Är det bara jag som mår så här? långt och virrigt.

Är det bara jag som mår så här? långt och virrigt.
Skrivet av	Karin med Maja och Björn 040830
Jag är lite förundrad över den jättepositiva tonen som de flesta inläggen här på sidan har... Det är i och för sig kul att läsa positiva och glada inlägg, men det får mig att undra om det bara är jag som känner att jag är nära att bryta ihop. Jag får en känsla av att den typiska tvillingföräldern är en sån hejare på att få vardagen att gå ihop, en som biter ihop och är så van vid att stå ut med fler jobbigheter än enlingföräldern, att hon/han glömmer att det är tillåtet att skrika rakt ut. Jag har i alla fall lust att skrika nu. Jag älskar mina barn, såklart att jag gör, men jag har ännu inte riktigt förstått vitsen med att de kom samtidigt och inte en i taget. Ja, alla andra tycker att det är så häftigt och spånnande med tvillingar, men jag måste säga att jag mest känner mig som en stressad dagisfröken dygnet runt. Aldrig infinner sig det mysiga som andra bebisföräldrar talar om. Jovisst, korta stunder, men det är i så fall aldrig när jag är ensam med tvillingarna. Jag tror inte att mina tvillingar är mycket jobbigare än andra, förutom att Maja kolikskriker ganska ofta fortfarande och utreds för mjölkallergi. De senaste dagarna har jag haft en otroligt kort stubin, haft nära till gråten och inte känt mig lycklig. Det är varningssignaler, jag vet, men nu har vi bestämt att Fredrik ska fortsätta att vara hemma ett tag till (skulle ha börjat jobba i januari) och att vi måste få mer hjälp från våra föräldrar osv. Jag kan tillägga att Fredrik och jag har delat helt på jobbet med barnen, jag behöver inte ens vara ensam med dem på dagarna. Ändå känner jag så här. Kanske är jag en svagis, vet inte, eller så har jag inte förmågan att liksom stänga av känslorna som en del nog har. Jag skulle gärna höra om ni andra har liknande erfarenheter. Eller är det bara jag som är nära att bryta ihop totalt? Kram och God Jul till alla tappra tvillingföräldrar!
Svar på tråden: Är det bara jag som mår så här? långt och virrigt.

Gumman...
Skrivet av Jenni m. Anton & Kalle -01 & Jesper-98
..det är tufft att ha tvillingar! Mina killar var inte nöjda hela tiden och tyst och lugnt var det inte ofta! Jag hade "hjälp" av att föräldrar och kompisar som kom hem och bara var här! Tillåt er att få hjälp! Jag håller med dig om att det är en positiv ton här, men jag tror att de flesta av oss kännt mer eller mindre som du! Du är inte ensam! Hoppas att det ordnar sig med Majas mage. Vore kul att få se dina små.... Maila om du vill [email protected] GOD JUL /Jenni

man glömmer
Skrivet av stina m kasper & minna 030817
med tiden och det blir enklare med tiden - ja inte bara det iofs :-) Mina två var väldigt lugna när de var små, de nästan bara sov (även i jämförelse med många andra barn) och vi slapp kolik även om Kasper hade lite ont i magen i början. Men visst var inte allt rosenrött etc hela tiden (och då har min man jobbat halvtid sedan de föddes). I början gjorde jag inget annat än levde som de - när de sov sov jag (sittandes mitt i amningskudden som de låg på) m.m. I början var de dessutom alltid som galna vid (vår) middagstid & vi lade dem nästan alltid i sängen i vardagsrummet & stängde dörren till köket för att alls kunna äta nåt... Däremot kändes det ändå bra hela tiden så länge jag gav mig tid & tillfälle att följa deras rytm. Ett stort tips också (om ni kan) är att ta över era föräldrar med jämna mellanrum. Mina föräldrar har bott rel nära hela tiden & ställer gärna upp vilket gjorde att jag ringde mamma varje gång jag hade haft flera nätter med dålig sömn. Då kom hon över och tog hand om dem (så jag fick sova) & väckte mig bara för amning. Iomd "stängde jag av" öronen & sov gott. Mycket värt!! Dessutom sov vi över hos dem några gånger med samma typ av upplägg. Som min mamma sade - en natt utan sömn är inga problem alls om den bara kommer ibland.. Så kan ni tror jag att det är ett tips! Sedan tror jag också att koliken spelar in mycket för det _är_ jättejobbigt i de lägena (hade en tvillingmamma i mammagruppen som hade samma problem & hennes man var borta i veckorna - mor & farföräldrarna "bodde" i princip hos dem större delen av veckorna (får man sova klarar man oftast smällarna under dagen) Hoppas ni hittar några avlastningspunkter så skall du nog se att det lättar snart (även om det inte känns så just nu). Kanske även prata med BVC för att prata av dig & se om de har några övriga tips?


nää,verkligen inte!
Skrivet av andromeda
Du är absolut inte ensam att känna så, ett tips. Skaffa mer än era föräldrar som avlastar er. Det finns tjejer som går barn och omsorg som gärna extraknäcker,se det inte som en kostnad utan som ett sätt att "överleva".Försök skaffa ex två vänninor som kan vara hos dig/er sammtidigt.Hade jag visst vad jag vet idag så hadde jag sett til att ha mycket fler folk som backade upp mig.Men det trodde jag inte att jag skulle behöva ,men tji fick jag.Så ska du inte bränna ut dig så försök skaffa extra hjälp omgående.Lycka till.

absolut inte ensam, här är en till
Skrivet av ulrika
som känt likadant. Min man fick stanna hemma en månad extra (3 mån sammanlagt) sen har han haft några långhelger fre-mån som också varit guld värda och nu är han långledig över julen till den 17 jan. Dessa små avbrott från vardagens "ensamhet" gör mycket. Tycker oxå du ska ta hjälp av föräldrar som bara kommer hem och "är" med dig. Gå till öppna förskolan jag gick dit när mina var ca 4 mån. Har du nån "mammagrupp" på BVC. Ni kan ta promenader. Jag har känt precis som du och jag vet att det går över. Man blir en hejare på organisation och så småningom är tvillingjobbet en rutinsak. Dessutom njuter inte alla enlingföräldrar heller. Det finns så mycket som kan "störa" lyckan oavsett hur många barn man har eller får. Lika många orsaker till detta. När det är som jobbigast brukar jag tänka att det är övergående, att jag har två friska barn, och att det blir bättre. När man är mitt uppe i en jobbig natt och man inte får sova tror man inte man ska överleva men det gör man. En ny dag kommer en ny dag mot bättre tider. Så brukar jag tänka.

Bryt ihop bara.....
Skrivet av Veronica med Vilma och Emma
det blir bättre, jag lovar. jag hade psykbryt dagligen när tjejerna var små(mindre). Nu har jag väl det bara en gång i veckans. Du är absolut ingen svagis. Jag tror att man som mamma har lite mer "prestationsångest", om man nu kan kalla det för det, att allt ska vara perfekt. Jag fick höra om en tvillingmamma som bakade 13 sorters kakor till någon födelsedag när barnen var några månader, OCH att hon dammsuger varje kväll. Jag kände hur jag hatade henne, jag hinner inte ens dammsuga en gång i veckan!! Oj lite OT, men.. Ta mer hjälp av föräldrar om ni kan få det, bara för att få rå sig själv lite och kunna sakna och längta efter barnen lite. Om ett par år när du läser här kommer en annan mamma känna samma sak, så som du känner nu och som jag kände och fick svar att jag inte var ensam. God jul.. och det blir bättre


Verkligen inte
Skrivet av Paulina med Hugo och Fred 031102
Jag känner och har känt precis likadant även om det börjar bli bättre. Men jag känner mig defenitivt lurad på babylyckan som man läser om i tidningar mm. I perioder undvek jag att gå in här, obs ingen kritik, för jag tyckte att alla verkade så tillfreds så jag blev bara stressad. Min man kunde av olika anledningar inte vara hemma med oss i början och vi har inga mor- eller farföräldrar som kan hjälpa så det har varit väldigt tufft eftersom jag varit själv från dag 1. I april bröt jag ihop helt så då skaffade vi barnflicka (tack gode gud). Hon har hjälpt mig 4 timmar per dag, jag vet att jag är lyckligt lottad och att det är lyxigt men utan henne skulle jag aldrig ha klarat det. Eller ok, det hade jag ju säkert gjort men jag undrar hur jag hade mått... Tilläggas ska att jag inte heller har killar som är speciellt jobbiga - men dom är två och jag är en - helt enkelt en ekvation som inte går ihop.... Styrkekramar från Paulina

Guuuuuuuu nej , jag kände samma sak.
Skrivet av Jennipher
Och tycker också alla andra alltid låter så positiva och "käcka" no problema, både här och på tvillinglistor osv Vi hade det superjobbigt, vissa dagar önskade jag helt ärligt att vi aldrig hade fått dem..inte när det kändes sådär. Min man stannade hemma de 5 första månaderna och det RÄDDADE både mitt liv, förstånd och vårat äktenskap !!!! Vi delade på allt och min man tog ännu mer än mig i början. Jag flyttade ut i gästrummet så jag fick sova lite om nätterna och han tog hand om det mesta natte tid ngt jag kommmer för alltid vara honom evig tacksam Så NEJ du är verkligen inte ensam, inte alls. Det är förjäkla jobbigt den första tiden och jag kom ihåg hur jag satt och stortjöt och längtade tillbaka till tiden innan barn. Kan nämna att vi hade i över 8 år försökt få barn och genomgått massor av olika försök och sedan IVF försök över 4 st innan det gick. Så hur kunde då dessa guldklimpar vara så helvetiskt jobbiga. Tänker på dig kram

Du är inte ensam!!! (ganska långt)
Skrivet av Alvin&Vilda,Lova och minisarna 041207
Jag har både tvillingar på 4 år,en tjej på 2 år och nyfödda trillingar! I alla mina inlägg här låter jag mkt piggare än jag är,jag försöker,folk här kallar mig troll och superkvinna,men det är jag inte kan jag säga ;) S...Däremot så förlöstes trillingarna drömlikt,och mina övriga barn har bott hos mormor när inte mormor bott här så att jag ska kunna amma och umgås och torka kräks från mina barn. Men Elvis bara kräks och jag stressar nästan ihjäl mig,jag har jättedåligt samvete för att jag hänger över datorn så mkt. Egentligen är jag ju här för att få tips och råd om dom men ändå. Jag borde ha erfarenhet sen 3 tidigare barn ju,men så känns det inte,det är skillnad på trillingar/tvillingar och "enlingar" . Man vill kunna ge uppmärksamhet till alla förståss hela tiden men det går helt enkelt inte,jag har många gånger,precis som du önskat att dom skulle ha kunnat kommit mer utspritt....Men,när dom blir större är det mkt mer positivt med tvillingar,mina fyraåringar står varandra sååå nära och klär sig ofta likadant och delar rum och kommer överens och bråkar men det slutar alltid med en kram...Jag har nästan dåligt samvete över Lova,jag kan ju inte göra nåt åt det,men när alla syskon är tvillingar/trillingar med varann känns det som att hon kommer bli lite ensam och utanför...Samtidigt tvärtom,tvillingarna var bara 2 år när Lova föddes och då tänkte jag att dom hade varann och ägnade hela dagarna åt henne även fast tvillingarna också var små då,och nu kom ju trillingarna och snor åt sig uppmärksamhet,i vår familj har uppmärksamhetsfrågan varit uppe nu sen Lova föddes....Skickar en styrkekram innan jag går och byter blöjor,och torkar kräks och tröstar barn och stressar ihjäl mig igen....Du är inte ensam!


