konstigt!

konstigt!
Skrivet av	såååå besviken biomamma...
Tycker att mycket av snacket här är rent skitsnack om barnens biologiska föräldrar oftast mamman och det retar mig ! Varför snackar ni så mycket skit om just mamman? För att hon oroar sig för sitt barns bästa, för att hon älskas av sitt barn, för att det är just HON som har barn med din man??? Varför inte bemöta henne med respekt och försöka förstå att även om föräldrar valt att skilja sig så är hon en person som din nya en gång valde att älska, gifta sig med o skaffa barn med. Kan hon egentligen vara så hemsk? Eller är det så att ni ser biomamman som ett hot????? Jag är biomamma till mina barn, jag vill att deras far ska vara den som läser läxor med dem, ägnar sig åt dem och den som följer dem till läkaren osv. INTE deras pappas nya...hon är utbytbar, hon kanske inte finns i deras liv om några år...hon har ingen speciell anknytning till dem och SKA INTE AXLA MITT ANSVAR!!!! Det är hennes kille, min fd make, som ska signera mina barns böcker och arbeten från skolan, inte hon! Det är han som ska fortsätta sätta våra barn först o inte börja jobba mer bara för att han har hittat en ny tjej. Det är hans ansvar att barnen mår bra under hans veckor! Och om jag ser o hör att det inte funkar så ska jag bara vara tyst??!! Att, som jag, ha sett hur bra han blev som pappa efter skilsmässan, se hur han jobbade mer den veckan barnen var hos mig, hur han tog sig tid för barnen och verkligen VAR med dem under sin vecka var otroligt härligt! Men så kom HON in i hans liv, hon som jag vet allting om, och vände upp o ner på allt. Barnen verkar hon anse vara hennes o hon som ej har kunnat ta hand om sina på ett bra sätt...hon tror att hon är nåt och hon har fått mig att tappa respekten för honom som pappa!!! Nä, bemöt er mans/killes barn OCH deras mamma med respekt! Det ni har att vinna på det är typ...ALLT!
Svar på tråden: konstigt!

Inte alltid så enkelt!!!
Skrivet av Flubber
Jag och min sd´s mamma var en gång bra vänner och respekterade varandra! Hon valde själv att ändra på det när jag och min sambo skaffade vårat första gemensamma barn. Hon blev kylig i tonen, ifrågasatte varför jag ringde henne (från att ha pratat varje dag innan) och slutade i stort sätt att ringa själv. Min sambo valde förövrigt aldrig henne på det sättet som du beskriver... Dom träffades några gånger, hade sex och hon blev gravid. Hon ville behålla, inte han, han drog först men efter ett tag så beslutade dom att ge det ett försök. Försöket funkade aldrig riktigt och när dottern var drygt ett år så flyttade han därifrån och lämnade i stort sätt allt till henne. Tycker att du verkar ha svårt för att ditt ex har träffat en ny snarare... För mig är det nämligen självklart att biofölerns nya tar ansvar i alla barnens (både styv och gemensamma) sysslor. För att skilja på barn och barn i en familj, rimmar illa tycker jag! Vem som skriver på papper och sånt är väl rätt oväsentligt! Jag får känslan av att du känner dig hotad av henne snarare än tvärt om! Jag känner mig inte hotad av min sd´s mamma. Hon gjorde ett dåligt jobb som mamma för ett par år sen och det känns fortfarnde eftersom att jag älskar dottern. Hon var oxå en nära vän som övergav mig och det känns oxå fortfarande! Sen att hon många gånger försöker strula till saker och ting för oss genom att bestämma och besluta saker över våra huvudet... det gör mig arg och frustrarad och lessen för dotterns skull, eftersom att det många gånger drabbar henne värst!!! Men nåt hot känner jag verkligen inte!! För vaddå?? Hon är ju redan hennes mamma... hon har en roll som jag inte har... Men jag har ju egna barn som kallar mig mamma och som älskar mig förbehållslöst! Varför skulle jag känna mig hotad av henne då?? Respekt är något som man förtjänar tycker jag och det har hon tyvärr inte gjort på ett tag. Hon beter sig mest som en tjurig PMS-kärring och det spelar ingen roll vilket bemötande jag försökt med. Har försökt vara snäll, engegerad och vänlig mot henne... Har försökt ignorera och undvika henne... och jag har försökt att vara kort och konsist... Inget funkar!! Hon är lika ovillig till en försoning iaf!!! Jag tyvärr att det är vanligare att det faktiskt är biomamman som känner sig hotad i sin roll (det märks tydlig i ditt inlägg tycker jag) och inte tvärtom. Och känner biomamman så, så är det nog svårt för någon av parterna att kunna vara vidare vettig emot den andra! Men det är ju förstås olika från fall till fall. Och det finns säkert styvföräldrar som är ensam orsak till problem! Men det måste ju vara lättare för en biomamma att känna sig hotad i sin roll... än för en styvmamma!!! Eller håller du inte med??

Tänker inte
Skrivet av Eva E
lägga mig i prinicpdiskussionen om vem som känner sig mest hotad av en styvförälder eller en bioförälder när nya relationer etableras, det varierar nog från fall till fall. Däremot tycker jag liksom den besvikna biomamman här ovan att det faktiskt spelar roll vem som signerar barnens läxor och följer med på utvecklingssamtal o dyl. För min det tycker jag inte att det är OK att lämpa över ansvaret för sitt biobarn till en styvförälder. Självklart ska man inte göra skillnad mellan barnen i en familj, men jag tycker att det är viktigt att bioföräldern själv engagerar sig i sina barns skolgång o aktiviteter o kompisrelationer. Om bägge bioföräldrarna skulle lämpa över huvudansvaret för barnet till sina nya partners och bägge bioföräldrarnas relationer tar slut efter några år, så hamnar man i den prekära situationen att INGEN av bioföräldrarna som har en susning om vilka problem etc som barnet haft i skolan, med kompisar osv de senaste åren. Den bilden har styvföräldrarna som har försvunnit ur bilden De två som har den gemensamma vårdnaden om barnen är de som självklart har ett ansvar för barnet. Sen kan styvföräldern självklart följa med på utvecklingssamtal, föräldramöten, läsa läxor nån gång ibland osv. Men för barnens skull så måste bioföräldrarna axla huvudansvaret.


Så slapp jag skriva det själv :-)
Skrivet av marib
håller med dig. Barnen åker huvudsakligen för att umgås med sin pappa. Bonusen är just det, en _bonus_ När det gäller min bioson isället, som bor heltid hos sin pappa och hans sambo så är det självklart att hon tar större bitar av vardagen. Det handlar inte om att göra skillnad på barnen, utan att låta barnen behålla relationen till den andra föräldern och DET kan bli problem om den andra föräldern lämpar över allt mera på sin nya partner för att jobba. Visst händer det även i kärnfamiljer men DÄR har de en icke utbytbar förälder kvar trots allt

Jag håller också med!
Skrivet av Birgitta, since 1997
Föräldrar är föräldrar och har alltid ett särskilt ansvar för sina egna barn. Visst kan och bör man hjälpas åt med praktikaliteter i en familj, men ANSVARET förljer med föräldraskapet, inte partnervalet...!

Nåja...
Skrivet av Callas
de flesta föräldrar ÄR faktiskt intresserade av sitt barn, och jag är fullkomligen övertygad om att de flesta också pratar med varandra. Iaf jag & min sambo, skulle jag skriva under hennes läxa & det på något sätt framkom att det hon hade problem med något, skulle han bli varse det! Att min sambo inte tycker det spelar någon roll att jag går på ett utvecklingssamtal om han inte kan tycker inte jag är konstigt! Han litar på att jag dels sätter hans dotter i första rummet och dels återger hela samtalet. Skulle det sen finnas några problem, så självklart är det han som går vidare. Men att mamman, som inte arbetat i hela sitt liv (nej, hon är inte sjukskriven el. dyl, hon lever på dig, mig & alla andra utan skäl för det) faktiskt tycker det är okej att jag går, det har jag svårt att förstå, jag hade inte velat det. ABSOLUT inte om jag har all tid i världen att avsätta tid för det. Att man arbetar och inte kan komma ifrån är en sak, att inte orka är en helt annan... Hur som helst, självklartvilar HUVUDansvaret på biföräldern, men man skall inte fördöma mellanting, det finns situationer där det är till det bästa!


Nja
Skrivet av Eva E
Jag tycker att det är en tam ursäkt att komma med "att man arbetar och inte kan komma ifrån". Passar inte utvecklingssamtalstiden så får man väl byta tid? Och så oumbärlig är ingen att man inte kan gå tidigare från jobbet _någon_ eftermiddag. Visst ska man hjälpas åt i en familj, men då är det väl bättre att att styvföräldern hjälper till med mellanmålsfixande eller klädinköp eller nåt annat, och låter bioföräldern lägga tid på att ta huvudansvaret för barnets skola/aktiviteter/kompisar.

Håller med dig helt och fullt!!!
Skrivet av Flubber
Det handlar ju inte om att lassa över ansvaret på styvföräldern, utan att dela på det... precis som med de övriga barnen. Ibland är det jag, ibland han och många gånger båda! Allt som jag gör på egen hand, med sd eller gemensamma barnen, diskuteras ju med sambon i både förskott och efterhand. Är det ett möte i skolan eller likande så frågar jag om det är nåt som han vill ta upp (om han inte kan gå) och efteråt så pratar vi om det som sagts, gjorts och lite till!! Nu har jag aldrig vart på nåt skolmöte för min sd´s räkning... men det gäller ju lika för alla barnen tycker jag. Och våra gemensamma barn försöker vi alltid att gå båda två på saker och ting. Varför skulle det vara annorlunda?? Och skulle det ta slut mellan min sambo och mig, så skulle jag itne sluta bry mig om min sd för det. Såvida dom inte förbjöd mig eller att hon själv bad om att slippa mig! Jag skulle fortsätta träffa henne, köpa presenter och framförallt älska henne! Hon är ingen bonus för mig... Hon är en varaktig person i mitt hjärta, som inte försvinner för att ett förhållande skulle rinna ut i sanden!!!

Eva!
Skrivet av Callas
Visst är det så! Om det handlar om EN gång! Alla kan komma ifrån en gång...men det finns ofta fler anledningar... I vårt fall Vi bor på ett ställe Barnens skola på ett annat Jobbet på en tredje Problem med ställe för äldsta barnet att vara efter skolan då hon är över tolv. Vi hämtar naturligtvis. (Detta passar ofta styvföräldrar till!) Detta gör att jobbet får stå tillbaks mer än en gång! Det finns också viktigare saker, som läkarbesök, att ta ledigt för. Dessutom, som sagt, finns det problem så tar man väl tag i det mer än att sitta en kvart att diskutera på ett utvecklingssamtal! Senast förra veckan checkade han av med läraren hur det gick (ny skola och klass). Så återigen, det är ganska dumt att hårddra det så, visst är det sant, men det är i teorin och rimmar sällan med verkligheten. Du kommenterade inte det övriga jag skrev?


Callas
Skrivet av Eva E
Jag bor också på ett ställe, jobbat en timmes resväg därifrån och har det ena barnet i skola på ett tredje ställe. Jag vet hur det är! Men det kommer ju inte som en plötslig överraskning att barn tar tid. Det vet vi ju alla som är föräldrar om, och det har man ju tid att vänja sig vid och anpassa sig till redan från barnen är små. Och det är faktiskt så att både dagis och skolan och fritids och läkare mfl HAR TYSTNADSPLIKT och får inte lämna ut information till och diskutera barnet med några andra än barnets vårdnadshavare. Förstår ni inte att det finns en skillnad mellan styvföräldrar och barnets vårdnadshavare?? Du kan inte komma runt den skillnaden bara för att det skulle vara en bekväm lösning för dig och din man. Jag tycker att ett utvecklingssamtal på skolan är precis lika viktigt som ett läkarbesök. Nog vill jag få möjlighet att träffa mina barns lärare i lugn och ro en gång per termin och få höra vad h*n anser om barnets färdigheter i skolämnena,sociala kompetens och få diskutera om vi behöver hjälpas åt med något kring barnet. För mig är också utvecklingssamtalet en chans för _barnet_ att i lugn och ro - med stöd av att föräldern är med - få berätta hur han/hon trivs i skolan, om det är något som är svårt, om han/hon känner sig otrygg i någon situation på skolan osv osv osv. Det är oändligt mycket mer än att bara "checka av" med läraren hur det går. Jag vet inte vad jag missade att kommentera i ditt förra inlägg, jag tyckte jag kommenterade huvudpunkterna.

