Långtidsamning, pappans roll och min syn på det

Långtidsamning, pappans roll och min syn på det
Skrivet av	Skorpan
Funderar och funderar kring detta. Jag har själv en positiv erfarenhet av att långtidsamma och har kunnat kombinera det med att ganska tidigt börja jobba igen, vid 8,5 månad började jag jobba 2-3 dagar i veckan. Jag har också rakt ut frågat min sambo hur han upplevt det. Han är inte negativt inställd, men jag vet att han ibland varit avis på att det varit märkbart lättare för mig att trösta lillkillen då han tex slagit sig. Tutten funkar ju väldigt bra som tröst, när inget annat riktigt tar. Detta berättar jag inte som ett argument åt något håll utan bara för att berätta varifrån jag kommer. Jag undrar om inte hela diskusionen blev väl polariserad från början. Jag ser mig definitivt inte som en militant amningsförespråkare, utan kan definitivt se att det finns anledningar att inte amma och att det dessutom är något varje kvinna ska bestämma själv, utan påtryckningar av tex BVC eller någon annan expert. Jag ser mig definitivt som en stark föresprårkare för jämlikhet och betraktar mitt eget förhållande som jämlikt. Däremot tycker jag att jämlikhet som går ut på milimeterrättvisa eller att kvinnor och män skall göra sig så lika som möjligt är dumt. Jag tror inte heller på att överdriva våra olikheter som kön betraktat. Jag tror att vi i första hand måste se varandra som individer och se att vi har olika förutsättningar, intressen och behov. Först när alla i så stor utsträckning som möjligt respekterar varandras behov och önskningar och behoven i så stor utsträckning som möjligt tillfredställs så är det rättvist och jämlikt. Det är som skolmatsaten där det bestämms att alla får 8 köttbullar oavsett hur hungriga de är. Vissa orkar inte äta 8 andra går hungriga från maten den dagen. Det är ingen rättvisa i det. Om vi går tillbaka några steg. Diskusionen börjar med en liten familj, där mamman fortfarande intensivt ammar sin 9 månaders bebis, även om den äter lite annat, och pappan känner sig utanför och har dessutom sagt till mamman att han tycker att amning av större barn är äckligt. Vi har bara mammans ganska kortfattade berättelse att utgå ifrån. Om jag skall hålla mig lugn och försöka skriva utan affekt, så blir mina funderingar så här: Ett barn på nio månader som vill ammas i första hand är inte så ovanligt. Det är långt ifrån alla barn som följer BVC\'s idealschema för tillvänjning av mat. Nio månader är en ålder då barnen ofta, men inte alltid, är klängiga och söker sig än närmre den eller dem de redan tidigare knutit an till. För många är detta en jobbig ålder för alla parter. Mamman om hon är den enda barnet knutit an till för att hon blir överbelastad av all närhet barnet kräver och pappan om barnet inte räknar in honom i sin trygga bas, för att kontakten under en period blir än svårare. Men detta är en fas som går över. Visst fortsäkker barnen att vara blyga ibland, helt enkelt för att det är deras läggning, men de kommer att öppna sig och finns pappan där så kommer barnet att söka honom. Visst finns det barn som mer eller mindre helammas en bit in på andra året, men det är ändå ganska ovanliga. För de flesta lossnar det ofta strax efter den kinkiga fasten som infaller mellan 7 och 9 månader om det inte lossnat tidigare. Jag vet inte hur denna familjs situation blivit som den blivit, kanske för att mamman undanhåller barnet från pappan, kanske för att pappan inte velat eller vågat ta plats i familjen. För vissa blir ju mamma-barn enheten väldigt stark av olika själ och jag kan förstå att pappan kan känna sig utanför. Det är självklart båda föräldrarnas ansvar att se till att båda känner att de har en plats och ett utrymme som matchar vad de vill ah i den nya lilla familjen. Inte helt enkelt, det är ju enorma omställningar att bli föräldrar. Det kräver ju en öppen dialog och en kompromissvilja och en vilja att förstå och se varandras behov och även barnets behov. Jag skrev i ett tidigare inlägg eller två att jag inte kan se att det är amningen i sig som är det verkliga problemet. Kanske är det något som retar upp och ger intryck av att jag skulle vara amningsfanatiker. Det är inte så jag menar. Jag tror bara att om mamman och pappan pratade om det och om det gjort det kontinuerligt, så hade de säkert på egenhand eller med utomstående hjälp kunnat hitta sätt att möta pappans behov av att komma närmre barnet, utan att offra amningen, som ju av inlägget att dömma var viktig för mamman och för barnet. Jag tror faktiskt att ett barn på 9 månader är kompetent nog att veta hur mycket amning och närhet det behöver. Men kanske om balansen i familjen varit annorlunda, så kanske pappan hade varit en trygghet i större utsträckning och kanske hade barnet klarat sig bättre i hans sälskap utan amningen än det gör nu. Vad det gäller barnets behov av pappan, så tror jag definitivt att alla barn mår bra av att ha en så nära och trygg relation som möjligt till båda sina föräldrar och till familjen i övrigt och familjens nära vänner. Men jag är inte lika säker på att barnet har de behoven redan under det första året. Oj, oj här är jag ute på hal is, men faktum är att jag inte är så säker på att barnet i den åldern har ett självklart behov av just modern heller. Barnet behöver någon att vara trygg hos, någon som tillfredställer barnets grundläggande behov. En ammande mamma är dock praktisk, då hon har det mesta i som behövs genom sin kropp och sina bröst. Behoven av att har en bra relation till båda föräldrarna och senare till en mängd andra, det behovet kommer vartefter och jag tror att barnet själv söker dessa relationer i den takt det själv vill och behöver. Det gäller givetvis att föräldrarna är öppna för barnets signaler och inte står ivägen för barnets strävanden. Det gäller båda föräldrarna. Detta betyder ju givetvis inte att man skall bortse från pappans behov och önskan att vara delaktig och komma nära. Jag tror också att barnet när det får allt större behov av uttalade relationer med folk i omgivningen har en klar fördel av att båda föräldrarna finns tillgängliga och känner sig trygga med barnet. Det underlättar för barnet att lära känna och knyta an. Jag har inte pratat så mycket om amningen än... Kanske för att som jag ser