Jag tror.....

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Jag tror.....
Skrivet av	mig
att jag haft nån typ av depression när jag fick min son som nu är snart 4 mån. För det första så har jag kommit underfund med att jag INTE vill tillbaka till mitt gamla jobb efter ledigheten pga attjag aldrig riktigt trivts där med folket eller nånting. Så det kändes underbart att få koppla bort allt och glädjas över min efterlängtade son. Men jag hade bara varit hemma i 2 veckor efter bb vistelsen så ringde de från jobbet och undrade när jag skulle komma och visa underverket. När jag ringde min chef för att berätta nyheten så ville han sätta upp en tid direkt som jag skulle komma och hälsa på. Men jag sa att det kommer dröja innan jag kommer. För det första är det förkylningstider nu och för det andra är det mitt första barn och man vill ju gärna komma in i rollen som mamma. Jag har haft sån ångest över det här med jobbet. Egentligen vill jag inte åka dit alls. Jag vill helst inte engagera mig i att kolla andra jobb nu när jag är hemma för att vara med vår son. Vill inte tänka på jobb över huvudet taget. En riktig skvallertjej från jobbet har ju försökt ringa på min mobil flera gånger och hon har skickat sms och undrat hur det går och när jag kommer och visar. Jag skickade sms tillbaka och skrev att jag hör av mig till henne om ett tag. Ett par veckor efter det, alltså här om morgonen så ringde hon igen på min mobil och jag svarade. Hon sa att hon inte fått mitt sms som jag skickade. Hon sa att de har tänkt och pratat om mig ibland på jobbet och att de tyckte att jag ska ta mig i kragen och komma och hälsa på snart. I ochförsig ska man väl vara glad att de bryr sig men jag känner mig så fruktansvärt tvingad. Känns ibland som att de inte tror på att jag haft en bebis i magen och att jag nu blivit mamma. Ändå har jag skickat bilder på snutten. Jag och min sambo har kommit överens ialla fall om att jag ska hälsa på dem i vår nångång. Just nu är det så många som är förkylda och sånna här småttingar kan ju bli så väldans dåliga. Jag har tänkt flera gånger att jag struntar i dem och åker till dem när jag känner för det. Någon som har ett bra råd???? Eller någon som haft det likadant??? Det är ju det att under graviditeten grät jag ofta på jobbet för att jag ville undvika vissa arbetsuppgifter som oroade mig. Det var många möten med chefen över vad jag kan göra och inte. Jag kände aldrig någon större förståelse, kände mig bara jobbig.
Svar på tråden: Jag tror.....
Inga svar finns

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv