Pappors rätt när det gäller långtidsamning

Pappors rätt när det gäller långtidsamning
Skrivet av	Nina
Det pågår en diskussion om långtidsamning på amningsforumet. Vad tycker ni, har pappan rätt att ha åsikter om hur länge hans barn ska ammas eller är det en sak mellan mor och barn endast? Om pappan känner att han inte kommer till barnet eftersom barnet måste ammas minst var tredje timma vid 9 månaders ålder, har han rätt att ställa krav? Bör man ta hänsyn till hans behov? Jag trodde i min enfald att man som mamma kan bestämma helt själv om ett barn endast om man har ensam vårdnad men när det gäller amning har tydligen mammorna ensamma beslutanderätt. Vem säger emot mamman som säger att allt är för barnets bästa? Visst är amning bra men på bekostnad av en mamma-pappa-barn relation som gör _alla_ nöjda?
Svar på tråden: Pappors rätt när det gäller långtidsamning

Men...
Skrivet av Helena
... om barnet ammas var tredje timme så borde det finnas massor med tid för pappan att delta i alla fall, eller hur? Om både jag och barnet njöt av amningen, sak samma hur gammalt barnet var, så skulle jag uppleva det som mycket problematiskt om någon skulle ha synpunkter på det, och allra helst pappan till barnet som jag förväntar mig ska vara på samma våglängd som jag... För övrigt tror jag att amningen oförtjänt får vara bov i dramat ganska ofta - så enkla är inte sambanden.

Fast om inte alla kan bli nöjda?
Skrivet av Hella
om det är som i inlägget på amninsforumet att mamman och barnet vill fortsätta amma, och pappan vill få till ett amningsavslut. Vem ska då ha sista ordet? Jag orkar inte skriva om inlägget jag skrev på amning, men jag kan ju vara så fräck att jag kopierar hit det också, för jag tycker det är en viktig fråga då det verkar som många män vill ta makten över kvinnornas kroppar när det handlar om amning. ---------- klistrar in ----------- vill pappan åka iväg med barnet så är det väl ändå bara att göra det. Barnet är ju nio månader och äter annan mat, så inte behöver mamman trappa ner på amningen för att pappan ska kunna göra utflykter? Bara att packa ner ett mellanmål och ge sig iväg, så kan mamman amma när de kommer hem igen. Min egen erfarenhet är att min son ammar ofta när han har möjlighet, men om han och pappa gör något på tumanhand så frågar han inte efter tutte utan det går precis lika bra med en kram och en macka :-) Är jag däremot med så vill han kanske amma, men det ser jag inte som ett tecken på att jag _måste_ vara med utan det behöver inte bli något stort och märkvärdigt. När brösten finns i närheten så kan man få tutte hur ofta man vill, och är brösten inte i närheten så fixar pappa något annat som duger lika bra. Inte skulle jag vilja neka min son bröstet eller trappa ner på amningen bara för att pappa tar med barnen på aktiviteter utan mig någon gång ibland. Enklare då att Toffe får vara utan ett amningstillfälle eller två de gångerna istället för att alltid få vara utan i förebyggande syfte. Visst har barn behov av sin pappa. Men jag anser ändå inte att amningen är något hinder i deras relation. Pappor får väl se till att skapa sig en relation från start och inte räkna med att kliva in i barnets liv med buller och bång någon gång andra halvåret och tro att avslutad amning kommer att knyta band mellan dem. Tar man del av den dagliga omvårdnaden från början, badar, byter blöjor, bär, gosar och tröstar så har man nog redan en bra relation med barnet när det är nio månader. Visst vill man säkert göra annat än att bada med barnet, men någonstans måste man ju börja... Har inte pappan i det här fallet tagit ansvar för sin egen relation med barnet från början, och badat och masserat så kanske det ändå är där han måste börja nu när barnet är nio månader, för har de ingen bra relation så kan han ju i vilket fall som helst inte bara rycka barnet från tryggheten och sticka iväg i flera timmar utan får börja från början. Sen om mamman ammar eller ej har nog inte så stor betydelse tänker jag... ----------------------------


Förstår papporna
Skrivet av Ullen61
Jag har inte läst diskussionen på amningssnack, men jag förstår de pappor som känner sig osäkra på hur de ska kunna ha hand om sitt barn långa stunder om mamman ammar ofta, kanske t.o.m. så fort barnet gnäller. Om barnet vant sig vid att få tröst av/somna vid bröstet kanske det blir en del skrik när pappan ska trösta på annat sätt. Jag var t.o.m. noga med att ofta trösta våra barn på annat sätt än med amning redan när de bara var några veckor gamla, just för att pappan skulle känna sig trygg med att det går att ha hand om bebisen även utan bröst. Jag heltidsammade i 6 månader och fortsatte amma morgon och kväll tills de var över 1 år, men amningen var framförallt en måltid. Vi mammor får ett väldigt försprång med amningen och om vi inte ser upp är det lätt (har jag sett i min omgivning) att pappan halkar utanför och inte kan komma igen på många år.

Intressant...men
Skrivet av ruffsig
om det är omvänt dva mamman vill inte amma alls men pappan tycker att det är bäst för barnet att ammas om det är möjligt. Hur resonerar man då? Skall mamman försöka amma barnet eller gå på flaska direkt och få tabletter emot mjölkproduktion? Ja ni, båda dessa situationer (obs jag har inte läst på ammningsnack) är komplicerade anser jag och kommunikation är väl botemedlet för det gäller att enas för barnets bästa och barns bästa är väl alltid en fungerande familj. Detta vara bara lite tankar från mig(som tvekar om jag skall amma trean)

Det är glasklart
Skrivet av AnKa
Mamman skall inte amma barnet om hon inte vill det. Om hon tycker att det känns acceptabelt kan hon naturligtvis pumpa så att barnet kan få bröstmjölk på flaska men bara om hon känner att hon kan, vill och orkar.


Som jag har skrivit inne på amning (långt)...
Skrivet av Kattis
...så anser jag att amningen är en sak mellan mamman och barnet. Lika lite som en pappa har rätt att försöka tvinga en mamma att amma längre än hon själv vill, lika lite har han rätt att tvinga henne att sluta amma mot sin vilja. Jag tror att en del pappor använder amningen som en bekväm ursäkt för att slippa ta sitt ansvar fullt ut för barnet. Det är så lätt att göra amningen till syndabock och skylla på den för att man inte ägnar tid åt barnet. Men min erfarenhet är att om pappan redan från dag ett tar sitt ansvar för att finnas nära barnet och redan från dag ett vänjer barnet vid att ge tröst, trygghet och bekräftelse - ja, då blir amningen inget hinder alls för en bra relation mellan pappa och barn. En väl fungerande amning, som mamma och barn trivs med, kan faktiskt t o m UNDERLÄTTA anknytningen mellan pappan och barnet. Den frigör barnet så att det kan söka sig mot pappan, i och med att det blir "fulltankat" med fri amning blir det tryggt och harmoniskt och redo att knyta an till pappan också, redan från allra första dagen. Inget spädbarn ammas oavbrutet i 24 timmar per dygn - det finns tid till pappan också! Ett jättebra sätt för pappan och barnet att knyta an redan från början är förresten att samsova, om barnet sover mellan föräldrarna får det lika mycket närhet till båda från första början. Med ditt resonemang, att mamman inte ensam bör ha beslutanderätten om amning, så måste jag fråga dig om det gäller även åt andra hållet? Alltså, eftersom du tycker att pappan bör ha rätt att bestämma när amningen ska avslutas - tycker du då också att pappan ska ha rätt att bestämma att mamman måste amma si eller så länge? Om mamman inte alls vill amma, ska pappan då ha rätt att tvinga henne att amma ett visst antal veckor eller månader för att han tycker att det är det bästa för barnet? Personligen anser jag att vi då hamnar i en helt ohållbar situation. Vi kvinnor måste själva ha den okränkbara rätten till våra kroppar och vi måste ensamma ha rätt att besluta hur vi använder dem. Vill vi inte amma våra barn överhuvudtaget så kan inte papporna tvinga oss att amma mot vår vilja. Vill vi sluta amma efter två månader så kan inte papporna tvinga oss att amma i fyra månader till. Och vill vi fortsätta amma tills barnet självt vill sluta, även om det dröjer i tre år - ja, då har papporna inte rätt att hindra detta. Det kan aldrig vara rätt att mamman ska behöva ta ansvar för pappans relation till barnet. Om mamman måste sluta amma mot sin vilja för att pappa kräver det - ja, då är det ju mamman som får ta det ansvaret. Jag tycker att det är pappans ansvar att själv skaffa sig en nära relation med sitt barn, oavsett om mamman ammar eller ej. Och var kommer barnets rätt in i diskussionen? Du talar om pappans rätt, Nina - men vad händer då med barnets rätt att få bli ammat? Om mamman inte längre hade velat amma, så hade hon varit i sin fulla rätt att sluta. Men om nu mamman trivs med amningen och vill fortsätta, och om barnet tydligt visar att det behöver och njuter av amningen - har då pappan rätt att ta detta ifrån sin partner och deras gemensamma barn? Och varför skulle en engagerad pappa, som säger sig vara mån om sin och barnets relation, vilja ta ifrån barnet detta? Amning utgör inget hinder mot en nära relation mellan barnet och pappan, ej heller utgör det något hinder för en jämställd föräldrarelation. Tvärtom - en närvarande pappa, som fullt ut delar på ansvaret för hem och barn med mamman, är väldigt ofta en förutsättning för en väl fungerande amning. I icke-jämställda relationer brakar amningen ofta ihop efter kort tid. I dessa relationer fastnar mamman i en hemmafrufälla under föräldraledigheten. Hon känner kravet på sig att hinna fixa och dona, städa och feja därhemma under dagarna när hon ju "ändå bara går hemma". Och då hinner hon inte amma tillräckligt ofta, hon blir stressad och känner sig jagad av alla krav, och amningen börjar krångla. I icke-jämställda relationer upplever kvinnan dessutom ofta att mannen kräver att hon ska vara attraktiv, välsminkad, välrakad, snabbt gå ner i vikt efter förlossningen och inte minst vara sexuellt tillgänglig för honom så kort tid efter förlossningen som möjligt. I icke-jämställda relationer är det mannen som ytterst har makten över kvinnans kropp och hennes sexualitet. Allt detta försvårar amningen. Jag ser kvinnors rätt till amning som en oerhört viktig feministisk fråga. Ytterst handlar den just om vem som har makten över kvinnans kropp och sexualitet. Vems är kvinnokroppen, vems är brösten - mannens sexobjekt eller kvinnans egna, att användas så som HON önskar? Att kvinnan själv har makten över sin sexualitet är fortfarande hotfullt för patriarkatet. Därför upplevs det ofta som enormt provocerande och hotfullt med kvinnor som ammar länge. Därför att deras kroppar så tydligt är subjekt, därför att de så tydligt inte tillhör männen. I ett samhälle där män har makten att besluta om, och hur länge, kvinnor ska amma, där är steget försvinnande kort till att de även har makten över om kvinnor ska ha rätt till fri abort eller ej, och om kvinnor ska ha rätt att säga nej till sex. Jag tycker det är hög tid att pappor slutar skylla på amningen för att de inte har orkat eller velat engagera sig i sina barn. Att ge amningen skulden är detsamma som att ge kvinnan skulden. Och jag blir så TRÖTT på att höra att det är kvinnornas fel om papporna inte ägnar tid åt barnen. Hur vi än gör, så tycks det alltid bli vi kvinnor som skuldbeläggs. Antingen får vi höra att vi ammar för kort tid, jobbar för mycket och är dåliga, känslokalla mammor som struntar i våra barn. Eller också får vi höra att vi ammar för länge och stänger ute papporna. Varför är det alltid kvinnorna som blir sittande med hela skulden?

amen!
Skrivet av Hella
Så bra formulerat! Jag skriver under på vartenda ord!

hela ditt
Skrivet av EE
inlägg är baserat på att världen ser ut som du vill se den, kvinnor sitter inte kvar med mer skuld än vad de vill ta på sig! Är det inte dags snart att även kvinnor tar ansvar för sitt liv istället för att hela tiden påstå att det är anra som skuuldbelägger kvinnorna, om kvinnor tog mer eget ansvara så skulle det inte känna sig skuldbelagda. Det är väl ganska typiskt att kvinnor anser att det är andra som skuldbelägger och inte kvinnan själv som tar på sig de känslorna, om du som kvinnor väljer att känna skuld så stå då för de egna känslorna istället för att tala om att det är andra som skuldbelägger. i övrigt så är ditt inlägg, i mitt tycke, ett inlägg som bara visar ännu tydligare att väldigt många fortfarande ser mamma och barn som en enhet och pappan som något som ingår i enheten på vissa villkor, villkor ställda av kvinnan. I en drömvärld skulle det kankse vara så enkelt att mannen utan problem kan få en god relation med barnet men i ett samhälle där amning ses som något väldigt heligt och kvinnor som använder sig av amning som ursäkt så är det kanppast möjligt. Att pappor och barn inte alltid får en bra och nära relatio är kvinnor lika ofta som män orsak till! det här radrna säger allt "Och varför skulle en engagerad pappa, som säger sig vara mån om sin och barnets relation, vilja ta ifrån barnet detta?" just det, kvinnans och samhällets krav på mannen, tyck inte annat än kvinnan för du vill du inte ditt barns bästa!, för kvinnan och kvinnan alllena vet vad som är bäst för barnet! Har du verkligen missat allt negativt som kommer om männen när de blir fäder och inte beter sig på det vis kvinnan bestämt? och gör de det så får de i allfall mängd kritik.