det kan amningen se så olika ut och hur familjen anpassar sig till den ser också olika ut. Jag är övertygad om att det går att tidigt ordna det så att pappan får egentid till barnet även om mamman ammar helt. Kanske kan han inte få hela dagar eller hela veckor. Kanske känns det i alla fall i början läskigt att vara ensamt med barnet, men det går om mamman håller sig i styr att låta pappan byta blöjor, bada, massera och gosa och prata med barnet även om mamman finns innom hörhåll och kan kallas på om allt går på tok. Sedan går det att även om man ammar ge barnet bröstmjölken på annat sätt än direkt från bröstet. Nappflaska är inte så lyckat alla gånger, men det går att kopp- eller skedmata eller senare att ge bröstmjölken i pipmugg. Jag lämnade pappa och bebis ensamma med kopp och urpumpad mjölk och ersättning i reserv i 3-4 timmar första gågnen då lillkillen var 1 månad. Det vart panik och ångest och när jag ringde hem skrek lillkillen, men pappa lärde sig att det gick att överleva detta. När Lillen var ca 4 månader lämnade jag dem på samma sätt nästan en heldag och då flöt det utan panik. Jag led värst för mina bröst blev överfulla. Sonen har väl på detta sätt blivt van att pappa inte har bröst, men likväl kan stilla hunger och trösta. Så jag tror att det handlar om en vilja och en förmåga från båda föräldrarna att dela med sig och se de möjligheter som finns. Koppmatning är jobbigt och kladdigt, men det är amning emellanåt också. Kanske är det inte så dumt att pappa och barn får kladda och jobba tillsammans för att lära sig tekniken. Det blir ju en övning för dem att läsa varandra. Vad det gäller den aktuella familjen så har de ju en given situation vid 9 månader och de kan inte gå tillbaka och ändra vad de gjort tidigare. Därför måste de ju se vad de kan göra här och nu. Jag tror inte att det löser problemet att sluta amma tvärt eller att i alla fall kostnaden blir onödigt hög om man går den vägen. Mamman och barnet förlorar något viktigt för dem och pappan vinner ändå ingen gratisseger i detta. Men jag tror givetvis att mamman måste släppa in pappan och visa för barnet att han är en hygglig prick som mamman litar på. Jag tror att det är smidigare och nyttigare för alla och framför allt för barnet om detta får gå gradvis. Låta pappan vara med barnet så mycket som möjligt mellan amningarna och låta pappan mata med den fasta maten. Sedan när det känns tryggt, så lämna dem en stund, vilket rimligen borde kännas skönt även för mamman. Men jag tror att man får gå gradvis. Så jag tror inte att det är amning som fenomen som står i vägen för pappan, utan kanske _hur_ mamman ammar och kanske ännu mer hur föräldrarnas relation är. Kan de inte tydligt uttrycka sina tankar och kännslor inför detta på ett bra sätt, då är det klart att det blir problem. Om det går så långt att mamman kanske inte förstått att något varit i obalans förrän hennes man säger att det är äkligt att amma stora barn, då tror jag att problemen är vidare och till stor del andra än bara amningen. Jag tror att amningen blir det tydliga som pappan ser som en mur mellan sig och barnet. Kanske har den också blivit det pågrund av mammans och kanske pappans tidigare förhållningssätt. Jag tror att den muren måste rivas långsamt, eller att man kan leta efter de befintliga hålen i muren och krypa genom dem och sakta utvidga dem. Det bästa är givetvis om muren aldrig byggs och jag tror verkligen att den inte behöver bli byggd, utan att jämlika, öppna föräldrar hittar sina sätt att hålla muren nere. Sätt som om man vill kan tillåta helamning och sedan delamning länge om man vill. Jag tror inte att den pappan som tillåts vara delaktig i samma utsträckning kommer att tycka att amningen är äklig, även om undantag givetvis finns. Jag tror faktiskt också att en pappa som känner fördelarna med amningen har lättare att vara fördragsam än en som bara tror att det är rent okynne att barnet ligger vid bröstet. Så nej jag tror inte på milimeter rättvisa, men jag tror att alla måste känna sig delaktiga i en familj. Jag tror inte att amningen i sig är ursprungsproblemet om den situation som är upprinnelsen till denna diskusion och jag tror inte att ett snabbt amningsslut självklart är den bästa lösningen. Jag tror att problemen ligger djupare och är större och att amningsproblematiken i första hand är ett symptom på att något i familjen är i obalans. Vems fel det är vet jag inte. Allt jag är säker på ärt att det inte är barnets. Jag tror att det är den obalansen och den bakomliggande anledningen man bör angripa, för annars tror jag att problemen kommer tillbaka i nya skepnader längre fram. Visst kan mamman sluta amma, är amningen inte så viktig för henne så kanske det är den enklaste lösningen att kortsiktigt göra pappan glad. Men pappan måste fortfarande tillåtas och se till att vara delaktig och gradvis lära känna barnet och få det tryggt hos sig. Kanske vill kvinnan göra den uppoffringen för att rädda äktenskapet och då står det henne fritt att göra det. Men dels tror jag att man offrar barnet en del då och dessutom tror jag att man undviker de verkliga orsakerna bakom problemen. Så först och innan kanske det är bäst att verkligen få till en god komunikation och försöka mötas i en diskusion kring hur familjen fungerar. Det är vad jag tror. Jag kanske är dum, men om någon tror att det är amningen i sig som är boven och att detta är oundvikligt och dessutom något man inte med bibehållen amning kan jobba sig runt, då får denna någon gärna göra ett försök till att förklara för mig. Helst lugnt och stillsamt, för jag vill i så fall förstå och inte retas inte bara. Observera också att det jag inte förstår är just hur amningen oudvikligen är ett hinder och varför det inte finns fler vägar runt hindret än att sluta amma. Jag ifrågasätter INTE pappans rätt att ha en nära relation till sina barn, eller hans rätt att rå om dem ellermöjligheten att en pappa kan känna sig utanför i den nya familjen. Jag kan se att relatioen inte kan bli exakt den samma som den till den ammande modern, men relationen till mamman och till pappan kommer hur som helst aldrig att bli identiska och jag tror inte att relationerna behöver skilja sig i kvallitet.
Svar på tråden: Långtidsamning, pappans roll och min syn på det

