separera

separera
Skrivet av	bio och styvmamma
jag är en dålig människa jag vet..... det har varit så många och långa konflikter med min mans ex att jag klarar inte av att träffa barnen dom representerar så mycket bråk, jag vet det är fel. jag är den vuxna och borde klara av det här, men det gör jag inte. så nu funderar jag på att lämna min man för hans barns skull jag vill inte stå ivägen för deras relation och just nu känner jag att det är så.När jag säger det till min man blir han ledsen över att vi ska separera bara för att vi har barnen varannan helg. min man och jag har två barn men jag vill inte att han ska bli en sån pappa som han är mot de andra barnen till våra. fast jag risken är ganska stor att det blir så. hur jag än gör blir det inte bra. jag har själv valt att leva med min man men trodde aldrig att det skulle bli så här jobbigt eller att hans ex skulle bli så här.
Svar på tråden: separera

För några år sen stod jag i samma situation
Skrivet av M
Vlde mellan att lämna mannen _enbart_ pga styvbarnen éller att ta tag i problemet och försöka jobba på det. valde det senare altenativet. Nu närgora år efter så är allt mycket bättre men inte helt bra. men vi fortsätter att jobba på det och ibland är det uppåt och ibland neråt. kan ni inte definiera vad problemen är, sätta er ned och fundera på om det kan finnas altenativa lösningar? Har tyvärr inte möjlighet att skriva någon långt och klokt svar. Men du är inte ensam!

ja visst är det
Skrivet av Styv o biomamma
tragiskt att det ska gå så långt. Jag har också varit i dina funderingar. Man hamnar i konflikter och annat som man inte i sin vildaste fantasi kunde tro hända. Min sambos ex är också bara FÖR MYCKET. Fast de varit skilda i många år nu så ska hon ändå ha "sin beskärda" del av min sambo. Naturligtvis förstår jag att det handlar om att HAN inte kan sätta gränser. Men han å andra sidan, råkar ut för repressalier om han försöker skjuta ifrån sig exet. Då svara hon genom att se till att barnen inte kommer till oss av olika anledningar. Hon reser bort (fast det är hans helg)-för du menar väl inte att barna ska behöva missa det här som jag nu tänker göra, osv.... Själv har jag blivit anklagad för både det ena o andra. Fast sambon vet att det är lögner så törs han inte ställa barnen eller exet till svars. Och sen emellanåt då ska man låtsas att allt är så frid och fröjd, fast det rasar i bröstet på en och man är alldeles för upprörd för att ens vilja umgås. Min sambo är expert på att förtränga det som händer eller har hänt. Han vill inte känna och veta hur illa det är ställt. Barnen och exet har sån makt, nåt som sambon är totalt okunnig om. De har gått i samtal där exet fått veta att hon ska sköta sig själv och låta "vår familj" vara ifred. Han har fått veta att han MÅSTE sätta gränser för allas trivsel i längden. Tyvärr är det ingen av dem som följer rekommendationerna. Skönt o få skriva av sig litegrann.


Jag har kännt lite åt det hållet...
Skrivet av Flubber
men har nog aldrig varit inne på att lämna honom. Däremot så har jag varit inne på att han iställt för att träffa dottern här hemma, se till så att han skaffar antigen nån liten skruttlägenhet där de kunde ses eller att han åkte hem till sin mamma med henne på deras helger eller så. Eller att jag å barnen åkte hem till min mamma och de var hos oss... Men samtidigt så älskar jag ju hans dotter å ville att det skulle bli bra. Problemet var bara att det var för mkt problem och att dottern började ta efter sin mammas dåliga sidor för mkt. KÄnde att det påverkade oss som familj för mkt och att våra gemensamma barn oxå börjdae påverkad negativt. Dessutom så var det otroligt frustrerande att se så mkt man skulle kunna göra för dottern, men inte kunna göra det för att min sambo aldrig klarade av att ta konflikter med sitt ex. Fast å andra sidan så förstår jag honom idag efter att ha sett hennes hopplösa sätt att diskutera på. Det går helt enkelt inte... hon spårar bara ur och blir halvt galen... Föstår att man inte frivilligt tar upp saker till diskussion med henne då. Men det såg jag inte då! Nu är det någlunda lugnt och det flyter iaf halvbra! Så det löste sig iaf! Men jag förstår verkligen din frustration! Speciellt när det "bara" rör sig om varannan helg, jämfört med all den övriga tiden som man har som familj! Har ingen lösning men kanske kan några av mina funderingar vara ett alternativ till att separera, om ni nu älskar varandra och vill leva ihop alltså! För då måste det väl ändå vara bättre att "separera" bara varannan helg istället för för gott! Jag vet inte... Det allra bästa är ju förstås om det går att lösa men ibland så kanske det inte funkar... Önskar dig iaf all lycka till!!!

