diska.


Väldigt intressant fråga...
Skrivet av Kattis
...tycker jag! Har också funderat en del i dessa banor. "AP-inriktad" som jag är, så tror jag på någon sorts grundtanke om att barn måste ha rätt att synas och märkas även ute i den "stora världen" och inte bara i den "lilla världen" som hem och dagis utgör. Och jag vänder mig också emot den, som jag ser det, tilltagande ålderssegregationen i samhället och som bärjar innebära snudd på vattentäta skott mellan generationerna. Jag tror också att många som är föräldralediga lider av isolering och av att känna att världen är något som pågår därute, medan de sitter ensamma i hemmet med sitt lilla barn. Fast givetvis är det långtifrån alla som känner så. Men samtidigt tror jag det är en omöjlighet att ha barnen med sig på jobbet, så som de flesta jobb och de flesta arbetsplatser ser ut idag. Att ha med ett spädbarn, som sover mycket och som inte kan förflytta sig, skulle säkert funka, åtminstone för dem som har ett jobb som man kan sköta samtidigt som man har sin bebis vid bröstet, exempelvis skriva på tangentbord eller prata i telefon. Men så fort det handlar om barn som har lärt sig krypa eller gå så tror jag det skulle vara praktiskt omöjligt i många fall. Även vanliga kontor är ju fulla av faror för barn, som kontakter, sladdar, bokhyllor som kan rasa osv. För att då inte tala om alla de faror som finns i industrin, på sjukhus osv. Dessutom krävs ju koncentration för att utföra ett arbete och i praktiken skulle det nog bli omöjligt att koncentrera sig om arbetsplatsen vore full av ungar i olika åldrar... Föräldrar som glatt uttalar sig i medierna om att de minsann brukar ta med sig barnet till jobbet och det går sååå bra, visar sig vid närmare granskning antingen ha ett oerhört fritt jobb, eller tillgång till en assistent eller motsvarande som snällt tar hand om barnet medan mamma eller pappa är upptagen. Något som ju är en omöjlighet för t ex en undersköterska på sjukhusets akutmottagning... Sedan så behöver ju barn få vara just barn med allt det innebär av behov att få leka, busa och rumstera om, få springa av sig, få vara högljudda ibland, få kladda med målarfärger och lera, osv, osv... Jag har svårt att se hur den arbetsplats skulle vara utformad som klarar av att tillgodose barnens behov av stimulans. Men en tanke skulle förstås kunna vara arbetsplatsdagis. Dvs att större arbetsplatser skulle kunna ha ett dagis i anslutning till arbetsplatsen, där de anställdas barn skulle erbjudas plats. Det kanske skulle kunna vara ett sätt att uppnå större integration mellan barnens värld och de vuxnas? Då skulle mamma eller pappa kunna äta lunch tillsammans med barnen, de skulle kunna titta till barnet ibland i samband med fikapauser, och barnen skulle kunna turas om att besöka sina föräldrar på jobbet för att liksom göra "studiebesök"? Fast då skulle man förstås få se till att det inte enbart blev typiskt kvinnliga arbetsplatser som hade arbetsplatsdagis. I en jämställd värld skulle det förstås inte längre finnas några typiskt kvinnliga arbetsplatser :-)

Arbetsplatsdagis
Skrivet av Kaja
Själv är jag lite skeptisk till idén med arbetsplatsdagis. Hur blir det om man blir arbetslös - måste barnet sluta sitt dagis då? Eller om man byter jobb. Jag gillar idén med att mina barn går på dagiset närmast där vi bor. Snart kan de själva spinga hem till sina kompisar. Och så länge vi bor kvar kommer de att gå på samma dagis. Vi behöver inte ha det med som en faktor att ta med i beräkningen om man överväger att byta jobb. Av samma skäl är jag lite tveksam till att sätta mina barn i någon annan skola än den närmsta kommunala skolan.

Javisst...
Skrivet av Kattis
...jag håller helt med om dina invändningar. Jag diskuterar mest på ett teoretiskt plan, är medveten om att det i praktiken finns ett antal nackdelar med arbetsplatsdagis. Jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna funka på större arbetsplatser på mindre orter, dock. Då kanske många barn som bor nära varandra har föräldrar som jobbar på samma arbetsplats, och eftersom avstånden är korta på mindre orter så blir det lätt för barnen att umgås på fritiden. I större städer blir det förstås betydligt svårare.


Men...
Skrivet av Kaja
jag funderar också på hur man kan göra för att göra världen lite mer barnvänlig. Jag tycker att vi var lite hårda mot "Helen med Leo". Kanske skulle jag också bli störd av att ha en liten spädis i föreläsningssalen, det är möjligt, kanske troligt. Men man kan ju också fråga sig varför man blir störd. Barn är något onormalt i föreläsningssalar och på andra arbetsplatser. Kanske skulle vi bli mindre störda om det var något alldeles vardagligt med barn i diverse vuxenmiljöer. Nu är jag inte så bevandrad i kvinnohistoria och sånt men om jag inte helt misstar mig så har det där med att vara störande också riktats mot kvinnor. Att kvinnor skulle störa och få studenter att tappa koncentrationen om kvinnor fick studera på universitet. Jag jag är övertygad om att kvinnor störde också, men man har i viss mån vant sig vid kvinnor på univerisitet. Kanske kommer män att vänja sig vid kvinnor i samma rum som männen i moskén också. Bara gud vet. Man kan vänja sig vid mycket som till en början verkar otroligt störande.

Jag har inte tid att fundera över drömsamhällen...
Skrivet av Helena
... men jag reagerade på den nedanstående diskussionen eftersom jag tyckte den saknade barnsperspektivet. Jag har tagit med mina ungar till jobbet ibland när det krisat och även om det har varit relativt tillåtande miljöer och jag sett till att anpassa dagens uppgifter så gott det har låtit sig göra, har det varit tydligt att barnen inte alls har känt sig särskilt hemma, välkomna eller stimulerade i den miljön. Jag tycker visst att ett arbetsliv ska tillåta barn men då snarare utifrån perspektivet att en förälder ska kunna vara borta från sitt jobb utan höjda ögonbryn, inte att ungarna ska vara där...

Ja, egentligen
Skrivet av politisk vilde, bf 28/12
tycker ju jag att barn ska kunna vara med överallt, men så fungerar det ju sällan. Spädbarn som nästan bara sover och äter kan man ju lättare ta med sig, men när barnet når en viss ålder kräver de ju en hel del stimulans och då är de flesta studiemiljöer och jobb där det krävs stor koncentration från föräldern eller medarbetare/medstudenter olämpliga. Feministisk fråga är det förvisso, jag tycker inte man ska behöva be om ursäkt för ett barn som inte stör, men det är faktiskt inte bara mammornas puck att sörja för barnpassningen utan i högsta grad även papporna. Jämför jag med hur vi haft det har de varit lättare för min man att ha med sig barnet till sitt jobb än för mig, som studerade när hon var mindre.


Jag har ett sådant jobb
Skrivet av Allis
som man i stor utsträckning kan bestämma över själv och därmed barnanpassa. Däremot kan jag inte ha med mitt barn när jag föreläser, har jour eller tar emot besök så dryga 50% av tiden går att räkna bort direkt. I mitt drömsamhälle vill jag faktiskt inte heller att mitt eller andras barn är med överallt men väldigt många gånger funkar det att tänka om lite. Jag kan t.ex. planera mina föreläsningar så att de ligger i anslutning till varandra och därmed jobba med rapporterna och utvärderingarna på kontoret. Den som vill anlägga ett feministiskt perspektiv på barnfrågan måste först titta på vem som tar hand om barn, när och i vilken utsträckning. Av alla saker som kan skilja oss åt finns en som påverkar mer än andra och det är klassfrågan. Jag kan bestämma över mitt jobb, röra mig tämligen fritt och har flexibla timmar. Då funkar det att barnanpassa men det gör det definitivt inte om du är låst till en konsumkassa mellan vissa tider.

