Bra artikel av Stephan Mendel-Enk

Bra artikel av Stephan Mendel-Enk
Skrivet av	Tilia
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=346138&previousRenderType=2 En svidande uppgörelse med Sune-böckerna som jag alltid instinktivt ogillat!
Svar på tråden: Bra artikel av Stephan Mendel-Enk

Åh, jag håller med! imt
Skrivet av Tove


Håller också med!
Skrivet av Kajsa på besök
Svidande var ordet... Hårda ord, men jag håller med om vartenda ett!


Intressant
Skrivet av Lingling
Jag har aldrig läst Sune, bara sett den som tecknad. Jo, som teveserie med Peter Haber och Carina Lidbom också, småbitar ... Personerna framstår som annorlunda i den tecknade, Sune bara som rätt dum, Sophie som som smarta tjejen som utmanar honom snarare. Tvättning? Citaten läser jag inte som Enk gör. Det om Jennifer gör Sune patetisk, prästen känns som en karikatyr, och att pappa inte vill vara en patriark, det är bara den typiskt konservativa svart-vita tioåringen Sune som inget fattar. Ungefär som Adrian Mole. Problematiskt är om man läser in Sune som hjälte = förebild, istf Sune som hjälte = protagonist, här en lustig karikatyr. Det första ligger kanske lätt för målgruppen mest grabbar på 8-12 år, det andra för vuxna kvinnor och män (utom då Enk)? Undrar hur författarna tänkt, om de tänkt på ngtdera sättet? Förmodligen tycker de bara att de är roliga. De står iaf inte särskilt högt på min lista med framtida bokköp ...

Lite så har jag oxå tänkt
Skrivet av Omnia
Läste några Sune böcker för länge sedan, har inte alls läst dem som Mendel-Enk. Jag har sett det som att Sune är fast i den svart-vita värld som gäller när man går i lågstadiet, den värld "vi feminister" påstår att barn hamnar i. Han vill ju göra tjejiga saker men vet att det inte är ok som kille, därför måste han markera att han inte gillar tjejsaker. Han vill att pappan ska vara en "riktig man", pappan lever dock inte upp till det osv. Feministiska är de dock inte och vad jag förstår har författarna inget mål att förändra världen. De säger ju att deras böcker handlar om deras barndom, det verkar de ju ha lyckats förmedla. :)

Men Adrian Mole
Skrivet av Allis
är inte en barnboksfigur, de böckerna är ju skrivna till en mer vuxen läsekrets som gillar och ffa har förmågan att förstå ironi. Sune-böckerna är skrivna för barn och jag känner väldigt få barn som har ett utvecklat sinne för just ironi. F.ö tycker jag att författarna verkligen lyckats i sitt ökenunk av fjanteri i sin beskrivning av Sune som fåntratt och Håkan Bråkan som paniskt rädd för tjejbaciller. Hur fan kan man sälja böcker som går ut på att pojkar porträtteras som dumma i huvudet? Och VEM köper dessa böcker till sitt barn??


Tänker alla verkligen?
Skrivet av G
jag tror inte att föräldrar alltid reflekterar över vad de köper till ina barn - den här är populär/har trevlig framsida/har jag hört om och så köper de. Och läser inte själva för barnen utan är de så stora får de läsa själva. Själv har jag aldrig läst böckerna, har haft nån sorts motvilja mot att läsa dem som jag inte kunnat ta på - nu har jag en liten idé om varför.

Vi har en
Skrivet av Annjo
bok om Håkan bråkan och jag håller inte med om din beskrivning. Jag tycker inte att boken är "perfekt", men inte heller så hemsk som du vill påstå. I boken finns tjejen som är starkast i världen och som Håkan tycker om, och så finns tjejen som vet nästan allting . Visst, Håkan får feber av att vara i dockvrån där det kryllar av tjejbacciller, men jämför jag böckerna om Håkan bråkan med tex massvis med Astrid Lindgren böcker så läser jag heller Håkan bråkan för mina barn.

Vilka då?
Skrivet av Tilia
Nu har jag inte läst Håkan Bråkan mer än en bilderbok där han skickar en säck potatis till dagis i stället för sig själv, men jag undrar vilka Astrid Lindgren du har svårt för? Bullerbybarnen är ganska uppdelade i typiska pojkar/flickor och en del kommentarer åt det hållet, men i de flesta av hennes andra böcker finns det ju underbara porträtt av rädda och känsliga pojkar och framåt flickor. I Skorpan, Mio, Rasmus och Bertil ser jag alltid hennes egen lille pojke som hon var tvungen att lämna bort efter födseln.


De
Skrivet av Annjo
Astrid Lindgren böcker som jag har extremt svårt för är tex Barnen i Bullerbyn, Kaja Kavat och ffa Pippi Långstrump som jag tycker är hemsk!

Är det Astrid Lindgerns skildring av starka små
Skrivet av H-n
flickor som du tycker är provocerande? Förklara gärna!

Men varför ska man det?
Skrivet av Allis
Om det nu redan finns fåntratteidéer om t.ex. tjejbaciller så ska man väl försöka att minska dessa, inte läsa böcker oljar på eländet? Och vad händer med den kille som gillar dockvrån men som tidigt får veta att det där inte är något för honom för där finns tjejbaciller (som dessutom är mindre bra)? Näääää.


Javisst
Skrivet av Lingling & Rikard + BF 25e
Adrian Mole är inte en ungdomsbok, inte säker på vad den sorteras som, förutom humor. Det är det jag skriver, _jag_ läser det som ironi, men jag är tveksam till när man börjar göra det - har för mig att jag hade ett rätt tidigt sinne för ironi, men somliga utvecklar det ju aldrig, förmågan att se ironiskt på attityder man kanske själv delar kommer väl sist iaf. Det finns ju en risk att man själv ser saker på ett sätt och missar att barn inte gör det. Håkan Bråkan-kalendern blev ju omdiskuterad för att en del såg den som sexistisk, andra kallade den jätterolig satir och ironi. Tecknade ´´Sune´´ (som sagt inte läst böckerna) ser jag som satir och ironi över en liten kille och andra med nollkoll, där ramlar ju det mesta av Sunes egna reflektioner bort, ser snarare fällan i att de enda med koll är mamman, och Sophie.

Leve Pippi Långstrump!
Skrivet av Sophia
Pippi Långstrump har varit så befriande och så mycket förebild för unga flickor (och pojkar) att jag måste ropa hurra för henne. När den kom var den förstås revolutionerande aldrig tidigare hade en flicka i barnlitteraturen fått ta för sig så mycket. Jag tycker fortfarande att den är väldigt rolig och uppmuntrande att läsa. Kajsa Kavat är handlingskraftig och kärleksfull. Jag har inget emot henne heller. Bullerbybarnen tycker jag kanske har åldrats lite ofördelaktigt. Men ibland när jag ser barn som växer upp nära varandra i barnrikehöghus eller på radhusgator tycker jag att det är rätt mycket bullerbybarn där också.

Jag tycker
Skrivet av Annjo
att Pippi är en tragisk figur som ljuger, struntar i regler och beter sig allmänt egoistiskt. Sen är det visat att barn inte identifierar sig med Pippi (hon är väl för "konstig") utan med Tommy och Annika. Och jag anser inte att de är speciellt bra förebilder för mina barn.


Pippi är för äldre barn
Skrivet av Tilia
Jag tycker det är synd att Pippi kommit att uppfattas som lämplig för förskolebarn. Den drastiska humorn och den uppochnedvända världen passar bättre för barn från 8-9 och uppåt. Just i Pippiböckerna tycker jag att det är ok att Tommy och Annika är könsrollstypiska eftersom de får stå för de konventioner som Pippi gör uppror emot. Mina barn vill helst vara Pippi i alla fall!

Håller inte med dig Annjo!
Skrivet av Rudolfina
Visst bryter Pippi mot regler, men vilka regler? Jo, de idiotiska och obegripliga. Och detta i en tid när det gällde att blint lyda auktoriteter, oavsett vilka dumheter de hittade på. Pippi är djupt moralisk, därför bryter hon mot många konventioner. Hon avslöjar också hycklare (vuxna som gör samma "fel" de fördömer andra för). Civilkurage! Och sedan är det ju detta med kvinnobilden förstås. Unik, faktiskt.

