Att säga till andras barn...(Långt)

Att säga till andras barn...(Långt)
Skrivet av	Sara som funderar så här på morgonen
Usch, i går kände jag att jag var tvungen att säga till min sons kompis trots att hans föräldrar var med - och sedan kände jag mig så dum trots att jag inte skulle låta bli om situationen uppstod igen.. Situationen var/är att denna pojke och min båda är strax över 2 år. Denna pojke (som jag tycker mycket om så det handlar inte om det) sliter av min son allt han vill leka med och det är ju inte så ovanligt visserligen. Problemet är att hans föräldrar låter det ske hälften av gångerna, de säger lite uppgivet "ja vad gör man nu då" och tittar bara på. Jag har alltid varit väldigt noga med att min son INTE ska ta saker som andra barn leker med - oavsett om det är hemma hos oss (och alltså hans leksaker) eller borta. Det är väldigt sällsynt att han ens försöker och det känns bra. Däremot så känner jag att jag inte kan acceptera att andra barn får ta från honom heller - då får ju aldrig min pojke rätten på sin sida! Om han aldrig får ta från andra och inte heller behålla det han leker med, hur rättvist är det?! Så när detta skett flera gånger i går och ingen större reaktion kom från hans föräldrar, så tog jag helt sonika i från honom bilen och gav den tillbaka till min son och sade att han fick leka med något annar en stund. Jag kan tänka mig att pojkens föräldrar blev irriterade men jag kan inte tycka att jag gjorde fel. Jag försöker alltid vara så rättvis jag bara kan vara när min son leker med kompisar, i bland är det min pojke som gör något dumt och i bland kompisen. Men det är ju vår uppgift att styra dem i rätt riktning så att säga?! Tycker ni det var fel av mig? Vad kan man göra i en sådan här situation förutom det jag gjorde?
Svar på tråden: Att säga till andras barn...(Långt)

Ibland tror jag att
Skrivet av Jämställd pappa
vi lägger oss i litet förmycket när barn leker med varandra. Din son måste ju lära sig att markera tillbaka, så vida du inte avser att alltid vara i hans närhet. Jag tror att det är bra att man säger till men alltid nej det är inte bra det heller. Hur skall din son bygga upp en strategi för att hantera andra barn som tarför sig? Kan låta syniskt men det är din son som måste lära sig att säga NEJ. Finns det inte risk att vi (välmenande föräldrar) menar så väl men att det blir litet fel ändå?

Hm.. fast jag vill att min son
Skrivet av Sara som funderar så här på morgonen
ska lära sig att respektera andra genom att inte rycka av dem vad de håller på med. Visst, jag kan inte vara med jämt men å andra sidan har jag svårt att tänka mig att bara sitta vid sidan av och titta på när han blir orättvist behandlad... Jag tänker mig; vad ger DET för signaler: "mamma/pappa ser att min kompis gör så här mot mig men säger ingenting, alltså är det OK för min kompis att köra över mig"! Det skulle kännas mycket skumt. I så fall måste jag ju sluta säga åt min son också när han tar av andra, eller knuffas eller slåss... För jag tror på konsekvens, inte att en regel gäller ena dagen men inte den andra. Hur ska man kunna överföra sina värderingar annars?


Det håller jag med om men
Skrivet av Jämställd pappa
din son skall också visa för sin omgivning att han inte accepterar även när mamma och pappa inte är där. Jag tror att vi kan förklara mer och ge även de små barnen fler "verktyg" än vad vi många gånger tror för hur de skall lösa sina konflikter. Men jag tror inte på att vi alltid skall mäkla och säga ifrån. Exempel: När mina barn (4 och 6 år då)bråkade i bilen körde jag in till sidan gick ur bilen själv och förkarade att de kunde antinge lösa sin konflikt själva eller fortsätta att bråka (alternativt slåss) jag avsåg dock ej att köra förrän de var sams igen. Det tog dem mindre än tre minuter att lösa sin konflikt. Sen hade vi möjlighet att samtala kring bråk och lösningar.