Jätteintressant!
Skrivet av Amelie
Det finns de som hävdar att en av föräldrarna (läs: mamman) bör vara hemma för att barns och vuxnas världar skall mötas. Men är det så? Ja, i viss mån, kanske. Men jag föreställer mig att en del av de som tänker så har ganska mycket bondesamhällesromantik i sina tankar. Alla skall vara med, jobba tillsammans hela den fina lyckliga familjen, och barnen leker snällt och är nära sina båda föräldrar på åkern och i ladugården, i solskenet på vackra sommarängar, som på den gamla goda tiden då alla var lyckliga... Litet tillspetsat, kanske, men det låter ju fint och jag förstår varför folk ibland vill dras med i den illusionen. Och det kanske är en dröm för vissa att leva så, under nutida förutsättningar, förstås, så missväxt, svält, barnarbete, barnaga och uppfattningen att barn skall hållas på plats inte existerar. I en nutida drömvärld kanske det går att ha med barn på en del arbetsplatser. Jag kan tänka mig att det skulle vara möjligt att ha en bebis och sitta och amma på viktiga affärssammanträden. Men när barnet blir några år gammalt skulle det inte vilja vara med längre, gud så tråkigt, och då kanske arbetsplatsdagis skulle vara något. Hela fina lyckliga familjen går till jobbet, barnen får leka med kollegornas barn under överinseende av snälla barnskötare, och sen äter familjen lunch tillsammans och kan träffas på kafferasterna... Men framför allt tror jag alla skulle vinna på att dra ner på tempot på jobbet. Kortare arbetsdagar skulle ge ekonomiska förluster i början, men i långa loppet skulle man vinna på det, minska sjukskrivningar, öka trivseln. Ja, man kan filosofera mycket om hur ett drömsamhälle skulle se ut.

kort svar
Skrivet av Elena
Jag tycker att det viktigaste är att ställen dit jag tar mitt barn är: - att barn ska kunna vara barn - att alla andra ska kunna vara sig själva Jag vill inte att mitt barn ska behövas begränsas (mer än de vanliga männskliga gränser som vi arbetar med till vardags) men inte heller att andra ska behöva anpassa sig fördärvade för att mitt barn finns med.


Skötbord på institutionen!
Skrivet av Myran med fyra
För ett par år sen installerades skötbord på vår institution, dels på en toalett för studenter, dels på en för anställda. Det kan väl tydas som en markering att barn är välkomna dit! I praktiken är det inte så många barn där, men det är rätt praktiskt även om man bara kommer förbi för att hämta en bok i biblioteket, ett schema elelr något annat praktiskt ärende och har barnet med. Diskussionen om att ha med spädbarn på föreläsningar tycker jag är svår eftersom barn är så olika. Och sen är det väldigt svårt att avgöra vad ett "icke-störande" barn är. Själv har jag främst att med mindre barn till seminarier av lite mer informell karaktär. Ibland har jag själv tyckt det varit störande, men professorn (som är man) är väldigt barnglad och vill absolut att barn ska vara med!!! Ibland är det dock svårt att tolka vad andra närvarande tycker.

trevligt =)
Skrivet av Fumlan
vad bra, även om det inte används varje dag så är det i rätt riktning.

Var ska barn vara?

Gränsen går nog

kort

ingen gliring

ja!

Ja, var ska de vara? s

Väldigt intressant fråga...

Arbetsplatsdagis

Javisst...

Men...

Jag har inte tid att fundera över drömsamhällen...

Ja, egentligen

Jag har ett sådant jobb

Jätteintressant!

kort svar

Skötbord på institutionen!

trevligt =)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information