Vet inte hur jag ska göra :o(

Vet inte hur jag ska göra :o(
Skrivet av	Akka
Min sd har just haft ännu ett utbrott över hur orättvist allt är för henne. För några veckor sen var det husdjur som hon inte fick fast "alla andra" hade. (Två i hennes klass hade nyss fått, vi är allergiska = inga husdjur här). Sen var det "alla andra" som hade fått nya Sims 2-dataspelet. Vilket hon antagligen får i julklapp, men det kan hon inte köpa för allt är så orättvist. Nu var det hennes rum som det var fel på - hon vill ha ny säng och ommålat och en massa annat och det är orättvist att hon har så litet rum. Jag vet att barn (hon är 10 år) resonerar så här svartvitt. Hon kommer säkert att hitta något nytt som är orättvist om några veckor och egentligen borde jag bara ta ett djupt andetag och liksom inte riktigt bry mig. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera detta. Jag tycker hon är jättebortskämd. Är själv uppvuxen med väldigt kärv ekonomi, även i vuxen ålder. Inte förrän jag flyttade ihop med min älskling har jag haft plötsligt haft råd med saker. Eller... sett hur mycket andra har råd med. Själv är jag arbetslös så min ekonomi är väl fortfarande inget att hurra för. Visst delar vi på en hel del, men inte allt. Han äger huset, vilket gör det svårt att dela rakt av (jag vill inte betala hans räntor och amorteringar!). Det är så svårt att vänja sig vid hur gott ställt en del människor har det, hur de kan ge sina barn "allt". Jag fattar ju att sd, som är uppvuxen i den här miljön, bara rimligen kan jämföra sig med sina egna kompisar - att det inte är rättvist mot henne att bli "arg" för att hon är bortskämd när hon jämfört med bästisarna faktiskt har mycket mindre. Men hur ska JAG hantera detta? Jag kan inte bara gå från middagsbordet när hon tar upp sånt här, jag kan inte bara lämna rummet varje gång en sån här diskussion kommer upp. Och just nu är det ofta ofta. Försmak på tonårsutbrotten? Inte heller kan jag säga till min sambo att jag blir irriterad över att hans dotter är så bortskämd eller att jag inte vet hur jag ska göra, för när jag nån gång gjort det blir han bara ledsen eller irriterad själv. Och då mår jag ju ännu sämre. Som nu. Sitter här och har gråten i halsen, medan han gick och la sig. Jag är så deppig redan - arbetslös, känner mig isolerad och ensam och hopplös... ja, ska inte gå in på allt, men jag mår inte så bra. Har liksom ingen riktig toleransnivå. Tycker bara sd är jättejobbig och skäms lite för att jag reagerar som jag gör. Hjälp, hur gör man? Finns det några bra strategier, knep, tips, idéer hur man hanterar sina egna reaktioner? Sin egen avundsjuka och alla de där andra förbjudna känslorna som bubblar upp...?
Svar på tråden: Vet inte hur jag ska göra :o(

Min dotter på 11 år...
Skrivet av Birgitta, since 1997
... fick ett bryt i går för att vi inte kan/ska åka till London på höstlovet! För några veckor sedan pratade vi om hur himla mysigt det vore, men det var bara löst prat, inga bestämda planer öht. Dottern har ändå gått omkring och spunnit på ämnet och på nåt sätt fått det till att resan var mer eller mindre bestämt. Jag tror att barn i den här åldern ÄR såna. Deras önskningar blir fantasier som blir sanningar och vi vuxna är bara ena stora bromsklossar som raserar deras värld och hindrar dem från att uppfylla sina drömmar. Glöm inte bort att hormonerna hoppar och att de lever i en värld mitt emellan stor och liten. Försök komma ihåg hur du själv var och hur du upplevde livet som 10-åring. Jag har den tiden klart i minnet och det var baske mig inte lätt...!

Oj, oj.. känns igen!
Skrivet av MissP
Jag har också en SD på 10 år. Känner absolut igen prylfixeringen, och "jag vill ha...". det kommer sånt stup i kvarten från henne. Jag tror att båpde jag och hennes pappa har stängt av lite när det kommer sånt och säger att.. "Jaha, ja jag vill resa till Japan, och ha ett egen helikopter osv.. det är mycket man vill ha ...". Upplever också att min SD är bortskömd med prylar, men kanske varken mer eller mindre än andra barn. Samtidigt ser man ju att nya prylar är roliga ett litet tag och sedan glöms de bort. Det kommer alltid att finnas nya grejer som "alla andra har". Man får nog komma ihåg att det är så att vara barn, precis som Brirgitta säger. När jag var i min SDs ålder tjatade jag ihjäl mina föräldrar om en egen häst, när jag tänker tillbaka på det ifag fatatr jag inte att mina föräldrar inte körde ut med mig i skogen och lämnade mig där, jag tjatade JÄMT om den där hästen... Men visst, ibland känner jag mig maktlös inför den här otacksamma attityden. Ibland när jag eller min sambo ansträngt sig med att fixa något till SD och det bara är sura miner och aldrig tillräckligt bra kan det koka över och då får hon skäll. Då kan hon pötsligt se att hon gått för långt... Ja, jag har som du märker inga lösningar åt dig. Bara att konstatera att jag håller med dig, det är jobbigt med bortskämda, prylfixerade och otacksamma barn. Ibland har jag som du bara känt mig uppgiven och trött eftersom man ändå på något sätt försöker sända ut signaler om vad som är viktigt i livet, jag och hennes pappa är ganska icke-materialistiska till vår hållning, och sedan verkar det ändå som allt som betyder något är presenter, prylar, saker... blä


Jomen...
Skrivet av Akka
jag VET ju att barn är såhär. Jag minns mycket väl vad jag själv tjatade om. Det är inte så att jag inte fattar egentligen... utan vad jag inte vet är hur JAG ska göra med mina känslor. För jag är inte förälder - sd har en pappa och en mamma som funkar alldeles utmärkt som föräldrar. Jag är bara... tja, en annan vuxen som bor ihop med sd:s pappa. Och jag tycker själv inte att jag har rätt att bestämma vad hon ska få och inte få. Det är ju inte jag som betalar. Det är bara jag här som verkar tycka att icke-materialistiska saker är viktigare. Hennes pappa OCH hennes mamma gillar prylar och har råd. Så när hennes utbrott kommer, så sitter jag där och vet inte vad jag ska göra. Ska jag argumentera emot eller ska jag hålla käften? Känner mig jättekluven. Och så sitter det en liten avundsjuka i mig över att sd får så mycket som jag aldrig fått - hur barnsligt som helst, men jag kan ju inte hjälpa det. Det räcker alltså inte att jag "vet" att barn i den åldern gör så här. För jag vet ändå inte hur jag själv ska göra. Och när jag frågar min sambo så kan han inte riktigt svara - han tycker att jag har rätt att säga till om det är något som känns fel, men han har väldigt svårt att diskutera just sådana här lägen. Om jag säger att jag tycker det känns svårt att hantera hans dotters utbrott och bortskämdhet låser han sig bara i att bli ledsen eller sur på mig, för han säger att det känns som om jag tycker att det är hans fel. Men det tycker jag ju inte alls. Varje gång vi haft såna samtal så har det slutat med att jag blir skitledsen och går undan, medan han går och lägger sig eller sätter sig och jobbar. Alltså kvarstår min fråga: hur gör man??? Hjälp!

Säg vad du tycker
Skrivet av Eva E
Du behöver nog dels jobba på dina egna känslor av avundsjuka gentemot din sd och dels faktiskt säga din åsikt när sd börjar diskutera. Även om du inte är med och finansierar sakerna så är du ju numera en medlem av hushållet och är väl inte belagd med munkavle i diskussionerna i huset? Det är bättre att du tar diskussionen direkt med sd, än att du säger din mening till din sambo i efterhand. Man behöver ju inte vara otrevlig för att man säger sin mening. Du kunde väl t ex säga att Ja, ditt rum är ju inte jättestort men det är ju ett eget rum i alla fall. Många barn delar faktiskt rum.. Sen tror jag som sagt att du behöver jobba lite på dina reaktioner också. Du har nog en överdrivet negativ inställning till henne, säkert färgad av att hon ÄR lite tjatig och krävande för närvarande. Men allt hon uttrycker att hon vill behöver ju inte vara negativt bara för att det kommer från henne, eller hur? Egentligen är det väl ganska positivt att hon t ex är intresserad av att fixa i ordning i sitt rum?? Alternativet är ju att hon vore en håglös slashas som inte brydde sig ett skvatt om hur det såg ut omkring henne vore det bättre? Kanske behövs det faktiskt lite ny färg på väggarna (behöver ju inte kosta mycket), nya gardiner och matchande kuddar? Kanske en ny byrå inköpt på loppis som ni kan slipa och måla tillsammans och sätta nya knoppar på? Det kan ju vara lite kul att fixa i ordning rummet tillsammans med henne!

Mmm...
Skrivet av Annika
Fast jag är inte överdrivet negativ till henne. Oftast är vi jättebra kompisar och gör saker ihop. Och jag säger visst vad jag tycker - det där med att alla inte har eget rum har jag ju berättat utifrån att jag själv aldrig hade eget rum när jag växte upp och hur min syrra och jag löste det. Vi har dessutom lovat henne att vi ska måla om i rummet, hon fick nya gardiner nyligen... Och som sagt - jag VET ju att barn bara "måste" ha saker och sen två veckor senare är det nåt annat de bara "måste" ha. Ja, jag vet att det är fel att vara avundsjuk på henne och jag vet att jag borde jobba på mina reaktioner. Det var ju faktiskt just därför jag skrev mitt första inlägg - för att jag behöver tips på hur man hanterar dels sina egna reaktioner, dels sin "styvmammaroll" i diskussioner kring vad barnet ska få och inte få. Om jag tycker att man inte behöver ny jacka om den gamla fortfarande passar så bestämmer ju ändå hennes föräldrar att hon ska få en ny jacka. Även om jag får säga vad jag vill är det ändå inte så att jag är med och beslutar.


en sak till...
Skrivet av Akka
Jo, förutom att jag tydligen bytte signatur, så vill jag bara säga en sak till: Visst måste jag väl få ta upp detta med min sambo också? Att jag känner mig osäker på hur jag ska hantera hans dotter när hon får sina utbrott. Eller...? Jag menar inte att jag tiger när dottern pratar och sen tar upp allt efteråt med honom. Jag pratar också med dottern, men just nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga och jag vet inte heller om jag ska stanna kvar i rummet eller låta honom ta hela diskussionen. Vill ju veta hur han tänker och tycker - hade det varit vår gemensamma dotter hade det väl varit ganska självklart att vi hade diskuterat tillsammans hur vi skulle ställa oss till hennes utbrott, eller hur? Men nu känns det väldigt osäkert för mig. Och han "vill" inte ta upp det, utan blir sårad för att jag säger att jag känner mig osäker och irriterad. Så istället sitter jag här och försöker få råd av andra styvföräldrar.

När dotterns bryt över materiella...
Skrivet av Birgitta, since 1997
... ting började så tog jag också väldigt illa vid mig. Tyckte att jag skämt bort henne och det ena med det andra. Blev arg och ledsen över hennes beteende, försökte ställa till rätta på olika sätt, utan att för den skull ge med mig i sakfrågan. Pratade och ältade i det oändliga. Numera är jag inte lika lättpåverkad och blödig. Hon får ha sina utbrott, jag gör min ståndpunkt klar och släpper sen ämnet. Det berör mig inte i närheten av lika starkt längre att dottern beter sig illa, så länge det sker mellan hemmets fyra väggar. Och det gör det ju som regel... dottern vill ju inte skämma ut sig inför folk! S Mitt råd är alltså att du är tydlig med din egen åsikt, men överlåt besluten till föräldrarna och droppa ämnet när du sagt vad du tycker. Gå undan från utbrotten om du kan, förhåll dig "kall" om du inte kan gå undan. Tösens beteende kan bara påverka DIG precis så mycket som du LÅTER det påverka dig!

Tack!
Skrivet av Annika
Jag har försökt tänka på det du och MissP och Eva E har skrivit till mig. Försöker på allvar låta bli att bry mig när hon får sin bryt och se om det kan lugna mina nerver lite. Har faktiskt sagt till henne en gång att jag inte ville höra mer om det, att sånt fick hon ta med sin pappa eller mamma. Hon såg rätt förvånad och en aning förorättad ut, men det funkade. Hon gick in till sin pappa och tjatade istället. Gissar att jag också kommer att vänja mig så småningom. Lagom till de riktiga tonårsutbrotten kanske? hjälp Men åååh, vad det är svårt att vara styvförälder! Och åh vad det kan vara svårt att ta upp de här känslorna med sin sambo utan att få det att låta som om jag klagar på hans dotter! Tur man kan få skriva av sig här lite istället! :o)


Visst är det svårt..
Skrivet av M
Jag har en sd på 14 och nu en liten gemensam bebis :-) Tycker att det verkligen är jättesvårt med vad/hur mycket sd ska få. Själv har jag vuxit upp med att inte alltid få allt och definitivt inte det dyraste. När sd tex tycker att 1000:- är för lite för att hitta ett par träningsskor, så har jag svårt att motivera att de ska vara dyrare. Hur ofta man behöver ny vinterjacka och i vilken prisklass osv osv...är jättesvårt. Går tillbaks till sin egen barndom och försöker relatera till den. Samtidigt så är det alltid lite laddat att diskutera detta med hennes samvetstyngda pappa. Oavsett om han oftast håller med mig så blir det lite Tabu om inte jag "unnar" henne. Egentligen tycker vi ju samma, men för honom är det mer ok att vara irriterad... De har tyvärr ingen nära relation och ses alldeles för sällan (dåligt samvete) vilket gör att jag har svårt att få utrymme med någon åsikt.

Låter ännu värre...
Skrivet av Annika
Min sambo har iallafall sin dotter varannan vecka och en bra relation med henne. Inga samvetsgrejer alltså, "bara" helt vanligt tjat och våra skillnader i vad vi tycker är rimlig ekonomisk nivå, t.ex. Som sagt - det är skönt att höra att man inte är ensam med sina funderingar och känslor! Det hjälper mig jättemycket!!! :o)

Vet inte hur jag ska göra :o(

Min dotter på 11 år...

Oj, oj.. känns igen!

Jomen...

Säg vad du tycker

Mmm...

en sak till...

När dotterns bryt över materiella...

Tack!

Visst är det svårt..

Låter ännu värre...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information