Eva igen!
Skrivet av Callas
Jag håller med dig, visst, men du glömde den fjärde anledningen, omständigheter som gör (för att man vill ha sitt barn hos sig) att man är tvungen att OFTA ta ledigt från sitt jobb. Sen kan jag ju säga, att i vårt fall handlade det om ett föräldramöte ( i den skolan den äldsta gick), just då bodde barnet hos oss heltid eftersom mamman slått henne gul & blå osv. osv. Men det spelar ingen roll, MIN huvudpunkt är den att man inte skall hårddra saker så lätt! Många av oss som är här, är engagerade styvföräldrar. Jag kan nog tala för många av oss att det är inget man är för sitt eget höga nöjes skull, utan pga. kärlek till sin man, och av kärlek till styvbarn som i många fall far illa. Om styvbarnens mamma nu brytt sig så mycket, varför går inte hon på detta föräldramöte? Jag hade gjort det om det var mitt barn, SÄRSKILT om jag för övrigt hela dagarna satt & rullade tummarna. "RETORISK FRÅGA" Och visst, om du (och andra) nu är irriterade för att bioföräldrar inte tar sitt ansvar, vad gör ni på detta forum? Här är styvföräldrar som MÅNAR om barn som inte är sina egna, vad är fel med det? Till sist, vem som har det huvudsakliga ansvaret är SJÄLVKLART bion, men inte sagt att det alltid är det bästa. Bl.a därför det finns en fosterhemsverksamhet i Sverige..

Callas
Skrivet av Eva E
Som jag sa i ett annat inlägg, om _bägge_ bioföräldrarna är så dysfunktionerande som föräldrar att de inte kan ta hand om sitt barn så får väl styvföräldern av nödvändighet försöka sköta styvbarnets skola och dylikt, för att förhindra ett omhändertagande. Men det kan ju bara handla om rena undantagsfall där det är på det viset, i ert fall fungerar väl din man som en normal förälder? Då har ni ju ingen ursäkt, då får självklart din man ta lite extra ansvar för sitt biobarn, om nu barnets mamma inte fungerar som förälder. Jag har ett ex som inte har gått på ett utvecklingssamtal för något av barnen sedan vi separerade för 2,5 år sedan, han har inte gått på något läkar- eller tandläkarbesök heller. Det är jag som har skött det ensam, och?? Jag kan vara förbannad på ex:et för att han sviker, men jag tänker inte låta det drabba barnen. Att styvföräldern tar det huvudsakliga ansvaret fungerar bra så länge som förhållandet håller. Men om förhållandet tar slut så upphör ofta kontakten med styvföräldern. Om styvföräldern då har tagit det huvudsakliga ansvaret så försvinner mycket kunskap om barnet ur bilden. Så för BARNETS SKULL är det viktigt att vårdnadshavaren som alltid kommer att finnas med i bilden ser till att ha förstahandskunskaper om sitt eget barn. Hur svårt är det att inse det?


Ta lite extra ansvar???
Skrivet av Callas
Visst...Inget mer att tillägga.

Tycker inte att det behöver...
Skrivet av Flubber
vara svart eller vitt! Antigen så gör man det själv eller så överlåter man!!! Det handlar väl om att dela på ansvaret!! Som jag skrev under Callas inlägg, så delas det på min sd, precis som på alla andra barnen! Ibland är det bara jag, ibland bara pappa och så ofta det går båda två! Både när det gäller viktiga och oviktiga saker! Och jag tror faktiskt att min sd ser fram emot att träffa mig minst lika mkt som sin pappa... och för att inte tala om sina syskon! Jag har ju varit en minst lika stor del som hennes pappa (ett tag större eftersom att jag träffade henne via hennes mamma oxå när vi var vänner) sen hon var två år. Hon minns ju inte nåt liv utan mig!!! Hon tar ofta för givet att jag ska kunna svara på allt som rör hennes barndom och babyår... vilket jag ju inte alltid kan, även om jag vet mkt! Men från och med två års ålder så vet jag iaf lika mkt om henne som hennes pappa och mamma. Så att jag läser hennes kontaktbok och skriver kommentarer i den känns nog lika naturligt för henne som om pappa skulle göra det! Jag är otroligt intresserad av just skolarbetet och allt sånt, medan hennes pappa har ett mer nödvändigt intresse. Han intresserar sig helt enkelt för det han måste bara... Så istället för en signatur utan någon märkvärdig kommentar från honom. Så får hon (och fröken) flera rader av uppmuntran och frågeställningar från mig. Det uppskattar nog hon mer oxå tror jag! Sen så diskuterar jag ju såklart allt med hennes pappa. Berättar vad jag skrivit och vad hon gjort under veckan (om han nu inte läst det själv). Men vi har inte samma intresse där! Och det gäller ju lika med våra gemensamma. Han är inte lika intresserad över hur dom äter och sover på dagis, som jag är. Han lyssnar när jag berättar men han undrar sällan... Men än att han frågar om dom haft det bra!! Så återigen så håller jag med i att man inte ska dumpa över ett helt ansvar på en styvförälder. Men det är ju minst lika viktigt att inte dumpa över allt på en bio oxå tycker jag! Men att dela på allt det tycker jag är det mest naturliga för alla parter!!!

Flubber
Skrivet av Eva E
Jag förstår faktiskt inte alls vad du säger. Jag är ett stort frågetecken faktiskt. Du säger "Men att dela på allt det tycker jag är det mest naturliga för alla parter!!!". Men du säger ju i inlägg efter inlägg att _du ensam_ tar nästan allt ansvar för barnen - även för sd när hon är där. Din sambo är inte engagerad i att hämta/lämna, natta, läsa sagor eller läxor eller NÅT. Han har fullt upp med att springa på krogen ett par gånger/vecka och att jobba. Att du i efterhand berättar för din ganska ointresserade sambo om du har gjort med barnen - menar du på allvar att det är "att dela"?? Du säger att du håller med om att man inte ska dumpa över ett helt ansvar på en styvförälder. Men hallå - hur har ni det hemma hos er?? Och sen säger du att det är minst lika viktigt att inte dumpa över allt på en bio - men vad är det din sambo har gjort när det gäller hans dotter?? Dumpat ansvaret på dig, styvföräldern och på sitt ex, den andra bio:n. Han är ju totalt ansvarslös. Du lever ju helt tvärtemot hur du lär, jag förstår inte vad du pratar om. I er mycket speciella situation så håller jag med om att det är bra att du läser läxor/går på utvecklingssamtal eller whatever med ditt styvbarn när hon är där. Mitt inlägg utgår från mer normalfungerande familjer, där bioföräldern fungerar som _en förälder_ och inte som en partajande unkis. Om du och din sambo skulle separera så skulle din styvdotter med 99% säkerhet tappa kontakten med sin pappa inom några månader. Han skulle inte klara av att upprätthålla en kontinuerlig kontakt. Så om DU har hela bilden av hennes uppväxt klar för dig och HAN har nollkoll är ganska oväsentligt, eftersom hennes pappa inte skulle kunna utnyttja en kunskap om sin dotter på ett vettigt sätt. Men en normalfungerande bioförälder använder kunskapen om sitt barn till att stötta och hjälpa barnet och se problem på ett tidigt stadium. För en normalfungerande förälder är det alltså viktigt med kunskap om barnet. För andra föräldrar kan det givetvis kvitta.