Mitt svar
Skrivet av Veronika med två små
Jag ska ge min syn på det hela. Jag tror att precis allt är möjligt. Jag tror att världens mammigaste unge kan bli världens pappigaste med lite (mycket) jobb och tvärtom. Problemet, det som jag inte riktigt tycker kommer fram i inläggen här, är att det sällan finns oändligt med tålamod eller tid. För att ta mig själv som exempel. Jag började jobba igen när mitt barn var åtta månader. Då skulle min man vara hemma i åtta månader. Det fungerade inget vidare. Plutten var tjurig och ledsen och kastade sig över mig när jag kom hem. Jag kan naturligtvis inte övertyga er om att min man är jämställd och en bra pappa men det tycker jag att han är. Han har varit med från start (var hemma med mig de första sex veckorna och sedan varje fre-lör-sön tills dess att han tog över.) Han tog hand om plutten de månader när jag var hemma få fort han kom hem från jobbet. Jag har tagit fler nätter. Men när han påbörjade sin föräldraledighet blev allt kaos. Plutten ville bara vara med mig. Skrek på morgonen, skrek hela dagarna, skulle sitta vid mitt bröst hela kvällarna osv. Jag kände mig stressad men samtidigt lite uppfylld av att vara så behövd måste jag erkänna. Min man kämpade till en början, var t ex betydligt mer engagerad i att komma ut, leka, ligga och gosa i sängen på månaderna till skillnad från mig som körde mycket titta på teve-äta godis-plutten i babysittern. Efter tre månader tröttnade han. Han tyckte att det kändes meningslöst, som att vi lika gärna kunde sätta plutten på dagis när han ändå var så oönskad. Jag vet inte vad det gör honom, en helt värdelös ojämställd man som sätter sina känslor främst? Kanske det. Men i och med att jag inte var i hans situation tänker jag inte döma honom. Han hade sina månader, hälften hade snart gått och inget var bättre. Han hade tålamod men inte sånt tålamod ni kanske tycker att man ska ha? I vilket fall slutade jag att amma. För att han ville det. Jag tyckte att det kändes lite deppigt oc vi grälade en del kring det. Jag tyckte faktiskt att han var en dålig pappa som inte klarade av att bygga upp en relation till vårt barn fastän jag ammade - det klarade ju andra! Jag lät mig övertalas, egentligen utan att bli övertygad. Men kände väl tillslut att det trots allt är han som är med vårt barn nu och att han ska få bygga upp denna relation precis hur han vill. (precis som jag gjort under mina månader.)Och det hjälpte! Det gav ingen omedelbar effekt. I två veckor var det mycket gråt - ja, säkert mer än tidigare - men sedan släppte det. Över en natt faktiskt. Som om plutten hade förstått att det var pappa som gällde nu. De fick en pappa-barn-relation som inte existerat tidigare. Vi kan förstås inte veta om det hade hänt ändå, kanske hade det gjort det, men jag tycker inte att vi gjorde fel i att chansa. Och jag tycker inte heller att min man gjorde fel som föreslog att jag skulle sluta amma trots att jag egentligen inte ville det. Men för mig var min mans önskemål viktigare än mitt barns vilja att amma. Jag vet inte vad det gör mig till - en förtryckt stackars kvinna vars grunläggande rättigheter kränktes? Fullständigt okvinnlig? Ingen aning. Men såhär i efterhand är det enda jag skulle gjort annorlunda är att gått med på det tidigare utan gräl.

