Det här livet

Det här livet
Skrivet av	KL smått förtvivlad idag
Ibland känns det bara så himla jobbigt att leva det liv jag lever. Idag kändes allt verkligen upp och ner. Min sambo jobbade så jag var själv på morgonen med mina barn. Allt var frid och fröjd fram till att vi skulle gå iväg till dagis. Här börjar striden med påklädning. De stora barnen kan klä sig själva men vägrar konsekvent samtidigt som jag försöker i god ton uppmuntra dem att få på sig jacka och skor osv samtidigt som vår minsta får hjälp. Till slut brister mitt humör och vi blir arga på varandra. Jag börjar klä på de stora samtidigt som de slänger sig på golvet. Till slut kommer vi i väg någorlunda sams. Väl på dagis vill de kissa och lägga upp gosedjuret på hyllan samtidigt kommer en av personalen kommer in och säger att vi måste skynda oss för de ska iväg på promenad (till ett ställe som en av våra äldsta avskyr som pesten). Vi går ut på gården och där står alla barnen och väntar. Samma personal som påpekade att vi måste skynda oss (båda äldsta tycker inte alls om henne) säger "Nu är vi sena, vi måste gå nu" med irriterad ton. Då brister Julia ut i förtvivlad gråt och jag känner att jag nästan gör detsamma. Personalen tar dem i handen och säger att de måste gå och i samma stund brister vår minsta, Hedvig, ut i gråt för jag antar att hon tycker det är otäckt när storasyster gråter. Försöker trösta henne och hinner inte säga ett ordentligt hejdå till Sigrid och Julia som gråtandes går iväg hållandes i den personal de tycker absolut sämst om. Jag får verkligen anstränga mig för att inte brista i gråt för allt blev så jäkla fel. Hedvig blir snart på bra humör för att sedan brista ut i gråt när jag ska gå. Ringer sedan upp en kompis och gråter ut. Nu sitter jag härhemma och ska plugga inför en stor tenta och har bara ångest. jag avskyr dessa slitningar, känner att jag sviker dem så totalt. Hur känner ni och hur har ni det med dagis? Jag känner att jag bara stressar och ängslas mellan barnen och mina studier. Ibland känner jag bara för att lägga ner allt. I synnerhet när de blir sjuka för då har vi liksom inga marginaler alls, jag hamnar efter i skolan, min sambo kan inte vaba för då förlorar vi så extremt mycket pengar och csn bryr sig föga om sjuka barn och hur det påverkar studieresultatet. Nu blev det här ett inlägg som inte riktigt hör hit, men jag fick ialla fall skriva av mig och kanske höra lite om hur ni har det och får allt att gå ihop? Tack för att du läste ända hit!
Svar på tråden: Det här livet

vill bara till tröst
Skrivet av filur m söner 01&04
säga att det går inte att få det att gå ihop för oss heller. Nu är jag föräldraledig och det går så mycket bättre men så fort det är tider att passa så blir det lätt ledsamt. Jag har också en förmåga att bli stressad av dagis tider men du dagis är till för dig det är inte du som är till för dagis. Någonstans försöker jag att verkligen kämpa med att inte låta andra stressa mig. Det får ta tid att säga hejdå på dagis att komma upp på bussen att lassa upp maten i kassan tillsammans med barnen etc. Det är så lätt för oss kvinnor att vara till lags och ändå äer vi ju de största konsumenterna men tydligen inte de viktigaste. Till saken är att de säger aldrig till min man att han är sen!

