Skriva kontrakt eller....?? Hjälp

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Skriva kontrakt eller....?? Hjälp
Skrivet av	Förvirrad, trött och ledsen....
Hej alla. Har nu kommit till en punkt i mitt förhållande där det känns som om jag står inför ett vägval. Något måste göras men jag vet inte vad. Tror inte jag är ensam om detta.... Det känns som om jag (ofrivilligt) är spindeln i nätet hemma (hur ovanligt är det :o). Har försökt prata med maken om detta, att jag inte mår bra av att ha, som det känns, ansvar själv över allt i hemmet, med barnen, bilar osv. Jag har lugnt och stilla diskuterat det och hur jag känner mig när han - gång på gång- bryter sina löften till mig. Vi (eller mestadels jag för det är mest jag som pratar) har muntligt kommit fram till vissa områden som bör skötas av den som är bäst på det exv bil och det som rör hästarnas fodringar osv ligger på honom samt gräsklippning, snöskottning osv. Jag sköter ekonomin med att betala räkningar osv samt barnens kläder osv. Städning, matlagning, diskning osv delar vi på ganska jämnt även om jag städar mer än honom. Det jag tycker är så otroligt jobbigt är att han kan sitta och lyssna på mig när jag talar om för honom hur jag skulle vilja att vår arbetsuppdelning såg ut och att han kanske också kan hjälpa till att plocka undan sina saker efter sig osv. Som det är nu far jag runt som en furie och plockar grejjor efter ALLA i familjen, vem tusan plockar efter mig ?! Han har även en förmåga att säga att han förstår hur jag känner, be om ursäkt för det och säga att han ska skärpa sig osv men det händer aldrig. Han har lätt för att lova saker men svårt för att hålla dem. Det kan gälla allt från att han säger att han ska ta ut soppåsen till att han ska klippa gräset, sälja bilen, kolla div priser osv. Alltså allt från små obetydliga saker till mer viktiga. Detta gör mig så frustrerad och allt som oftast går jag omkring i ett töcken av irritation och misstro och vill jag sen veta om något blvivit gjort så får jag fråga vilket får mig att känna mig som en tjatkärring och polis och det är ju det sista jag vill. Jag vill inte vara hans morsa! Det känns inte som om han tar mig på allvar och inser att jag faktiskt tycker det är jobbigt utan mina ord fastnar liksom inte och gör ingen verkan.... Jag är så trött på att vara trött och vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Visst jag har ett kontrollbehov det ska jag inte förneka men jag jobbar hårt på att inte låta det gå för långt. Försöker släppa på kontrollen och låter saker vara, frågar inte osv men efter några veckor tröttnar jag. Orkar inte se röran och orkar inte leva i ovisshet p g a att han inte kan diskutera saker med mig eller tala om för mig vad han gör, har gjort eller ska göra. Jag låter som en mindre diktator kanske men jag menar inte att han ska avlägga rapport utan prata med mig om saker som rör oss båda, som rör barnen, huset, framtiden, drömmar osv. Jag trodde att en dialog från min sida med honom skulle lösa min frustration och trötthet kring detta men det utmynnar bara i en monolog där han svarar ja, nej, jag förstår osv.... Vad återstår? Jag har inget krut kvar och vet inte hur jag ska tackla detta. Ligger det bara hos mig, är det i min hjärna problemet ligger? Ska jag bara acceptera att det "är som det är" och foga mig i det (det blir svårt men kanske det går?). Lämna honom vill jag inte, jag har ju känslor för honom även om de allt som oftast överskuggas av irritationen. Det är ju inte där lösningen finns anser jag. Hur har ni gjort? Skriva kontrakt och införa straff för kontraktsbrott :o)) Nä, allvarligt kanske det vore bättre att sätta ansvarsområden på pränt, svart på vitt? Hoppas nån orkar läsa detta förvirrade och ge mig lite råd. Vet varken ut eller in just nu. Är mitt uppe i en flytt där jag kommer att få göra det mesta av packning osv, gravid i 6:e månaden....
Svar på tråden: Skriva kontrakt eller....?? Hjälp

