Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Relation barn styvförälder

Skrivet av L.O.
Måste fråga.....hur är det för er. Jag hade barn när jag träffade min sambo, han hade inga. Nu har vi ett gemensamt barn. Men det haltar för mej. Jag älskar ju bägge lika mycket, medan han _älskar_ bara sitt. Visserligen är han artig och bra mot min dotter, som är 7 år äldre än våran gemensamma, så visst blir tonen gulligare mot den lilla av åldersfaktorn, men värmen lyser igenom så tydligt när han pratar med vårt barn. Han har aldrig sagt att han älskar min dotter, och det kräver jag inte heller. De accepterar varann, gillar varann, men värmen- den engagerade och goa finns inte riktigt.......så svårt för mej. Känner du igen situationen? Vet att det finns engagerade styvfäder- riktigt engagerade, men det verkar vara så ovanligt-hade inte räknat med det som sagt, men att det skulle bli såhär inom mej, det hade jag inte trott.
Svar på tråden: Relation barn styvförälder

Som du säger så...

Skrivet av  Flubber
kan man ju aldrig kräva att en människa ska älska ens barn. Kanske gör han det utan att säga det och kanske inte i samma omfattning som erat gemensamma... men visst förstår jag att det smärtar i ditt mammahjärta!

Själv så är jag ju styvmamma till en åttaårig tjej som funnits i mitt liv sen hon var 2 knappt år! Och jag älskar henne nåt så fruktansvärt... Hon var ju mitt allt och inget innan våra gemensamma barn kom. Hon blev ju lite som "mitt första barn" om du förstår vad jag menar.
När vårat första gemensamma barn kom så fortsatte jag naturligvis att älska henne... men visst finns det skillnader! Bara det att _mina_ barn verkligen behöver mig och är beroende av mig är ju en jätteskillnad. Skulle jag försvinna från min sd, så skulle hon nog bli lessen... men det skulle nog inte påverka hela hennes framtida liv!
Sen så är det ju så att för mina barn så ansvarar jag helt (visst med pappan oxå men vi har rätt lika syn i de flesta fall och han överlåter mkt till mig) för deras uppfostran och deras välmående. Min sd kommer ju alltid att ha sin mamma där och hennes mamma kommer alltid att vara prioritet ett för henne (antar jag).

Och ammningen sätter ju sina spår (visserligen inte aktuellt i din mans fall)... Sen bara en sån enkel sak som att mina barn är med mig jämt och ständigt nästan... medan hon är här varannan helg! Det gör ju sitt oxå!!

Så visst älskar jag henne... och ibland känns det faktiskt som lika mkt till och med! Men på ett annat sätt. Det går inte lika djupt som till mina egna barn... Jag känner inte samma band!!! Men å andra sidan så känner jag olika för mina två barn som jag har oxå... Får väl se när trean kommer om det blir ytterligare en typ av kärlek eller om det blir likt nån av dom som jag redan har för de andra barnen...

Tror iaf att man får nöja sig med att ens partner respekterar och visar omsorg för sitt styvbarn. Att han inte särbehandlar erat gemensamma inför barnen osv. Och så verkar det ju inte vara!!!

Lycka till!!!
 

Hej Flubber!

Skrivet av  O.L.
Tack för svaret!
Värmde i hjärtat att läsa om din kärlek till din s.d.! Barnen är ju alltid oskyldiga brickor i de vuxnas värld! Den värmen finns nog inte på samma sätt här, men som sagt- acceptans och vänlighet, och jag är ok. nöjd med det. Fanns inte det- då skulle jag gå direkt!
Kram!
 

men har inte din flicka en pappa

Skrivet av  m bio och bonusmamma
som ÄLSKAR henne? Förstår att det är trist men du kan ju inte tvinga fram dessa känslor (vilket jag av ditt inlägg förstår att du är införstådd med). Tror att det är så här väldigt ofta. Är själv styvmamma och känner så för mannens barn. Alltså jag gillar dom men jag kommer aldrig att älska dom lika mycket som mitt biologiska barn. Dessutom har de ju en bio.mamma som ÄLSKAR dom. vad jag tycker är viktigt är att man uppträder korrekt och inte favoriserar det gemensamma barnet. här blir det nästan tvärt om att man överkompenserar till styvbarnen både materiellt och tidsmässigt ibland bara för att de ska känns sig uppskattade.
 

Hej!

Skrivet av  O.L.
Jo, det har hon, såklart-tack och lov. Nu är ju vårat gemensamma barn bara 1,5 år- så jag hoppas det bara är därför han ägnar nästan all tid till h.- dessutom är han bortrest mycket, och prioriterar den lilla äv. av den orsaken. Man får göra det bästa av situationen! :-)
 

Artiklar från Familjeliv