Är det bara jag...

Är det bara jag...
Skrivet av	Fundersam
som känner att jag ABSOLUT INTE på några villkor skulle skulle kunna lämna över min baby till pappan eller någon annan det första året??? Hela mitt jag, min kropp, skulle protestera hej vilt om jag var tvungen att vara borta timtals varje dag de första månaderna. Jag VET att mina barns pappa skulle ta hand om barnen fantastiskt bra, men det är JAG som burit barnet inom mig i 9 månader, det vore väl väldigt konstigt om jag som mamma inte hade en annan biologisk bindning till mitt barn än pappan!?? Det är ju mina bröst det kommer mjölk från, mina hjärtslag babyn hört i magen. Läser man i media verkar man snart vara helt ute om man inte vill lämna över till pappan så fort som möjligt, om man inte vill göra den där karriären som verkar vara såååå viktig. För mig är det så självklart att jag som mamma är den viktigaste personen i mitt barns liv den första tiden. Är det bara jag som känner det så???
Svar på tråden: Är det bara jag...

Ursäkta
Skrivet av Protan
men personligen tycker jag att det du skriver bara är skitsnack. Att man som kvinna har en starkare bindning till barnet, det tror jag inte en endaste minut på.

Du känner som du känner.
Skrivet av ES
Men det beror inte per definition på att du är mamma, utan på att du är du. Det finns mammor som känner likadant, det finns pappor som känner likadant. Det finns mammor och pappor som inte känner likadant. Däremot är normen att mammor så att säga förväntas känna som du beskriver, men ingen förväntar sig att pappan ska känna så. Visst läser man en och annan artikel om mammor som börjar arbeta tidigt, men det brukar också lika snabbt fnysas åt som "inte riktiga mammor". Har jag sett gång efter annan t ex här på Aff. Och fortsätt du att känna som du gör, men säg att det beror på att du är du i stället för att "gömma dig" bakom mammaskap. För mig är det fullständigt självklart att jag _och_ pappan är de viktigaste personerna i våra barns liv. Och de flesta kvinnor, liksom de flesta män, som börjar arbeta innan barnet är ett år gör det inte pga av någon karriär, utan för ett helt vanligt jobb. Och för att travestera dig själv - för dig är du sååååå viktig i barnets liv, men pappan då? Ska han också vara hemma ett år, eller är hans karriär såååå viktig?


Det finns säkert många
Skrivet av trazzel
andra mammor som känner som du, att de inte på några villkor kan vara ifrån barnet. Även i länder där man är så illa tvungen, för att det inte finns möjlighet att stanna hemma med barnet i ett år. Konstigt är det absolut inte. Det finns säkert massor med pappor som känner så också. Och det är heller inte alls konstigt. Själv har jag inte alls känt så - jag har tyckt att det är skönt att vila lite från barnet då och då, redan från första början. Jag har aldrig upplevt någon "symbios" där jag inte på några villkor vill lämna bort barnet en stund. Några timmars barnvakt? Ja tack! :-) Apropå det du skrev: "...det vore väl väldigt konstigt om jag som mamma inte hade en annan biologisk bindning till mitt barn än pappan" Tycker du att jag och andra som _inte_ känner så, är konstiga?

Nädå, du är inte ensam!
Skrivet av Maia
Jag kände precis samma sak! Helt omöjligt att släppa ifrån mig min son mer än ett par timmar i taget, första året. Och till skillnad från vad de flesta andra här verkar tro, tror jag helt och fullt att det finns en uppsättning hormoner i kvinnans kropp som ser till att det blir så här - i de flesta fall, då - och de hormonerna finns där för babyns överlevnads skull. Rent biologiskt är vi kvinnor skapta för att föda barn - OCH TA HAND OM DOM!! Det är få pappor som rent automatiskt utvecklar samma omvårdnadsinstinkt när deras barn kommer till världen. (Säger inte att pappor inte älskar sina barn och dom kan naturligtvis ta hand om barnet lika bra som mamman - OM DOM VILL!!) Det här är vad jag tror på, fullt och fast. Det finns säkert många undantag, men generellt sett tror jag det är så här naturen har ordnat det. Sen är det ju upp till varje familj hur man ordnar det praktiskt. (Nu har jag väl gjort mig helt omöjlig på det här snacket!!)

Nej då
Skrivet av trazzel
Du är har inte alls gjort dig omöjlig, bara du förklarar vad det är för biologiskt fel på oss som inte alls får panik vid tanken på att låta någon annan - exempelvis barnafadern - ta hand om bebisen. Är vi dåliga mammor eller bara okvinnliga? :-)


Bra fråga...
Skrivet av listo
Jag satt just och funderade på vad som är fel med mig... ler

TACK!!
Skrivet av Fundersam
Precis SÅ känner jag det också!! Kunde inte beskrivit det bättre själv. Jag tror inte heller pappor generellt har samma bidning i början (inte de jag pratat med iaf), därmed inte sagt att de inte bryr sig eller är oviktiga. Nu utgick jag från att det endast är EN förälder som kan vara hemma på HELTID de första månaderna. Och som svar till en del andra, JA, jag tycker det är skrämmande att många saker som varit naturliga i tusentals år nu helt plötsligt till varje pris måste undantryckas.