Men
Skrivet av Sterna
som du själv skriver, de var 4 och6 år. Inte 2 år... Hur hade du gjort om det var en 2 åring och en 3 åring i samma situation?

Nej jag hade anpassat
Skrivet av Jämställd pappa
metodiken till åldern.


Ge exempel tack! imt
Skrivet av Sterna
h

Olika sätt att hjälpa
Skrivet av EE
Håller nog lite med Jämställd pappa, om du tar bilen och ger tillbaka den förstår din son att kompisen inte får ta den. Men han förstår inte hur han ska fixa situationen nästa gång. Det handlar om två olika situationer. Om du eller jag vore kompisens förälder skulle vi ha brytit in och förklarat "man får inte rycka ur händerna, man måste fråga först." Andra situationen är ju hur din son uppfattar händelsen. Jag har sen länge förklarat för min dotter att det inte är ok att andra tar saker från henne (hon är två och har kunnat säga ifrån länge). Om de gör det ska hon säga nej och ta tillbaka saken. Naturligvis har inte alla barn det lika lätt som hon att fatta galoppen, men om du förklarar för sonen så kanske han har det lättare nästa gång. Jag tycker att det handlar om att ge barnen verktyg att möta omgivningen med.

En 2åring?
Skrivet av Sterna
Är det inte lite väl tidigt att kräva av en 2 åring? En 3-4 åring, ja. En 5-6 åring, visst En 7-8 åring, självklart men en 2 åring som knappt lärt sig prata och dessutom är mitt i att lära sig "knäcka koden" hur man umgås socialt?


NÄR ska man börja med sådant tycker du då?
Skrivet av Sara som funderar så här på morgonen
Min son får inte heller slå mig till exempel, när han har försökt så visar jag honom hur man i stället ska göra. Tycker du att han hellre ska få puckla på mig tills han blir tre, eller kanske fyra år och DÅ ska jag plötsligt säga att han inte får?? Jag KRÄVER inte att han ska kunna förstå, jag försöker hjälpa honom att förstå och det tar tid, många år. Man måste ju bygga en grund, man kan inte (i mitt tycke) komma om två år efter att ha struntat i det i flera år - och DÅ kräva att han ska förstå!

Håller med fullständigt!! imt
Skrivet av Ulrika
a

Du tänker som jag!
Skrivet av JessicaF
Min mamma sa ofta när dottern var mindre att "hon är för liten" "hon förstår inte" - jag brukade kontra med att "vet du NÄR hon börjar förstå?!" Och det kunde hon förstås inte svara på... Det är ju olika för olika barn. Att då helt plötsligt på X-dagens morgon börja berätta saker för dem och "uppfostra" dem är ju mer bakvänt än något annat. Klart man ska göra det hela tiden, för att det ska vara ett naturligt inslag.


Nu missförstod du mig kapitalt
Skrivet av Sterna
Jag menar att man inte kan KRÄVA av en 2åring att kunna säga nej och FÖRSTÅ vad det betyder utan att förståelsen komemr senare. Dessutom, varför tar du illa vid dig och skriker när mitt inlägg var riktat till jämställd pappa?

Oj, tyckte inte jag skrek utan
Skrivet av Sara som funderar så här på morgonen
ville bara betona orden - sorry! Jag trodde faktiskt du riktade dig till mig men för den delen menade jag inte att skrika. Då är vi på samma våglängd med andra ord! :-)

Ojdå
Skrivet av Emma med Daniel&Ida
jag som brukar till och med säga till min ettåring när hon tar saker från storebror när hon gör det gång på gång på gång då brukar jag säga till henne och ge tillbaks grejjen till storebror så fel jag gör Men ändå känns det så rätt nånstans måste man nog hjälpa även de minsta att sätta gränser för tro mig denna lilla ettåring kan vara en pain mot storebror och han är så snäll ska då jag bara låta henne gå på gå på. Nä jag sätter en gräns men jag straffar inte barnet självkalrt men jag talar om att det är fel redan nu


MEn
Skrivet av Sterna
du kräver ju inte av din ettåring att han ska förstå detta själv utan du går in och hjälper honom och det var just hjälpandet som "Jämställd pappa" var emot och jag ifrågasätter varför han är emot det för att jag inte tycker at tman kan kräva av en tvååring att han/hon ska klara av att säga nej själv....

