Hjälp, hur ska jag orka? *långt*

Hjälp, hur ska jag orka? långt
Skrivet av	Trött fru
Har skrivit detta i annat snack också men kanske passar det bättre här? Jag och maken har hamnat i total obalans med både oss själva och livet tror jag. Köpte i somras en liten gård, då var jag gravid. Det var jobb från dag 1 med huset och gården och vi hann med en semestervecka tillsammans som var jättehärlig. Sen tillbaka igen med jobb, gård och två barn. Har jobbat konstant hemma sedan dess. Nu har vi tre barn. Barn nr 3 är nu 5 veckor gammal och allt är tillbaka till jobb, gården och barnen. Vardagen är jag inte rädd för men däremot att glida ifrån varandra och inte hinna med. Det är jag jätterädd för. Jag ger allt jag har här hemma för att maken ska få tid till att fixa allt som ska göras på gården. Han har ett heltidsjobb där han jobbar skift och all ledig tid går åt till allt här hemma. Inomhusjobbet sköter jag. Jag städar, lagar mat, tar hand om barnen, planerar osv. Det som känns så himla jobbigt är att maken har så svårt att få saker gjorda och att hålla det han lovar. Vi gjorde för en tid sedan ett muntligt avtal där jag skulle ha huvudansvaret för barnens kläder, inventering av hushållsvaror, städa bilar invändigt osv. Hans del var att ta ansvar för bilarnas väl och ve, laga dem när det behövdes, utomhusjobbet som snickerier osv. Även hästarna har han mesta ansvaret över när jag inte hinner (både mina och hans). Både innan och efter att vi fick vårt tredje barn tog jag självmant på mig huvudansvaret för innejobbet för att han skulle få maximalt med tid till sitt jobb och det han ska fixa på gården eftersom det är lite renovering kvar. Annars har vi delat en hel del på innejobbet. Har även påtalat detta ofta för maken att jag fixar allt här inne bara han får saker gjorda ute. I somras talade jag på hur viktigt jag tyckte att det var att han började planera för utomhusjobbet eftersom vi skulle få bebis i höst men saker gick låångsamt framåt. Dessutom behövde bilarna lagas och jag kände mig otrygg att åka med dem. Inget hände. Såhär har det pågått sedan tidigt i höstas. Han säger att han ska fixa det ena och det andra, inget händer. Jag påminner, undrar och funderar men inget händer. Han lovar, planerar och säger att han ska bara.... Jag svär, gråter och förtvivlar. Han är världens värsta tidsoptimist. Kan tvärt inte planera sitt arbete och allt hopar sig tills dess att han har så mycket att göra att han naturligtvis inte hinner med allt. Allt känns som ett stort svek. Varför ska jag slita med barnen, hushållet osv och inte ha någon tid för mig själv alls när han iallafall aldrig får saker gjorda hur mycket han än lovar? Känner mig bitter och trött. Tror jag börjar bli deprimerad. Känner mig sällan glad. Tycker att jag bara pikar, gnäller, skäller och blir förtvivlad för hur mycket jag än sätter mig ner med honom och förklara min situation och hur ledsen jag blir så verkar han inte höra mig. Han hör mina ord men han HÖR mig inte, om ni förstår? Ändå virar jag inte in mitt budskap utan förklara verkligen att jag inte orkar ha det såhär längre. Orkar inte försöka få ekonomin att gå ihop, orkar inte se bilarna förfalla eftersom vi inte har råd att köpa nya, orkar inte med att inte ha tid för MINA intressen även om det bara rör sig om några få timmar i veckan, orkar inte.... Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag få honom att förstå? Han säger att han förstår men om han verkligen gör det VARFÖR gör han då inget för att förändra situationen som gör mig såhär förtvivlad? Det är ju DÄR själva problemet sitter. Om han fick tummen ur och fick saker gjorda så skulle liksom proppen släppa och (förhoppningsvis) skulle vi alla få lite mer tid både enskilt och tillsammans. Han säger att han ska ändra sig men allt rinner ut i sanden. Han är en underbar man men just detta gör mig så trött på honom och när allt ställs på sin spets blir det till ett sånt enormt jobbigt problem. Han säger att han är medveten om allt detta men då blir det än mer ofattbart att han bara låter allt fortsätta. Jag har slutat tro på hans löften. Så snart han säger att han ska fixa något känner jag mig bara tom. Blir så rädd att allt ska gå snett, kan inte tänka mig att leva utan honom heller.... Känner mig så trött och förtvivlad. Har väl antagligen svamlat en del så tack om ni läst ända hit. Har någon goda råd tar jag tacksamt emot dessa... Funderar på att införa något slags system där vi får skriva upp alla våra aktiviteter i förväg i almanackan exv en tidsplan där man skriver in olika saker man ska göra och när de senast ska vara klara. Kan nåt sånt funka tro? Nån som har ett sånt system hemma hos sig?
Svar på tråden: Hjälp, hur ska jag orka? långt