Här har varit många sammanbrott...=(
Skrivet av Nette m Alice021005+Ville&Tuva 040531
Oh, jag vet så väl vad du just nu känner! Håller med om att det då är tufft att läsa de positiva inläggen ibland om hur lätt livet är som tvillingmamma och hur ambitiös de flesta verkar vara... Det var inte länge sedan jag själv gick med samma tunga steg som du. Mina tvillingar mådde dåligt båda två hela sommaren innan vi fick klart med att de båda hade komjölksproteinallergi. Det var hela dagar och halva nätter av vyssande, bärande, magmasserande, kolikdroppar och hopplöshet =( Nu hade jag ju erfarenhet av denna intolerans sedan Alice var liten och jag köpte helt sonika Nutramigen och provade själv, utan inrådan från BVC eller läkare och såg ju att det fungerade bättre på bägge två. Men det tog ju ändå till augusti innan vi fick ngn livsmedelsanvisning på maten och så skulle vi ju dessutom provocera deras magar med mjölkkosten för att konstatera att det var allergi. Under denna tid försökte jag dessutom pumpa för att hålla igång mjölkproduktionen, men det misslyckades... Jag mådde urdåligt till slut av all stress och press och för att det var så svårt att räcka till åt Alice och tvillingarna. Kände panik inför sambon återgång till jobbet och mina utbrott var dagliga och jag bråttades efter utbrotten med hemska tankar om att inte vilja leva längre....=( Tog till slut modet och orken att tala med läkare och BVC och började med medicin som är mot deprissioner och det har hjälpt enormt bra! Har också fått träffat en psykolog som är specialiserad på Barn och Mödravård. Så mitt absolut bästa råd till dig är att tala med BVC om hur du mår! Be om hjälp där och se till att få den! Vi har också med BVC:s hjälp kontaktat kommunens Familjeomsorg och därigenom fått hjälp med en hemterapeut som ibland hjälper mig då inte sambon kan. Han reser en del och efersom inte vi har föräldrar, syskon eller vänner i närheten som lätt kan ställa upp så är detta en jättebra lösning för oss. Och visst är det så att man blir lite snuvad på bebislyckan, goset, myset och de små rosa molnen när man har två som man ska gosa med! Särskillt när den ena eller bägge har problem med magen. Jag vet inte om ni har fler barn sedan tidigare men här var Alice också en anledning till att man inte hann med att mysa med småttingarna. Tuva och Ville blir snart 7 månader och senast igår satt jag och tänkte på att man glömmer snabbt den jobbiga tiden, tack och lov! Nu känns det som ett minne blott att det var urtufft för några månader sedan. Så det blir bättre, tro mig. Men jag vet att det är skitjobbigt när man står där mitt i kaoset. Jag hoppas att det kan kännas lite bättre för dig att läsa detta. Att veta att du inte är ensammen och känslorna. Varma kramar till dig

Du är inte ensam!
Skrivet av LiAg
Du är inte ensam. Jag brukar bara läsa här och har nog bara skrivit en, två gånger på denna sida, men som du säger så är det väldigt positivt de man läser. Men det är nog så man gör för att hålla sig uppe i alla stress med barnen. Jag har brutit ihop många gånger med mina tjejer, men på något sett så fixar man allt. Min man var hemma de första 3 månaderna (plus de första 2½ mån då de låg på sjukhuset också). Min ena tjej har också en utvecklingstörning vid namn Downs syndrom så tjejerna ligger lite olika i utvecklingen. Tyvärr har vi bara en släkting som kan hjälpa till så det är ganska tungt ibland, men man älskar ju dom så otroligt mycket så de funkar ju i alla fall. Men vissa perioder när man bara sovit två timmar varje natt i en vecka så är det inte så roligt. Många styrkekramar till dig och alla andra.

Jag inser
Skrivet av Annika med Maria&Sofia 26/9 -03
hur lyckligt lottade vi har varit! Tjejerna hade ont i magen i början, men inte i närheten av kolikutredningar... Vi fick många mysstunder när jag dubbelammade, eller när tjejerna låg på en kudde framför mig vid skrivbordet. Å andra sidan bodde jag nästan i sängen första månaderna och var glad om jag hann sänka sängen mellan amningarna... Jag var INTE ambitös för fem öre! ;-) Jag var orolig för att de skulle gå i skift jämt, så att jag inte skulle få sova, men de började sova hela nätter vid 3 månader! :-) Jag är oerhört lycklig att vi fick två på en gång, för jag tror inte vi får någon mer chans på reproduktionscentrum. Det måste ju vara mycket jobbigare med två i olika ålder! De har inte samma behov, nöjen, mat, kläder, utan den ena ska underhållas med video och kritor medan man ammar... hjälp! ;-) Det är skillnad på olika barn. Vissa är lättare och andra tar mer på krafterna. Hoppas du hittar lite lindring och kan njuta av barnen också! Kram! :-)