Då har du nog pratat med
Skrivet av PBSthlm
likasinnade mest. Jag (man) kände precis som du, vi har haft svårt att lämna bort vår son även när tillfällen getts. Jag vill iksom hellre vara hemma med honom eller ha med honom. Jag tror att det är just det att vissa mammor, i början, har svårt att släppa in pappan som gör det känns extra jobbigt. Att inte kunna lämna bort barnet under hela första året låter lite överdrivet.


Jag...
Skrivet av Fundersam
hade inga som helst problem med att släppa in pappan. Jag har aldrig känt att det är bara är MITT barn, jag har aldrig talat om för honom hur han ska vara eller göra. Vi blev föräldrar tillsammans, mycket var nytt för oss båda och vi var lika förvirrade. Men det var MIN kropp som behövde vila och JAG som kunde ge bebisen mat. Det var naturligt för oss och vi kände inget som helst tvång att ändra på detta naturliga faktum. Min man stod inte och slet i barnet och ville mata med flaska för han kände att han hade den bindningen. Kanske är han unik, vad vet jag! Konstigt att inte barnen har något hormon som gör att de dras till pappan. De pickar ju tom efter bröstet när de är hos honom (en biologisk reflex för att få mat och överleva eller är jag fel ute här med??). Eller är det bara mina barn som gjort det?? Sen har antaglien uttryckt mig konstigt eller så vill ni inte ens försöka förstå vad jag skrivit, för att mamman inte skulle kunna lämna bort barnet ALLS det första året är helt absurt. Man behöver inte upphöra att existera som person bara för att man fått barn!! Det har jag aldrig påstått eller menat. Sen vore det kanske intressant egentligen att diskutera vad BARNEN har för behov.

Fundersam...
Skrivet av listo
Ja, då var vi nog ett par stycken som tolkade dig fel när du skrev: Är det bara jag som känner att jag ABSOLUT INTE på några villkor skulle skulle kunna lämna över min baby till pappan eller någon annan det första året???" Sedan, när det gäller barnens behov, så är jag övertygad om att barn har behov av FÖRÄLDRAR, inte nödvändigtvis av just bara MAMMA. Adopterade barn lyckas ju växa upp till helt normala människor trots att de inte ammas eller har sin biologiska mamma nära... Och barn som flaskmatas blir det ju också folk av. Hur förklarar du det?

Bindning
Skrivet av funderar mera
För mig är det snarare en självklarhet att den starkaste bindningen får barnet till den som tar hand om det mest, oavsett om det är mamma, pappa, mormor, farbror eller nån annan. Och "lämna ifrån sig barnet"? Är det en ägodel?


Men Maia, då är det inte konstigt
Skrivet av tösabiten
att du och din man lever väldigt ojämlikt, oavsett vad har har för kulturell bakgrund. Det går ju bra att förklara bort din jämlikhet med att ni bor i ett annat land och att pappan jobbar så mycket, men i själva verket är det ju du som har bestämt att det ska vara så!!! Nej, ni lever inte alls jämlikt och nej, du ger inte pappan någon chans att binda till barnet (har i alla fall inte gjort tidigare, det straffar sig kanske nu).

Jag har
Skrivet av Maia
gett honom alla chanser att binda sig till barnet, och även om han inte var speciellt intresserad första året, blir han det mer och mer nu när han har bättre kontakt med honom och kan prata och leka med honom. Visst, vi lever inte jämlikt, det vet jag, men vad jag försöker säga är att det inte alltid är jämlikhet som är mest eftersträvansvärt, utan att man försöker kompromissa och få till ett "system" som verkligen fungerar och som vi båda är nöjda. För vad är alternativet? Att jag grämer mig över hur ojämställda vi är in absurdum och därmed gör situationen ohållbar, så att vi till slut separerar, vilket innebär att jag förlorar mannen jag älskar, han förlorar mig och sitt älskade barn, eftersom vi antagligen då skulle leva i olika länder och de skulle inte kunna träffas så ofta? Nej tack, då föredrar jag ett ojämställt men lyckligt och fungerande liv tillsammans. (Vi är ju inte ojämställda så sett att han skulle vara chefen här i huset och bestämma allt - när det gäller gemensamma beslut är vi väldigt jämställda.)

Tillbaka till grottan;-)?
Skrivet av Helena
Tror inte det va. Om man har din inställning så har man ju bestämt sig från början - det är mamma som gäller för omvårdnad, tröst och gos. Pappa kommer och spelar fotboll lite senare, typ. Sånt blir självuppfyllande profetior, för självklart kommer barnet främst att vända sig till mamman då - och så kan synen på mamman som primärvårdare in absurdum frodas.


Word, typ IMT
Skrivet av PBSthlm
.

Nej, du är inte ensam...
Skrivet av listo
...däremot tycker jag att det är oerhört egoistiskt att vilja ha barnet så helt för sig själv under ett helt år. Jag säger som någon annan sa. Känn gärna som du gör för att du är du, men göm dig inte bakom att det är så för att du är "mamman", den som bara _måste_ vara viktigast för barnet... Hur skulle du förresten ställa dig till situationen om din man också hävdade att han är den viktigaste personen i barnets liv under den första tiden?

Så bra skrivet!
Skrivet av Jämlika mamman
Har egentligen inte så mycket att tillägga mer än som jag skrev här nedan i mitt långa inlägg om att pappan ska vara hemma från "start". Jag tror också att barnen känner mammans hjärtslag och röst som trygghet första tiden-tills en annan trygghet tar över... Tyvärr tror jag att vi är ganska lätt utbytbara! Efter ett tag kommer pappans hjärtslag att vara de viktiga-om vi bara vågar lämna ifrån oss våra skatter. Vi äger ju inte barnen! Barnen tillhör inte mamman per automatik... Ett adoptivbarn kan ju snabbt få trygghet hos en ny mamma... Jag tror att det handlar mer om att våga släppa taget (övertaget) som mamma-än att man är oersättlig-som känns jättebra att känna sig för sitt eget välbefinnande.


Nu...
Skrivet av Fundersam
har den frågan aldrig dykt upp för det har från början varit självklart för oss att jag skulle vara hemma den första tiden. Och jo, dessa känslor kommer sig just från det faktum att jag är MAMMA!! Inte för att jag är jag. Så på den punkten har ni totalt fel. Kan också tala om att barnens pappa är oerhört engagerad i sina barn och känner dom minst lika väl. Vi är oerhört nöjda med våra val och har ett underbart äktenskap. Jag var mest fundersam om jag var ensam om att känna denna bindning som jag fortfarande tror är skapad av naturen.

Nänä fundersam
Skrivet av tösabiten
nu generaliserar du lite väl mycket. "Och jo, dessa känslor kommer sig just från det faktum att jag är MAMMA!! Inte för att jag är jag. Så på den punkten har ni totalt fel." Men, jag känner inte så och oavsett vad du tror och tycker så är faktiskt jag MAMMA!! Men, jag är jag och jag har totalt rätt! Jag tycker att du gör dig löjlig. Inte över dina tankar och känslor utan över ditt sätt att totalt fördöma andra mammor och deras känslor. Osunt!

Vem fördömer vem??
Skrivet av Fundersam
MINA känslor kommer av att JAG blev mamma, inte för att jag är jag. Det kan väl inte du veta??? Lika rätt som du har, lika rätt har jag över MINA känslor. Vem är det som gör sig löjlig här! Jag har väl aldrig kommenterat era val eller fördömt er. Jösses vad ni alla känner er påhoppade. Har ni aldrig undrat varför???


Känner...
Skrivet av ES
...mig inte det minsta påhoppad. Däremot håller jag inte med dig. Men jag förstår inte varför det är viktigt för dig att det är biologiskt det du känner. Räcker det inte att det är det du känner som förälder, måste du ha biologi att så att säga "skylla" på..? Visst finns det en omhändertagande instinkt, men den gäller ju mammor _och_ pappor, biologiska och icke biologiska... Hur stark den sedan är beror nog mer på inställning, uppfostran etc etc än på ifall man är biologisk mamma.

till ES
Skrivet av höstmamman
jag tycker inte alls att Fundersam försöker skylla på biologin. Hon beskriver bara fakta. Det kan knappast vara så att en nyfödd "skyller på biologin" när den reflexmässigt letar efter bröstet efter förlossningen. Eller att en några månaders gammal baby vrider huvudet mot mamman för att söka bröstet när man håller det i famnen (den sk amningsreflexen). Det ÄR ren biologi. Enkelt men sant. Detta kan inte era bortförklaringar blunda för.