Hej!
Skrivet av Skorpan
Min kommentar till det hela är ju att det egentligen är helt upp till er att lösa er situation som ni finner bäst. Det låter ju också som om ni faktiskt diskuterade/grälade er igenom detta och som om din man och du ärligt försökt vara nära barnet båda två. Och det kan mycket väl vara så att det var en snabbare lösning att du slutade amma och det är erat val. Jag tror att er Plutt hade öppnat sig för pappa så smångingom i alla fall, men ibland går det kanske inte att vänta. Även om jag också valde ungefär samma tid att delvis återgå till jobbet, som du gjorde (Eller snarare skall jag säga att _vi_ valde att byta vid samma tid som _ni_ valde) så kan jag i efterhand se att det var en vild chansning och kanske en dumt vald tid. Vi hade tur och sonen hade aldrig en markant mammig period, men det är vanligt i den åldern och 10-11 månader är kanske för många kan funka bättre, men det är lätt att vara efterklok. Jag tänker inte dömma någon, det har i alla fall inte varit min mening. Jag vill bara säga att det finns sätt runt det som man kan välja och att ett avslut på amningen inte är den enda jämlika lösningen. Jag tror inte heller att man måste dela lika på spädbarnsåret för att vara jämlik eller för att båda fööräldrarna ska få en bra relation till barnet på längre sikt. Men kanske kräver det för mycket tålamod att vänta. Jag hade inte i din situation tyckt att det var OK att sluta amma. Vad min sambo tyckt vet jag inte, eftersom vi inte varit i den situationen och inte upplevt det själva. Jag hade försökt få till det så att vi kunde skjuta upp bytet till lite senare och kanske kortat ner den tid vi var hemma 50% var så att vi ändå hade så nära lika tid hemma som möjligt. Det skulle vara min preferens. Jag tycker inte att det är fel av en pappa att ha åsikter och känslor kring tex amningen. Däremot bör han uttrycka dem på ett acceptabelt sätt och vara beredd på att mamman och barnet har andra kännslor och beredd på att han kanske inte får sin vilja fram. Om din man bemötte dig med respekt, accepterade dina kännslor och du i slutänden inte kännde dig överkörd, då är väl allt OK mellan er. Barnet hade säkert gillat att bli ammat ett bra tag till, men blev samtidigt inte avvant tidigare än de flesta barn i Sverige. I ursprungsfallet här så tyckte jag att det lät som om mamman faktiskt kände sig kränkt av att hennes man tyckte att amningen skulle bli äklig och att han var så okännslig i sitt sätt att uttrycka sig tycker jag inte var OK. Sedan skulle jag gilla en förlängd föräldraledighet och inte minst ett utökat antal dagar att ta ut pengar för. 2 år vore inte så dumt, då kunnde föräldrarna ta ut mycket var och ändå bättre hinna vara lyhörda för barnets behov och önskningar. Skall man dela hälften av 18 månader så hmnar ju bytet vid de ofta känsliga 9 månaderna och inskolningen på dagis vid de lika så ofta kännsliga 18 månaderna. Föräldraledigheten och föräldrapengen är inte utformad på ett sätt som vare sig är anpasat efter barnets behov eller som leder till jämlikhet. Och du, du och din man gav ju i alla fall amningen en chans och försökte lösa situationen på annat sätt först. Vi behöver inte vara överens om vad som är den bästa lösningen och jag kan gå med på att ett amningsslut kan vara en "snabb-lösning" på en uppkommen situation, men inte att det skulle vara den enda lösningen och det är inte lösningen jag skulle vilja köra med, men det är min sak. Jag tror att det finns saker man kan göra för att förebygga och sedan tror jag att om det ändå inte funkar så finns det alltid mer än en väg ur situationen.


Pang på rödbetan!
Skrivet av Pallas
"Det bästa är om muren aldrig byggs" Där tror jag att kärnan i hela den här diskussionen är! Konflikter uppstår alltid i ett förhållande. Ibland är de lättlösta och ibland kräver de en massa arbete från alla parter. Jag tillhör ingen amningsmaffia, jag har jobbiga erfarenheter av amning och jag tycker inte att mannens vilja växer i skogen men jag skulle ändå aldrig ge upp amningen av min premature pojke för att min man ville det. Istället skulle jag göra allt för att finna vägar för oss som fungerar så att min man också kan känna sig väl till mods. Det är min "skyldighet" som en del av vårt förhållande och hans rätt som en annan del. Det finns många sätt att gå tillväga. Att sluta amma är inte den enda... Detta får mig att fundera om det i grunden inte handlar om dålig kommunikation och kanske i vissa fall om att människor har dålig självbild/självkännedom. Den här debatten är jätteintressant, även om vågorna har gått lite höga emellanåt, och definitivt är den viktig! Det behöver inte vara svart eller vitt. Livet är en enda stor gråskala tycker jag. Det finns alltid andra färgtoner att ta till bara man är självkritisk nog att se dem, enligt min erfarenhet. (Tur att jag är så jävla duktig då!)