Sterna
Skrivet av Emma
Ja det är ju sant s läste lite tokigt i röran av inlägg

Jag håller inte med
Skrivet av Jämställd pappa
det. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket barn (småbarn) förstår. Tyvärr tror vi vuxna att de inte begriper varför vi väljer att varken lyssna eller ens förklara.


Handlar ine om förståelse
Skrivet av Sterna
Även jag är uppriktigt förvånad över vad ett barn oavsett ålder klarar av men för den sakens skull kan jag som vuxen inte kräva av ett barn _att_ det ska klara av det i alla lägen. Barn är ju barn och utvecklingen går lite frammåt och bakåt beroende på varit i utvecklingen de ligger. Som min son, ena dagen klarar han galant av att gå på toaletten helt själv och andra dagar märker han inte ens att han kissar på sig just för at than ahr huvudet fullt med annan utveckling och just då tapapr han det han redan kan. 4-5 dagar senare är kisseriet återigen under kontroll och helt plötsligt utan förvarning kan han hoppa på et tben!? Om jag då i allt detta "kaoset" som det är för honom kräver att han ska kunna säga nej och sätta sina egna gränser utan att jag hjälper honom, hur förvirrad blir han inte då? Jag tror att det är att själpa isf att hjälpa. Speciellt en 2åring har så mycket med gränssättning inom sig redan inna iom "trots-åldern" (avskyr det ordet eftersom det är barnets beteende att hitta gränser).

Visst är det så men
Skrivet av Jämställd pappa
alltför många utgår ifrån att de alltid skall hantera barnen utifrån läget då de kissar på sig!

Fast...
Skrivet av Dina m A & V
En tvååring kan ju inte själv komma på hur han/hon ska lösa situationen. De flesta barn löser nog situation antingen genom att inget säga utan bara acceptera att de blir utan sin leksak, eller svarar med våld (då de fått nog). Hur ska de kunna känna alternativen? Du skriver ju att barn måste lära sig att säga NEJ, men hur tänker du då? Jag tänker att det är självklart att vi vuxna finns där för våra egna och andras barn och visar dem hur man gör. Hjälp till självhjälp, kan man säga.


Jag tänker så att om
Skrivet av Jämställd pappa
mamma eller pappa varje gång går in och "löser problemet" så får jag inte lösa det själv. En tvååring kan leka tillsammans med andre även om det är väldigt "ego" orienterat. De kan samsas och de kan också inse att om jag vill ha sakerna för mig själv så kanske jag inte skall sitta och leka mitt på mattan bland alla andra utan dra mig undan.

Men Sara skriver
Skrivet av 71:an Nika
att hon till sist kände sig tvungen att ingripa. Jag tycker inte alls det verkar som om hon alltid ingriper. Alla barn lär sig inte att markera av sig själv, utan de behöver föräldrarnas stöd. Barnet lär sig att säga nej om det vet att mamma eller pappa stöttar och att lärdomen kommer därifrån. Vad menar du kan gå fel i detta fallet? Att barnet aldrig lär sig säga nej?

Tycker att det är helt ok
Skrivet av Dina m A & V
att säga till andras barn. Man kan ju göra det på ett bra sätt. Vi brukar f.ö. ha ett ganska öppet klimat tillsammans med de barnfamiljer som vi umgås med, vi säger till våra egna och varandras barn när de går för långt. Jag tror på begreppet "it takes a village to raise a child"...det handlar ju ytterst om att lära barnen den sociala samvarons spelregler, och små barn behöver ju en liten puff i rätt riktning ibland. Genom att du hjälper din son ur situationen - dvs du visar honom att han inte behöver acceptera att få sina saker ifråntagna - så kommer han att lära sig det och så småningom kommer han att säga ifrån själv.