Den söker efter något att suga på
Skrivet av PBSthlm
mamma eller pappa, det är biologi det.


höstmamma...
Skrivet av ES
... jag citerar: "men det är JAG som burit barnet inom mig i 9 månader, det vore väl väldigt konstigt om jag som mamma inte hade en annan biologisk bindning till mitt barn än pappan!?? Det är ju mina bröst det kommer mjölk från, mina hjärtslag babyn hört i magen." Jag säger alltså inte att det är fel att känna som Fundersam gör, utan det jag anser är fel att förutsätta att bindningen är biologisk och att den per definition ska vara starkare än pappans. Visst - sökreflexen är biologisk, och den är där för att barnet ska få mat. Och som flera konstaterat så gör babyn samma mot både pappan och mamman, dvs babyn förväntar sig inte mer eller mindre av mamman eller pappan. Babyn anser att både mamman och pappan kan tullfredställa dess behov. Och hjärtslagen - jag inte lär de låta precis likadant utanför som innuti. Så får bara babyn vila lika ofta på pappan tror jag snart att hans hjärtrytm och doft blir lika trygg som mammans. Vad barnet behöver är en eller ett par trygga vuxna att anknyta till. Om det är en biologisk mamma, eller två adoptivföräldrar, eller två biologiska föräldrar tror jag inte spelar någon roll ur babyns perspektiv. Men ut barnets perspektiv så tror jag att dess vinst är större om den fått anknyta till två personer i stället för en.

PBSthlm och ES
Skrivet av höstmamman
Ja barnet söker något att suga på men skulle det råka få tag i pappas bröst så skulle det nog inte överleva speciellt länge. Att vi i vårt moderna samhälle har utvecklat ett antal konstgjorda sätt att härma den källa till näring som är naturlig för en nyfödd tar inte bort faktumet att naturen har fixat så att det är just mamman+barnet tillsammans som fixar detta med barnets näring. Om vi då själva väljer att göra det på ett konstgjort sätt så visst, men biologin finns där. Det är inte en känsla eller inställning.

Men den påstådda
Skrivet av PBSthlm
biologiska länken mellan mamma och barn då? Du pratar ju om näring.


Men...
Skrivet av ES
... ursprungliga frågan handlade inte om var barnet får mat, den handlade om ifall mammakänslor är unika/annorlunda än pappakänslor. Och dessutom ifall "biologiska mammakäsnslor" smäller högre än adoptivmammors känslor... Jag tror att alla människor har inbyggt (medfött) att vilja ta hand ombebisar. Sedan hur mycket beror på omständigheter, uppfostran, förväntningar, känslomässigt bagage etc etc. Visst, hormoner spelar in - men vad är hönan och vad är ägget? Att alla människor har oxytocin är vetenskapligt bevisat. Sedan får ju de flesta biologiska mammor en extra dos vid födseln vilket ju kan ge ett försprång de första dagarna - men knappast något som förklarar ett helt års agerande. Och om vi pratar näring och barnets behov så är det inte nödvändigtvis mamman som _måste_ bistå. Inte för 100 år sedan och än mindre idag.

Nej, jag kan inte hålla med...
Skrivet av listo
För om du känner så för att du är mamma, men jag INTE känner så (och också är mamma), vem har då rätt? Jag är inte alls övertygad om att den "naturliga bindningen" är så stark som du beskriver. Visst finns den där, men det gör den även för pappan och barnet.

Och jag instämmer med listo
Skrivet av trazzel
Jag är kvinna men har inte känt av någon symbios, eller vad man vill kalla det. Betyder det att min reaktion är "fel"? Nej, knappast. Lika lite som din reaktion är fel. Vi är alla olika. Själv är jag väl en sån som reagerar väldigt lite på hormoner, eller kanske är begåvad med låga nivåer. Andra blir mer påverkade, oavsett om det gäller stresshormoner eller östrogen eller oxytocin. Men ta hand om mina barn klarar jag så bra ändå, särskilt när maken tar halva ansvaret. ;-)


Vad känner pappan?
Skrivet av hallå
Jag har lite svårt att förstå hur man kan vilja bli förälder och acceptera att den andra parten "tar över" barnet så helt och hållet....

Han är...
Skrivet av Fundersam
oerhört stolt över sina barn och tyckte det var underbart att barnen fick ligga vid mitt bröst precis vilken tidpunkt som helst de första månaderna. ALDRIG han hade velat ta den upplevelsen från barnen!! För honom var det helt naturligt eftersom det var JAG som hade maten, min kropp som fött fram dom. Han har aldrg känt sig hotad av det. Han tog hand om både familj och hem så att vi fick lugn och ro. Och om nu någon skulle fått för sig något annat så var han oerhört engagerad i barnen redan från första början.

Du borde kanske ha skaffat barn själv
Skrivet av mamma till tre
med en anonym spermagivare. Då hade du fått ha barnet för dig själv. Tänk om din man hävdade samma sak. Att han bara KÄNNER att han MÅSTE få vara själv med barnet hela första året och inte KAN lämna över det till dig, trots att du säkert skulle klara av det...