Åh vad jag håller med!
Skrivet av Sara med 98+02
Själv har jag aldrig gillat Pippi, hon har skapat en massa dåligt samvete hos mig bara Hon har verkligen varit symbol för allt som jag INTE ville vara!


Det vore intressant
Skrivet av Rudolfina
om ni som är kritiska mot Pippi kunde utveckla er kritik lite. I synnerhet är jag jättenyfiken på hur hon kan skapa dåligt samvete. Varför?

Å, jag bara älskar Pippi!
Skrivet av Kattis
För mig är hon en underbar kvinnlig förebild - stark, modig, fri, med en härlig vilja, kreativitet och energi. Och massor av civilkurage, som Rudolfina påpekade. Hon ser rakt igenom hyckleri, fördomsfullhet, trångsynthet och intolerans - och hon är generös, öppen och totalt ärlig. Det behövs fler tjejer som Pippi i världen, det är min fasta övertygelse :-) Och att Astrid Lindgren kunde skapa en sådan barnbokshjältinna på 40-talet, då tjejer i böcker skulle vara små söta, käcka yrhättor som aldrig provocerade, det tycker jag är fantastiskt.

Rudolfina!
Skrivet av Sara med 98+02
Jag tycker Pippi personifierar normbrott och "fel". Givetvis blir jag inte illa berörd nu för tiden.:-) Men blev det verkligen som barn. Varför skulle jag gilla eller identifiera mig med någon som var raka motsatsen till vad jag ville vara. Barn kan ju kanske gilla Pippi för att hon är tokig och har en massa makt och styrka som barn inte har. Fast kontrasten måste ha varit otroligt mycket större och poängfull när Pippi kom. Idag är ju få barn så hårt hållna som Tommy och Annika. Kan tillägga att jag aldrig gillat Karlsson på taket heller. Jag har överhuvudtaget haft svårt för figurer som inte gör som man ska och "kommer undan" kanske? Det är svårt att sätta fingret på. Kan ha med trygghet att göra kanske? Om tillvaron är uppbyggd kring regler och ramar tex så kan ju ett ifrågasättande av dessa vara jättejobbigt. Men jag tänker att barn vill ju klara av att vara "lydiga", de vill vara sams (för det mesta), de vill samarbeta, de vill leva upp till förväntningar och fixa de sociala reglerna. Pippi struntar ju blankt i detta och jag kan faktiskt inte se varför det skulle vara så himla kul för barn. Alltså jag tror säkert att det finns många barn som älskar Pippi, men är de barnen tillräckligt gamla för att förstå vad Pippi egentligen gör? Min 2,5-åring älskar Pippi men jag tror inte att hon ser vilken rebell hon är. Jag tror att fler barn identiferar sig med Tommy och Annika än med Pippi. Men att många kanske önskar att de hade en kompis som Pippi, inte att de själva skulle vilja vara Pippi. Med hennes trots följer faktiskt en stor stor ensamhet, ett stort utanförskap, som jag tror att få barn avundas. Och vad är sensmoralen då, från det perspektivet? Vad som gjorde att just jag inte gillade Pippi är ju svårt att säga förstås, personlighet, fostran ??? Men jag vet att jag inte är ensam. Tror att Pippi är en typisk sagofigur som vuxna gillar för att de har ett annat perspektiv och som barn förväntas gilla/lär sig gilla.


Håller med dig...
Skrivet av ES
... och som barn tyckte jag riktigt riktigt illa om Pippi. Brukar säga att jag var för hårt uppfostrad... Men dottern gillar henne. Att hon bryter mot vuxnas normer har jag inga problem med idag, men emellanåt är hon enbart elak, som när hon driver med flickan som frågar efter sin pappa. Karlsson på taket har jag svårt för fortfarande, han kör ju hela tiden med en massa "guilt trips" för att få sin vilja igenom. Knappast en förebild för någon.