Här är en till....
Skrivet av Anna
som myckt starkt övervägt detta. Min man har en flicka som är 8 år, vi har en liten som är 11 mån. Flickans mamma har blivit en sådan häxa sedan vi fick den lilla. Flicka har också förändrats och allt är så otroligt jobbigt. Flickan tycker inte om vår lilla och pratar knappt till henne. detta är mycket jobbigt. Mamman är hemsk och bara bråkar och ska bestämma. Flickan är nu hos oss varannan helg var tidigare vv, men hon ville inte detta (flickan). Nu vill hon inte komma varannan helg heller men mamman säger att hon ska. Ja, nu är det så att jag mer och mer tar avstånd från denna flicka, och tycker mindre och mindre om henne. Detta är snart ohållbart. Har sagt till maken att jag snart inte orkar längre och flyttar, men det "får" jag inte, då tar han hellre avstånd från flickan, för att rädda äktenskapet. Ja jag kan ju inte gå med på detta, det är ju fel så nu står jag på ruta ett och vet inte vad jag ska göra. Lycka till och hoppas att det löser sig för er...

stackars
Skrivet av biomorsa
Ni kanske kan försöka tänka på varför det blir såhär! Jag HATAR min exmakes nya tjej! Varför???? Sedan hon kom in i bilden fungerar ingenting mellan exmaken och mig.... Våra tidgare så liknande vanor o uppfostring har helt kastats omkull! Han bör helst inte kommunicera med mig utom via sms, för så gör HON med sina två barns fäder....... Jag har ett förflutet på 10 år med min exmake, jag har även barnen gemensamt med honom och här kommer HON och styr honom precis som hon vill efter redan ett halvår! Nä, hade hon bemött mig med respekt så hade jag kanske givit dem bägge en chans, men nu skär det i mig varje gång de ska ha barnen hos sig.....


jadu
Skrivet av Styv o biomamma
i ert fall kanske det är så att era vanor och uppfostring nu inte blir lika lätt när de ska passas ihop med exets styvbarn. Hos dem kanske man har fått jämka ihop nån slags medelväg för att få det o funka mellan alla barn. Min sambos ex tycker säkert också att allt blev annorlunda efter mig. Men jag å andra sidan tyckte att deras barn var totalt ouppfostrade och styrde o ställde allt. Pappan var ju totalt i barnens grepp. Och har jag märkt att mamman är/varit ännu mer illa ute. Men jag kan väl tänka mig att hon tänkt så här om mig. Nu 5 år senare kan jag tänka mig att hon funderat om litegrann. Att jag kanske inte haft så himla fel ändå. Och vi har ju fått lite ordning på barnen. Hon känner nog att du hatar henne, därför vill hon nog inte att hennes älskade ska ha kontakt med dig.

hon
Skrivet av biomorsa
hatar nog mig oxå...och det gör inget! Honom kan hon gott ha, men mina barn är hon INTE värd.... Men ni som väljer att bli styvföräldrar kanske skulle tänkt efter lite extra INNAN!!!! För OM ni nu separerar från era älskade män pga deras barn o att ni måste ha en viss relation med deras andra förälder så undrar jag hur noga ni en gång tänkte igenom de val ni gjorde..... Och att sedan låta dessa barn gå igenom en smärtsam separation igen låter inte heller så smart!