Eh?
Skrivet av Fundersam
Då hade han först fått vara gravid, föda barnet och ha mjölk i brösten. Du har nog missuppfattat hela inlägget (förutfattade meningar från början??) för jag skrev inte att jag hade barnet för mig själv dygnet runt. Vad jag skrev var att jag inte på några villkor skulle kunna lämna över på heltid, dvs vara borta från mitt barn flera timmar VARJE DAG! Pappan till mina barn kände det inte på samma sätt.

Hur kan du bestämma
Skrivet av Mamma till tre
att bara den som föder barnet och har mjölk i brösten kan ha dom här känslorna. Du kan väl inte bestämma vad en pappa får känna. OM din man hade sagt att han vill vara hemma hela tiden och att han känner att han inte KAN lämnna över barnet till dig, vad hade du då gjort?? Svarat att han känner fel? Du vill ha hela makten över barnet själv du!

Vi andra har nog svårt att förstå
Skrivet av Omnia
Vi som inte kännt denna symbios till barnet från första stund har nog lite svårt att förstå hur du kan få det till att handla om kvinnor-mammor. Själv tyckte jag det var skönt att få vara för mig själv nångon timma redan från början och jag hade burit vårt barn i niomånader, haft en naturligförlossning och ammade. Hade alltså alla förutsättningar för att utveckla en symbios, den kom inte och jag tror inte det berodde på att det var nått fel på mina hormoner eller på vår bebis. Jag tror att det handlar om föräldrarnas inställning, pappan och du var överrens, alltså utvecklade ni båda de roller ni tyckte var lämpliga. Varför måste du blanda in biologi i det hela?


Därför...
Skrivet av Fundersam
att jag fortfarande tror det är biologiskt. Innan barnet föddes kände jag det absolut inte så, så det var knappast så att jag utvecklade en roll som jag tyckte var lämplig. Vad jag blir oerhört förvånad över är hur alla här känner sig hotade av min fundering!!! Man har ju fått höra alltfrån att man borde skaffat en spermadonator (!) till att man är en egoist. Skrämmande!!! Jag har inga bevis för att bindningen är biologisk, det är MIN tolkning av det hela (baserat på hur naturen har ordnat det hela). Av inläggen att döma är jag dessutom tämligen ensam om den uppfattningen (åtmintone här på detta snack - vilket kan kanske iof borde ha förstått), men vissa formuleringar här får mig verkligen att undra!! OBS! Detta är inte riktat speciellt till dig, utan mest en reflektion över svar på mitt ursprungsinlägg.

Fast du drar in alla
Skrivet av Omnia
Du tror att ditt beteende är biologiskt, just för att du känner som du gör. Dvs. det beror på att du är kvinna. När folk då undrar vad du skulle gjort om du haft en man som tyckt att han var livsviktig för barnet och att han inte kunde vara ifrån barnet en timme svarar du med att han är nöjd med att se ert barn vara nära dej. Här finns det inget som drar in andra män. Tänk om det finns ett hormon som utsöndras första gången en man ser sin avkomma och känner igen sig i barnet. Ett hormon som leder till en symbios som är till för att underlätta för kvinnan som faktiskt redan "offrat" nio månader åt att vara trött och bära på barnet. Kvinnans uppgift blir sen bara att ge barnet föda. Naturens sätt att fixa ett lika ansvar för avkomman. Det är bara det att män genom tiderna lärt sig att inte ta hänsyn till denna symbios av vad som då var praktiska skäl. Jag säger inte att det är så, jag bara påpekar att trots att din man inte känner av en symbios kanske andra gör det. Om du ska dra alla kvinnor över en kam vaför inte göra det med män?

Jag önskar
Skrivet av Maia
att du hade rätt. Men det "symbioset" fanns inte hos min man i alla fall. Och det är väl mer naturligt att anta att kvinnan, som är mer fysiskt inblandad i barnets födelse, skulle utsöndra hormoner (som sitter i kroppen)? Det är väl jättebra om mannen känner någon liknande så att man kan dela på ansvaret, men för min del har jag aldrig hört talas om att det skulle sitta i hormonerna för deras del.


Isåfall...
Skrivet av Fundersam
har ju naturen ställt till det ordentligt som inte gett mannen mjölk i brösten (dessutom anpassat just till HANS avkomma)!!! Nja, det resonemanget köper inte jag. Nog borde NÅGON man ha känt av detta, har själv aldrig hört eller läst om någon man som känt det så. Varför har ingen forskare instresserat sig för detta eventuella hormon??? Sen får ju männen själva svara på hur de känner. Varför är det inga män som är här inne och diskuterar. Om vi nu är så lika menar jag!??

Men...
Skrivet av ES
... enligt din teori skulle i så fall inte adoptivmammor vara lika nära sina barn som biologiska mammor. Och PBSthlm är man, så du har en man som svarar där. Annars är det ju över 90% kvinnor som skriver på Aff, så det är tyvärr inte så konstigt att männen saknas här också.