Jag vill ju gärna att även andras
Skrivet av Sara som funderar så här på morgonen
föräldrar säger till mitt barn om de ser att han gör fel... Det kan ju ofta bita lite bättre dessutom (minns jag själv från det jag var liten)! :-)

Jättebra!
Skrivet av JessicaF
Jag tycker du gjorde helt rätt, och hoppas att du gör likadant en annan gång också! Bra Sara!

Tack! :-) Känns skönt att höra
Skrivet av Sara som funderar så här på morgonen
för det är ju inte så lätt att kliva in och reda ut saker inför andra föräldrar känner jag - skulle helst ha sluppit..!


håller med. imt
Skrivet av Katja med Theo+4 till
...

Beror på hur
Skrivet av Sterna
Jag tycker det är självklart att alla vuxna i barns närhet ska kunna säga till när det är något uppenbart fel barnen/t gör men allt handlar om hur man som vuxen säger till. Om man lungt sätter sig ner med barnet, förklarar varför man inte får ta leksaker från varandra och på så sätt får barnet att själv ge tillbaka leksaken, antingen till dig som vixen elelr till kompisen han tog den ifrån så är allt frid och fröjd i mina ögon. Om den vuxne däremot stormar in emellan barnen, sliter ifrån barnet leksaken han just tog, låter arg/ilsken när barnet får sin utskällning och försvinner ur närheten när barnet vars leksak blev tagen fått tillbaka den så upprepar bara den vuxne barnets beteende och då tror barnet att det är ok att fortsätta med samma beteende just eftersom den vuxne just gjort så. Jag brukar alltid tänka efter (med min vuxna kunskap och intligens) innan, hur skulle jag vilja att någon behandlade mig i denna situation om jag varit barn.

Nää, så gjorde jag ju
Skrivet av Sara som funderar så här på morgonen
inte! :-) Jag tror också på att förklara varför man inte ska eller ska göra en viss sak - skulle aldrig vilja slita av något barn sakerna eller vara otrevlig mot dem.


Massor av barn
Skrivet av 71:an Nika
lämnar inte ifrån sig leksaken ändå, även om man pratar med dem och förklarar. Vad ska man göra då?

Prata ännu mer
Skrivet av Sterna
Jag ahr ännu inte stött på ett enda barn i 2års åldern som inte lämnat ifrån sig när man pratat med dem lungt och stilla. Sen beror mycket på _hur_ man säger saker till barnet, ger du en orsak till varför eller säger du att man inte gör så? Vadå inte gör så? Jag gjorde ju just så, så självklart kan man göra så tänker barnet. Och vem är _man_? Jag tror att det är oerhört lätt som vuxen att glömma bort i vilka tankebanor barnet resonerar just för att vi är vuxna och tar saker som självklara medan barnet inte ser den självklara logiken _än_. Sen är ju allt personligt, det som fungerar för mig och alla de barn jag rör mig med kanske inte fungerar för dig just för att du är en annan person, en annan mentalitet? Och vem har sagt att vi alla måste göra på samma sätt? Jag beskriver _mitt_ sätt för att förhoppnignsvis väcka en tanke hos andra vuxna att hitta ett annat sätt som passar dem bättre än det sätt de gjort hitintills som uppenbart inte fungerar eftersom de rådfrågar här....

Jag vet inte om du
Skrivet av 71:an Nika
tog lite illa vid dig av min fråga? Jag tycker att det verkar så nämligen. Du behöver inte försvara dig med att det är DITT sätt du skriver om, det förstår jag. Min fråga var inte ifrågasättande utan jag undrade hur du tycker att man ska göra om barnet inte lämnar ifrån sig saken när man pratat med det, just eftersom jag har stött på barn som vägrar att släppa saken ändå och då kan jag ju inte gärna rycka den ifrån dem. Jag har försökt att prata lite till, men går inte det heller så vet i katten vad jag ska göra. Ditt förslag är alltså då att fortsätta prata ända tills barnet släpper saken?


Precis
Skrivet av Sterna
Inte meningen att gå i försvar men ville bara klargöra för alla som läser. Jag tror att man kan prata, spegla och avleda ett barn till att släppa/ge tillbaka det han/hon tagit självmant. Går det inte med enbart prat så ta en anann leksak och avled.

