Asfyxi

Asfyxi
Skrivet av	MVH / Deppig mamma
Hej ! Vet inte om det här är rätt sida men vi passar inte in på dom andra ...... Födde en son för ca tre månader sedan. Det blev en helvetisk förlossning. Han fick asfyxi, syrebrist. Han är fullgången men pga syrebrist så låg han på Neonatalen. Någon som vet mer om det här med asfyxi ? Blir galen av alla funderingar, tankar och känslor. Vet inte vad jag ska tro om sjukhusets behandling. Verkar nästan som dom gjort mer skada än nytta. Dom säger att han krampade men det var 5 tim efter att han föddes. Då hade han varit med om påfrestande svår förlossning. Åkt ambulans i 2 omgångar och varit helt separerad från mig (fick inte hålla honom vare sig på vägen in eller på sjukhuset). Blivit stucken massor + slang genom naveln. Tagit en massa olika konstiga prover bl a ryggmärg/ lumbalpunktion. Fått antibiotika via slangen i naveln i förebyggande syfte ifall han fått virus eller bakterier - vilket han inte hade - helt onödig och mycket skadlig åtgärd. Han hade utsatts för grav otrygghet - starka lampor, massor av främlingar, mycket smärta, kyla och ingen mat alls ....... Är det konstigt då om ett nyfött barn krampar ??? Alldeles nyfödda klarar inte stora påfrestningar utan behöver lugn och ro och total trygghet direkt, mammas famn och bröstet = en förvissning om att överleva. Dessutom så krampade han inte med hela kroppen - det var några upprepade ryckningar i foten ungefär samt att han liksom tuggade (men inte hårt krampaktigt)och ryckte till ibland. Är det verkligen kramper/ epilepsi ? Har nån upplevt liknande erfarenheter ? Dom misstänkte svår syrebrist men det finns inga indikationer på det såhär i efterhand. Alla andra organ var OK förutom mindre/måttlig på levern vilket är ganska vanligt har jag fått veta. Hjärnan var inte svullen. Han kunde äta bra - så fort han fick börja osv. Han var stark i musklerna och mkt tidigt kontaktbar. Stark i allt - vi fick åka hem tidigt pga det. Han har medicinerats med nakotika i tre månader, de säger att han fortfarande har lite elektriska utbrott men fick sluta med medicinen iallafall. Nu är han inte lika irritabel, kvällarna är lugnare. Han kan sova bra och ibland länge och kan ligga för sig själv då. Inte bara ligga i famnen och amma och slumra till för att sedan oroligt vakna igen i ca 4-6 tim som han gjorde efter han tagit medicinen. Det kryper i mig när jag tänker på allt han utsatts för. Det är känslomässig tortyr. Börjar bli väldigt rädd för vad han fått gå igenom på sjukhuset - vilka konsekvenser det kommer att få för honom. Han är väldigt infektionskänslig, inget immunförsvar ! Visar tecken på allergi dessutom. Fick inte amma, hålla honom - ge honom min närhet - hud mot hud. Ge honom det en nyfödd behöver allra mest. Istället blev det kyla - både temperatur- och känslomässigt, otrygghet, smärtsamma ingrepp, flera "droger" - kramplösande/lugnande mediciner, upprepade röntgningar mm osv. Hela tiden pip och andra höga ljud från alla övervakningsmaskiner i rummet. Ständigt nya främlingar, olika personal. Separerad från familjen. Förstår att det skulle vara svårare att utforma vården på ett annat sätt men jag tror inte på att det här är bra alls. Någon som tycker tänker likadant eller vet mer om dessa behandlingar eller asfyxi ????
Svar på tråden: Asfyxi

Diskutera
Skrivet av Hestia
Hej! Kan du inte se till att ni tillsammans med ansvarig läkare och övrig personal noga går igenom journaler och vad som hänt efter i samband och efter barnets födelse. Så att du verkligen få veta varför alla insatser gjordes med provtagningar, övervakning och medicin m.m. Det låter som om de bedömt barnets tillstånd som mycket allvarligt och då måste direkta sjukhusinsatser gå först, men kanske kunde något gjorts annorlunda? Epilepsi kan visst se ut som du beskriver. Jag har själv ett svårt handikappat barn som har epilepsi där ryckningarna är små med tuggningar onåbarhet med mera. De tillståndet är allvarligt eftersom det inte slutar av sig självt utan kramplösande medicin och extra sjukhusvård. Du skriver att barnet fått narkotika. Men det lät som det var för att motverka epilepsin. Och då gäller det att bedöma medicnering kontra anfall. Efter ett rejält anfall tvekar jag inte en sekund på att låta mitt barn få ökad dos medicin. Biverkningarna av medicinen är inget emot vad ett anfall kan orsaka. Ta kontakt med sjukhuset och kräv att få svar på alla era frågor. Lycka till och krama den lille!

Tack !
Skrivet av Deppig mamma
Jo vi har ifrågasatt ganska mycket ändå - men får bara samma typ av svar ..... Det rör sig om tre kategorier av upprepade "standard"-svar. Många fullkomligt onödiga åtgärder gör de i förebyggande syfte "utifall att" (rädda för att bli stämda) - fastän det orsakar lidande och men ! Andra åtgärder gör de för att det är praxis - man brukar göra så. De röntgar, gör tester och tar prover, fastän de redan i förhand vet att de inte kan få några svar av (pga medicinering t ex) - det behövs iallafall .... Här handlar det inte om individuell vård. Det är något jag reagerar starkt på. På gränsen till barnmisshandel nästan - det låter magstarkt, jag vet. Skulle gärna vilja veta mer om just dom här mindre "vaga" epilepsianfallen - vad kan de orsaka ? Ingen har sagt det rent ut ...... Hade en klasskompis med epilepsi och har hållit en vänninas mindre barn med feberkramper i famnen på väg in till sjukhuset. Det skiljer sig väldigt mycket från min sons s k kramper. Har du fått någon förklaring på det. Har frågat många ggr om just det men har bara fått antingen vaga eller mer eller mindre oförståeliga förklaringar på läkarspråk. Vore mycket tacksam för mer info Tack för att du svarade !


Det handlar inte om...
Skrivet av Anki
...att doktorerna är rädda för att bli stämda. Det är faktiskt så att de gör alla undersökningar och ger behandlingar för att utesluta det värsta. Man kan inte innan man gjort undersökningen veta om det är allvarligt eller inte. Om det hade varit så att ditt barn verkligen varit allvarligt sjukt och de INTE gjort dessa undersökningar hade du blivit arg på doktorerna för detta istället. Vad gäller nyföddhetskramper är de inte samma sak som epilepsi. De säger egentligen bara att barnet har haft en tuff start på livet och KAN indikera asfyxi vid förlossningen, men måste inte vara tecken på det. Det nyfödda barnet har ju så mycket mindre resurser än vi vuxna. Man vill förebygga nya krampanfall eftersom kramper i sig är skadligt för hjärnan, därför har säkert er dotter fått krampförebyggande medicin (jag antar att det är det det narkotiska preparat är du talade om). Jag förstår att det varit tufft för dig och din familj med en så dramatisk start i livet, men jag tycker inte att du ska vara bitter för att ni har fått den hjälp ni har fått. Du vet ju faktiskt inte hur utgången hade blivit utan behandlingarna.

Jag förstår dig
Skrivet av Pernilla B
Jag förstår verkligen att du är arg och ledsen över din sons jobbiga start i livet. Jag har liknande erfarenheter som jag knappt orkar tänka på. (Vill du veta har jag gjort en hemsida om vår dotter Tove, snart 3 år. www.hypophysis.net/Tove) Men jag har några saker som jag vill säga till dig direkt. När vår dotter föddes dominerade känslor som ilska, sorg, vanmakt, frustration och anklagan. Väldigt snabbt beslutade jag och min man oss för att lägga all vår energi på att Tove skulle bli bra. Vi valde helt att sluta blicka bakåt. Det finns händelser under hennes sjukhustid som vi säkert skulle kunna anmäla, men vi har valt att låta bli. Vi vill inte lägga vår energi på det. Invändningen är förstås att om vi anmäler sjukhuset kan andra barn slippa dessa "onödiga" undersökningar eller felbedömningar. I mina ögon är det dock tveksamt. Ingen läkare gör sådant av elakhet, felbedömningar och "onödiga" undersökningar kommer alltid att göras. Det är alltid lätt att vara efterklok med facit i hand. Vi har dock lärt oss av misstagen och ställer betydligt mer krav idag, vid provtagningar etc. Endast akuta och absolut nödvändiga undersökningar får göras på Tove idag. Inget "för säkerhets skull" alltså. Jag är riktigt påstridig på den punkten. Det önskar jag att jag varit redan när Tove föddes, men vem kunde begära det. Jag hade knappt aldrig vistats på sjukhus innan jag födde henne. Sjukhusvärlden var en helt ny värld för mig. En dålig start i livet betyder inte att fortsättningen blir dålig. Det går bra att reparera. Pga fraktur på sex revben blev Tove nedsövd sina första 2,5 vecka. Jag fick henne på bröstet direkt efter födelsen och först 2,5 vecka senare fick jag ha henne i min famn igen. Jag kunde aldrig amma henne och jag kände mig mest bara orolig och ledsen. Jag tyckte synd om henne och jag tyckte synd om mig själv och övriga familjen. Jag vårdade henne exemplariskt men de "rätta" känslorna infann sig inte. Hon var otrygg i min famn och jag kunde inte ens mata henne - hon kände min oro och ångest. Jag matade henne liggande i vagnen eller sittande i en babysitter. Hon var 6 månader gammal den dag jag kände förälskelsen välla över mig och jag kunde känna glädje över att hon fanns. Ren geniun glädje och kärlek. 6 månader!!!!! Idag, Tove fyller 3 år den 23 juli, har vi sen länge en kanonrelation. Hon är en glad tjej med enorm livsaptit, hon charmar alla och hon är trygg och social till tusen. Hon älskar sin mamma över allt annat och jag älskar henne lika mycket. Jag förbannar alla dessa psykologer som talar sig så varma över den "första viktiga bindningen mellan mamma och barn". En del hävdar att de sätter spår ända upp i tonåren. Sådana "profetior" sätter djupa sår i oss mammor som av olika skäl inte fått den "första viktiga bindningen" till våra barn. Och det kan gå precis lika bra ändå!

känner också igen känslorna
Skrivet av Maa
vår son låg i fem dygn, de första i respirator med alla tänkbara sladdar och slangar. jag fick börja amma honom på tredje dygnet, och sedan efter fem dygn blev han friskskriven. så vi klarade oss från fortsatt oro, som du beskriver. men jag tänker fortfarande ofta på de där första dygnen, trots att det är 21 månader sedan nu, och sonen är frisk. har egentligen inga råd - jag har gått på samtalsgrupp för akutsnittade, vilket var bra. något liknande kanske du/ni också kan ha hjälp av?


förresten, ursäkta att jag skriver här...
Skrivet av Maa
vår son är ju frisk nu, men de där första dygnen var han INTE det... och jag kände igen mig så. hoppas ingen tar illa upp (jag har önskat mig en snackgrupp för svårt sjuka som blivit friska...)

De första dygnen
Skrivet av carol
Hejsan! Jag har en pojke på snart 5 år som blev svårt lungsjuk pga asfyxi vid förlossningen. Hans lungor slogs ut helt och hållet, hjärtat ställde inte om sej till ett liv utanför livmodern pga att han lades i respirator bara någon minut gammal + diverse andra problem. Han krampade också mycket det första dygnet. När nyfödda krampar gör läkarna precis som du beskriver. Det är inte alls onödigt utan livsviktigt, eftersom kramper hos nyfödda ofta är tecken på syrebrist som i sin tur kan leda till att organ i kroppen dör eller att barnen håller på att bli hjärnskadat. Nyföddas kroppar klarar inte av så stora påfrestningar. Därför sätter dom in alla resurser för att undvika skador. I vissa fall visar det sej sedan att faran inte var så stor och då kan det tyckas onödigt, men i många fall har dessa insatser varit livsnödvändiga för att barnet öht ska kunna leva vidare. Jag förstår hur du känner det när det gäller miljön för den lille nyfödde - alla ljud, lampor, undersökningar, mediciner.... Det har jag också tänkt mycket på när det gäller min son. Han fick mycket smärtstillande (morfin), kramplösande, lungsödjande, vätskedrivande, flera olika antibiotikakurer samtidigt, hade larm, slangar, kanyler och dropp överallt... Hans blod pumpades ut för att syresättas, han hade kanyler i hjärtat och i lungorna, blev sövd och opererad 3 ggr under hans första vecka. Han var 5 dygn gammal första gången jag fick hålla i honom. 2½ mån bodde vi på sjukhuset och efter det följde nästan 1 år i isolering hemma pga hans dåliga imunförsvar. Det är klart att jag undrar ibland hur det allt det här har påverkat honom. Men i vårt fall så fanns det inget alternativ, för utan sjukvårdens otroliga insatser hade han inte levt idag. Vill du läsa mer om min son och hans långa väg till att bli frisk så finns hela hans berättelse på http://www.cml.nu/solskensbarn. Kolla under Personligt. Du, din son är ännu så liten att ni har alla världens möjligheter att ta igen den jobbiga starten! Bär honom i bärsele jämt, ha honom nära dej, älska honom villkorslöst. Det fixar sej! De där första dygnen är inte allt, det som verkligen spelar någon roll i det långa loppet är den dagliga kontakten år efter år under barnets hela uppväxt. Kram

Asfyxi

Diskutera

Tack !

Det handlar inte om...

Jag förstår dig

känner också igen känslorna

förresten, ursäkta att jag skriver här...

De första dygnen

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information