Usch vad jag inte mår bra av detta...

Usch vad jag inte mår bra av detta...
Skrivet av	Mm
Så du tycker också det känns som en slgs utpressning - jag har svårt att avgöra själv om det jag känner är rätt eller fel, men det känns precis som att jag i min sambos ögon är otrogen mot honom, han har börjat fråga min dotter om vi träffat pappa t ex, istället för att fråga mig och det känns inte bra alls...Tar gärna emot flera åsikter om det är ok eller inte att träffas som vi gör (ca en gång per vecka, oftast vid bytestillfället över en fika, eller om jag ska gå min sambo till mötes och "droppa" den relation vi har idag jag och mitt ex i egenskap av föräldrar - Har man ingen rätt kanske att vara föräldrar 100% vid delad vårdnad? Eller har man ingen rätt att ha en ny partner då? Finns det verkligen partners som skulle acceptera att deras partner träffar sitt ex och biobarnet ibland??? JAg vill ju inte göra min sambo illa!! Men hur gör man då??? Blir helt förvirrad, kan jag förstå honom bättre, har jag rätt att tillgodose mina behov av föräldrarelation med mitt ex och samtidigt ha en ny relation?? Det kanske jag inte har, då kanske man måste vara singel?
Svar på tråden: Usch vad jag inte mår bra av detta...

Tillägg...
Skrivet av Mm
Jag menade att svara längre ner under mitt tidigare inlägg "hej alla styvföräldrar..."Mm.

Du har absolut
Skrivet av Mustardseed
rätt att vara förälder på heltid även om dottern endast bor hos dig på halvtid! Tycker att din sambos sätt att lägga upp det på är lite knepig -han kan ju inte bara diktera hur du ska göra? Och inte sjutton behöver du vara singel för att du vill ha kontakt med ditt barns andra förälder!! Både jag och min nya pojkvän (inte sambo, än iaf) har den typen av kontakt med våra ex som du beskriver att du har. Kanske är sånt lättare att förstå om båda har barn sen tidigare? Och oavsett om det finns andra som gör så eller ej, så är din sambos sätt att ställa ultimatum och diktera reglerna helt oacceptabelt tycker jag!


Tycker att din nuvarande
Skrivet av Muffins
reagerar konstigt. Är det så att han inte har barn själv sedan tidigare? Kanske han har svårt att sätta sig in hur det är att vara förälder. För min del är det inte acceptabelt om jag träffar en ny som jag vill leva med och han skulle diktera vilkor för mig hur jag och mitt ex skall hantera vårt föräldraskap. Hänsyn till hans känslor måste jag såklart ta, och kompromisser blir nog också ett måste, men mina barns väl och ve kommer alltid i första hand, och kan den nya och jag inte kompromissa och han ställer ett ultimatum så får han vara redo att stå för det, för det valet är mycket enkelt för mig. Har själv varit skilsmässobarn i en katastrofal skilsmässa mellan mina föräldrar, och jag och mitt syskon for mycket illa av hur de var och därför är det jätteviktigt för mig att sätta mina barns behov före mina i den situation som jag och mitt ex har försatt dem i. Jag och min föredetta är föräldrar på heltid, men vi lever inte ihop. Vi bor bara hundra meter i från varandra och träffas flera gånger i veckan. Aldrig som ett par och det finns inga "sådana" känslor mellan oss längre alls, utan som föräldrar. Vi pratar igenom veckan, vi umgås med våra barn etc. Ibland blir det flera timmar i veckan i bland mycket mindre, beroende på hur våra vanliga liv ser ut. Vi är båda tydliga mot varandra och dem som lever runt oss med vad som är vårt respektive privatliv och vad som är vårt föräldraskap. Våra barn är inte alls förvirrade över hur det ligger till och de tror inte att vi kommer att flytta ihop igen bara för att vi ses och umgås som en familj för det är vi jättetydliga med. Vi träffar andra, men i mitt fall så är det bara på pojkvännivå, men mitt ex har en stadig rellation och det fungerar bra det med. Hon har förstått att vi är klara med varandra, men att vi fortfarande är föräldrar. Jag tror att du redan har ditt svar om det du frågar, med tanke på din reaktion. Självklart skall du kunna vara förälder på heltid, och kan din sambo inte acceptera att ni träffas så är det hans problem som han får jobba med. Ställer han ultimatum så är svaret ganska så enkelt, även om jag förstår att det känns svårt att ta beslutet.