Om etik och sociala strukturer
Skrivet av Pallas
Jag tycker att det finns flera bottnar i den här frågan. Dels har vi den etiska frågan om kvinnor ska ha ensamrätt att bestämma om sin kropp och dels den om sociala strukturer och jämlikhet. Jag för min del ser ingen motsättning mellan dessa. Det handlar för mig inte om obalans jämlikhet för att jag kan amma och inte min man. Hade han haft bröst, hade jag då kunnat bestämma att han inte fick amma för det ville jag göra? Den frågan handlar om fysiska förutsättningar, inte om jämlikhet. Jag håller med Kattis och tycker att ditt stycke "väldigt många fortfarande ser mamma och barn som en enhet och pappan som något som ingår i enheten på vissa villkor, villkor ställda av kvinnan" inte alls stämmer med det hon skriver. Snarare tvärt om, väl? Det är förresten inte KVINNAN som ställer villkoren utan NATUREN! Jag förstår inte problemet med amning överhuvud taget, förutom att jag tycker det är synd att min man inte får uppleva hur det känns att amma vår lille son. Det tycker han också, men han tar sitt fulla ansvar som förälder, liksom jag. Det är inte jag som styr och ställer här utan pappa är fullt kapabel att själv se när gossen behöver få blöjan bytt, rena kläder, ett bad eller närhet. Sedan detta med skuld... Du skriver "I en drömvärld skulle det kankse vara så enkelt att mannen utan problem kan få en god relation med barnet men i ett samhälle där amning ses som något väldigt heligt och kvinnor som använder sig av amning som ursäkt så är det kanppast möjligt". Som jag fattar det menar du att majoriteten av kvinnorna tar ett aktivt steg mot att fjärma papporna från barnen genom att amma. Eller fattar jag fel? Jag lever nog i en drömvärld då, för här tycker jag vi lever jämlikt TROTS att jag ammar ;) Skuld utgör en stor del av samhället idag. Som jag upplever det är det speciellt kvinnor som lever med en massa skuld, men det kanske beror på att jag är kvinna? Jag håller med dig om att man är sin egen lyckas smed, och att man måste ta ansvar för sitt liv och inte spela martyr eller offer, MEN måste detta stå i motsatsförhållande till att jobba mot onödiga, förtryckande strukturer? T ex, tycker du att det är kvinnornas fel att de generellt har högre lön än männen? Borde de kanske bara ta sig i kragen och begära löneförhöjning? Den patriarkala strukturen finns där, oavsett vi ser den eller ej, och jag tycker den förtrycker både kvinnor och män, därför gör jag vad jag kan för att förstöra den! Du måste ju rent logisk förstå, att bara för att stora hjul rullar långsamt är det inte meningslöst att sätta dem i rullning... Det tar tid att förändra djupt rotande beteendemönster. Jag tycker inte att amning står i vägen för jämlikhet alls. Och jag tycker inte att det är optimalt att bara kvinnan kan amma, men så ser naturen ut och hon ska ha ensamrätt att bestämma över sina bröst. Något annat alternativ är helt enkelt otänkbart för mig iom de förlängningar det kan medföra. Så, detta blev säkert helt obegripligt för jag har nyss tänkt och inte sorterat så bra. Fråga gärna om något verkar oklart.