Att sluta amma är inte den enda [vägen]
Skrivet av Hulma m Totil
skrev du, och visst håller jag med. Men är det inte så att en del av låsningen in debatten är att för vissa är amningen det sista man skulle ge upp, och de fokuserar på allt annat man kan göra. För andra är amningen något de lätt skulle ge upp, och de skulle ta stor hänsyn till pappans åsikt i frågan. Man har ju vissa saker som är jätteviktiga för en själv, som man skulle göra allt för att ha kvar. Och själv har jag ibland svårt att komma ihåg att det inte är samma saker som är jätteviktiga för andra. Och gråskalan, som du säger. I det aktuella fallet är det ju en enorm skillnad mellan: Pappan har hållit sig utanför i nio månader och vill nu vara med och tror att bara mamman slutar amma kommer hon att ha jättemycket sexlust och barnet kommer att vilja vara jättemycket med pappan. och: Pappan har hela tiden varit med, bytt blöja, burit, masserat, lekt, men känner sig utanför pga amningen, mamman anger amningen som ett skäl till sin ringa sexlust, och innan pappan tar ensamt ansvar för barnet någon längre tid vill han vara säker på att det funkar med annan mat än bröstmjölk. För att glida ut lite på ett sidospår känner jag flera mycket engagerade pappor, som ändå bad de mammalediga mammorna att undvika att amma dagtid någon gång eller två innan mammorna började jobba och papporna skulle vara hemma. Just för att kolla att det funkade med annan mat.

Så sant, så sant
Skrivet av Pallas
"Men är det inte så att en del av låsningen in debatten är att för vissa är amningen det sista man skulle ge upp, och de fokuserar på allt annat man kan göra. För andra är amningen något de lätt skulle ge upp" Du har en poäng där, jag tror också att mycket av låsningen i den här debatten beror på det. För min del är amningen det sista jag skulle ge upp för att jag tror att det är hälsosamt för barnet att ammas. Finns det andra vägar till konsensus än att sluta amma så provar jag dem först. Först när de är vandrade kan jag tänka mig att ta en allvarlig funderare på om det skulle vara värt att sluta. Detta betyder dock inte att jag inte tar hänsyn till mannens känslor, tycker jag iaf. Det där med sex kan ju vara lite problematiskt i vilket förhållande som helst... Vet inte riktigt hur jag ska skriva om det utan att det blir fel, då jag kanske har en lite annorlunda inställning till sex än medelkvinnan (eller hur fasen jag nu ska uttrycka mig). Det känns inte som om mina funderingar i frågan skulle vara riktigt relevanta i sammanhanget :) men givetvis innebär det oftast problem när sexlusten skiljer väldigt mycket mellan parterna i ett förhållande. Det är ju bara att ta en titt inne på fråga mammor, eller kvinna och man! Om då amningen anges som en orsak till brist på lust är det klart att det blir en stor stötesten och att ett lätt sätt att bli av med den vore att amningen försvann. Jag vet inte riktigt hur jag skulle tackla det då jag inte varit i situationen själv. Dock har jag ätit medicin som tog död på lusten, men det var aldrig snack om att jag skulle sluta för det...


Ja,
Skrivet av Skorpan
jag trappade själv ner amningen dagtid ett tag innan jag började jobba för att även själv vara säker på att det skulle funka. Faktum är att vi trappade upp den igen när jag börjat jobba, för jag upptäckte att jag kunde amma fritt när jag var hemma och att dagarna utan mig gick bra ändå. Och visst har det olika "lägren" i diskusionen kommit från väldigt olika håll. Känns inte amningen så viktig så kanske det är något man är villig att kompromissa bort och så länge man är överens och avslutar det hela snyggt gentemot barnet finns väl inte så mycket att säga om det. Däremot tycker jag inte att mannen får gå in och diktera förutsättningarna för sin partners amning och han bör vara hänsynsfull i hur han uttrycker sig, vilket givetvis mamman också bör vara. Själv värderar jag amningen högt och det har min sambo också gjort och inte minst har han till fullo förstått vad den betytt för mig och sonen. Det gör att jag inte skulle kompromissa bort amningen i första taget, men tack och lov gör det även att han inte vill få mig till det. s Lite vet han nog också vilka strider som är värda att ta. Orchidéer, fåglar och amning kommer han inte ifrån och jag slipper inte ishocky, serietidningar med samlarvärde och en fantastisk mängd märkliga idéer och avancerade praktikal jokes. Det vet vi båda två...

Långtidsamning, pappans roll och min syn på det

Mitt svar

Hej!

Pang på rödbetan!

Att sluta amma är inte den enda [vägen]

Så sant, så sant

Ja,

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information