Hormonet ...
Skrivet av Helena
... som omtalas är oxytocin. Det är inblandat i värkarbetet och när moderkakan stöts bort bland annat. Men det utsöndras också i stora mängder vid sex (orgasm), massage och närhet. Tidigare har man trott att det när det gäller spädbarn gällt endast mammorna - men si, när någon kom på den ljusa ideén att låta nyblivna fäder vara kroppsligt nära sina små nyfödda så uppmätte man samma sak! Det är alltså exponering det hela går ut på, inte inbyggd exklusivt moderlig programmering.


Fundersam
Skrivet av Omnia
Jag påstod inte att det var så, jag bara ifrågasatte vaför du utgår från att det du känner är något biologiskt, medan du inte drar in alla män i det din man känner? Själv tror jag ju att alla människor har en vårdarinstinkt, klart man vill ta hand om avkomma oavsett vems den är. Sen kan man ju bry sig mer eller mindre om det har med hormoner eller kultur att göra känns inte så viktigt, men visst det är lite intressant. Har inga belägg för instinkten heller. Mjölkproduktion förklarade jag ju dessutom med att det blir en lämplig avvägning mellan de båda föräldrarnas uppgifter. en sköter mat den andra omvårdnad. :)

men
Skrivet av höstmamman
nu är det ju så att det inte finns någon sådan hormon hos män. Skulle det finnas så skulle det nog ha synts tydligt för länge sedan. Det spelar ingen roll hur mycket ni spekulerar om vad man som kvinna tycker eller inte tycker. Fakta kvarstår: Ett nyfött barn har en amningsreflex redan när den kommer ut ur magen. En några månader gammal baby vrider huvudet åt sidan när man tar det i famnen, för att leta efter bröstet. Och det är definitivt inte pappas bröst den letar efter. Alltså måste det finnas en av naturen genomtänkt strategi för nyföddas överlevnad, och där är mamman med sina bröst inblandad. Ren biologi.

och
Skrivet av höstmamman
när min baby skrek så började mjölken rinna redan innan jag ens tog upp henne. Kan ni påstå att det berodde på "min inställning"? Det är en vanlig företeelse hos nyförlösta mammor.


Eh, hormonet oxytocin...
Skrivet av Helena
... finns visst hos män. Du blandar ihop förekomsten av hormonet med de kroppsliga reaktioner som det ger upphov till. Oxytocinets roll är inte enbart att få mjölken att rinna till, det är ett "bindningshormon" som t.ex. förälskade par har skyhöga halter av...

höstmamma...
Skrivet av ES
... du har fel här. Det är bevisat att män också har oxycytin, och att detta produceras bl a vid nära kontakt med bebisar.

Höstmamma, du är lite ute och cyklar
Skrivet av PBSthlm
Bebisen är ute efter mat men den söker ju även på pappan. Eller på ett pekfinger för den delen. Hormonet hos män tror jag heter vasopressin men har samm funktion som ocytoxin. Biologi i all ära men vi undertrycker ju biologin på tusen sätt varje dag.


Svar till PBSthlm
Skrivet av Maia
En nyfödd baby kan ju inte förväntas veta exakt var han/hon ska leta efter det efterlängtade bröstet, eller hur? Och har dessutom lite svårt att kommunicera och förflytta sig ännu, vilket gör att den får söka där den råkar befinna sig. Men i slutändan är det ju mammans bröst han/hon vill ha - det är väl alla överens om eller? Kan man inte se biologin som nåt självklart grundläggande, och sen har man ju faktiskt valmöjligheterna i dagens (svenska) samhälle att göra vad man vill? Och jag anser inte att barnet skulle komma till skada om man bestämmer sig för att pappan ska vara hemma från dag 1 och mata med flaska, och mamman går till jobbet - det går säkert utmärkt. Men det kanske i många fall är aningen jobbigare att lösa rent praktiskt (och i många fall, inte alla, känslomässigt).

Vi kom iofs ifrån ämnet lite
Skrivet av PBSthlm
det var ju mammans biologiska eventuella anknytning till barnet vi talade om. Jag tror också på instinkter såsom gripreflex och sugreflex. Jag tror däremot inte att de starka känslorna för barnet är exklusiva för mamman.

PBSthlm
Skrivet av höstmamman
Nej, jag anser inte att jag är ute och cyklar (det är för kallt för det). Babyn söker något att suga på och den reflexen har naturen skapat hos barnet just för att naturen samtidigt har skapat kvinnans bröst med mjölk. Skulle babyn enbart få tag i pappans finger så skulle det nog gå illa efter ett tag. Bra att du ändå erkänner att biologin finns där. Precis så menar jag också. Den finns, men vi själva kan välja att undertrycka den. Då är det fel att säga att dessa biologiska mekanismer endast är någons "inställning".


Hotade?
Skrivet av listo
Jag tror inte att det är någon som känner sig "hotad" av ditt inlägg, däremot är det många som protesterar mot att du drar alla kvinnor över en kam och använder biologin som ursäkt. Vi är ju flera som tydligt sagt att vi inte haft samma känslor/reaktion som du haft, hur förklarar du det biologiskt i så fall? Är det fel på dig, fel på oss eller kanske fel på resonemanget från början? För övrigt så har min man absolut känt på samma sätt som jag, troligen till stor del för att vi alla 3 var hemma tillsammans de första 6 månaderna. Han fick en chans att knyta an till vår dotter på samma villkor som jag, och jag kan nog satsa min högra hand på att man skulle kunna mäta upp höga halter oxytocin hos honom om man försökte...

Nu måste jag lägga mig i igen... (långt...)
Skrivet av Maia
Vet ni vad, jag tror inte att ni tycker så himla olika egentligen. I mitt fall var det så här: Ja, jag kände en otroligt kraftfull bindning, ömhet, kärlek, vilja att ta hand om, "vårdinstinkt" kanske, för min baby direkt när han kom ut ur min mage. Vem som helst som ser vår video kan intyga detta. Min man kände naturligtvis stor kärlek, ömhet, STOLTHET, men är inte så "vårdande" som jag ifråga om vår son, är inte alls sugen på att vara med och byta blöja och sånt "trist" (luktar illa dessutom) - vilket jag tror är väldigt vanligt hos killar. De blir mer aktiva som fäder när barnet blir äldre. Eftersom jag hade den här bindningen och tyckte det var så fantastiskt ville jag att min man skulle få uppleva samma sak, så jag uppmuntrade honom att vara nära vår son, att ta hand om honom själv ibland (även så att jag skulle få vila) - men för honom var det alltid mycket jobbigare och han gnällde mycket över att han skulle behöva göra allt det där. Det var aldrig fråga om att "ta barnet ifrån pappan", att vilja "alltid vara ensam med barnet", men jag tror att i mitt fall behövde jag en paus på ett par timmar när jag varit ensam om ansvaret i ett par veckor utan avlastning, medan pappan behövde en LÅÅÅÅÅNG paus efter de två timmarna han "hjälpt" mig. Sorry, men jag tror inte vi är ensamma om detta. Och så vill jag säga grattis till de mammor som har pappor som känner sig lika nära sina barn som ni - det måste vara mycket roligare att dela känslorna och fungera som ett team. Det hade varit min dröm, men tyvärr blev det inte så. Dessutom, det där med hormoner och biologi är inget jag bara hittade på för att ha någon ursäkt - jag har läst om det i böcker. Mina upplevelser har bara bekräftat det jag läst. Jag tror inte det är något fel på er mammor som känner annorlunda (även om jag inte vet om det är så annorlunda egentligen?) - ni kanske bara känner att pappan vill och kan ta lika stort ansvar och litar på honom, och då fungerar ju samarbetet bättre. Vad jag hade haft svårt för det första året är att lämna bort min son till någon "utomstående" flera timmar om dagen. Om vi hade varit tvungna till det hade jag däremot fått vänja mig, eller hur? Men jag är glad att jag inte behövde. Ursäkta, det blev lite svamligt...

Jag kände exakt likadant som du
Skrivet av PBSthlm
kan det bero på att det blev kejsarsnitt och sonen tillbriungade sina fyra första timmar med mig?


Kan säkert ha spelat in!! Intressant. imt
Skrivet av Maia
.

Du skriver...
Skrivet av maria65a
"....inte alls sugen på att vara med och byta blöja och sånt "trist" (luktar illa dessutom) - vilket jag tror är väldigt vanligt hos killar. De blir mer aktiva som fäder när barnet blir äldre." Det tror jag inte alls är vanligt eller rättare sagt så har jag bara hört en kille som sagt så och han lever i en relation där kvinnan i familjen har dom traditionella uppgifterna i en familj. Var har du fått det ifrån att det skulle vara väldigt vanligt?

Hej!
Skrivet av Maia
Tja, det har jag läst, och hört även av andra pappor i omgivningen, och när jag diskuterat med kompisar. Inte alla naturligtvis, det är absolut fler som är tvärtom (som tur är). Kan, precis som PBSthlm skrev nånstans, säkert också bero på kulturella skillnader (bor utomlands), uppfostran, m.m.