För det första...
Skrivet av Kattis
...så undrar jag vad du har för belägg för ditt påstående att kvinnor använder amningen som ursäkt. Det känns som att du med den frasen antyder att det är kvinnorna som ammar för sin egen skull. Men om du tror att det är möjligt att amma bara för att mamman vill det - ja, då har du garanterat aldrig försökt få en motsträvig ettåring att ta bröstet :-) Det går inte att amma om inte barnet vill. Amning förutsätter alltid ömsesidighet, det förutsätter alltid en aktiv handling från barnet, nämligen att ta in bröstet i munnen och börja suga. För det andra så tycker jag att du förenklar när du skriver att kvinnor väljer att själva ta på sig skulden. Riktigt så enkelt är det inte, ansvaret här ligger knappast bara på individnivå utan åtminstone jag anser att den patriarkala strukturen i vårt samhälle förtrycker och skuldbelägger kvinnor som grupp. Strukturen är ibland så svår att se att även vi kvinnor själva deltar i detta inre förtryck och skuldbelägger oss själva och varandra, det kan jag villigt erkänna. Men jag tror alltså inte att lösningen är så enkel som att säga att vi ska sluta ta på oss skulden. Tycker du på samma sätt att de som är deprimerade själva har valt att vara ledsna, eller att de som blir utbrända själva har valt att bli trötta? Jag är den första att hålla med om att vi alltid har ett ansvar för våra egna liv och våra egna reaktioner, men det är tyvärr inte så enkelt som att vi alltid klarar av att ta detta ansvar fullt ut. Yttre faktorer, sociala och kulturella normer, ett yttre förväntanstryck och samhälleliga strukturer spelar också in. Det du skriver om att pappor ofta får kritik om de inte beter sig så som kvinnan vill tror jag till stor del är en myt, skapad av män i samma andra som myten om de "gnatiga kärringarna " och "frugan som jämt ska gnälla". Jag har mött otaliga kvinnor som gärna berättar med stor glädje om vilka fantastiska pappor deras partners är! Och i den mån det finns kvinnor som kritiserar sina män som pappor och vill styra över hur de gör med barnen - ja, då tror jag att den förklaringen också finns att hämta i vårt samhälles patriarkala struktur. Om du är en kvinna med liten eller ingen makt i samhället, liten eller ingen makt att påverka - ja, då är det kanske inte så konstigt om man vill slå vakt om den enda maktbas man har, nämligen det som rör hem och barn? Dessutom finns det, som vi har sett inte minst på denna sida, fortfarande vissa män som beter sig som om deras hem vore ett hotell och deras fruar vore deras hushållerskor, och om dessa män flyr sitt ansvar och sköter sitt jobb med barn och hushåll dåligt och slarvigt - ja, då tycker jag banne mej att de får finna sig i att få kritik. Till sist - du skriver att du tycker att mitt inlägg visar att mamma och barn är en enhet, och att papporna bara får ingå i den på mammornas villkor. Men så tycker jag absolut inte, har du läst in något sådant i mitt inlägg så har du tolkat mig helt fel. Jag anser INTE att kvinnor av naturen är bättre lämpade att sköta barn än män. Jag anser INTE att mamma och barn är en helig enhet där pappan inte har någon plats. Jag anser INTE att mamman har ensam beslutanderätt om hur barnet ska skötas eller uppfostras. MEN - jag anser att kvinnan har den okränkbara rätten till sin egen kropp och till att besluta om hur hennes kropp ska användas. Jag anser därför att det enbart är kvinnan som har rätt att besluta OM hon vill amma överhuvudtaget och HUR LÄNGE hon vill amma. I det fallet anser jag att pappan inte har ett dugg att säga till om. Och var har jag skrivit att "kvinnan allena vet vad som är bäst för barnet"? Det jag har skrivit är att om kvinnan trivs med amningen och gärna fortsätter, och om barnet tydligt visar att det behöver den källa till trygghet, njutning, närhet och glädje som amningen ger - varför ska då mannen ha rätt att klampa in och bestämma att "nähepp, nu är det färdigammat"? Jag tror på barns inneboende kompetens, jag tror att barn vet själva vad de behöver för att bli trygga och jag tror att barn som erbjuds bröstet fritt fortsätter att amma precis så länge som de själva behöver.

Säger som Hella ...
Skrivet av Cecilia med Juni
jag kan skriva under på allt! Otroligt bra och insiktsfullt skrivet! Och vilken tur jag känner att jag har haft! Är så lyckligt lottad. :-)


Kan bara hålla med!
Skrivet av Lena
Just det där om barnets rätt, varför ska pappans vilja komma före barnets behov, när mamman gärna fortsätter amma?

pappan
Skrivet av Helene & Olivia
får väl ta andra tillfällen att vara med sitt barn. Jag tycker INTE att pappan har något att säga till om gällande amning. Och man talar väl inte om LÅNGtidsamning när barnet bara är nio månader? Skulle pappan till mitt barn komma och säga att det var färdigammat så fick han packa sina väskor och dra. Här är det BARNET som bestämmer hur länge det ska ammas, det är inte upp till mig och ABSOLUT inte upp till pappan.

Jaa, det är ju en BÄBIS!
Skrivet av Cecilia med Juni
En så liten bäbis har ju faktiskt ett helt friskt, normalt och medött behjov av att ammas ofta. Det är ju inte en 2 åring vi pratar om. Den kan väl klara sig utan amning ett par dygn, även om man fortfarande ammar. Jag skulle kunna resa bort en helg och min dotter skulle ha det jättebra med sin pappa, och så fortsätta amma när jag kom hem. Men en liten bäbis på 9 månader tycker jag ska få amma så ofta den ju faktiskt själv signalerat att den behöver. Hade den inte behövt det så hade den ju heller inte blivit ledsen efter 2-3 timmar utan mamma. Min stora tjej - och då kan man kanske prata mer om "långtidsamning" även om det är ett himla luddigt och tveksamt begrepp - blir definitivt inte ledsen om jag är borta öveer dagen. Men en 9 månaders är ju en bäbis som definitivt inte långtidsammas! I första hand så tycker jag att det är barnets behov som ska få styra. Men om mamman mår fysiskt eller psykiskt dåligt av amningen så tycker jag att det också är hennes kropp och rätt att välja att inte amma. Ska pappan ha samma rätt att bestämma, så vore ju konsekvensen att han skulle kunna tvinga henne att amma han barn också, för att det är hälsosamt och bra för barnet. Men det är faktiskt inte hans kropp att bestämma över. Vare sig om mamman VILL amma eller INTE vill amma.


?
Skrivet av Sabina
I första hand är det väl ändå mamman som ska få styra? Tycker jag i alla fall. blev mycket irriterad över de barnmorskor som försökte säga precis sådär till mig: först barnet och sedan du. Det måste alltid vara mamman i först hand tycker jag.

Jovisst, var kanske lite luddig där
Skrivet av Cecilia med Juni
Jo, det är mammans kropp och hennes val, man ska inte bita ihop och amma av plikt. Det håller jag med dig om är den första förutsättningen. Men barnet är ju också en aktiv part i amningen, om barnet inte vill amma så går det ju inte att amma hur gärna man än vill som mamma tex. Och _om_ man som mamma trivs med att amma, då tycker jag att man kanske kan vara öppen för att barnet villoch har behov också. Kanske inte att man ska låta barnet styra över mamman, utan snarare att vara lyhörd för barnets behov och att det blir en kompromiss mellan mamman och barnet, än mellan mamman och pappan där barnets vilja växer i skogen.

Ja, jag tycker papporna har rätt
Skrivet av mamma till tre
att vara med och bestämma om allt som rör barnet från dag 1. Det må gälla amning, kläder, sömn och allt annat. Det är det enda riktiga, tycker jag. Det är inte bara mammas barn.


OK, så du menar alltså...
Skrivet av Kattis
...att om mamman inte vill amma, men om pappan tycker att amning är jätteviktigt för barnet, så ska pappan ha rätt att bestämma att mamman ska amma barnet ändå? Och eftersom det är pappans barn också, så förmodar jag att du även tycker att han har rätt att förbjuda kvinnan att göra abort? Nej du, ditt resonemang håller inte. Det är kvinnans kropp och det måste vara kvinnans okränkbara rätt att besluta hur hon använder den.

Jag undrar varför man ska kunna
Skrivet av Hella
tvinga sin partner att sluta göra något för barnet som barnet uppskattar och mår bra av. För att ta ett exempel. Mamman har dålig rygg efter en bilolycka i tonåren och kan därför inte bära barnet. Pappan brukar ofta bära runt på barnet och tycker det är mysigt samtidigt som barnet trivs på pappas arm och ofta somnar mot hans axel om kvällarna. Mamman väntar tills barnet lärt sig gå, då sätter hon in sin stöt. Nu är det färdigburet på lille Kalle, nu kan han gå själv och behöver inte bli omkringburen längre. Nu får du släppa ner honom så han kan komma till MIG istället, för eftersom inte JAG kan bära så får inte du heller göra det längre. Det är OOOOORÄTTVIST! (Dessutom är det äckligt att bära så stora barn som en ettåring.) Ska inte pappan bära lille Kalle längre då? Eller ska han stå upp för sin rätt att umgås med sitt barn på sitt eget vis? Ska mamman i det här fallet ha rätt att bestämma att barnet inte längre ska få bli buret bara för att inte hon kan bära och hon vill ha en relation med barnet, eller är det på hennes ansvar att komma på ett sätt som passar för henne och barnet? Måste allt vara millimeterrättvist? Så länge inte barnet tar skada - och det gör det varken av att ammas eller att bäras - varför ska den andre föräldern få "förstöra" för barnet och sin partner?

fan vad bra!!
Skrivet av Helene & Olivia
himla bra exempel!


Jättebra skrivet IMT
Skrivet av Heléna m två söner, -02 & -03
.

