När vet man? =( *långt*

När vet man? =( långt
Skrivet av	Anonym
Att det är dags att gå? Känner mig SÅ kluven. Ska försöka dela med mig. Lever med min sambo och vårt barn, snart 1 ½ år. Har en längre tid känt mig deprimerad och vet inte vad det beror på. Jo, jag vet att jag känner ingen glädje längre.. Förhålladet är inte så bra som jag skulle vilja att det var. (Han däremot tycker det är bättre än vad jag tycker) Har en del i bagaget båda två. Alkoholiserad pappor och lite jobbiga familjeförhållanden. Som tur är förekommer ingen alkohol i vårt hem. (Vilket jag känner mig SÅ glad och stolt över med tanke på hur jag haft det i min uppväxt) Har alltid levt i mitt mönster. Vill behaga andra och hatar att göra folk besvikna och arga. (Beror på att jag växt upp med ensamstående mamma, och har mer eller midre varit tvungen att bli vuxen tidigt, ta ansvar) Var bara 20 då vårt barn föddes, och jag vet att den längtan jag kände efter att få barn delvis beror på att det alltid saknats något i mitt liv. (En pappa som finns där?) Jag ångrar inte vårt barn, hon är det bästa jag har.. och jag älskar henne över allt annat. Nåt jag däremot kan ångra är att jag inte jobbat mer med mig själv, mina "problem" och hjärnspöken ler lite Jag känner mig så misslyckad. Det är jag som vill separera (har inte pratat så mycket om det.. vågar inte!!) Det river och sliter i mig. Jag vill ju ha den familj jag aldrig fick. Vill vara perfekt.. Är så rädd för vad andra ska tycka och tänka om jag "går". Min sambo är en jättebra pappa.. men min kärlek till honom är inte tillräcklig. Tror jag. Vissa dagar är det upp, och andra ner. Men mest ner, tyvärr. Han lider även av social-fobi.. vilket tär oerhört mycket. Vill hjälpa honom och stötta. Men ibland känner jag att allt vore så mycket enklare om jag var ensam.. Då hade jag ju bara mina problem att jobba med. Låter kanske själviskt.. men ni kanske förstår? Just nu känns det som att jag befinner mig i en fas. Kan inte bestämma mig hur jag vill ha det. Och på något vis känns det som att jag vill fatta ett beslut inom mig själv innan jag för det på tal. Men när.. när vet man att det är dags att "ge upp"? När man inte orkar en sekund till? Är medveten om att det alltid kommer vara upp och ner när man lever tillsammans med någon. Men som det känns för mig skulle jag må bättre på egen hand. Tilläggas kan att jag aldrig bott ensam. Flyttade direkt hemifrån till min nuvarande sambo. Sen alla dessa frågor!! Klarar jag mig själv? Är jag stark nog att gå? Klarar jag mig ekonomiskt? Jag tvivlar så mycket på min egen förmåga.. och styrka. Vill inte stanna tills den dag man är så less på varann att man knappt orkar se varandra. Vill ju vara vän efter en separation. Känner en sån skuld emot min dotter om jag väljer att gå ifrån hennes pappa!!!!! Alla erfarenheter jag har en separerade föräldrar är negativa. Svek och bråk.. Är det rädslan för att det ska bli så även för oss, som får mig att stanna? För att det är det lättaste alternativet? Det är så mycket lättare att stanna i något man i alla fall är bekant med, även om man mår dåligt- än att ta mod till sig och gå! Hoppas ni orkade läsa detta långa och kanske svammliga inlägg..
Svar på tråden: När vet man? =( långt

Hej
Skrivet av Annika m. Robin 2,5år & Michelle 4,5 år
Jag var också 20 år när vårt första barn kom, men hade då bott själv/med kille sen jag var 16 år. Nu har jag varit ihop med min sambo i lite mer än 5,5 år. Vi har flera gånger varit nära att separera. Pga bråk, lite dåligt sexliv osv. Vi har pratat om att gå till familjerådgivningen, men det har inte blivit av. Nu känns det inte som om det behövs. Men jag tycker du ska ringa dit och prata med dem. Jag skulle vilja göra/leva som DR Phil har sagt. Att man måste jobba på sin relation till sin partner varje dag. Och att man inte ska separera innan man båda har förökt/gjort allt man kan för att få det att funka. För om man separerar och man sitter där om några år och barnen frågar varför? Ska man då bara säga, nä vi orkade inte mer? Då måste det nog kännas bättre att kunna säga att vi gjorde allt vi kunde, men tyvärr så passade vi inte ihop längre. Och om ni skulle separera så visst kommer du klara dig! Om man måste så går det på ett eller annat sätt. Det finns massvis av starka ensamstående mammor i Sverige, de har det ofta tufft men de klarar sig.

som Annika sa... långt
*Skrivet av Jag m bebis 031215**
Ring familjerådgivningen. om inte annat kan de hjälpa er att se om det finns en chans eller om det är helt kört. (du kan även begära en egen tid där, och prata ensam) Älskar du honom inte längre kan man väl anta att det är kört men vill du/ni satsa så finns det hjälp... Jag har lite samma tankar som du, vill att allt ska vara perfekt, känna att jag duger, ge barnet bästa tänkbara uppväxt med äkta kärnfamilj,trygghet och kärlek osv. Jag var 21 när vi fick barn och hade inte heller bott själv innan. (var sambo med mitt ex ca 1,5 år innan jag träffade nuvarande). Egentligen borde jag väl tagit vara på mig själv och lärt känna mig själv och vad jag ville innan men träffar man någon som man vill leva med kan man ju inte bara säga "Öh, du vänta ett tag, ska bara leva själv en stund..." eller? = ) Hur känns det i hjärtat? Kram


I hjärtat
Skrivet av Anonym
känner jag bara sorg just nu. Tyvärr. Ibland tänker jag att "hmm.. vi kanske inte har ett så dåligt liv ändå. Vi har vår dotter, huset och varandra, vad mer kan jag begära?" Men det är något som fattas. Något som jag längtar efter. Vet inte om det är passion, eller vad man ska kalla det. Men ofta känns det som det är en vän jag lever med, inte en kärlek. =(

Precis så... (långt...)
Skrivet av Sara med Mika
blir jag då o då. Jag kommer in i svackor, ungefär två gånger om året (oktober o januari) då jag inte alls vill vara nöjd med det jag har, utan vill ha nånting mer, som jag inte kan sätta fingret på. Jag har världens härligaste dotter på 2,5 och en helt fantastisk kille, hus, bra ekonomi, saker att göra och vänner att träffa, men ibland så räcker det ändå inte till. Jag vill ha nånting mer, som du säger passion, kanske förälskelse...? Till o från går jag och kärar ner mej i nån annan... Vi har varit tillsammans i snart 6 år och ofta känns det som att leva med sin bästa vän, och allt är så bra, men det saknas gnista. Min sambo känner mej alltför väl, så när jag blir såhär så ger han mej lite lösa tyglar, låter mej gå ut o festa o flörta hejvilt, bli kär i nån annan, för han vet att det går över på några veckor. Jag har till o med försökt att lämna honom en gång när jag blev jättekär i nån annan, men när det blev tillåtet så försvann hela spänningen. Jag förstår inte hur han står ut med mej... Det jag kommer fram till varje gång (förutom; man kan inte ha kakan o äta den..) är att även om jag skulle inleda en ny relation med någon annan, så skulle jag förr eller senare hamna i sama vänskapsförhållande igen, för jag tror att det är så det blir. Och jag försöker istället vara glad åt vänskapen, för det hade ju varit riktigt risigt om förälskelsen svalnade och man inte hade något alls kvar. Jag vill gärna tro att detta har en del att göra med att jag fick barn så pass ung, det känns ibland som det finns en massa saker som jag skulle velat göra men som jag inte kan. Mitt enda tips, som funkar för mej n\'är det blir såhär är att unna dej själv lita tid för dej själv. Gå ut och festa och dansa lite, ta en heldag på stan ensam, åk på en weekend nånstans med någon kompis (utan familjen) och få lite perspektiv. För det är då, när man kommer bort från allt det fina man har, som man verkligen uppskattar det när man kommer tillbaka. För som sagt, men kan inte bara alltid vara mamma och partner, man måste få vara bara människa oxå.... kram