Tror på familjerådgivning
Skrivet av Cecilia med Juni
Det verkar som att han inte riktigt hör dig, att du inte riktigt når fram till honom. Att han lyssnar liet halvdant och håller med, men inte alls fattar _hur: jobbigt du tycker att det är och att det är viktigare för dig än han förstår. Jag tror att det skulle kunna hjälpa med någon sorts familjerådgivning eller parsamtal. Då kan ni säkert också få hjälp med att hitta praktiska strategier för att få vardagen att funka. Någon sorts kontrakt eller nedskriven ansvarsfördelning kan nog underlätta. Ni får kanske ge och ta lite båda två, det låter som att du går in och tar lite förmycket ansvar för honom just nu, och kanske behöver du kompromissa lite med vilken nivå av ordning man orkar med när det är mycket annat runt omkring. Ta det lite lugnt nu när du är gravid och försök att släppa på kraven på dig själv, och var inte rädd för att delegera och säga till din man när du inte orkar. Bit inte ihop och var "duktig", tex får du sammandragningar när du plockat upp 4 legobitar, ropa dit mannen och be honom att plocka upp resterande 27, eller låt dem ligga tills han kommer hem helt enkelt. För att ta ett exempel från min vardag. :-)

Kan DU hålla löften?
Skrivet av Nissa, Rebecka dec02 + bf 8/10
Lova dig i så fall att LÅTA BLI att göra allt det där som du tycker att ni ska göra tillsammans! STRUNTA i att plocka undan! Strunta i att diska, städa, vattna blommor, handla, laga mat osv! Det är ju jättebekvämt för honom att bara behöva säga jag och amen när du pratar med honom och sedan bara återgå till det vanliga! Jag har accepterat att bli "arbetsledare" hemma, men SÅ FASEN att jag GÖR allt för det! jag brukar säga typ: "Om du tar disken, så viker jag in all tvätt" eller "Om jag vattnar trädgårdslandet, kan väl du klippa gräset". Om han inte gör sin del, gör jag inte min! Det funkar bättre hos oss än att försök med olika skriftliga varianter. Vi provade ett tag, men det funkade aldrig. Jag gjorde mitt, men hans uppgifter förblev orörda (mycket för att han inte SÅG att det t.ex. behövde dammsugas). Och till sist: Du ska ABSOLUT INTE plocka upp efter någon mer än dig själv! HAN får plocka undan det HAN dragit fram och det SMÅ barn dragit fram får man nog räkna som vanlig städning. Lite större barn får man se till att de lär sig i lagom takt att plocka undan efter sig själva. Tänk på att du INTE är din mans mamma, han är vuxen han med! Och du... Du är gravid nu, så gör inget överilat för det är snarare dina hormoner som talar nu och inte bara ditt förnuft! KRAm


Tack båda för svaren!
Skrivet av Annie m. tredje bf 13/10
Tusen tack för svaren. Skönt att kunna skriva av sig ibland. Såhär har det ju varit länge nu och visst är det så att han "alltid" varit såhär men det torde ju heller inte vara försent med en liten förändring om båda vill och så vitt jag vet/hör så vill han också. Efter att jag skrev inlägget bestämde jag mig i ett slag för att sluta påminna honom osv och jag har faktiskt "bara" gjort den en gång hitills ;o) Känner själv att detta måste få ett slut och tänker göra något drastiskt denna gång :o) Det är ju mer jag än vi som har problem med detta och han har ju själv sagt åt mig att låta saker vara och inte påminna osv, att han sen inte tar vid och gör saker ändå gör det inte lättare men jag tror ändå att första steget ligger hos mig. Om inte "egen kraft" går vägen får vi tala med någon utomstående för i längden går det inte att ha det såhär. Jag är så himla rädd att jag en dag ska känna att känslorna är slut p g a allt småtjafs och att vårt äktenskap ska braka ihop..... Tusen tack för era råd, de är guld värda!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv