Vill dela med mig lite....(långt, långt)

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vill dela med mig lite....(långt, långt)
Skrivet av	Ibland fortfarande deppig!
Har precis upptäckt denna sida och tänkte dela med mig av mina funderingar. I juli 2001 fick vi en son min man och jag. Jag hade en helt okomplicerad graviditet, jag mådde super hela tiden! Iofs gick jag upp 27 kg och fick massor av vätska på slutet men det gjorde mig liksom ingenting... När jag var i v. 37, tror jag, upptäcktes det att bebisen låg i säte och vi fick göra en vändning, inte skönt, men det gick oxå bra och han fixerade sig. Jag tål smärta väldigt bra och bestämde mig från börja att det här med att föda barn skulle jag försöka göra utan smärtlindring och det var något jag såg fram emot! Jag gick 17 dagar över tiden och blev jätteglad när det hela äntligen startade. Jag klarade av att vara hemma väldigt länge och när vi kom till förlossningen var jag öppen 6 cm, då var kl. 06.00 på morgonen. Alla berömmde mig och sa att den här bebisen kommer att vara ute innan kl. 10.00!!! När klockan var 10.00 stack de hål på fosterhinnorna för att snabba upp det hela lite, då hade jag tillbringat 4 timmar i dsuschen och tyckte att det var helt OK. När klockan var 13.00 ung och jag legat med värkförstärkande dropp i 3 timmar tyckte jag att krafterna började ta slut och frågade lite om smärtlindring, vi började med att prova ackupunktur... Hjälpte ingenting utan gjorde bara ont, kom fram till att jag skulle få epudiral i alla fall. Kan tilläggas att de skruvade på detta dropp rejält och värkarna kom tätt, tätt, tätt... Jag började bli helt slut!!! Jag fick min ryggbedövning och allt blev frid och fröjd, var uppe och gick lite och kände att äntligen kanske jag kan få ut detta barn snart... De forsatte att skruva upp värkdroppet och när klockan var runt 16.00 satte krystvärkarna igång. Jag fick krysta i 2 1/2 timme, hade en läkare som var med hela sista timmen för att hon var tydligen den som fick ge sin tillåtelse till att skruva upp värkdroppet på max och det gjorde hon kan jag lova! Jag hann knappt andas mellan värkarna... Jag hade min man vid huvudet som höll upp huvudet på mig genom varje krystvärk, en barnmorska som hängde på magen med hela sin tyngd, läkaren som höll isär blygdläpparna och en syster som höll i mina ben och så höll vi på... Bebisen åkte bara fram och tillbaka, fram och tillbaka... Min man sa att de skulle ta kejsarsnitt och att jag skulle ge mig nångång, jag vägrade, jag skulle ha ut hoonom. Det blev till slut sugklocka och efter det kom han äntligen ut!!!Han hade bajsat vid näst sista krysten och andades inte, de slog honom två ggr och körde ner en slang i halsen på honom. Min man bröt ihop fullständigt, ville inte titta, ville inte klippa navelsträngen och jag, jag fattade ingenting! Han vägde 4565 g, var 55 cm lång och satt förmodligen snett vid fixeringen och kunde inte rotera ut normalt. För att göra en lång historia lite kortare: Vår bebis ville/kunde inte amma ordentligt, han bara skrek, sov inte och jag blev superstressad och ville inte lämna BB. Efter 5 dagar åkte vi hem och jag bara tjöt, ville inte ha detta liv, ville att allt skulle bli som "vanligt" igen... Min man jobbade heltid och åkte efter jobbet direkt och byggde vårt nya hus, vilket innebar att han aldrig var hemma. Vår son sov aldrig som alla andra bebisar gör, han skulle vara med hela tiden. Han har alltid varit tidig, han gick när han var 9 månader och i dag pratar han flytande och tydligt. Jag känner ibland sorg över att vår första tid blev så förstörd, den tiden kommer ju aldrig tillbaka och jag vill inte ha några syskon till honom på flera år än. Jag känner ibland att jag är för arg och irriterad på honom, gapar och skriker, tror kanske att detta sitter kvar inom mig och ångrar att jag inte tog tag i det på en gång.... Ursäkta allt mitt svammel, vet inte vart jag vill komma, det var bara skönt att få skriva av sig lite! Kramar
Svar på tråden: Vill dela med mig lite....(långt, långt)

Tack,
Skrivet av Elin
Jag fick mig en tankeställare. Vi skulle egentligen behöva en större lägenhet/hus, men nu blev jag ännu mer övertygad om att det får vänta. Att dra på sig en massa extra jobb med renovering o sånt är nog det sista man behöver som småbarnsförälder. Det blir nog till att vänta, än så länge reder vi oss. Hoppas i alla fall att du mår bättre nu!

Hej!
Skrivet av mi
Jag känner igen mig i din text... Min dotter föddes i augusti 2001. Jag tyckte det var underbart att vara gravid, barnet var efterlängtat, även jag gick upp mycket, 25 kg tror jag det var, och jag gick också över tiden. Fick dropp, och hade redan innan tänkt att jag skulle be om alla slags bedövningar, hade tre olika barnmorskor, alla mycket bra. Mitt minne av förlossningen ar positivet, det mest fantastiska jag åstakommit i mitt liv. Men. Min flicka skrek hela tiden. Och jag klarade inte av det. Även jag vill göra en mycket lång historia kort. Vi fick hjälp fran många olika ställen. Jag har missat en stor del av vår första tid. Det smärtar att tänka på, och det är sällan man kan (eller vill?) tala om det. Min dotter var också tidig, vill vara med, och är ett krävande barn. (känns elakt att skriva så, menar det inte som något negativt). Hon är världens underbaraste! Önskar att hon fick syskon, men vågar inte, efter allt jag gått igenom... Kram till alla kämpande föräldrar! Det blir bättre! Även om man inte alltid kan tro det.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv