Kanske fånigt inlägg i skilsmässodiskussionen

Kanske fånigt inlägg i skilsmässodiskussionen
Skrivet av	Anonym idag
Jag (som mest läser, sällan skriver här) funderar på om inte jämställda förhållanden kan bli lite trista Hur jag än formulerar detta så kommer det att låta fel och fånigt. Hmmm Alltså om man är jämställd, maktbalansen är 50-50 och alla är nöjda kanske blir det lite trist? Eller kanske blir man besviken på att trots all jämställdhet så blev inte livet fantastiskt. Detta är ju helt personliga reflektioner som givetvis bottnar i mig själv :-) Vi har ingen jämställdhetsplan i vår familj Men visst är vi ganska jämställda, bortsett från att jag kanske har mer makt (makt som jag fult lurat till mig och min sambo fult avstått från av bekvämlighetsskäl, tror jag). Tex: I hushållet gör faktiskt sambon mer än jag. Han hämtar oftare barnen och umgås mer med dem än jag. Men vi är så fruktansvärt snälla och samarbetsvilliga att livet är urtrist! Plus att jag nog trodde att livet skulle bli enklare och få högre kvalitet ju mer lika vi delade på ansvar och arbete i hemmet och kring barnen. Men det var ju inte alls vägen till fullkomlig lycka s Vi har inga problem alls ur feministisk synvinkel, utom möjligen att jag önskar att han kunde vara lite mer "man" ibland. Konstigt va?! Jag går i allvarliga separationstankar utan att någon av oss egentligen gjort något fel! Har kanske inte bara med jämställdheten att göra, men kanske lite? För mig iaf. Får man längta efter en "karlakarl"? Eller är det fullkomligt fel om man anser sig ha feministiska värderingar?
Svar på tråden: Kanske fånigt inlägg i skilsmässodiskussionen

Spänning i livet...
Skrivet av Annika60
... kan man ju skaffa sig på olika sätt... Själv har jag hellre en jämställd karl, som är vettig och någon jag och barnen kan lita på än ett opålitligt machopucko som kör med mig... Gräla kan man för övrigt göra även om man är jämställd; det brukar vi göra :-) Vill jag ha spännijg i livet skulle jag börja med skärmflygning eller nåt, hellre än att skaffa en "karlakarl"....

Familjen som tjänsteföretag
Skrivet av Elanor
Du har rätt, på sätt och vis. Ibland tycker jag att man inte talar om annat än familjelogistik. Man sitter där på söndagkvällen med ett glas vin - och gör nästa veckas matsedel. Väl i säng börjar man diskutera om yoghurten kommer att räcka till allas frukost. Hur spännande är det på en skala? Fast, å andra sidan, jag skulle nog inte vilja ha det på något annat sätt. Erotisk spänning får man försöka hitta ändå. Det kan ju vara ett intressant projekt.


Spridda tankar
Skrivet av Oivvi
Klart du får längta efter vad tusan du vill. Vi lever i den friaste (och mest val-krävande) av tider. Får jag sätta frågetecken för det du längtar efter? Karlakarl, är det en som åtrår dig eller en som har en massa manlighetsattribut, typ rally, läder, cigarrer, whiskey etc etc? Är det en som lever passionerat, djupt engagerad av livet, som du kan snacka med, som skrattar med hela kroppen som Lars Forsell eller Selimovitch. Som är ivrig som ett barn. Är det en som är knutet manlig som Henke Larsson som har sånt knarr på de spända stämbanden att man undrar hur länge de ska hålla? Och som är vaksamma som om det alltid fanns nån fint den andre kan tänkas köra. Ni är snälla därhemma säger du. Samtidigt snackar du fult lur och makt. Nån slags artig belevad jämställdhetsyta som inte rymmer det riktigt autentiska. (Läs Jesper Juul förresten.) Konflikträdsla, att inte säga till hundra procent vad man önskar sig, kanske för att man inte fått chans att ta reda på vem man är, för att snygga ytan är så jävla snygg och så jävla attraktiv när man är ung och grön. Snabbkalori-attraktiv. Allt sånt pseudo-liv suger energi. Släcker livet. Meningslösheter. Ska det var så här? Jag tror du har en man som du inte riktigt respekterar för att du inte får motstånd när du utnyttjar honom. Du får inte nån som är djupt personlig framför dig och det är svårt att vara älskande då. Det blir en hel del skuldkänslor.