Visst så kan du ju välja att se på det...
Skrivet av Flubber
men riktigt så är det inte! Han hjälper visst till med nattningar och hämtning/lämning. Men han gör inga anspråk på det! Eftersom att jag många gånger mkt hellre gör den biten, så låter han mig göra det! Men visst engagerar han sig i barnen... men inte på samma heltidssätt som jag gör! Sin dotter nattar han för det mesta när hon är här... Jag menade bara att han inte har samma krav på att just han måste göra det! Själv så är jag av den sorten att jag skulle inte klara av att någon annnan nattade barnen, för att jag vill göra det! Och det är ingen som sagt att det alltid är på krogen han hänger (du får det att låta som att han är nån galen partysnubbe eller nåt)... Han har ett intresse, som han utövar 1-2ggr i veckan! Ibland på krogen, ibland på andra ställen (Flipper är väl bäst att tillägga, så att du inte drar några förhastade slutsatser). Vad är skillnaden mellan hans intresse och de som åker till gymet 1-2kvällar i veckan, eller spelar fotboll eller innebandy?? Det gör iaf de flesta som jag känner, även dom med barn! Har aldrig sagt att han är borta hela nätterna eller så... Men visst, det tar några timmar... precis som alla andra intressen! Och de flesta föräldrarsamtalen går vi på gemensamt, han skriver i sin dotters bok ibland men han blir inte som jag... Jag blir överexhalterad om jag läser att hon varit på ett teaterbesök!!! Överöser henne med frågor, så att hon nästan lessnar (det är nog större för mig än för henne antar jag S). Han frågar mer om teatern var kul och vad det var för nån! Jag har sagt att jag under den tiden när hennes mamma hade problem, så tog jag störst ansvar för dottern. Jag har oxå sagt att jag valt att ta det största ansvaret för barnen idagsläget... därmed inte sagt att jag tar nästan allt! Men jag trivs här hemma med barnen och vill ta vara på varje liten stund som dom är små och inte jäktar iväg med kompisar osv. Mitt intresse för mina barn är nog större än de flestas... Skulle aldrig komma på tanken att jobba heltid när jag har barn, har svårt att slita mig för att komma iväg och göra saker för migsjälv, tycker att det är pest och pina att sitta i skolan medan min sambo och mina barn är hemma å har det mysigt utan mig!!! De flesta jag känner har inga problem med sånt!!! Men jag blir bättre... Vårat första gemensamma, släppte jag knappt in min sambo på. Jag tyckte att han hade ju redan ett barn, så det här var mest MITT!!! Nästa barn var det lättare med! Brukar skämtsamt säga att tvåan är vårt första gemensamma barn (och att vi har ett varsitt sen innan). Jag är kanske fööör fäst vid barnen men så länge dom är små, så tror jag att dom bara har nytta av det! Men vad vet jag?? Kanske sabbar jag hela deras uppväxt genom att ta på mig det mesta och binda dom vid mig! Skulle aldrig kunna acceptera ett varannanvecka förhållande, om en separation skulle ske! Egoistiskt, javisst! Men jag skaffade faktiskt inte barn, för att bara ta hand om dom vv. Skulle hellre fly landet med dom och leva jagade tills dom blev gamla nog att själva välja. För deras egna vilja kan en blödis som jag förstås inte heller motstå!! Hursomhelst, så kanske du tycker att min sambo är en skithög till pappa. Det gör mig faktiskt inget att du tycker så... För jag vet att både jag och mina barn tycker att han är en bra pappa! Med brister som alla andra... Visst kunde han kanske ta mer initiativ... Men det gör ju vi så bra åt honom, så det är ingen som lider! Vi får ju det vi vill ha av honom... Ända skillnaden är att vi i många fall (inte alla) måste be om det! Och skulle vi separera, så skulle min sd och hennes pappa inte alls tappa kontakten. Dom skulle fortsätta träffas varannan helg, precis som dom alltid har gjort! Han skulle sköta sin papparoll när hon var där och ha henne extra om han blev tillfrågad!!! Inga konstigheter egentligen! Mkt av det jag skriver handlar dessutom om hur det var förr... Det var annorlunda innan vi stadgade oss och skaffade barn ihop! Han levde ett ungkarslliv (visst vi var tillsammans men levde ju inte ihop). Han var arbetsnarkoman, då sprang han mkt på krogen och han hade inga fasta rutiner! Det har naturligtvis ändrats nu när vi lever i en familj och har snart fyra barn (inräknat sd). Han ställer upp i alla lägen och både jag och barnen älskar honom! Så vad du säger om hans roll som pappa, efter det du läst här... det kvittar ju faktiskt! Han kanske inte är den bästa av alla pappor i allas ögon! Men han missköter sig faktiskt inte!! Och jag är evigt tacksam över att han inte kräver att få hälften av allt... för då vet jag inte ens om vårat förhållande skulle fungara!! stenålders kvinnan vid lägerelden har talat medan hennes stenåldersman är iväg och jagar mat att föda familjen med

Flubber
Skrivet av Eva E
Jag orkar inte kommentera hela ditt långa inlägg. Men jag ska bara kort konstatera att du själv säger att om du och din sambo separerade så skulle du göra allt för att skilja honom och barnen åt, om han hade fräckheten (?) att vilja ha något av sina barn boendes hos sig. Även om det bara var ett deltidsboende. Du skulle hellre fly utomlands med barnen och låta dem leva på flykt, än släppa in deras pappa på boendet, Du är alltså en sådan biomamma som skulle sätta DIG själv och DIN vilja till ensamrätt till barnen före barnens bästa. För det är ju knappast barnens bästa att leva på flykt utomlands. Det här gör det naturligtvis än svårare att förstå dig. Du skriver t ex nedan: Men det är banne mig inte lätt att få honom att kämpa emot dotterns mamma, som sällan tänker på vad som faktiskt är bäst för sin dotter. Vem är du att anklaga en frånskild biomamma att inte sätta sina barns bästa främst du säger ju öppet att du själv är just precis en sådan biomamma. Dina barn skulle hellre få uppleva sin barndom på flykt utomlands, än att du lät dem bo hos deras pappa på halvtid. Och detta av rent egoistiska skäl från din sida. Citat: Egoistiskt, javisst! Men jag skaffade faktiskt inte barn, för att bara ta hand om dom vv. Din linje är att du tillåter dig själv och din sambo PRECIS vilket beteende som helst men anklagar och dömer andra för deras. Du har ingen stringens i din hållning - det som är fel när det kommer från andra är rätt när det kommer från dig. Jag tycker du är väldigt omogen i ditt tankesätt, du har ingen självkritik eller självinsikt alls.

skrattar
Skrivet av Flubber
Ja du är faktiskt riktigt komisk tycker jag!!! För visst skulle jag sätta mig själv först, av rent egoistiska själ... Precis som att varenda människa skaffade barn av egoistiska själ! Innan jag skaffade barn, så klargjorde jag mina ståndpunkter för min sambo. Har oxå sagt att han jättegärna får bo precis nära barnen... och träffa dom varje dag. Men han får inte ta dom ifrån mig så mkt som varannan vecka!! Det skulle ingen få... Hur bra eller dålig pappa det än vore!!! Som tur är så vet jag att han ju inte skulle utsätta mig för den smärtan att förlora mina barn... så återigen så passar vi väl bra ihop då! Ytterligare så skulle jag aldrig vara den som lämnar honom heller... Såvida han inte misshandlade mig eller barnen eller var otrogen! Alltså, om vi separerar... så är det hans val och då tycker jag oxå att det är upp till honom att göra uppoffringarna för barnen! Som jag sagt flera gånger tidigare, så är ju det bästa för de allra flesta barn att båda bioföräldrarna bor i samma närområde, så att dom kan välja lite mer själva när dom ska träffa sin mamma resp. pappa! Vill han inte det... så är det ju hans beslut och han som väljer att inte vara nära dom! Inte mkt jag kan göra åt det! Men jag väljer att se det hela positivt och utgår ifrån att vi lever lyckliga i alla våra dagar. Varför skulle vi inte kunna göra det??? Om man kan klara av älska och leva med sina barn (som man ju inte ens valt) hur i allsin dar kan man misslyckas med någon som man valt att leva med och älska! Det är något som jag hittills inte har lyckats klura ut! Tror att det handlar om inställningen där! Ser man separation som en utväg och går och väntar på dan när man ska tröttna på varandra... Ja då är ju separationen ett faktum! Men om man tänker att det här är mitt val och jag SKA få det att funka! För våran skull och för våra barns skull!!! Då tror jag att det går... Men jag är ju bara omogen, dum och gud vet allt vad jag är... Så vad vet jag??? Så visst, du får tycka vad du vill som vanligt!! Jag berörs faktiskt inte vidare negativt av din något egendomliga slutledningsförmåga!!! :0) Men det är ju kul att du kan roa mig iaf!!! Jag har en familj som är lycklig för det mesta. Vi är alla glada och harmoniska människor och det är jag fullt nöjd med!! Hade inte kunnat önska mig något bättre... Fast en bättre relation mellan mig och min sd´s mamma hade ju inte suttit fel. Men i övrigt så har jag det mesta man kan önska sig!!! Men fortsätt du att tracka ner på mig, mitt liv och mina kära... Kanske inser jag tillslut nåt som jag missat helt med mitt liv!!! Å då kanske jag tackar dig!!!


vi har redan
Skrivet av såååå besviken biomamma...
diskuterat detta tidigare och jag minns inte om vi kom nån vart. Har sedan dess tyst läst på denna sida och jag kan inte backa i min åsikt om att det spys en hel del galla över era "styvbarns" biologiska mammor. Men det är klart...hade ni haft en fungerande roll sinsemellan så hade kanske inte detta forum behövts kanske....

Kanske
Skrivet av Bio o styvmamma
Jag är både bio o styvmamma. Så jag kan se från två sidor. Kanske beror det bl a på att vissa biomammor tror eller vill tro att de ska vara med o tycka hur "nya" familjen ska funka bara för att deras barn befinner sig i nya familjen. Precis som du skriver att DU anser att pappan ska göra ditt o datt. Men egentligen har ju inte du med det o göra hur pappan ordnar på sin pappa-tid. OM det funkar att barna gör läxor med "nya" och hon tycker det är ok. Så varför tjafsa. Du har inte ensamrätt o styra o ställa det som gäller dina barn. Pappan har väl också rätt att avgöra vad han tror kan vara bra för barnen. Jag ser inte sb mamma som hot. Inte det minsta. Men jag blir väldigt irriterad när hon ska vara med och tycka om saker som sker i vårt hem. Och, vi har t o m varit hos psykologer i samtal som sagt åt henne att hon inte ska bry sig i vad som händer hos oss. Hon får skaffa sig ett eget liv. Och lita på att barnas far gör så gott han kan, och ge honom mandat att få agera som pappa som han vill. För nånstans kanske han inte fick det i deras förhållande heller, och därför sprack det till slut, bl a. Och nu fortsätter hon flera år efter skilsmässan och försöker styra o ställa. Det som är farligt är om du är misstänksam och negativ i din bild av hans nya sambo, det kan du lätt föra över på dina barn. Och då mår barna verkligen dåligt. De känner kanske då att de måste välja sida av allt elände, blir förvirrade, kanske blir tvugna o ljuga hit o dit. Kanske inte törs säga till dig att de har det bra och mysigt hos pappa och nya, för då vet de att DU kanske blir ledsen...ja du det finns många sidor av detta. Jag kan bara säga att jag har aldrig lagt mig i mitt ex hantering av våra barn. Jag förväntar mig att han fixar den biten. Och de gånger det varit nåt, så har jag sagt åt barna att de får ta det med pappan. Jag tänker inte lägga mig i deras konflikter. Självklart har jag tipsat honom om ibland om vad barna tycker är jobbigt eller fel. Men sen är det upp till honom att göra nåt åt det tycker jag. Jag kan inte styra o ställa i hans nya liv, och han styr inget i mitt nya liv. Ps: och självklart är det omvälvande när HON kommer in i exets nya liv. De är ju kära och genererar massor med energier kring sig. Du kan väl inte förvänta dig att en vuxen kvinna bara ska finna sig i det som varit. Hon vill väl sätta sin prägel på tillvaron. Hon är också en annan vuxen att ta hänsyn till och respektera. DS

den här
Skrivet av Du vet vem
situationen är ju lite speciell iom att biomamman här har en poäng i det hon upplever.... Jag är en av hennes väninnor och vet hur hela situationen ser ut. Hennes fd man blev tillsammans med en av hennes andra väninnor. Jag vet hur deras relation såg ut...alltså mellan biomamman och "den nya". De var radarparet som alltid gjorde saker ihop. Biomamman tog med sig väninnan på semester till sin lilla hemby. Biomamman bad sin väninna att inte umgås med biomammans ex. Och ändå gjorde hon det och när hon o biomammans ex blev tillsammans valde hon att bemöta biomammans frustration, ilska och sorg med att kalla henne diverse otrevliga saker och vända hennes förtroenden emot henne...istället för att backa och visa att hon förstod biomammans känslor. För sätt er in i den situationen själva... Det är ingen drömsituation... Ni kan komma med hur många förmaningar ni vill, det ändrar inte fakta... Sedan den nya kom in i biomammans liv som "ny" till biopappan så hände allt mycket fort. Biomamman hann inte få smälta en sak förrän nästa hände och på två månader hade hennes exmake flyttat ihop med den nya...som samtidigt vägrade förstå biomammans reaktioner fast de känner henne så väl båda två. Sorry, M...jag var bara tvungen att inflika mina tankar här...


Det låter
Skrivet av Bonussan
som en jätte-jobbig och smärtsam situation! Jag förstår om mamman är arg, ledsen känner sig förråd, förudmjukad osv, osv.. Men (och det är väl här det är så svårt, jag VET vad jag pratar om) i längden har man allt att vinna på att försöka skilja på sitt agg mot sitt ex och hans nya och vad som är bäst för barnen. Och jag tror att det är bäst för barnen med föräldrar som låter varandra bestämma själva hur de vill lägga upp sitt familjeliv så mycket som möjligt (så länge barnen inte far illa såklart). Jag förstår att det är grymt svårt i besvikna mammans situation, men tänk vad skönt den dagen hon i hjärtat kan börja strunta i hur de där två blev tillsammans.. På din beskrivning låter det mer som att mamman går igenom en sorge/ilskeperiod snarare än att det här verkligen handlar om vem som gör vad med barnen rent principiellt. Eller har jag fel?

Ok
Skrivet av Bio o styvmamma
det finns ju alltid mer eller mindre "lyckade" separationer eller nya förhållanden. Klart att hon känner sig sviken av både väninnan och exet. Men de är dock vuxna människor. Och för sin egen skull borde hon sluta bry sig. Det är klart att kände exet och väninnan även varann sen förut, kan det ju gå fort med flyttningar och annat. Då behöver man ju kanske inte alla dessa prövningar innan man flyttar ihop, utan vet vilka man är och hur man funkar. Det är nog ofta svårt när nya förhållanden blir så här med väninnor o ex. Svårt med gränsdragningar och annat.

men du...
Skrivet av tara
jag ser i ditt resonemang en tydlig brist på respekt gentemot dina barns bonusförälder. din relation till henne verkar problematisk. men varför ta ut det på samtliga härinne? är det inte lite fördomsfullt att dra alla över en kam? jag är medveten om att det förekommer en hel del kritik riktad mot bioföräldrar. men vet du? kritik kan vara befogad. det finns människor (oftast kvinnor här) som faktiskt har en problematisk situation med biomamman där det är biomamman som inte visar respekt. i sådana lägen har vi bonusföräldrar rätt att säga ifrån och kräva att våra röster hörs. naturligtvis bör detta göras utan alltför aggressiva verbala angrepp. du säger att vi bonusar är utbytbara. det är alla föräldrar, oavsett om man är bio eller bonus. barn knyter an till vuxna som tar ett aktivt ansvar för barnets liv och allt däromkring, som figurerar i vardagen. för många barn är det bioföräldrarna som figurerar i deras vardag och som de därmed knyter an till. men det har inget med biologi att göra. se på adoptivbarn. se på bonusbarn. se på fosterbarn. visst kan en bonus vara "mer utbytbar" är en bio, men det beror i sådana fall snarast på att hon eller han funnits med kortare tid i barnets liv. jag tror det är dags för dig att inse att många bonusar faktiskt inte är utbytbara. det finns bonusar som spelar en viktig roll i barns liv. underskatta inte det.


Jo visst
Skrivet av Mustardseed
men med utbytbar menar man väl i det här läget att om styvföräldern separerar från bioföräldern så är det i regel bioföräldrarna som finns kvar på ett regelbundet sätt i barnets liv. De är alltid barnets föräldrar, styvföräldrarna är det sålänge de lever med någon av föräldrarna så att säga. Det är ju inte samma som att styvföräldrar inte kan bli oerhört viktiga personer i barnets liv!!

Oj! (blev lite långt..)
Skrivet av Bonussan
De låter som du inte gillar styvmammor så mycket heller.. Jag håller med om att det är väldigt mycket ilska och irritation på biomammor som kommer fram i detta snack. Mer eller mindre motiverat från fall till tall säkert. Kan bara säga att "min" biomamma är helt toppen! Jag tycker att hon är en suverän mamma och dessutom generös i sin syn på allas våra roller. Jag tar stor del i min styvdotters liv. När hon bor hos oss lever vi som en familj - hjälps åt med dagishämtningar, vab-dagar, sagoläsning, vad det nu må vara. Hemma hos mamman hjälps hon och hennes kille också åt, om än inte riktigt i samma utsträckning, för han är nyare i familjen. Men det känns som att båda de biologiska föräldrarna, alltså både min sambo och biomamman har inställningen att ju fler som älskar deras barn desto bättre. Båda är trygga i sina roller och det finns ingen prestige eller bevakning sin roll mot oss nya styvföräldrar. Det har inte alltid varit så här enkelt och vi har alla fått hjälpas åt att ta vårt vuxenansvar i våra vuxna relationer. Det är inte så himla lätt att komma in som ny styvförälder heller och försöka leva som nån tredjehandsperson. Jag är såå tacksam att det fungerar så bra i vår nätverksfamilj! Och utan "min" fantastiska biomamma, som vågar släppa in mig i sin dotters liv hade det aldrig blivit så! Kan också tillägga att vi upplever att lillflickan mår väldigt bra. Hon har en ganska vid definition av sin familj och varför inte - vi är ju många som är engagerade i hennes väl och ve! Så även om det hackas mkt på denna sida låter det som att du hackar en hel del också från ditt håll. Kanske kan min hisoria ge liiite inspiration till att försöka nå samarbete istället. För oss tog det väl så där 3 år att nå dit vi är nu. Kram från

tyvärr
Skrivet av såååå besviken biomamma...
kommer jag aldrig acceptera den här situationen. Väntar bara på att jag ska bli starkare och resa mig från min sorg o vrede så jag orkar strida för mina barns bästa. Tills dess kan jag bara bita ihop och ge mina barn den trygghet och stabilitet de så väl behöver, under min tid, när barnen är hos mig. Att bli ihopkastade med en ny familj och vara tvungna att se människorna i den som sin nya familj redan efter två månader funkar inte för mina barn. Hur mycket än deras far påpekar att de är syskon nu...


Ja,
Skrivet av Bonussan
om barnen verkligen mår dåligt är ju situationen helt annorlunda! Är det vad det handlar om? I så fall verkar din ex omdömeslös i den här frågan. Hur märks det att barnen mår dåligt? Det handlar inte bara om lite omställningsproblem då? 2 månader låter ju inte så smart, självklart tar det mycket längre tid än så att få saker att funka i en ny familj! Benägen att hålla med dig om att han spelar med barnens välmående om han flyttar ihop med nån efter bara två månader.. Och ändå kan du ju inte förbjuda det.. Låter som en urjobbig situation! (Men den har inte så mkt med elaka styvmammor i allmänhet att göra, tänker på ditt första inlägg) Men du har verkligen all rätt att vädra här vad man bäst kan göra i din situation! Har du alls nån möjlighet att prata m ditt ex om din oro, eller är ni helt i luven på varandra?

