Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Inte pappa igen...

Skrivet av beefeater
Hej på er.
Får en kille som hänger med axlar och huvud skriva ett par rader? Har tidigare skrivit hit och berättat när vi började planera för ett knyte. Min sambos första barn och mitt tredje. Jag gladde mig oerhört för jag ville ha ett barn, framför allt jag ville ha ett barn med henne. Jag tittade med förundran på hennes mage som så sakta började ta form, jag tyckte att det var en oerhört läcker liten bula som hon bar på. Själv tyckte hon att hon blev enorm och kallade sig tjock och otymplig. Min sambo har av naturen fått hormoner för två, och tro mig när jag säger att jag säkert har varit i gräl med varenda en av dem. Nu ville det sig inte längre, något blev fel, och på Sahlgrenska i lördags slutade vår graviditet. Jag älskar min sambo men jag tycks inte kunna hjälpa henne så mycket som jag skulle vilja. Känner mig ledsen över vår förlust, och blir förtvivlad när hon säger att jag inte kan förstå hur hon har det. Känner inte att jag har lust att gå in i en tävling om vem som det är mest synd om i vår situation. Jag är självfallet medveten om att hennes känslor för vad hon förlorat är stora, men hennes tolkning av att jag inte gråter är det samma som att jag inte bryr mig gör ont. Vi har en bit att vandra innan vi är tillbaka.

Så det dröjer nog ett tag innan jag dyker upp här igen och kollar om det finns några pappalediga killar som är sugna på att gå och stila med våra barnvagnar på Göteborgs gator och torg.
Svar på tråden: Inte pappa igen...

Det finns inget man kan säga

Skrivet av  PPP
Det finns inget vi kan säga för att hjälpa dig i ett sånt läge. Men du har vårt medlidande och behöver du någonstans att skriva av dig så vet du ju vart du ska vända dig...
 

Instämmer

Skrivet av  Pappa smurf
Sorg är något svårt att hantera,alla hanterar vi det på olika sätt,och det gäller att bägge förstår det.Hoppas ni har någon att gemensamt prata ut med.
 

Instämmer oxå ...

Skrivet av  Benny
Lider med er och hoppas att ni har någon tillhands att prata med om er förlust. Kan inte säga att jag förstår vidden av vad ni känner och går igenom, men jag kan ändå föreställa mig sorgen och den önskar jag ingen ...

Hoppas att ni snart kommer till en punkt då ni försöker igen och att det då kommer att gå vägen.

Som tidigare skribenter skrivit vet du ju vart du kan skriva av dig vid behov.

Ta hand om varandra och sköt om er!

Tröstkramar från Benny
 

Instämmer jag med.. *imt*

Skrivet av  Mikael
.
 

Bedrövligt

Skrivet av  Christopher
Inte nog med att ni har fått utstå en svår förlust utan till råga på allt hotas ert förhållande av att hon tydligen inbillar sig att du mer eller mindre inte bryr dig?

Det är en hemsk känsla av vanmakt när du inte kan hjälpa henne. Tyvärr vet jag inte hur man överbryggar klyftan men jag råder dig att ni söker någon form av gemensam hjälp så att hon inte fortsätter att inbilla sig saker!
 

en till

Skrivet av  XXX
vi har samma läge som ni har. Min fru har fått hjälp via kurator på mödravården och får nu dessutom åka till kurort via landstinget för hon har tappat kraften helt. Kolla om det finns kurator på er mödravård eller via sjukhuset. När det kommer till att sörja så liknar jag dig. Mina tårar "tog slut" när min dotter var svårt sjuk men självklart sörjer man barnet som inte kom. Jag är anonym för min frus skull.
 

Artiklar från Familjeliv