Men alltså ...
Skrivet av Rudolfina
räknar du dig som feminist? Hela feminismen är ju ett normbrott och "fel" :-) Inte för att man måste gilla pippi för att vara feminist (jag tycker nog att A Lindgren är lite överskattad överlag), utan för att vidga diskussionen lite. Ja, jag tror att man instinktivt kan uppfatta pippis rebelliskhet även om man inte exakt förstår den. Tror dock att det är viktigt att rebellen är en "upplyst despot", dvs. moralisk och godhjärtad i grunden, och bryter mot regler för en i grunden god sak. Ärligt talat var det länge sedan jag läste pippi, så kanske minns jag fel, men jag uppfattar henne nog som sådan. Och hennes största antagonist är ju den där tanten (prusiluskan?) som oreflekterat gör som man ska och fördömer andra, utan att egentligen vara ett dugg snäll. Pippi är liksom äkta rättskaffens till skillnad från kosmetiskt korrekt. Det där med utanförskap hör väl till. Det är alltid läskigt att gå emot strömmen. Men jisses vilken tur att några gör det!? Att vi har visionärerna som går före och visar vägen? De som vågar bryta mot strömmen? Är inte det en viktig egenskap? Civilkurage? Om pippi spelat ut sin roll som utmanare av auktoriteter vete sjutton. Det är väl mest att auktoriteterna ser annorlunda ut i dag (popstjärnor snarare än vuxna?). Och som sagt - hon är tjej!

Jo men frågan är
Skrivet av Sara med 98+02
ju om Pippis kamp känns meningsfull för någon mer än henne själv. Hon bryter mot normer. JAHA? Normbrott i sig är väl inte särskilt meningsfullt om det BARA innebär att det skapar oreda och inte har något "syfte". Tycker det förekommer en massa "normbrott" som är poänglösa och knappast tjänar sitt påstådda syfte. Men där finns säkert många olika åsikter. Sen att utanförskapet skulle vara en naturlig följd det håller jag med om precis. MEN skulle det i så fall göra att just barn identifierar sig med/ser upp till Pippi. "jag vill bli som Pippi, sitta själv på julaftonskvällen ackompanjerad av sorgliga toner!" Utifrån det perspektivet skulle man lika gärna kunna se Pippi som ett varnande exempel: Bryt inte mot normer, gå inte mot massan då blir du ensam! Allt ligger i tolkningen som vanligt. ;-)


Vad är det hon gör
Skrivet av Allis
som är dåligt då? Alltså, vilka normer borde hon ha låtit bli att bryta mot tycker du?

Sara
Skrivet av Rudolfina
"om Pippis kamp känns meningsfull för någon mer än henne själv. Hon bryter mot normer. JAHA? Normbrott i sig är väl inte särskilt meningsfullt om det BARA innebär att det skapar oreda och inte har något "syfte"." Fast det var ju liksom just ett syfte jag tyckte att det hade. Pippi är mer rättskaffens än många omkring henne, som bara ängsligt gör som andra säger. Hon "gör fel" (stjäl mat) för att kunna göra rätt (dela ut den på fattighuset) till exempel. Det hade varit betydligt enklare för henne att lydigt sitta på en stol och äta en kaka, men det gör för ont i hennes hjärta när hon tänker på fattighjonen som inte har något. Budskapet till barnen blir: ibland måste man vara obekväm för att kunna titta sig i spegeln (möta sitt samvete). T.ex. måste man våga försvara ett annat barn som blir mobbat, även om det innebär att man blir mindre poppis hos tuffa gänget. Och tusen andra exempel. Kort sagt: pippi är faktiskt rena moralkakan - också! Så jag undrar ungefär som Allis: hur tänker du?