Läs ditt inlägg...
*Skrivet av Eva-Ley med T&A+3+sd+bf 24/52**
... så kan du se vad som kan få den bästa av styvföräldrar att "klicka"... "hon är utbytbar, hon kanske inte finns i deras liv om några år" Vad är det för kommentar? Är det en inställning man ska utgå från när det gäller en styvförälder och du färgar av din åsikt på barnen, är det inte underligt att en del styvföräldrar har problem i sin relation med barnen... "hon har ingen speciell anknytning till dem" Sorry, i och med att hon blev tillsammans med fadern, fick hon en speciell anknytning till era barn - hon blev (om hon får för dig) en extra vuxen i deras liv, en resurs som ska tas tillvara och inte tigas ur familjen bara för att någon utanför familjen inte gillar läget. "Det är han som ska fortsätta sätta våra barn först o inte börja jobba mer bara för att han har hittat en ny tjej" Är det fel av nyfamiljen att vilja ta ett _gemensamt_ ansvar för det som händer innanför deras fyra väggar? Så länge ingen far illa av situationen så ska ingen utomstående bry sig. Även en "sååå besviken biomamma..." har allt att vinna på att bemöta folk med respekt, och att se till att inte låta åsikter om den nya färga av sig på barnen.

sorry men
Skrivet av sååååå besviken biomamma
Jag reagerar mest på hur mycket skit ni snackar om bioföräldrar (läs mammor) o visar er bara precis samma attityd som jag ser hos er... Ni tror inte att jag överdrev lite för att få er att reagera?? har själv en kille som är "bonus" till barnen sedan två o ett halvt år. Han bryr sig och stödjer dem i allt, men har aldrig gjort nåt för att spä på den infekterade situationen som finns mellan mig o barnens far.... och hon ÄR utbytbar..och jag hoppas han byter ut henne till en bättre tjej nästa gång!!!! Hans förra var mycket trevligare o bättre !


Tänk efter igen...
*Skrivet av Eva-Ley med T&A+3+sd+bf 24/52**
Med ditt resonemang är ju _alla_ utbytbara i viss mån. Din sambo är ju även han utbytbar, han är bara ditt bihang, kan vara borta om några år och har ingen speciell anknytning till barnen. Allt enligt ditt eget resonemang. Även bios snackar en massa skit om violer, och det är precis lika kul för en viol att höra skit från bio som det motsatta. Eller hur? Och tack och lov väljer inte ditt ex partner för att blidka dina behov, utan sina egna.

ja
Skrivet av såååå besviken biomamma...
HAN är värd henne...han är en lika dålig pappa som hon är dålig mamma. Kan göra exemplen många så ta du och var bitter över alla dessa HEMSKA biologiska mödrar....jag vet hur det ser ut i vårt fall...

å hörru!!!
Skrivet av sååååå besviken biomamma
Kalla aldrig en mamma för utomstående.... Tjejen är en av de mest oansvariga tjejer som finns...vad sägs om en som kör med barn i bilen utan att ha körkort, som lämnar bort sin 6,7 månaders dotter till flera personer för att jobba svart, hittar på historier om sitt förflutana som inte stämmer överrens.... Bra bonus eller?


Men i min familj...
*Skrivet av Eva-Ley med T&A+3+sd+bf 24/52**
... är både bion och mitt ex utomstående. De tillhör inte min familj. Min familj består av min man, jag och våra barn - hela drösen! Alltså är du en utomstående från ditt ex:s familj. Ni är ju inte längre tillsammans, alltså inte en familj.

Om din ex..
Skrivet av Bonussan
gjort ett dåligt val av livspartner enligt din åsikt, så förstår jag att det känns jobbigt. Köra bil m barn utan körkort låtr ju väldigt omdömeslöst. Men det borde väl din ex också ha synpunkter på?! Och när man tycker att det är dags att kunna lämna bort sitt barn till andra är ju högst individuellt - i USA är man mammaledig några veckor.. Vad är egentligen kärnpunkten i ditt problem? Att du känner dig utestängd? Jag förstår inte varför det är så viktigt exakt vilken vuxen i barnens närhet som gör vad om vi pratar om vuxna som bryr sig. Finns inte risken att ni låser in er i värsta kontrollsituationen om du ska bestämma vem som gör läxor etc i det andra hemmet och tvärtom. Låter jätte-jobbigt tycker jag! Om du känner att dina barn blir vanskötta hos pappan ärju situationen allvarlig. Om inte - varför lägga så mycket energi på att försöka bestämma över deras liv?

jag säjer
Skrivet av såååå besviken biomamma...
inte så mycket till dem, utan lyssnar på barnen o försöker ge dem den stabilitet o det lugn de behöver under min tid, hos mig. Jag lyssnar på deras tankar och ord om den nya situationen och försöker att inte lägga in för mycket av mina egna värderingar i detta. Under ytan däremot finns mycket ilska och även sorg över vad jag förlorat. Jag förlorade mina bästa vänner. Min exmake o jag hade kommit till ett plan där vi kunde mötas och dela tankar och saker som gällde barnen. Vi kunde fika och skratta tillsammans, hans dåvarande tjej fanns men lade sig inte i. Hon var vad jag anser är en BONUS...en tjej som gjorde allt för mina barn utan att kliva in på "mina" områden. Hon stöttade och följde med pappan på möten, men skulle liksom min kille inte ha tex skrivit i en veckobok som hon vet hamnar hos mig de veckor barnen är här. Hon var deras bonusvuxen under pappans veckor o kunde förstå mina tankar... Visst var jag lite avundsjuk i början...på att mina barn skulle krypa upp i hennes knä och gosa med henne, men den avundsjukan la sig snabbt när jag märkte att hon respekterade mig som mamma till barnen... medan hans nuvarande tjej är en bitch som verkligen försöker få mig att reagera och locka fram en reaktion, men jag ger henne inte den glädjen. Jag fortsätter att bearbeta mina känslor för det som JAG ser som ett dubbelt svek från deras håll. De visste båda två hur jag skulle reagera och HONOM kan jag inte anklaga, men HON hade ett ansvar som min vän. Kanske det här var fel forum att skriva i, men jag har läst era inlägg under en längre tid för att nånstans kunna få läsa om goda förhållanden, men tröttnade på att bara läsa om dåliga biomammor... Ska jag be redax om ett nytt snack för biomammor o pappor kanske???


Gå in på gv/ev-snacket
Skrivet av sur bonus
Där hänger besvikna bios som spyr galla över sina ex och deras partners...

Så du
Skrivet av Bonussan
kämpar både med din egen sorg och ilska och måste samtidigt hantera en ny flickvän till din ex, som känner sig hotad av dig och beter sig illa, låter det som. Ingen drömsits! Snarare skitjobbigt. Jag har svårt att ge råd, för jag vet av egen erfarenhet att det är en hemsk sitation - faktiskt för alla inblandade. Svårt att se nåt positivt alls med "den andra" (både styv- och biomamman). Kanske kan du fundera igen på vad som handlar om dig och vad som handlar om dina barn. Kanske kan du acceptera vissa beteenden hos den nya, om det trots allt är ok för dina barn (även om svider..) och om möjligt be din ex att respektera dig på områden som känns omöjliga att leva med.. Och du, gör en stjärna i din kalender om ett hälvår eller så. När du väl kommit dit är sannolikheten stor att livet känns lite bättre. Jag fick det tipset en gång i en mörk skilsmässa för att jag skulle ge mig själv lite perspektiv på tillvaron. Ibland är det skit och det går inte över med en gång. Halvåret senare var livet faktiskt lite bättre.. En kram får du iallafall, för det verkar du behöva!

Jag reagerade också...
Skrivet av Pappa F.
...på den formuleringen. Fast jag har ju två ex och de är ju extremt olika i hur de har valt att gå vidare. Den ena har inte haft (iallafall presenterat för barnen eller mig) en man på de åtta år som nu gått. Den andra har introducerat fyra män på fyra år. I hennes fall så måste jag erkänna att jag nog tänker som "sååå...." att varje ny man kommer att försvinna från sonen inom ett år eller max två. I X1:s fall skulle jag gissa att om hon väl introducerar en man för barnen så kommer iallafall hon aldrig att välja att bryta med honom. Jag skulle alltså förutsätta att han var här för att stanna! Detsamma gäller ju min hustru. Vi har varit tillsammans i snart fyra år nu och bott ihop i två. Jag tror faktiskt att båda mina ex har fattat att hon är här för att stanna! :-)


Du har så rätt!
Skrivet av Ansvar
.

Idag gick allt åt helvete!!!
Skrivet av såååå besviken biomamma...
Rök ihop med min fd väninna och ur min mun kom massor av bra o mindre bra saker att få ur mig. Hon skrek tillbaka och att jag är en dålig mor är tydligen något hon numera tycker...hon som gladeligen överlåtit sina barn i min omsorg såååå många ggr förr.... Kommer inte att skriva så mycket mer här... Tack för alla goda råd o tänkvärda ord...går vidare o ägnar mig åt mitt. Kommer att läsa här o hoppas att ni får mig att se mer positivt på min egen situation när jag läser hur ni löser ev konflikter.

Vill bara säga en sak...
Skrivet av Callas
Fundera ALDRIG på om barnen skulle tycka bättre om styvmamman, att hon gör det DU skulle göra osv, osv. Det finns en MAMMA & en PAPPA, en styvförälder kan aldrig ta den platsen utom i mycket extrema fall, där det också förmodligen är till det bästa. Du hör garanterat inte till den senare gruppen. Jag är en styvmamma, älskar mina styvisar, men drömmer inte om att ta bions plats, herregud, jag vill väl ha egna barn! (Liiite ego är man). Däremot vill jag vara en bra människa som vuxen som kan vara ett extra stöd till styvbarnen under deras uppväxt. Detta har jag även sagt till min bio, tyvärr går det inte in, men det är hennes problem, inte mitt.. Hoppas att det kommer fungera bättre i framtiden!


Det går inte att generalisera
Skrivet av Nettiplätt
varje situation är unik i sig. Jag har aldrig sagt ett ont ord till min mans ex, men hon fick svar på tal de två gånger hon klev över gränsen rejält (i direktkontakt med mig då) och nu har jag ingen lust att bemöta henne överhuvudtaget så jag har backat så hon slipper se mig (och jag henne)... Trist, men som Grynet säger "TA INGEN SKIT"

inte alls konstigt
Skrivet av Annika
Jamen, ibland ÄR det faktiskt jättefrustrerande att vara styvmamma. Och ibland blir man, rätt eller inte, väldigt irriterad på biomamman. Det kan ju ha tusen olika anledningar. Man är inte överens om rent praktiska saker eller så handlar det om attityder/inställningar man inte delar. Oftast går det ju utmärkt att diskutera det med pappan och/eller biomamman och lösa problemen, men ibland går det inte. Jag menar - jag som styvmamma måste ju faktiskt finna mig i att bioföräldrarna dragit upp riktlinjer för hur deras gemensamma barn ska uppfostras, vilka ekonomiska ramar som gäller, vad som är rätt och fel. Även om jag så klart har rätt att ha åsikter också, så är det trots allt DERAS barn. Ibland kan man sitta och vara jätteirriterad över t.ex huruvida det är rätt att barnet ska få nya kläder varenda vecka eller nya saker när hn slarvar bort de hon fick förra månaden eller om det är viktigara att uppmuntra barnet att uppträda ensam för att lättare vinna "småstjärnorna" på fritids än att ställa upp för sina kompisar som hn har lovat... Och eftersom man vet att man bara kan framföra sin åsikt till en viss gräns, för som sagt - det är föräldrarna som bestämmer. Så sätter man sig här och skriver ner sin irritation och ilska för att få lite stöd. Och för att få ur sig det, utan att såra t.ex sin sambo med sitt gnällande. Man sätter ju sällan sig och skriver hur bra allt funkar - för när det är så behöver man ju inte några råd eller tips. På samma sätt kan det vara rätt tufft att "efterträda" en bra mamma. Man blir av styvbarnet jämfört med mamma. Sambon jämför, även om det inte är medvetet. Och man jämför sig själv. Min sambos ex är så himla duktig på allt, de har haft så otroligt mycket ihop - resor, fester, företag, vänner... Så klart tar dessa minnen och erfarenheter fortfarande upp stor del av deras liv, trots att de inte lever ihop. Medan han och jag inte fått så många egna minnen ihop än. Ibland kan man känna sig rätt liten gentemot biomamman då. Speciellt om ens eget liv inte känns lika lyckat som det de två hade ihop förut. Fast egentligen tror jag att det för det mesta funkar rätt bra. Och om det inte funkar så tror jag att det är mer än en persons fel. Sambon, exet, jag själv - vi skulle nog alla kunna göra på något annat sätt om något strular. Men man kan ju inte ändra på andra, bara sig själv... Så du besvikna biomamma - döm oss inte alltför hårt utifrån vad du läser här. Vi behöver en säkerhetsventil ibland, vi styvföräldrar!

konstigt!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information