Måste bara påpeka en sak
Skrivet av MissP
I ert fall verkar det ju funka för alla parter så det är ju toppen! Jag är själv styvmamma och jag tycker (har svarat på tråden längre ner) självklart att bioföräldrarna måste få träffas då och då för barnens bästa. Men jag måste ändå påpeka en sak i ditt inlägg; du skrev att ni (du och exet) måste få fortsätta träffas som en familj. Det regerade jag på, för det har jag hört många skilda biomammor säga som samtliga har varit singlar eller som i ditt fall haft partner men kanske inte superstadigt utan mer som du skrev "på pojkvänstadiet". Men vem är det som betsämmer att ni fortfarande är en familj, är det du? Och när slutar ni vara en familj, är det barnet eller bioföräldrarna som definierar det? Hur ser ditt ex nya partner på det, är dom också en familj och har då barnet tre familjer eller kommer han/hon alltid bara ha en "riktig" familj, dvs den gamla kärnfamiljen? Jag försöker inte sätta dit dig med mina frågor, men jag har själv funderat på det här en del. Min bio har nämligen också propsat på att hon och min sambo och deras dotter fortfarande är en familj under den tid hon själv var sambo. Nu är hon inte det längre och familjepratet har helt dött ut. För mig är det ganska tydligt att behovet av att kalla sig familj kom från henne själv och nu när hon har sin nya så är de självklart en familj. Läste nyligen en artikel i Expressens sändagsbilaga om två separerade familjer där det var likadant, pappan hade en ny partenr men inte mamman; det var mamman som glatt pratade på om att det var skönt att de fortfarande var en familj medan biopappan tyckte att "det hela var lite mer komplicerat", hmm.. tänkte jag, självklart är dte mer komplicerat för den som har en ny partner, de vill ju bilda sin egen familj, med styvbarnet inkluderat självklart. Hur tänker ni andra om detta?

Tycker du har rätt
Skrivet av marib
De "gamla" familjerna existerar inte längre. Nu är de jag och sambon + vår gemensamma som är själva grundstenen för vår familj. Som sen ser annorlunda ut från dag till dag beroende på vilka barn som är på plats men både bonusar och biosar hör till _vår_ familj. Exen gör det däremot inte s Barnen däremot har ju naturlig tillhörighet i två familjer, de hör ju till den andra förälderns också.


Ett fel!
Skrivet av MissP
Upptäckte ett fel.. jag menar att vår bio propsade på att hon, min sambo och dottern var en familj under den tid hon var SINGEL och sedan dropade den iden när hon träffade en kille för då var ju DE tre familjen istället.

Det beror ...
Skrivet av Muffins
uppenbarligen på vad man anser vara en familj. Våra barn har fortfarande bara en kärnfamilj och den är mitt ex och jag och dem, och den fortlever, men inte på samma sätt som det var tidigare. Vi föräldrar är färdiga med varandra och har inga mer känslor för varandra, förutom att vi är goda vänner och föräldrar. Det vi delar och som är vår familj är våra barn. När och om det blir aktuellt med min pojkvän och mig att flytta ihop så är han och jag en familj, och då kommer jag att ha två familjer. En familj där jag lever med den jag älskar och delar mitt liv med, och en där jag är en förälder i och delar med barnens pappa. Att jag är en biomamma har inget att göra med vad jag har för överenskommelse med mitt ex. Vi pratar naturligtvis med varandra om saken, annars skulle jag inte skriva så bergsäkert om vad vi tycker. Jag vill inte heller påstå att det är en lätt ekvation, utan vi har jobbat som tokar båda två för att få detta att fungera. Många känslor och en hel del bitterhet har fått tas upp i dagsljuset och lösas, innan det här ens vart möjligt att har det så avslappat som det är i dag, så det är inte direkt något som vi har beställt via postorder och som sedan bara fungerar. Det har varit slitigt, men det har varit värt det, eftersom våra barn mår jättebra. Vi är båda öppna med detta för dem vi träffat och de har förstått skillnaden i att "bara" vara förälder i en familj, och att vara en familj där vi lever ihop och delar allt. Jag lägger således inte samma värderingar i ordet familj som du gör. Utan det är vad det är. Gör samma jämförelse med vänner. En del är mycket goda vänner som jag är nära med och delar allt med (nåja nästan allt), och andra är vänner som fortfarande är viktiga, men inte livsviktiga, men tillräckligt viktiga för att jag vill ha dem i mitt liv för att de fyller en funktion för mig. Funktionen som mitt ex fyller är att han är pappa till mina barn. Förstår du då hur jag menar?