Intressant inlägg!
Skrivet av Rudolfina
Är nyfiken på Jesper Juul också. Vad ska jag börja läsa av honom, tycker du?

PS
Skrivet av Rudolfina
Det var inte jag som skrev ursprungsinlägget, men ändå.


Han har
Skrivet av Oivvi
Han har ju skrivit fyra böcker tror jag. Har bara läst Det kompetenta barnet och Här är jag Vem är du? Många aha-upplevelser för mig i båda och det gäller alla typer av relationer, inte bara förälder-barn. Men de rör om i luckan. Just därför får de genomslagskraft och blir ändå rätt åsidosatta i den allmänna debatten om uppfostran. De är pang rakt in på kärnan. Och så måste man skaffa sig ett personligt förhållande till dem och det är där det knepiga kommer in. Hur blir man sig själv med ett nytt språk? Jag håller på med det där.

Häftigt svar
Skrivet av Anonym idag igen
Om du bara visste hur träffande! Tack, verkligen! Har du lösningen också? s Livet suger emellanåt, kan man säga :(

Spännande tankegångar
Skrivet av Susanne med Viggo 030721
Särskilt det där om att inte vara sann mot sig själv och våga be om det man verkligen vill ha. Eller ens våga erkänna för sig själv vad det är man vill ha eller hur man vill leva sitt liv. Jag tror inte att det är själva jämställdheten som är problemet om man tycker att en relation är trist. mvh, Susanne


Förstår inte
Skrivet av hjhelena
kopplingen mellan tråkigt och jämställd relation, tråkigt kan man väl ha i alla relationer? Inte är det roligare för att man har en ojämn arbetsfördelning? Karlakarl - vad är det? Tycker min man är en riktig man som älskar sina barn och mig och delar på arbetet hemma. Vill inte ha ngn feg man som har en sådan skör manlighet att han måste vara macho, om det är det som menas med karlakarl. Kram från mig

Men vad har det med jämställdhet att göra?
Skrivet av Allis
Om du har ett skittrist förhållande så är det väl ni två som individer som av olika anledningar inte passar ihop? Eller tror du på fullaste allvar att du skulle bli lyckligare av att vara tillsammans med en man i en totalt ojämlik relation? Och vad är en karlakarl? Kan inte tänkande, jämlika män vara det? Hur blir livet så fantastiskt som man vill att det ska bli? Hur får man till den där erotiska spänningen med någon man känt i tio år och vars smutstvätt man sorterar på helgerna? Försök hitta ett enda par som hängt ihop länge och där romantiken flyter på av sig självt utan att man anstränger sig hahahaha. Jag har hemskt svårt att se vars de skulle finnas. Nä, alltså vill man få ett mer laddat liv måste man ordna det själv. Antingen börjar du uppvakta din nuvarande man och gör saker som piggar upp er gemensamma tillvaro eller också får du väl helt enkelt byta partner om du tycker att det är han som felar och inte bristen på skoj. Men jag skulle ju absolut rekommendera att du testar att se vad ni två kan göra för att skoja till tillvaron först ;O).

mitt råd
Skrivet av feminista
till dig är att läsa något av Sheila Jeffreys. Där har jag hittat bra förklaringar till heterosexualitetens konstruktion och varför man i sängen tänder på ojämlikhet. Kanske kan du också hita en förklaring till varför du vill ha en "karlakarl" i Sheilas forskning. Känner igen mig i dina tankegångar, men jag tror inte att det är själva jämställdheten som gör att ni har det tråkigt. Tanken på en karlakarl kan ju få en att gå igång i fantasin, men tro mig, när man har erfarenhet av en jämställd man blir det svårt att må bra med en karlakarl i realiteten. Bättre att tex sätta hammaren i handen på din make, be honom ta av sig på överkroppen och passa på att njuta när han utför sina "manliga" sysslor. Och sen när du är tillfredsställd kan du luta dig tillbaka och njuta av att han tar hand om tex disken!


samtidigt
Skrivet av feminista
skulle det ju inte vara så kul om din man tände på en kvinnokvinna kanske? Men det har ju med maktordningen mellan könen att göra. Det känns på något vis mer ok att som kvinna tända på överordning än att män tänder på underordning. Hmm funderar vidare :-/

Det kanske han gör
Skrivet av Anonym idag igen
det kanske är därför vi är så trista i vår familj är nämligen jag den händiga som spikar, fixar punkteringar och den enda med körkort Han kanske borde ha en kvinnokvinna fast vem ska då sätta upp tavlor och besiktiga bilen? :) Det är väl där problemet ligger kanske: jag kan allt och han inte alls lika mycket. Alltså krasst uttryckt. För han är givetvis en intelligent och empatisk person med en massa goda kvaliteter. Men det som syns (spika, tvätta, laga mat, fixa försäkringen osv) är jag "bäst" på. Därav den sneda maktbalansen, vi är egentligen inte ett dugg jämställda, vi bara gör ungefär lika mycket arbete i hemmet. Blä, jag vill knappt tänka på det hela. hur har jag hamnat här?

men om du
Skrivet av feminista
gör allt det där,vad gör då han? Leker med barnen eller? Nej, det låter inte så jämställt... Men det känns som att du är rätt negativ. Ni borde åka iväg utan barnen kanske, eller bara ta en paus från varandra. Då blir det mycket lättare att hitta tillbaka till varann. Lycka till!


Men man kan väl
Skrivet av Bebismamma
tröttna på sin partner även om man lever jämställt? Eller? Jag tycker inte att det hör i hop. Att man skulle ledsna på sin man bara för att han är jämställd, iofs har jag lite dålig erfarenhet då vi inte är SÅ jämställda men strävar efter det...

Tack för era svar
Skrivet av Anonym idag igen
Som sagt, detta hade kanske inte alls med jämställdhet att göra det var bara ett spån. Fast jag uppskattar ändå era svar, har fått mig några tankeställare. Jag vet inte vad en karlakarl är det finns nog inget universellt begrepp. Vi har nog alla olika, individuella bilder av det begreppet.

Blandade funderingar...
Skrivet av Pappa Po
Kan det vara så att när man känner sig osäker i sin situation så går man omedvetet tillbaka till normen för att se vad som avviker? I ert fall så är det ju att ni är ett hyfsat jämställd par som är avvikelsen från normen. Och då gör man avvikelsen till orsak för att det inte känns bra? Jag kan känna igen mig i en del av det du skriver, fast från andra sidan liksom.


Karlakarl?
Skrivet av Bea Bom
Jag tror jag fattar hur du menar... men kan det inte va så att det du vill ha är en självgående initiativrik man som tar tag i saker och kanske går lite sina egna vägar (snarare än en "karlakarl" som skitar ner sig med smörjolja och snus?)?? En som gör livet lite mer oförutsägbart? Är det så så kan jag känna igen mig i dej, men samtidigt försöker jag tänka att det utrymme som finns för att vara initiativrik och gå sina egna vägar _utan att ställa till det för andra_ är väldigt begränsad när man lever i en familj. När jag tänker så så känner jag mer ömhet och lojalitet inför min - förvisso snälla, men ibland \'mähäiga\' - man. Jag tänkte först skriva mer, men innan jag gör det så kanske du kan säga om jag är på rätt spår?

Japp!
Skrivet av Anonym idag igen
Där slog du huvudet på spiken! Mer drivande, egensinnig och initiativrik. Karlakarl kanske inte så tydligt illustrerade just det :o) Det absolut i de här spåren jag traskar just nu. Fast jag kommer ingen vart överhuvudtaget. Visst är det ganska begränsat hur egensinnig man kan vara när man lever i en familj men det kan ju vara även i det lilla. Måste varje kväll sluta framför teven? Om den inte gör det, måste det vara MITT initiativ? Måste det bli falukorv eller pizza typ varje gång det är hans tur att laga mat? Måste han köpa Schweizernöt varje gång han är snäll och köper hem nåt sött? Löjliga exempel, men konkreta. Du kanske förstår hur jag menar? Olja och snus? (just snusar gör han faktiskt!) Jo, jag önskar att det fanns lite mer "olja" under hans naglar faktiskt. Jag är fast i mina föräldrar tror jag. Hur har ni andra kommit förbi det? Jag är uppvuxen i en traditionell men inte extremt ojämställd familj. Pappa har visst lagat mat (när mamma inte varit hemma), han har varit föräldraledig (med fosterbarn när jag var vuxen), han har visst skurat badkar och dammsugat MEN han har också varit mkt "olja", kört grävmaskin, byggt veranda, tapetserat om, mekat med bilen osv osv. Hur medveten man än är så har ju dessa förebilder verkligen etsat sig fast Jag vill verkligen inte bli som mina föräldrar. Men tanke och känsla går inte riktigt ihop. Så egentligen är det kanske mer fel på mina förväntningar än på min stackars man som bara försöker göra rätt. suck Vet inte vad detta har med feminism att göra längre jo, kanske: Hur kan man lämna föräldra-förebilderna?

Jämlikt?
Skrivet av Missy
Frågan är väl hur jämlikt det är om du måste vara drivande i alla frågor. Carin Holmbergs böcker handlar väl just om det, att även om männen i hennes studier gör en del hemmajobb så sitter ansvaret kvar hos kvinnan. Jag har efter en massa år och mycket tänkande försökt sortera upp vad hos mina föräldrar som jag ser som bra och vad jag ser som dåligt. När jag väl började se mönstren så blev det lättare att se vilka män som har pappas goda egenskaper istället för att bara tycka att om en man har någon av pappas alla egenskaper så är han intressant. Att föräldrarna och deras förhållande har påverkat en går nog inte att undgå! Hoppas att det går framåt i ditt förhållande. Du tror inte att du kan prata med mannen om vad du saknar. Han kanske kan ge dig det, fast han inte tänker så långt av sig själv...


Ja gud
Skrivet av feminista
jag känner igen mig! FÖRUTSÄGBARHETEN är förödande. Och det ligger verkligen inte på ditt ansvar att han ska vara påhittig. Har du snackat med mannen ifråga om dina tankar?

Intressant som du beskriver detta
Skrivet av H-n
Det verkar alltså vara initiativrikedom och handlingskraft du önskar dig mer av. Dessa sidor brukar ju också betecknas som "Manliga" (i symbolisk mening) även om det nog är lika vanligt med handlingskraftiga kvinnor som män. Om du provar att fundera i de banorna, att det är vissa egenskaper som du saknar hos din man, vad händer då? Han är ju som han är, så du lär inte kunna ändra på honom, men du kanske kan hitta det du behöver hos andra vänner och bekanta (även kvinnor). Det är tungt att jämt vara den som tar initiativ, sätter igång och driver. Fråga mig, jag vet! Ibland önskar även jag att någon annan tog över ansvaret, fast jag har inte kopplat det till manligt och kvinnligt.

Man får väl längta efter vad man vill
Skrivet av H-n
men vad är det du längtar efter? Kan du beskriva? Jag tror det är svårt att förena långvarig himlastormande passion med ett tidspressat eller ekonomiskt pressat småbarnsliv. Det krävs en annan sorts kärlek för att förhållandet ska hålla. Om passion är väldigt viktigt för en så är det nog kortare förhållaom gäller. Tror jag.


100% överens med dig
Skrivet av Allis
Passion är görhäftigt men det är något som sker under kortare perioder och påminner om känslan när man är förälskad. Jag tror inte att kroppen pallar den sortens rus i ett par årtionden, däremot är det den sortens kärlek man får lära sig att tråna efter. Inte konstigt att det krockar i hjärnan. I nästan alla veckotidningar och kvällsdito står det om samma gamla tradiga tips för att få orgasmer, ett varierande och spännande sexliv och hur man håller musen toppenläcker och välansad. Jättefint men var finns tipsen som talar om hur man alls behåller viljan att bli kåt och lycklig när man ser sin älskade? Jag har hängt ihop med X i sex år, vi har känt varandra i tio, elva. Någon gång emellanåt pirrar det till, kanske för att hon köpt en kul present eller när vi lagar mat ihop eller bara har kul. Men det går inte att jämföra med lyckoruset när vi just träffats, det är som två olika slags kärlekar och nästan två olika personer. Ibland saknar jag den rusiga känslan av att vara tokkär och då finns det ju bara två saker att göra, dumpa det man har och jaga nytt (för att se den känslan försvinna när förälskelsen lagt sig) eller göra det bästa i nuvarande situation. Jag är övertygad om att man måste jobba rätt hårt för att utveckla sin relation och ibalnd är det väl så att man liksom inte riktigt orkar prioritera det utan helst ser att det ska sköta sig självt.