du låter lite bitter... (långt)
Skrivet av styvhäxan
... ... och självklart är det aldrig kul att separera. Det borde väl vem som helst förstå att man inte bara gör för att man har en fis på tvären. Att man skulle valt innan är väl det dummaste jag hört, det har väl inte alltid varit dåligt?!? Det är ju dessutom skillnad på att ha bara styvbarn och sen dessutom skaffa gemensamma, eller?!? Eller det har aldrig slagit dig att hur mysigt och underbart det än är med barn så SLITER det också på ett förhållande ... Har också många funderingar på att lämna min sambo och det handlar inte bara om hans styvbarn, även om de är en bidragande orsak ... min sambo är paniskt rädd för konflikter vilket slutar med att jag gör allt för att försöka få honom att fatta hur olycklig jag faktiskt är. Min sambo är inte vuxen, han kan inte komma ur sängen, han kan inte ens ställa en klocka, är totalt oförmögen att komma i tid, spelar spel halva nätterna, jobbar 300 % ena veckan och är fullständigt utslagen efter det i två veckor och orkar varken tvätta/borsta tänderna/raka sig eller sköta om vare sig barn eller hus eller ngt annat. Ovanpå alltihop så är det en självklarhet att jag fixar ALLT och dessutom ska ta hand om hans styvbarn. Men nåååååde mig om jag säger ngt fel eller har fel ton mot henne. Detta spelar hon gärna på och spelar ut oss vuxna mot varandra. Förstår du hur frustrerande detta spel kan vara. Som om det inte är nog så ska HON få säga såna saker till mig som jag aldrig hade accepterat att mina barn skulle säga ... Hos mamma åker man och blir tyckt synd om ... suck. Döm ingen om du inte har gått i deras skor. Och varför skulle hon respektera dig om du säger rent ut att du hatar henne? Var en vuxen människa och gör det bästa för barnen; sluta vara bitter och gå vidare. Jag har egna barn och tänker ofta på att om vi separerar så "måtte de nu få en vettig styvmor" för det är solklart att innan vår separation är genomförd så har han hittat en ny mamma till hela familjen, inklusive honom själv ...


tyvärr
Skrivet av biomorsa
jag har nog kanske lite för mycket erfarenhet om vad jag talar om också. jag är själv uppvuxen med en styvmamma som trodde att hon helt skulle kunna manövrera ut mig, mina bröder och vår mor ur vår fars liv. Varje helg jag var där var ett helvete...hon skrek o domderade över oss och vi skulle minsann inte tro att hon skulle skämma bort oss som vår korkade morsa gjorde osv.... Därför är mitt val nu att inte ta in någon ny i mina barns liv förrän jag är helt säker på att det verkligen är så jag vill ha det. jag skulle aldrig göra som exgubben som blev tillsammans med en av mina väninnor o sedan tro att det är okej. Nä, jag hatar dem bägge o jag såg någon här som varit ute för liknande saker...du får gärna höra av dig till mig!

det är nog det största sveket...
Skrivet av Styvhäxan
... jag någonsin hört talas om, tycker du gör rätt i att inte ta in någon ny i ert liv med dina erfarenheter. Du får dock inte döma alla styvföräldrar rakt av. Om du VISSTE vad vissa av oss står ut med och bävar om och om igen nar man tänker på att de barnen som kom in i bilden redan gått igenom en skilsmässa. Det är inte lätt att vara barn, men det är inte lätt att vara vuxen heller och förinta sig själv för att tonåringar ska få bete sig hur som helst heller. Gör som du gjort hittills, håll huvudet högt, det blir nog deras förlust tidsnog, det de gjorde mot dig! Lycka till ;-)

Men är respekt...
*Skrivet av Eva-Ley med T&A+3+sd+bf 24/52**
... att vika sig för din vilja och dina åsikter..? Du skriver att hon har barn. Det betyder att hon med allra största säkerhet har _sina_ åsikter om hur barnen ska uppfostras. Vilket i sin tur betyder att de i sin nyfamilj måste jämka ihop bådas åsikter så att alla barnen lever under samma regler i deras hem. Så har vi gjort här tämligen omgående efter att vi blev tillsammans, och ärligt talat skiter jag i vad bion eller mitt ex anser om _våra_ regler. Vi jämkade ihop våra åsikter till ett regelverk som funkar i _vår_ familj. Det duger inte att några har ett regelverk, nästa har ett annat osv osv. Respekt kan innebära många saker. Ett är att backa och låta saken bero. Det kan ju bli bättre. Ett annat är att _prata_ med varandra, allihop, för att se var skon klämmer. Du kanske ses som ett hot av styvmamman...


nja
Skrivet av biomorsa
Respekt är väl att som väninna som blir intresserad av min exmake ta upp det med mig o inte bli förvånad när jag reagerar.-...tycker jag...

Hejsan!
Skrivet av sååååååååå besviken biomamma
Jag kallade mig såååååå besviken biomamma och skrev här för en tid sedan. Jag föstår helt och fullt dina känslor, ditt hat och din frustration. Det verkar verkligen som om vi har en liknande erfarenhet bakom oss och att det gör ont förstår jag också. För mig har det gått en tid nu. De blev tillsammans i april (min dåvarande bästa väninna och mina barns far), i maj flyttade de ihop, i juni förlovade de sig och nu lever mina barn där varannan vecka. Det är inte friktionsfritt, men jag biter ihop och försöker hålla mitt huvud högt. Jag kommer alltid att fördöma hennes agerande. Att inte heller min väninna tog upp sina uppvaknande känslor för min fd make innan de klev in i sängkammaren tillsammans är för mig en gåta. Hade hon gjort detta så hade kanske min situation idag sett helt annorlunda ut. Men om inte om fanns... Istället försöker jag finnas till hands för mina barn som inte alls valt det här scenariot själv, jag försöker hålla mig undan henne och min fd make har jag tyvärr tappat förtroendet för, men jag hoppas att det han gör gör han för barnens bästa. Jag kommer alltid att hata henne för att hon svek mig så enormt mycket och för att hon inte kunde förstå min besvikelse över det hon gjorde. Hade de givit mig en tid att vara arg och besviken och inte komma med motangrepp och liknande så kanske jag hade kunnat resa mig från min egen dokusåpa lite enklare. Istället försöker jag överleva varje dag utan mina barn, när de är hos sin pappa och "den där". Jag saknar barnen så det gör ont och jag slåss varje dag emot saknaden efter både min partner i föäldraskapet och min bästa (?)väninna, men jag överlever...för allt som inte dödar härdar.... Mina varmaste hälsningar till dig. Efter regn kommer sol och tänk även på att: What goes around, comes around...

respekt?
Skrivet av bio och styvmamma
allt är inte svart eller vitt det har jag lärt mig. i början så trodde varken jag eller min man att hon skulle ställa till ett sånt liv om allt. jag har hållit en väldigt låg profil och min man har tagit hand om barnen dvs uppfostran han har varit den som har harft sista ordet för det är ju hans barn. Jag har försökt lära känna barnen sakta och försökt att låta dom komma till mig om dom vill. inte varit den bråkiga som har talat om att så här ska man uppfostra barn( jag hade inga när vi träffades) jag tror inte att jag är den nya som ska kullkasta allt och ändra. men det har inte räckt, och i början är man inte "riktig sig själv" i en separation det är många känslor hon fick brottas med, men det blir inte lättare när vi / jag får ta den biten indirekt. man kan inte älska alla eller komma överens med alla men respekt ska man ändå försöka visa. det är en berg och dalbana så är livet.

separera

För några år sen stod jag i samma situation

ja visst är det

Jag har kännt lite åt det hållet...

Här är en till....

stackars

jadu

hon

du låter lite bitter... (långt)

tyvärr

det är nog det största sveket...

Men är respekt...

nja

Hejsan!

respekt?

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information