Så kände jag också
Skrivet av Gullet med E 0307 & Grodan bf 10/11
men sambon kunde inte/kände inte alls på samma sätt. Sambon har hela tiden varit väldigt mån om att E ska ha det bra och att det ska fungera. Jag har försökt bjuda in honom (om man kan säga så) och jag har tom ställt krav på att han ska göra olika saker med E även när hon var riktigt liten men han fixade inte det på det sättet. Visst har han alltid älskat E men inte på det omvårdande sättet som jag har gjort. Han fick aldrig den där häftiga bindingen till henne direkt efter födseln som jag fick och förresten hade under hela graviditeten. Men jag tillhör också kvinnorna som visste vad det var för kön på barnet i magen, visste en hel del om personligheten på barnet i magen och det kanske också spelar in. Hur känsliga vi är för vår intuition. Angående det någon skrev om traditionella roller i hemmet i övrigt har inte vi det. Jag spikar, skruvar, sätter upp saker, mm han diskar, städar, osv. Lagar mat gör jag för jag tycker att det är roligt och jag hänger tvätten för sambon är dålig på det (pga en förlamning i höger arm så blir inget direkt rakt fast nog kan han spika och göra alla de övriga "manliga" sakerna för det). Jag tycker att det är bra om pappan också får den möjligheten till den där häftiga kontakten och bindningen som man kan få som mamma (iaf som jag fick men inte sambon) men jag anser inte att man ska skapa den på bekostnad av barnet (och mamman). Vill mamman amma och det fungerar bra så ser jag ingen som helst anledning att flaksmata barnet för att pappan ska få just den kontakten när barnet ska äta. Det ser jag mer absurd. Flummiga tankar från en höggravid kvinna (som kommer att få vänta en vecka till innan Grodan anländer)

Även om en del barn äter ofta
Skrivet av PBSthlm
så äter de ju inte jämt. Vi körde fri (och väldigt frekvent) amning men trots att jag jobbade hade jag gott om tid för omvårdnad av barnet. Flaskmatning gjorde vi någon enstaka gång när mamman ville gå på konsert t.ex. Det låter väldigt kontsigt i mina öron att kinna låta bli att få enorma känslor för sitt barn, det bara sköljer över en.

nja
Skrivet av saan med mathilda 0308 & mini bf 0504
helst skulle jag vilja vara nära min bäbis hela den första tiden men det vill ju pappan också. även om det är jag som varit gravid och ammar så tycker inte jag att det ger mig ensamrätt på den lilla. jag tror att pappans känslor för barnet är minst lika starka som mina egna och att han är lika bra på att ta hand om barnet som jag även om vi inte gör riktigt lika. dessutom vill ingen av oss på några villkor lämna bort barnet till någon utomstående, typ dagmamma eller dagis före ca 3 års åldern. eftersom vi inte har obegränsade ekonomiska resurser och kan vara hemma tillsammans allihop i tre år började jag istället arbeta när min dotter var tre månader. under tiden jag arbetade/arbetar är hon med sin pappa, sedan kommer jag hem och hon är med mig medan pappan arbetar. på så sätt får vi föräldradagarna att räcka riktigt länge. tror att det är vad som är bäst mot vår lilla på sikt, att hon får vara med sina föräldrar länge, även om det såklart känns hemskt i mammahjärtat (och pappahjärtat) varje gång man ska lämna den lilla.


Jag tror det beror på inställning!
Skrivet av Helena
I vårt land med vår generösa föräldraledighet är kvinnor så inställda på att tillbringa första året med barnet, nästan för sig själv - har man den vanan och den förprogrammeringen är det förstås svårare att tänka sig att lämna barnet än om föräldraledigheten varit kortare och fler hade nannys efter 4-5 månader och själv gick tillbaka till arbetet. Vad vi känner och uppfattar som naturligt är i ganska hög grad förutbestämt av hur det rent praktiskt ser ut i samhället.

När min dotter var
Skrivet av Aurian
7 dagar gammal gick jag tillbaka till skolan igen - idag är hon 2 dagar äldre och jag ska iväg idag igen.. Både jag och min man kände att vi ville vara hemma och på det här sättet får vi båda ut det bästa av två världar - vi fortsätter delvis med det vi höll på med innan dottern föddes samtidigt som vi är hemma ca 50% var och det har gått jättebra men det krävdes att jag som mamma även tog ett steg tillbaka lite och lät pappan vara med. Vi är alla så olika och känner på helt olika sätt hur vi vill dela upp föräldraledigheten men samtidigt måste man även tänka på att barnet har två föräldrar och har rätt till dem båda även om en känner att den vill vara hemma lite mer. :)

Fundering
Skrivet av retstickan
Det är helt OK att känna som du känner, men du har bara en dimension i ditt resonemang. Att du är viktig för barnet och att du inte vill lämna barnet ifrån dig. Men om man ser det från ett annat håll kan det för både barnets och pappans skull vara bra att pappan också tar barnet under den första tiden. Så om jag skulle vara du skulle jag försöka se också till pappans och barnets intresse. Jag hade inte tänkt kritisera dig, men det låter som om du tänker mest på dig själv.

Är det bara jag...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information