Men visst kan man väl sakna
Skrivet av H-n
den häftiga känslan också? Särskilt om man blir påmind som jag blev härom året, när jag träffade en man som jag tyckte var attraktiv. (Det händer ju ibland.) Jag hade absolut inga inga planer på att stöta på honom, utan noterade bara det faktum att om jag varit singel så kanske... Nu slumpade det sig dock så att jag träffade honom igen på en fest och då förklarar han för mig hur attraherad han är av mig och att han tycker vi verkar vara tvillingsjälar. Jag har ett svagt minne av att han tyckte att hans fru inte förstod honom också... (Klassisikt?) Min hjärna tänkte då: Så ja, det blir nog bra igen ska du få se. Och det var vad jag sa till honom också. Mitt kloka vuxna jag talade. Men min övriga kropp och mina känslor ville något helt annat. Och faktum är att jag var glad och full av energi i flera månader efteråt, fast det inte hände mer mellan oss - inte ens en puss. Jag är en välkontrollerad person och jag hade skuldkänslor, men efter långvarigt funderande har jag kommit fram till att detta stärkte min relation till min man. Det vara nyttigt för mig att bli lite omskakad. Och så var det ju en kick att känna att jag fortfarande kan vara attraktiv.

känner igen mig
Skrivet av e
såå mycket i det du skriver men jag kopplar inte ihop det med att vi är jämställda utan mer med att han är så konflikrädd att han gör allt för att undvika allt vad diskussioner heter....jag blir inte mött av honom som människa till människa (oivvi beskriver det bra!), han ger mig det han tror att jag vill ha, inte vad han vill ge mig,,,det är förödande för kärleken, jag är inte det minsta kär längre och föraktet växer, både för honom och för mig själv som gör så här och det är så jobbigt - vad ska jag göra??!


lite tankar
Skrivet av också anonym
Jag och min man har varit ihop i mer än tio år och under perioder har jag kännt som jag tror att du gör. jag har önskat mig en man som, helt enligt skolboksromantiken, svept omkull mig, begärt mig, gjort mitt liv mer spännande. Det gör inte min man (ja, han älskar och begär mig, men visar inte det sistnämnda så som jag kanske helst skulle vilja). Det ligger så djupt i vårt tänkande att män ska (för att ta några exempel som inte stämt i vårt förhållande): ha mer sexlust, vara dominanta i relationen, ha närmare till sina drifter men längre till sina känslor. Dessa föreställningar om hur det "bör" vara är ingenting man frigör sitt undermedvetna från bara för att man är feminist. Tvärtom är det lätt som kvinna att känna sig långt mycket mer avvisad (än när det är tvärtom) om det tex är mannen som tappat mest lust i stressen av barn och vardag. Det är ju inte så man lärt sig att det ska vara! När det gällde vårt förhållande var vi båda, har vi insett, länge väldigt osäkra. Han vågade inte sätta hårt mot hårt när jag bråkade (jag har också sämre humör) för att han trodde att jag skulle lämna honom. Jag vågade inte säga att jag kände mig avvisad för att jag på något sätt trodde samma sak. Vi må ha varit övertygade feminister båda två, men vårt förhållande var inte jämlikt så länge vi inte båda två vågade lita på att den andre skulle stå pall för våra "verkliga jag". Det tog ett bra tag för oss att våga göra det, och inse att de inre konventionerna inte var starkare än vi. Och om det inte funnits så mycket kärlek hade vi kanske givit upp. Men i dag, när det fortfarande är jag som är den dominanta personligheten och jag fortfarande ibland känner mig avvisad, och han fortfarande är långt mycket mer snäll än farlig, tänker jag mer på att han sover med ansiktet mot min nacke varje natt. Och att han ger mig te och glass när jag är sjuk. Att han är den bästa pappa som finns och en viktig del i det jag älskar är att han är genuint jämställd och att det är lika viktigt för honom som för mig att vi båda två känner att vi får vara hela personer och utvecklas åt alla riktningar. Jag vet inte om det hjälper dig, men om ni älskar varandra, och vågar vara sannare personer än ni kanske vågar i dag, kan man frigöra sig från sina undermedvetna tankar om hur ett förhållande bör vara. Dessutom är farliga spännande killar grymt överskattade.