Sara
Skrivet av Annjo
jag tror att vi tänker rätt lika, och jag gillar inte heller Karlsson på Taket :-)


Olika personligheter?
Skrivet av H-n
När jag läser ditt inlägg kommer jag att tänka på en personlighetsanalys som vi gjorde på jobbet. Den var uppdelad på fyra egenskaper som man hade eller inte hade i olika utsträckning. Jag minns att jag hade lågt på den egenskapen som stod för att man vill ha regler att följa och inte så gärna går sin egen väg. (Jag går min egen väg och har alltid varit dålig på att "passa in" och "vara som alla andra".) Jag älskade Pippi som barn, allra mest när jag var i 7-8 årsåldern. Ingen annan barnbok har gjort ett sådant intryck på mig. Jag minns hur lycklig jag var när jag såg filmerna, särkilt den om Pippi på de sju haven. En scen jag älskade var också den när hon var på kaffebjudning hos de pimpinetta tanterna. Å, vad härligt att det får finnas flickor som inte är instöpta i flickrollen med vit klänning, snälla söta och prydliga. Sådan lyckades ju jag aldrig vara, trots att jag verkligen försökte. Du skriver: "Men jag tänker att barn vill ju klara av att vara lydiga, de vill vara sams (för det mesta), de vill samarbeta, de vill leva upp till förväntningar och fixa de sociala reglerna." Så tror inte jag att det är. Jag tror istället att barn vill vara omtyckta för den de är, antingen de är små lydiga regelföljare eller små egensinniga rebeller. Människor är så olika redan från början. Kanske att du har en personlighet med mycket av egenskapen att vilja ha regler och inte så gärna gå sin egen väg? I så fall är ju inte Pippi någon förebild för dig. Men lydiga små flickor finns det ju gott om i barndböckerna, så du hittade säkert också någon förebild? Vi måste ju få vara olika!

Det som är så befriande med Pippi...
Skrivet av Kattis
...i mitt tycke är att hon inte bara genomskådar vuxenvärldens hyckleri och meningslösa normer, utan hon tar också konsekvenserna och lever som hon lär. Hon vågar göra något åt det hon ser som trångsynthet och intolerans, även om hon förstås inte använder de termerna :-) För mig som liten var det enormt befriande att Pippi vågade vara sig själv, att hon vågade vägra falla in i mönstret, att hon vågade vägra vara en liten prydlig, snäll, tyst och foglig flicka i ren, nystruken klänning. Jag tyckte alltid att Annika var världens tråkigaste lilla mes, och det roliga är att mina egna barn tyckte precis likadant när de fick lära känna Pippi. Jag tycker också att Pippis ensamhet och utanförskap är en väldigt viktig del av berättelsen, den behövs som klangbotten just för att annars skulle hon ha blivit endimensionell. Utan sin ensamhet och sårbarhet, utan dessa mörka sidor, skulle hon ha reducerats till en platt "hjälteroll", ungefär som barnen i Fem-böckerna... Jag pratade med min idag 14-åriga dotter om Pippi i går kväll efter att ha läst den här diskussionstråden. Och hon sa att hon tyckte om Pippi för att hon var precis sig själv, hon gjorde inte om sig på något sätt för att "passa in". Och i dessa dagar av plastikirurgihysteri och allt värre objektifiering av unga tjejer, så tycker jag det är en enormt viktig signal som Pippi ger - våga vara den du är, våga gå din egen väg genom livet även om du riskerar att bli ifrågasatt och även om du riskerar att bli ensam!

Måste de vara förebilder?
Skrivet av Sophia
Jag tror att ett av problemen är att vi tenderar att se huvudpersonerna i barnböcker som ett ideal eller en förebild. Så gör vi (oftast inte) när vi läser vuxenlitteratur, särskilt inte den som är skriven av män. Varför måste vi förutsätta att Karlsson på taket eller Pippi är tänkta som rättesnören? Kan vi inte tillåta att huvudpersoner i barn- och ungdomslitteratur är komplexa personer med bra och dåliga sidor för barnen att ta ställning till?


Inte riktigt!
Skrivet av Amelie
Hon eldar ju också på könsrollsstereotyperna när hon ger korallarmband till Annika och fickknivar till Tommy. Vill inte Annika tälja barkbåtar också? Skall hon göra uppror mot även detta skulle hon väl t ex uppmuntra henne till det?

Utgivningsår
Skrivet av Tilia
Nån liten skönhetsfläck får man ju räkna med när boken kom ut 1946(5?).

Ledare i Expressen
Skrivet av Myling
Läste en ledare i dagens Expressen som missat Enks poäng. Hon tyckte att det var helt uppenbart att böckerna var ironi. "Det förstår ju vilket läskunnigt barn som helst", typ.


För det första
Skrivet av Rudolfina
så spelar det ingen större roll. Bilderna som målas ut befäster stereotyperna, "ironiska" eller ej (vad nu det betyder egentligen). För det andra är det allmänt känt att barn har begränsad eller ingen förmåga att uppfatta ironi. Kasst argument, med andra ord, anser jag.

Jepp håller med!
Skrivet av Myling
Bra skrivet!

Mycket bra artikel
Skrivet av H-n
Befriande bra läsning. Jag ska köpa hans bok om manlighet.


Stephan Mendel-Enk är
Skrivet av lyckligt lottad
min nya idol!!! Alla måste läsa hans "Med uppenbar känsla för stil"! Och Sune-böckerna är ju så äckligt unkna, fattar inte att de fått sådan genomslagskraft.

Hoppla, kanske bäst
Skrivet av Frippa
att läsa igenom 12-åringens hög med Sune-böcker. Hon älskar dem, tycker de är jätteroliga. Vi har glatt köpt dem till henne när hon önskat sig dem. Hon har haft sån läsglädje när hon läst dem.

Som sagt
Skrivet av Tilia
det finns trots allt andra värden i livet än bara feminism - läsglädje är en sådan. Däremot kan du ju kontra med lite annan litteratur/filmer som ger andra bilder av pojkar/flickor.


Precis så
Skrivet av Sophia
tror jag att det är för många. Man är glad att barnen läser. Ännu gladare när de skrattar. Men jag tror absolut att du ska läsa igenom böckerna. Kanske inte nödvändigtvis för att förbjuda dem (tror inte på förbud) men för att kunna diskutera med henne vilken bild böckerna ger av pojkar och flickor och hur den skiljer sig från er och hennes uppfattning. Det är svårt nog för oss vuxna att orka komma ihåg att litteratur inte är "verkligheten" ännu svårare för barn. Dessutom tror jag att det är bra att rusta barnen för att leva i ett könssegregerat samhälle genom att peka på det man inte håller med om eller tycker är fel.

12-åringen är rätt så
Skrivet av Frippa
medveten inbillar jag mig. Med detta inte sagt att hon ser igenom unkenhet i exv. Suneböcker, men jag tror att hon mycket väl kan ta en diskussion om innehållet. Hon har tex tackat nej till festinbjudan från en kille i klassen som har "en dum syn på tjejer". De nämligen inte lika mycket värda som tjejer och så förstår de sig inte på krigsdataspel :-/ Hon blir också sur när det står "For boys" i hennes vinterhandskar :-) "vaddå får inte jag ha dem då?" Läsglädjen vill jag inte ta död på men jag ska leta upp lite alternativböcker nu till stunande födelsedag och jul.

Tänkvärt
Skrivet av Fumlan
Det här med att en 12-åring eller barn i andra åldrar också för den delen, och tonåringar kan vara mycket medvetna, men ändå inte se igenom unkenhet. Min 4-åring tittar på reklam och säger "mamma, de säger att vi måste köpa det", "det schampot ger glänsande hår" osv. Budskapet går rakt in på ett läskigt sätt. Jag försöker säga att det inte är sant, de vill bara att vi ska köpa det så att de får våra pengar. Men jag kan inte alltid finnas där och stoppa skiten. En del skit är vi så inkörda på att vi inte ens reflekterar över den.


Usch ja, det är hemskt
Skrivet av Frippa
och själv lapar man nog i sig en massa helt omedvetet, hur medveten man än vill och försöker vara. Jag klarar åtminstone inte av att vara alert jämt och ständigt.