Jag tycker att
Skrivet av 71:an Nika
du gjorde rätt. Så länge som man är lugn och sansad så är det helt ok att säga till andras barn. Jag tycker också att det är bra att du inte ingrep direkt, utan att du väntade lite. man behöver inte rusa fram direkt när något blir fel.

Helt rätt
Skrivet av Amelie m Saga & Tuva 020923
Man måste tåla att någon annan säger till ens barn, detta fallet var ju helt klart befogat!


klokt tänkt
Skrivet av Elanor02
Jag tycker att du gjorde helt rätt. Min dotter är lite drygt två år och på hennes dagis låter man inte barnen ta grejer från varandra. Detta får de lära sig från det att de börjar på avdelningen och alla barnen klarar av det. När det händer att barnen tar ifrån varandra saker går personalen in och erbjuder alternativ, t ex en annan docka, vagn, hammare osv. Detta har även barnen lärt sig så de erbjuder varandra alternativ när de hamnar i konflikt med varandra. Fortsätt säga till det andra barnet och uppmuntra ditt barn att säga ifrån och i slutänden kanske även att ta tillbaka det som tagits ifrån honom.

Du gjorde helt rätt!
Skrivet av Luvan
Jag anser att du gör rätt. Den situationen uppstår när min son och min vänninas son leker. Hennes son tar allt som min son har i händerna, till och med sin egen napp får han inte ha. Våra pojkar är 1 år. Om min son försöker gå därifrån eftersom han gärna vill få behålla någonting så blir hennes son så förtvivlad att han sliter i min sons kläder och då börjar min son gråta. Jag rycker alltid in och visar vem som har fel och vem som ska ha saken. Medans min vännina bara sitter och ser på!!

Tänk vilka slappa
Skrivet av Marina
föräldrar det finns! Som bara sitter och glor och bryr sig noll om vad deras barn gör. Och gudnåde om nån annan förälder säger nåt/gör nåt som omfattar deras barn!!! För deras barn gör ju aaaaaldrig fel.....


Ja verkligen....
Skrivet av Luvan
Jag har känt mig dum många gånger när jag fått gripa in mellan våra pojkar men nu förtiden känns det bara bra för om inte min vännina orkar bry sig när hennes son beter sig som ett monster emot min son så är det väl tur att jag bryr mig då. Inget barn ska ju känna sig nertryckt utav ett annat tycker jag. jag har även sagt till min egen son vid något tillfälle, då såg jag hur min vännina njöt och då passade det bra att öppna munnen!

Vi är några
Skrivet av MiaMaria m Josefin +Krabat v38
som har barn som nyss har fyllt två år. Det brukar bli så att vi säger till varandras barn, för de lyssnar lite mer då ;) Den som hade leksaken först och har den i handen får ha den, och om den läggs på golvet får nästa ta den. Det blir en hel del försök att ha samma saker och lite gnäll och gråt, men det fungerar för det mesta bra. Enklast är väl om man kommer överens om hur man ska göra, fast det kanske är svårt om man inte ser det på liknande sätt. Jag tycker vårt sätt fungerar bra.

du gjorde helt rätt!!
Skrivet av nasse
jag har lärt mej på detta forum att säga till andras barn. om jag inte skulle säga till andras barn att man inte får ta från handen, så skulle min son (1,8) aldrig få hålla i en leksak längre än några sekunder (om vi e med andra barn). han e inte den typen som rycker av andra (har aldrig gjort). oftast säger föräldrarna till barnet i fråga, om inte så säger jag vänligt till barnet att x hade den leksaken, du kan leka med nåt annat så länge. rätt ska va rätt från tidig ålder!


Tycker att du gjorde rätt
Skrivet av Anna m T&C
Tycker inte att det är fel att säga till andras barn, bara man gör det på ett schysst sätt, men det tycker jag även gäller ens egna barn så klart. Däremot tycker jag att det är synd att det andra barnets föräldrar inte sa till sitt barn. För vem ska i så fall lära det vad som är ett okej beteende?

Att säga till andras barn...(Långt)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information