Tack för att du delar med dig
Skrivet av Anonym ännu en dag
Jag tror jag förstår hur du menar. Jag känner verkligen igen det där med vanföreställningar om hur män och kvinnor är och hur verkligheten faktiskt ser ut. Sånt påverkar mig jättemycket, fast jag önskar att det inte var så. Vi har varit tillsammans i snart 8 år (hjälp!) och det känns helt dött just nu. Jag har aldrig varit tillsammans med en "farlig kille", inte på riktigt. De jag haft förhållanden med har varit snälla, respektfulla, lite "rädda" mjukiskillar. Och jag är en orädd stark kvinna, eller jag verkar vara sån iaf. Så något är det ju som gör att jag dras till den typen av män och de till mig. Samtidigt så tappar jag respekt för dem tycker de är riktiga mesproppar :(. Min sambo är jättebra på alla sätt och vis, men jag är så uttråkad. Kanske är jag för ego, kanske förväntar jag mig för mycket? Ofta tänker jag att jag borde väl vara nöjd, han är snäll, han slåss inte, han super inte, han är en jättebra pappa, han försöker verkligen Jag har försökt få iväg oss i rådgivning, men han vill inte: han är rädd att det är början till slutet. För mig har ju redan slutet börjat, men det förstår han inte, hur tydligt (men snällt) jag än försöker säga det. Tack så hemskt mycket för alla tankar ni delat med er av. Det är jättegivande att se saken ur olika perspektiv. Och tack för att ni har överseende med att jag nu verkligen är helt OT.

Du
Skrivet av Oivvi
Du undrade om jag hade nåt recept och jag har funderat på det och bara känt, nej. Tyvärr. Nu slog det mig när jag läste att du skriver att du är stark och orädd, eller verkar vara sån iallafall, att det kanske finns ett svar där nånstans. Jag menar att om man går omkring och kaxar till sig i denna hårda värld (så hård man nu uppfattar den iallafall) så blir det rätt mycket mesighet och rädsla som man förtränger eller lägger band på och då kan den som är så där feg eller mesig eller svag eller mjuk eller naiv eller snäll som man nånstans själv är väcka ens irritation. I början av relationen kanske man är lättad över att han är så hygglig förstående och empatisk eftersom en partner så lätt väcker den där rädslan att bli avvisad eller föraktad, men sen när faran är över och man är trygg så blir det ett mål att få erövra farligare marker. Kanske handlar det om ett förakt för ens egen svaghet och andras svaghet. Och det är inget som är på sin plats att moralisera över eftersom det vuxit fram i ett klimat som krävt nåt sånt av en. Det är en rätt annorlunda vinkel än den jag drog förut Kanske finns det då en väg som dels går ut på att du skaffar dig större utrymme att vara dig själv, alltså inte kaxig utan lite mer behövande. Och den andra som kan funka parallellt att du skaffar dig utmaningar där du prövar dina krafter. Inte på att vinna den spännande lite farliga mannens uppskattning utan projekt som kräver ditt kunnande och vetande och dina mänskliga kvaliteter. Det kanske låter som motsatta förhållningssätt, men de går faktiskt att förena. Att ändra sin partners förhållningssätt tror jag är omöjligt om det inte är så att han är inne på de banorna och söker svar och vill själv. Dessutom minskar ju inte känslan av att vara den som ska ro iland allt, vara stark för båda om man nu skulle försöka. Nej, det är inget bra.


Vad klok du är!
Skrivet av H-n
Jag läser dina underfundiga inlägg med stor behållning.

Jag önskar också
Skrivet av Hemlig
att min man ibland drog mig intill sig med starka armar och fick mig känna mig "läcker". Men så är det inte, vi har dock ett mycket jämställt förhållande, men ibland saknar vi passionen, nu handlar det mesta om våra små barn, och på kvällarna vill man mest vara ifred. Har inget svar, har själv tänkt de tankar du har! Jag vet inte heller, men har funderat ibland på varför jag önskar att min man var mer "manlig"!

Kanske fånigt inlägg i skilsmässodiskussionen

Spänning i livet...

Familjen som tjänsteföretag

Spridda tankar

Intressant inlägg!

PS

Han har

Häftigt svar

Spännande tankegångar

Förstår inte

Men vad har det med jämställdhet att göra?

mitt råd

samtidigt

Det kanske han gör

men om du

Men man kan väl

Tack för era svar

Blandade funderingar...

Karlakarl?

Japp!

Jämlikt?

Ja gud

Intressant som du beskriver detta

Man får väl längta efter vad man vill

100% överens med dig

Men visst kan man väl sakna

känner igen mig

lite tankar

Tack för att du delar med dig

Du

Vad klok du är!

Jag önskar också

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information