NÄÄ! Fy för det här året!
Skrivet av Anna m. Elsa och Olle 030801
Jag kände precis likadant som du gör nu. Jag kan fortfarande inte sitta och småprata med andra om hur året som mammaledig var för jag blir så gråtfärdig. När man satt där i mammagruppen och pratade helt för mig irrelevanta saker för enlingar kände jag precis som du,hur lurad man var på babymyset och gullandet. När våra var ca fem månader gick jag in väggen och det har man gjort med jämna mellanrum sen dess. Med andra ord: det finns ljuspunkter som gör att man faktiskt överlever. Men så kul är det inte mellan varven! Olle och Elsa har inte ens varit särskilt jobbiga så jag kan inte förställa mig hur det ska vara med kolikbarn. Ett tag kunde jag inte ens gå in hit och läsa för alla verkade så förnöjda och allt var skitenkelt. Jag jublade varje gång det var nån som kunde berätta att det var för jävligt men att man överlevde. Brukade istället spy ur mig eländet för Paulina (med Hugo och Fred) som var den enda som förstod. Som tur var blev det bättre och bättre. Tex när de började sitta, gå och kommunicera med oss. Men med jämna mellanrum håller man på att jobba häcken av sig. Vi har just avslutat några månader med 4-5 timmars sömn per natt. Yerzinia, ögoninflammation, tredagarsfeber,tredagarsfeber, magsjuka och magsjuka. Dubbelkul! Tur att dom är söta brukar jag tänka. Men inte ens Elsa var söt med en månads Yerzinia och äcklig ögoninflammation rinnade ur ögonen! (förlåt Elsa) Hur som helst så är du inte ensam i misären. Det går över och kommer tillbaka i lite olika tappning bara. HA det bra! JAg tänker på dig!

NÄÄ! Fy för det här året!
Skrivet av Anna m. Elsa och Olle 030801
Jag kände precis likadant som du gör nu. Jag kan fortfarande inte sitta och småprata med andra om hur året som mammaledig var för jag blir så gråtfärdig. När man satt där i mammagruppen och pratade helt för mig irrelevanta saker för enlingar kände jag precis som du,hur lurad man var på babymyset och gullandet. När våra var ca fem månader gick jag in väggen och det har man gjort med jämna mellanrum sen dess. Med andra ord: det finns ljuspunkter som gör att man faktiskt överlever. Men så kul är det inte mellan varven! Olle och Elsa har inte ens varit särskilt jobbiga så jag kan inte förställa mig hur det ska vara med kolikbarn. Ett tag kunde jag inte ens gå in hit och läsa för alla verkade så förnöjda och allt var skitenkelt. Jag jublade varje gång det var nån som kunde berätta att det var för jävligt men att man överlevde. Brukade istället spy ur mig eländet för Paulina (med Hugo och Fred) som var den enda som förstod. Som tur var blev det bättre och bättre. Tex när de började sitta, gå och kommunicera med oss. Men med jämna mellanrum håller man på att jobba häcken av sig. Vi har just avslutat några månader med 4-5 timmars sömn per natt. Yerzinia, ögoninflammation, tredagarsfeber,tredagarsfeber, magsjuka och magsjuka. Dubbelkul! Tur att dom är söta brukar jag tänka. Men inte ens Elsa var söt med en månads Yerzinia och äcklig ögoninflammation rinnade ur ögonen! (förlåt Elsa) Hur som helst så är du inte ensam i misären. Det går över och kommer tillbaka i lite olika tappning bara. HA det bra! JAg tänker på dig!

TACK för alla svar! Och...
Skrivet av Karin m Maja och Björn 040830
... det värmer verkligen att se att så många vill dela med sig av sina efarenheter . Att det blir bättre verkar alla vara överens om, skönt att höra! Speciellt nu i dessa dagar känns det ruttet att klaga på sin situation. Familjen är hel och i tryggt förvar till skillnad från så många andra. Men alla har sina upplevelser och känslor att lyssna på, därför tycker jag att ovanstående inlägg från Lina är lite obetänksamt. Ingen har väl rätt att ifrågasätta någon annans känslor eller upplevelser av sin situation. Vi får väl hoppas att Lina får ett bra första år med sina tvillingar och att hon är bättre på att hantera motgångar än jag.. Idag är i alla fall en bra dag. Tack igen för omtanke och svar!

Är det bara jag som mår så här? långt och virrigt.

Gumman...

man glömmer

nää,verkligen inte!

absolut inte ensam, här är en till

Bryt ihop bara.....

Verkligen inte

Guuuuuuuu nej , jag kände samma sak.

Du är inte ensam!!! (ganska långt)

Här har varit många sammanbrott...=(

Du är inte ensam!

Jag inser

NÄÄ! Fy för det här året!

NÄÄ! Fy för det här året!

TACK för alla svar! Och...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information