Konsekvenser med kompromisser
Skrivet av Cecilia med Juni
Superbra skrivet! Vilket bra exempel! Vad blir konsekvenserna av att pappan ska ha lika rätt som mamman att bestämma allt om gemensamma barn, även sånt som gäller mammans kropp? När pappan vill ha flera barn och inte mamman vill? Säg att han vill ha 4 barn och hon vill ha 2, ska de då kompromissa till 3 barn? Hon får bjuda till och ställa upp helty enkelt, även om hon har svårt graviditetsillamående 30 veckor och smärtsam foglossning och haltar fram med kryckor och hemskt ont - för pappan har lika stor rätt som hon att bestämma hur många barn de ska ha? Det är ju hans barn lika mycket. Men ändå är det hennes kropp bara som gör jobbet. Pappan vill kanske att barnet under förlossningen inte ska utsättas för kemisk smärtlindring, eftersom det bevisligen faktiskt kan påverka barnet, tex kan EDA göra det svårare att komma igång med amningen, barnet kan vara trött och inte vilja suga, ökad risk för sugklocka etc. Kanske vill pappan verkligen inte att hans barn ska ytsättas för sådana risker. Och det är ju lika mycket hans barn och hans rätt att bestämma. Eller är det verkligen så enkelt, när det bara är mamman som föder, som har ont och kanske är rädd och känner att hon bara inte orkar längre och verkligen vill ha smärtlindring? Eller om man vid ultraljudet upptäcker att barnet har ett ganska allvarligt ryggmärhsbråck? Pappan vil absolut inte ha ett barn med funktrionshinder i familjen, det blir faktiskt jobbigt för hela familjen, och kanske måste man flytta för att man inte har ett handikappanpassat boende. Man behöver byta bostad, installera rullstolsramper, kanske få hjälp med assistans, det kommer att bli många tunga lyft åren som kommer osv. Nej, det bästa är att göra en sen abort och försöka igen, tycker han! Men mamman som ser hur magen växer och glädjer sig åt fosterrörelserna i magen, hon har ju barnet i sin kropp, undersitt hjärta, känner hur det växer. Hon har ju redan ett barn, känner hon, och kan inte alls tänka sig att välja bort det bara för att det sannolikt kommèr att behöva rullstol. Har verkligen båda två samma utgångspunkt och lika stor rätt att bestämma? Och när amningen inte funkar då? När brösten bara blöder, mamman får bröstböld, allt bara gör ont och känns som ett kaos och amningen bara blir en jobbig börda som snarare stör anknytningen än hjälper den. Har pappan då lika stor rätt som mamman att besluta att barnet har rätt till amningen och mamman måste fortsätta även fast hon känner att hon verkligen vill ge upp? Visst är barnen gemensamma och gemensamma ansvar! Men sin egen kropp har man rätt att besluta över själv anser jag. Vad är det för jämställdhet i att tvinga sin partner att göra något, eller att sluta göra något, mot dennes vilja? Sånt hör inte hemma i en relation där man behandlar varandra med kärlek och respekt anser jag. Där stöttar man varandra, inte motarbetar.

Oj,
Skrivet av Lena
så himla bra skrivet! Det blir så...absurt...när du tar ett annat exempel än just amning!


Det går som pappa
Skrivet av PBSthlm
att ta för sig ofantligt myket utan att det går ut över barnets välbefinnande. Om man bara vill och har intresset vill säga.

Alltså...
Skrivet av Lena
jag kan inte se något som helst hinder för en pappa att knyta an när till sitt barn bara för att det ammas. ATt förvägra barnet närhet med mamman ger inte pappan en bättre anknytning. Jag tror det ligger i pappans engagemang, och inte har nåt att göra med amningen, hur anknytningen till barnet ska bli. Jag ammade en gång i timman på dagarna tills mitt barn blev 5 månader, då det blev varannan timma, och han fick en fantastisk anknytning till sin pappa. Det är inte där det sitter... Du kan aldrig få mig att tro att amningen skulle leda till problem för pappan att knyta an till barnet.

Att knyta an
Skrivet av Nina
Men att vara pappa är väl mer än att knyta an, en pappa vill väl göra samma saker som en mamma med sitt barn? Dvs _uppleva livet_ tillsammans, uppleva vardagen, inte bara sitta hemma och knyta an? Min man upplever saker tillsammans med vårt barn; de är ute i naturen, de hälsar på hos goda vänner, de är och handlar och när de kommer hem är det _upp till de två_ vad de ska hitta på, jag finns inte där. Vilken mamma nöjer sig med att sitta hemma i soffan och knyta an till barnet? Fascinerande för övrigt att diskussionen använder ord som tvinga , bestämma över kvinnans kropp etc när det inte är det någon vill. Det handlar ju om att man och kvinna TILLSAMMANS är föräldrar och att båda är skyldiga att se till att ALLA mår bra i familjen. Om båda är nöjda med att barnet ammas i tre år så behöver ju inte den familjen bry sig. Men om det råder skilda uppfattningar då har man som vuxen en skyldighet att diskutera och komma fram till en lösning som alla kan ställa upp på. Det är den här totala oviljan att lyssna till mannen som förvånar mig och mannen måste göra som jag kvinna säger, annars är han ingen bra man-attityden. För mig är det är glasklart att det handlar om kvinnors rädsla att släppa ifrån sig rollen som nr. 1 för barnet. Det knepiga är att det inte ens handlar om det egentligen, det är att tillåta pappan att också vara nummer 1....


Men förklara för mig ...
Skrivet av Cecilia med Juni
på vilket sätt amning av ett större barn skulle kunna hindra pappan från att göra alla de här sakerna du räknar upp tillsammans med barnet? Att amma en 2 eller 3 åring är inte samma sak som att amma en liten baby dagarna i ända! Pappan kan ju hitta på vad han vill, resa bort ett par dagar, eller vad som helst även om barnet ammas när de kommer hem? För mig så är det glasklart att den här tron på att mamman vill vara nummer och och inte bryr sig om att hon utestänger mannen bara bygger på fördomar och okunskap om vad amning efter det första året innebär.

Det hindras väl inte av amning!?
Skrivet av Lena
Men just det du beskriver, att besöka vänner, uppleva naturen etc., varför skulle man inte kunna göra det för att mamman ammar? Ett lite större barn (typ över året) kan ju lätt vara utan bröstet en hel dag, även en eller ett par övernattningar med pappa är inga problem. Och sen kan det fortsätta amma när de träffar mamman igen. Jag kan inte förstå varför du tror att man måste sitta hemma bara för att man ammar en 1,5-åring..?

men knyta an måste man ju
Skrivet av Hella
göra först av allt, innan man kan börja odla sin relation med barnet. En pappa som inte gör några ansträngningar att lära känna sitt spädbarn kan ju inte bara förvänta sig att barnet hänger med honom ut i naturen på tumanhand när det blir äldre och pappan får lust att uppleva livet tillsammans med barnet. Med ett spädbarn kan man inte uppleva så mycket tillsammans förutom varandra. De ser ju bara föremål som är en halv meter framför sig klart och skulle inte kunna urskilja några träd om inte pappan klättrade upp i dem med barnet. Lilla nya bebisen bryr sig knappast om skogen när hn bara är några veckor gammal, utan söker bara kontakt med människor i sin närhet. Finns inte pappan i närheten då kan ju inte barnet gärna knyta an till honom. Genom att som du skriver sitta hemma och knyta an* bygger ju både mamman och pappan upp en relation till sitt barn, och först när man HAR en relation kan man väl börja tänka på att göra annat än att lära känna varandra? Titta på skogen eller så... Själv hade jag (i egenskap av ammande mamma) inget som helst behov än att göra något annat än att sitta hemma och knyta an den första tiden. Inte barnens pappa heller. Han hade inte vad jag vet några önskemål om att ta med barnen på utflykt förrän barnen själva hade utbyte av det, och när den dagen kom hade han redan lärt känna dem så bra att det gick alldeles utmärkt trots att jag ammade. Tycker du hakar upp dig på amningen istället för att tänka att det kanske är upp till papporna att ta vara på allt de kan göra istället för att gräma sig över det enda de inte kan göra.


en sak till...
Skrivet av Hella
ursprungsinlägget på amningssnacket handlade ju om en pappa som sa till mamman att hon "måste" sluta amma innan barnet var ett år. Mamman och barnet ville amma vidare. Du skriver att man som vuxen i ett sådant fall har en skyldighet att diskutera och komma fram till en lösning som alla kan ställa upp på - alltså måste någon antingen ändra åsikt eller ge med sig. Om ingen ändrar åsikt, vem ska då ge med sig anser du? (Jag ställde samma fråga tidigare, men fick inget svar då heller...) Får pappan som han vill mår mamman och barnet dåligt och det är trots allt dem som amningen i första hand berör. Får mamman och barnet som de vill så mår väl pappan dåligt då får vi anta, även om jag personligen har svårt att se varför han skulle behöva göra det, men i vilket fall som helst så tycker jag det är glasklart att de två som faktiskt är involverade i amningen är de som ska avgöra när det är dags att sluta. De två är ju i majoritet dessutom ;-) Det är inte kvinnans rädsla för att släppa ifrån sig rollen som nr 1. Jag och min sambo är båda nr 1 för våra barn, och jag ammar minstingen. Kanske är det just därför att han faktiskt har en lika bra relation till barnen som jag som han inte känner sig hotad av amingen? Om han inte tagit sig ordentlig tid att lära känna dom från start kanske han hade stått och skyllt på amningen idag precis som många andra verkar göra...

Pappors rätt när det gäller långtidsamning

Men...

Fast om inte alla kan bli nöjda?

Förstår papporna

Intressant...men

Det är glasklart

Som jag har skrivit inne på amning (långt)...

amen!

hela ditt

Om etik och sociala strukturer

För det första...

Säger som Hella ...

Kan bara hålla med!

pappan

Jaa, det är ju en BÄBIS!

?

Jovisst, var kanske lite luddig där

Ja, jag tycker papporna har rätt

OK, så du menar alltså...

Jag undrar varför man ska kunna

fan vad bra!!

Jättebra skrivet IMT

Konsekvenser med kompromisser

Oj,

Det går som pappa

Alltså...

Att knyta an

Men förklara för mig ...

Det hindras väl inte av amning!?

men knyta an måste man ju

en sak till...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information