Deppig...

Deppig...
Skrivet av	Busan
Ok, så har bonussönerna varit här ännu en vecka och vi har haft det allmännt bra, trodde jag. Så får mannen idag ett samtal från biomamman att det ena barnet tycker att vi (både pappan och jag) har varit hårda och inte förstått honom. Och jag vet inte vad jag/vi gör fel! Vad jag har upplevt så har vi haft en helt normal vecka med varken mer eller mindre tjat. En kontrovers med ena bonussonen som hans pappa i huvudsak rede ut med honom (och mig, jag förklarade mig också). Vi trodde att allting var okej och han verkade glad när han åkte hem till sin mor. Jag får känslan av att han manipulerar litegranna. Hans mamma verkar aldrig ifrågasätta det han säger utan sväljer det med hull och hår och sedan dumpar hon allt han sagt på oss. Pojkarna är 10 och 12 och det är 10-åringen som är den som berättar detta för sin mamma. Snart kommerjag att sluta prata med barnet öht för jag är så j-vla rädd att han ska såras och bli missförstådd. Vad tror ni? Manipulerar han eller är han verkligen så himla missförstådd trots att vi inte fattar något av det?
Svar på tråden: Deppig...

det kanske är mamman det är "fel" på?
Skrivet av ringrostiga pola igen
jag tycker nog att man som barn ska ha rätt att klaga, även om det man säger inte är 100 % sanning. och som förälder vet man just det, att barnen lägger in sin egna känslor i berättelsen osv. och inte ringa till den andra föräldern, utan prata med barnet.

Vi hade det lite så ett tag
Skrivet av marib
och senare visade det sig att det var yngsta bonusens sätt att få vara liten och bli lite extra ömkad med av sin mamma. När hn var här märktes ingenting, hn var hur glad som helst och ville ofta inte åka till mamma igen. Klagomålen kom efteråt. Kan ju inte säga att det är så för er, ville bara berätta.


jag tänker också att det kan vara
Skrivet av pola det var ju riktigt roligt det här
som för oss vuxna, jag klagar alltid högljutt över mitt jobb och alla idioter jag träffar där. men inte vill jag att min man ringer chefen! jag vill ju bara klaga lite...och visst får han gärna tycka synd om mig då, men mest är det ju en ventil... tänk dig nu att jag är sonen, min man är mamman, och säg mig om det inte är mammans "fel" trots allt...

Känner igen
Skrivet av Marie
Just det här att biomamman svalde allt barna sa. Utan att ifrågasätta eller fundera på hur möjligt saker o ting kunde varit. Då var det enklare att genast ringa upp sitt ex och vråla och skrika ut sin ångest över vilken jävla pappa han var och hur illa han betett sig. Eller jag. Saker o ting tog såna proportioner så det är inte sant. Jag har också pendlat mellan tystnad och att dra mig undan. Men det får man också skit för. För då bryr man sig inte och SÅ talar man ju inte med barna! Så hur man än gör så kan det bli fel. Föräldrarna måste sätta sig ner och diskutera vad det är som händer. Och även ta med barnen. Och få ungarna att förstå att i fortsättningen kommer vi att ha nära samtal med varann för att undvika såna här missförstånd.

Tack!
Skrivet av Busan
Egentligen så bekräftade niprecis mina känslor och jag och min man pratade igenom detta och beslutade att vi skulle prata med barnen om det så att de förstår att det kommer fram till oss. Eftersom biomamman valt att berätta det för oss. För som någon sa så kan det vara ett utslag av att bara få klaga lite men då borde biomamman sett det och inte pratat med oss om det, nu får det ju längre konsekvenser än vad barnet egentligen hade tänkt sig (om det bara var lite klagan). Barnen kommer hit på måndag, vi får se då vad som kommer fram... Men tack för ert stöd!

Deppig...

det kanske är mamman det är "fel" på?

Vi hade det lite så ett tag

jag tänker också att det kan vara

Känner igen

Tack!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information