Varför har vi inte läst det här tidigare?
Skrivet av Sophia
Jag läste också artikeln och kände bara ett enda stort "varför har vi inte läst det här tidigare?!" Det är ju inte klokt! Jag läst böckerna för många syskonbarn och alltid känt en obehaglig klump i magen, för att jag tycker att de är så sexistiska och obehagliga. Böckerna har ju varit populära så länge och renderat många filmer och tv-serier, förutom att de är så många. Men jag har aldrig sett den här kritiken/debatten förr. Det är ju väldigt, väldigt viktigt att pojkar (och flickor) får tillgång till en rimlig bild av vad pojkar och flickor är och kan vara. Lika starka, lika känslosamma, lika intresserade av kärlek och ömhet! Varför har vi inte debatterat Sune och Bertböckerna förut? Om varför böckerna är så populära: jag tror främst att det beror på att det saknats läsböcker om pojkar i de här åldrarna. Många vill skriva pekböcker och texter till bilderböcker, men de första årens läsböcker är svåra. Pojkar är ju ofta senare med att läsa, kanske beroende på att de får andra presenter. Tyvärr finns det ju också många som tycker om att "hö hö" "känna igen sig" i sexistiska bilder även av små barn. Fastän jag tror att de flesta inte vet om eller inte tänkt på vilken inställning böckerna egentligen har.

Äntligen!
Skrivet av Fumlan
Tv-serien som går på lördagar kör samma linje som böckerna.


JA JA JA!!!
Skrivet av Helena
Verkligen, här fick han in allt som jag själv har tänkt och känt ända sen första gången jag stötte på Sune. Fattar inte de här självbelåtna gubbarnas storhet överhuvudtaget. Känns lite som om ingen vågat säga att kejsaren är naken...

Kejsaren ÄR naken!
Skrivet av H-n
Precis vad jag tycker, du! Men samtdigt så florerar verkligen den här stereotypa drömbilden av kvinnan bland många män - och kvinnor. Så på det viset skildrar de ju verkligheten, Sunes författare. Och det går ju tretton på dussinet av skildringar om hur den töntige/fule/blyge och på olika vis ofullkomlige mannen får den perfekta kvinnan, som är vacker, snäll och älskar honom över allt på jorden trots hans finnar, fotsvett, stamning och vidare brist på skön manlighet. (Skönheten och odjuret, Eva och Adam, Cyrano för att bara nämna några.) Skildringar av hur den tjocka, töntiga och med lätt mustasch försedda kvinnan får den vackre, kloke, omtänksamme och i övrigt perfekte mannen som älskar henne över allt på jorden är ju betydligt ovanligare om man säger så... (Gissa om jag ofta känt mig som en marsmänniska, ända sedan barndomen faktiskt, som inte känt igen mig i denna bild av den för mannen perfekta flickan/kvinnan som Sophie i Suneböckerna och flickor/kvinnor i mängder med andra skildringar representerar. Det är så befriande att någon vågar säga att kejsaren är naken!!)

Håller med
Skrivet av Rudolfina
Ett av de senare årens exempel är Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Wallgren. Nina Björk tar upp lite av detta i Sireners sång.


Nina Björk
Skrivet av H-n
Jag har ju inte läst något av Nina Björk än! Måste ta mig i kragen och göra det. Tack för tipset om Sireners sång. (Carl-Johan W får klara sig utan mig som läsare.)

Den vidunderliga kärlekens historia
Skrivet av Sara med 98+02
tycker jag är en läsvärd bok. Visst, den har inte förändrat mitt liv på något sätt. Men att han var monster och hon inte, var faktiskt inte något som jag reflekterade över när jag läste boken. Konstaterade kanske men det kändes inte avgörande. En rätt liten del av boken ägnas åt deras tid tillsammans. Fokus ligger inte på deras relation utan på hans stora och livslånga kärlek till henne men också på hans stora utanförskap och bitterhet. Jag tycker inte att det är så att kärleken gör honom vacker (som Odjuret), inte alls. Så läste jag iaf. Fast jag läste inte kritiskt heller, det var ren nöjesläsning :o)

Sara
Skrivet av Rudolfina
Jag tycker inte heller att boken är dålig (även om jag inte förstår den enorma uppskattning den fick när den kom, t.ex. är jag inte så förtjust i hans språk - tycker det är tillkämpat anakronistiskt). Däremot duger den som exempel på de klichébilder av män, kvinnor och kärlek vi pratade om i tråden. Tycker jag.


Kanonbra! (imt)
Skrivet av Rudolfina

Bra artikel av Stephan Mendel-Enk

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information