Jodå...
Skrivet av MissP
Men jag förstår inte riktigt behovet att kalla det för familj. För mig är en familj en samling individer som lever och delar vardagen tillsammans och det är ju precis det man går ifrån när man skiljer sig. Att man delar föräldraskapet tycker jag är en annan sak. Det jag ville poängtera, även om det inte är så i ditt fall, var också att behovet av att fortfarande vara familj verkar i ganska många fall som jag stött på grunda sig i biomammans behov och inte barnens. Dessutom känns det för mig som styvförälder ganska konstiogt att den man jag lever med skulle ha två familjer, dvs det liv han delar med mig är bara en av flera familjer som han har... Nej, det ställer jag faktiskt inte upp på, och som tur var inte min sambo heller. Vi anser att vi är en familj, och att han delar föräldraskapet med exet, som han för övrigt har ett gott samarbete med. Men som sagt, det beror ju som du säger på hur man definierar begreppet familj. Jag definierar det som ovan.


Nej det är inget påfund av mig
Skrivet av Muffins
som biomamma, utan något som vi tillsammans har jobbat oss fram till. Vi tycker att det fungerar utmärkt, och våra respektive har inget emot att vi med barnen är en familj. Kanske för att ingen av våra respektive anser att ordet familj är det som bekräftar oss som par, utan att det handlar om våra känslor till varandra samt våra respektive, och att det är där skillnaden ligger. Jag försöker inte att övertala dig till att förändra något som fungerar bra för er, men här fungerar detta utmärkt och så länge det gör det så finns det ingen anledning att göra någon förändring.

Familj och familj
Skrivet av Annika
Klart man har flera konstellationer som man kallar sin familj. När jag firar jul med mina föräldrar och min syrra och hennes man och barn så säger jag ju att jag firar jul med "min familj". Därmed inte sagt att jag bor ihop med dem och delar vardag med dem. På samma sätt är sambons föräldrar och syskon hans "familj". Och så är jag och sambon en familj som också inkluderar våra respektive döttrar, även om de inte alltid är här. Att man är familj med sina ex - tja, varför inte. Vi har blodsband genom vårt barn, vi har vårt föräldraskap och kärleken till vårt barn ihop, jag och mitt ex. Det kommer ju aldrig att försvinna. We are family. Vi är släkt. Men precis som med min andra släktfamilj så delar jag inte vardag och hem med min ex. Fast spelar det nån roll vad man kallar det? Huvudsaken är att definitionen är något man kan komma överens om. Säger jag "familj" och menar släkt men den jag pratar med hör "sambo" har jag ju blivit missuppfattad. Kan man inte komma överens om en definition så kanske man ska komma överens om ett annat ord, så slipper man felaktiga associationer. Och tycker alla inblandade att ordet familj är helt ok, så spelar det ju faktiskt ingen roll vad de som inte har med saken att göra tycker att familj betyder. :o)

Usch vad jag inte mår bra av detta...

Tillägg...

Du har absolut

Tycker att din nuvarande

Måste bara påpeka en sak

Tycker du har rätt

Ett fel!

Det beror ...

Jodå...

Nej det är inget påfund av mig

Familj och familj

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information