en sak till....
Skrivet av Sara med Mika
ett annat tips är att sätta ord på sina känslor och skriva ner dem (t ex här?) Halva ångesten brukar försvinna av farten bara man skriver ur sig lite... ;)


Så har vi det också...
Skrivet av också anonym
Jag var 21, snart 22 när våran son föddes. Och 19 när jag träffade min pojkvän. Det sa klick pån en gång, helt klart kärlek vid första ögonkastet. Därefter följde en lite jobbig period efterosm jag bl.a. gjorde slut med min dåvarande kille för att bli tillsammans med min nye pojkvän. PÅ senare året har jag varit väldigt fundersam på vårat förhållande. Nu har detta hänt: jag har pratat öppet med våran kille om att jag behöver vara ensam. Behöver tid för mig själv och hade det inte varit för våran sons skull hade jag kanske gjort slut för att finna mig själv igen. Även jag vill ha det lilla "extra" i förhållandet. Sexlivet har också blivit halvtaskigt. Det KAN bero på våran unga ålder, men jag tror snarare att det är en naturlig följd när förhållandet varat några år. Vi har själva inte ringt någon familjerådgivning, men det låter som en bra idé i erat fall. Lycka till med allt.

Är det konstant?
*Skrivet av Jag m bebis 031215**
Eller är det i perioder som du känner så? Kan det vara en "allmän" höst/vinter-depression? Min högst personliga åsikt är att du måste försöka ta reda på om det verkligen är din man eller ditt förhållande det är fel på , innan du lämnar. "Gör inget du ångrar" så att säga... Jag har också gått i samma tankar som du men har bestämt mig för att prova ALLA vägar innan jag gör det mest drastiska av allt, att lämna mitt barns pappa... ring familjerådgivningen och begär akuttid, då får man komma på ca 2 veckor. Skäms inte för att ni går dit utan var stolt för att du tar ansvar för ditt/ert liv. Önskar dig all lycka till!

Gå till
Skrivet av Maria
en psykolog o prata så kommer du att må bättre. Kramar!


Om du vill
Skrivet av Catya
kan du få maila mig. Kanske kan vara ett stöd eller så då jag själv är nyseparerad, jag vill inte lägga ut någonting här. Mail finns i infot..

Hej!
Skrivet av Jenny
Jag känner att jag vill skriva något till dig efter att jag läst ditt inlägg. Du har fått många bra svar och det vore kanske bra om du fick prata av dig med någon utomstående. Jag tror att mycket av det du känner inte inte beror på relationen till din sambo utan att du behöver reda ut allt du hade med dig i bagaget in i relationen. Du har förmodligen gått upp i hem och barn och glömt bort dig själv,och nu när den värsta bebisperioden är över kommer känslorna av otillräcklighet tillbaka. Jag förstår att du vill hålla ihop din lilla familj men jag tror att du behöver "jobba" lite med dig själv och kanske sätta dina känslor som nr1 ett tag. Sen är det ju så att det måste inte vara perfekt,ingen är perfekt och allt,relationer,ekonomi osv går upp och ner hela tiden. Du är nog inne i en period där många separerar och då krävs det lite mer för att hitta tillbaka till varann. Man kan utvecklas och mogna oilka fort när man får barn och är inte bara partners längre utan även -mamma&pappa. Man delar det finaste som finns tillsammans och jag tycker att du ska ta ett steg tillbaka och verkligen tänka efter-har jag gjort allt,absolut allt som står i min makt för att få det att fungera? om inte-vad kan jag göra? och framför allt -vad är det egentligen jag söker efter och är drömmarna just drömmar eller en bild av hur jag tror att det ska vara? Ingen relation är rosenskimrande för jämnan men tänk på att din sambo är fortfarande samme man du för inte så länge sedan blev förälskad i! Men samtidigt tycker jag mig kunna läsa mellan raderna att du nog redan bestämt dig för att gå,men jag tycker att du ska ge det en chans till,jag menar du har inget att förlora,pröva ett halvår till då du gör allt för att få det att funka bättre. Och var ärlig mot din sambo och förklara precis hur du känner det och vad du skulle vilja ändra på och vad det är DU vill ha. Om det är svårt att prata med honom,skriv ett brev,det kan vara lättare. Dina problem du har nu kommer du ta med dig även till nästa relation,vilket verkar till stor del vara avsaknaden av en pappafigur i ditt liv. Många unga tjejer skaffar barn tidigt för att fylla tomrummet som finns där,och det funkar en tid men verkligheten hinner alltid ifatt förr eller senare. Om du ändå känner att du inte står ut en sekund till så kan ni väl separera en tid utan att för den skull göra slut. Börja dejta varann igen och bygg upp spänningen,det kanske är viktigt för dig att känna att du klara dig själv. Men det allra bästa rådet jag kan ge dig är att gör någonting,gå inte bara och vänta på att det ska bli bättre utan försök vända den negativa nedåtgående spiralen som du hamnat i,du kommer ångra dig annars. Hoppas att jag varit till någon hjälp. Och du,DU är värdefull. Du måste inte vara perfekt. Och du måste inte behaga andra. kram från en som varit där du nu är

Hej!
Skrivet av Anonym
Det du skrivit träffade mitt i hjärtat! Tack så jättemycket för dina svar!!!! =)


En till med liknande problem... (långt o rörigt)
Skrivet av deppig :(
Vi kommer nog separera snart... det var verkligen inte det här jag ville och jag känner mig helt förvirrad. Men ändå så är det jag som vill att det ska ta slut, jag har inga känslor kvar för honom och det är nått stort som saknas i mitt liv med honom. Det som saknas tror jag skulle kunna beskrivas som romantik, och jag har dessutom börjat tänka otroligt mycket på en annan kille. Och jag tror att jag hade vart tillsammans med den killen om jag inte hade haft barn tillsammans med min sambo. Min sambo är egentligen en undarbar människa och en underbar far och jag hatar att göra honom ledsen, jag vill verkligen göra allt för att vi ska bli lyckliga båda två och jag känner mig som världens största svikare. Vill ju inte lämna mitt barns pappa, men jag har vuxit upp i en familj där de vuxna inte älskar varanndra och inte är lyckliga, och det är inte heller kul. Vill att allt ska vara perfekt och att mitt barn ska få en perfekt uppväxt, men jag har mer eller mindre bestämmt mig. Kan tillägga oxå att vi går i familjerådgivning, det är jobbigt som fan tycker jag. Vi gick nog dit lite för sent tror jag, jag har ju (nästan) bestämmt mig redan. Det är säkert bra på sikt, men just nu hatar jag att gå dit. Var där i morse och det var jätte jobbigt, allt känns så dåligt. Kan inte riktigt känna vad det är som är fel, men jag tror att det är att se min sambo så ledsen som är det jobbigaste. För på nåt sätt gillar jag ju honom. Vet att detta kanske blev lite långt och rörigt... men jag var tvungen att skriva av mig lite...

När vet man? =( långt

Hej

som Annika sa... långt

I hjärtat

Precis så... (långt...)

en sak till....

Så har vi det också...

Är det konstant?

Gå till

Om du vill

Hej!

Hej!

En till med liknande problem... (långt o rörigt)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information