Åh, jag känner igen det
Skrivet av Helena
Och det tror jag alla gör. Och vilken tur att inte alla livets mornar ser ut så! Tid, tid och åter tid... Jag försöker verkligen än i denna dag (bara skolbarn varav en håller koll själv) att ha så mycket tid på mornarna så att vi inte behöver stressa. Det går väl så där. När jag hamnade i situationer som din i morse, när det blir stress både när man går hemifrån och sen när man väl är på dagis, då har jag oftast stannat tills barnen har känt sig OK. Gått med till parken, en bit på promenaden eller vad det nu har varit (jag har haft turen att ha flexibla tider så det har funkat). Tror du det skulle fungera för dig? Det är ju bara EN detalj men ändå. Man ska inte sitta och gråta och våndas över barnen när man har lämnat dem på dagis! Kan din man vabba delar av dagar med hjälp av flextid och komp utan att anmäla vab? Så slipper han förlora så mycket pengar? Inget att rekommendera vid mer än ett par dagars sjukdom men så har vi faktiskt gjort mellan varven. Och tack och lov är ju sjukdomstiden begränsad - även om det hjälper föga just när man står mitt uppe i det. Inte så mycket till nytta kanske. Men du ska veta att du inte alls är ensam.


Har inga svar
Skrivet av Joppa
men känner stor sympati, har exakt samma upplevelser då och då.....håll ut! Kram,

Tack för fina svar!!
Skrivet av KL
Det värmde kan jag säga! Har faktsikt inte tänkt på att vi kan följa med en bit på vägen, hade ju funkat idag. Det ska jag göra nästa gång. Vi har gjort som du föreslog Helena, när barnen blir sjuka. Men sist de var sjuka så var de det så länge och då fick jag skippa pluggandet till slut, men det är tur att min sambo har en arbetsplats som ändå tillåter det i viss mån. Försöker in i det längsta se till att vi har gott om tid på morgonen, men ibland lyckas det inte och idag var det en sådan dag, som började fint men slutade illa. Ska prata med Sigrid och Julia idag när de kommer hem så vi får reda ut det som hände. Skönt att det finns ett forum som detta!

Jag har också...
Skrivet av Helena
... varit låst i tanken att man lämnar på dagis och punkt och slut. Tror att det är uppfattningen om lillfingret och hela handen som har styrt det, något som tyvärr en del personal, framförallt i förskolan, gärna har talat om. Att man ska visa fasthet och trygghet (fast man inte känner så) och så gå när man har tänkt, annars kommer barnet inte att acceptera att bli lämnat osv. Det där är snack, anser jag numera. När barn trivs i grund och botten som mina har gjort både på dagis och i skolan, då måste man ta avvikelserna på allvar och bekräfta barnets ledsnad och behov av lite extra stöd. Det gör all skillnad och nästa, gladare dag är det inte alls nödvändigt. Om jag får spåna vidare måste jag säga att den där gamla uppfattningen underminerar deras egen sak - som om de inte litade på att barnet faktiskt kan trivas på dagis utan allra helst och alltid vill följa med föräldrarna hem... Ja, det blev en utvikning.


Lämna tidigare
Skrivet av Omnia
Tidigare såg jag mig som lyckligtlottad att jag var studerande och därför kunde lämna sent på dagis. På dagiset vi då hade var tiden för sista inlämning satt vid 9.30 för efter det började aktiviteterna. Detta ledde dock till att ibland även fast vi kom 9.25 hade de redan samlat barnen och vi kom "sent". Sen hade vi en period då jag hade föreläsningar tidigt, så mannen flexade och lämnade till 9. Fungerade mycket bättre, vi fortsatte med det för då gjorde det ju inget att vi kom tio minuter försent eller tio minuter för tidigt. Mycket lättare att ta det i barnets takt. Som studerande har man ju rätt till heltidsplats, så dagis ska ju inte lägga sig i att jag åkte ner till skolan och drack te. Fast nu verkade de ju lite allmänt suriga på ert dagis, vi fick aldrig några kommentarer utan mer känslan att de börjat utan vårt barn. Det där med sjukdom är ju typiskt, det är svårt att plugga med sjuktbarn och sen blir man sjuk själv efteråt... Ville mest säga att du inte är ensam. =)

men...
Skrivet av LottaH med Viggo 20 mån. och v.30+4
Låter verkligen inte som en bra dag... Men hur mycket kan ni egentligen förlora på att den man VAB:ar? Om barnen är sjuka längre perioder kanske ni i alla fall kan dela 50-50 på sjukdagarna. Det blir ju inte billigt i längden heller om du halkar efter med studierna?

Oftast
Skrivet av KL
Är det min sambo som tar sjuklingarna genom att senare jobba in eller ta komp. Vi förlorar ganska mycket pengar när min sambo är hemma, har inte så mycket marginal rent ekonomiskt. Studierna blir mest en fråga om att bita ihop och köra på och det är väl det som är det jobbiga, att orken tar slut. När barnen är sjuka så blir det så mycket med det, ofta alla tre samtidigt och gärna att någon av oss vuxna blir det också. När vi är friska och allt flyter på så kan livet kännas alldeles ljuvligt men när det blir motgång rasar allt på grund av att vi inte har så mycket "spilltid" och reservkrafter om du förstår hur jag menar?


Hoppas...
Skrivet av ES
... det gick bättre idag! Har inte många tips att ge, kan bara hålla med de andra om att än mer tid på morgonen och att följa med/stanna kvar tills det känns OK är bra idéer. Vill bara skicka lite sympati! kram

Idag
Skrivet av KL
lämnade visserligen min sambo men det hade gått jättebra, inga tårar utan snarare en glädje över att vara på dagis. Och jag fick tillbaka en gammal tenta som gick riktigt bra plus att jag träffade min handledare och diskuterade min uppsats (en annan ångset i mitt liv:-)) och det såg också bättre ut en jag anat. en dag senare alltså, så är mitt liv i en annan dager. Skönt! Tack för omtanken!!

Gott att höra! (imt)
Skrivet av ES
.


hej
Skrivet av Fumlan
ligger inte problemet i att du får för stort ansvar för barnen jämfört med din sambo? det kan tära på vem som helst. att han aldrig kan vara hemma när de är sjuka, att hans arbete alltid går före dina studier. i det här fallet kanske det är en bra lösning att du är hemma ifall det är mycket pengar som går förlorade. men pengar inte allt! om det är du som får skjuta upp studierna allt för ofta borde han kompensera dig på annat sätt. några lediga timmar för dig själv på helgen, att han lagar maten, att han städar, tvättar osv. det kan han göra efter jobbet och det är möjligt! du sviker inte dina barn genom att plugga, du gör tvärtom något bra för er framtid tillsammans!

Hej
Skrivet av KL
Oftast är det min sambo som är hemma när barnen är sjuka men just nu under några veckor så var han tvungen att jobba in lite extra pengar och det blev lite väl slitigt för mig, nästan beredd att hålla med dig om att pengar inte är allt men det går ruskigt mycket pengar vid varje terminsstart, kläder till barnen, litteratur till mig osv. Vi försöker verkligen måna om den egna tiden, minst en dag i veckan var. Tror inte att kruxet ligger där utan snarare att jag har svårt att sluta oroa mig för saker och ting. Jag uppträder ibland som om jag var fatalist, det är liksom ödesbestämt att det ska gå åt helsicke med allt jag tar mig för, oavsett hur många gånger jag fått bevisat motsatsen, så ängslas och stressar upp mig över allt möjligt. Skuldkänslor över att jag lämnar vår minsta på dagis, även om hon verkar stortrivas så vänder jag och vrider på det så att i slutändan så har jag fått det till att hon blir lurad av oss, att hon är så liten att hon inte förstår att hon blir lämnad. Bäst mår jag när jag är på skolan eller är hemma med barnen, allt annat är ett slags gränsland som framkallar ängslan över att jag egentligen borde vara på ovan nämnda platser. Helt knäppt, jag vet! Terapi kanske :-)?

Det här livet

vill bara till tröst

Åh, jag känner igen det

Har inga svar

Tack för fina svar!!

Jag har också...

Lämna tidigare

men...

Oftast

Hoppas...

Idag

Gott att höra! (imt)

hej

Hej

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information