Ja...
Skrivet av ES
... inte vet jag något som skulle hjälpa, men din situation verkar onekligen ohållbar! Förstår att du känner dig allt mer tom och deprimerad. Försök till råd: Visa honom ditt inlägg. Be honom sedan komma med en plan på hur situationen ska lösas. Kommer det sedan ingen plan eller han inte håller sin del - sälj gården och flytta dit där det inte finns en massa runtomkring. Och i planen förresten - varför inte skifta mer arbete - låt honom ta ansvar för inomhusarbete och barn och ta själv ansvar för sådant som ska göras med gården. Även om han nu kan bättre så kan det vara skönt för dig att göra något annat och se själv att det blir gjort. Funkar sedan inget annat - familjeterapi. (Eller redan nu om ni inte kan komma överens.) Lycka till!

Inte lätt...
Skrivet av Pappa Po
men ta er en allvarlig funderare på att sälja gården. Det känns säkert skitjobbigt, men tro mig, saker och hus är inte det viktigaste. Vi har diskuterat att flytta till hus, men undviker det. Den största orsaken är att vi ser att vi i ännu större grad skulle bli ojämlika, och att arbetsuppgifterna skulle bli väldigt uppdelade. En annan orsak är ekonomin. Så än så länge stannar vi i vår lägenhet... Lycka till hur som helst.


Ni sliter ju sönder er...
Skrivet av SAGA
...och er relation, svaret är hur enkelt som helst - ni är dödströtta, om ni måste ha gården & allt kvar så varför inte ta hjälp av en au-pair, räkna på kostnaden för det kontra intäkterna från gården... Sköt om er, sitt inte som två ursketna äpplen i en varsin fåtölj när ni är 50!!!

Utomstående åsikt
Skrivet av blyger
Din man orkar inte, vill inte, är helt enkelt inte intresserad av att sköta underhållet. Låt honom ta del av barnen och hushållsgörat istället så att inte du sliter ut dig. Om det är något ni absolut MÅSTE göra direkt på gården så gör det tillsammans och låt barnen leka i närheten. Jag tror inte på att göra upp ett schema. Det inför bara mer stress när man inser att man inte hinner allt man hade tänkt. Varför ha så mycket måsten i livet? Försök njuta mer istället. Jag tror er diskussion måste handla om ifall ni verkligen tycker det är värt allt slit att ha gården. Tycker ni det måste ni hitta en lösning där ni kan hjälpas åt att klara det. Sänk kraven. Framför allt kan du inte säga att "jag tar hand om hushållsarbetet så du får tid att sköta underhållet". Det måste man vara två om att bestämma om det verkligen är den bästa uppdelningen. Det viktigaste är att ni verkligen vågar vara ärliga mot varandra vad ni vill och att ni lyssnar på varandras vilja.

Måste ni renovera?
Skrivet av Annapanna
Är stället fallfärdigt eller bara lite slitet? Renovering tar enormt med tid och kraft. Går det inte att avstå ett tag tills att bebisen är större?


Kan ni ta hjälp av någon som känner er ...
Skrivet av Jämlika mamman
....båda väl? Någon syster-kompis.... Någon som utifrån kanske ser sådant som ni själva inte ser... Kanske tycker de att din kille sliter som en varg för att göra dig nöjd och ändå räcker det inte... Eller kanske de ser att ni hellre målar ladgårdsväggen än busar med era barn... Det är svårt för oss helt utifrån att komma med konkreta råd. En lista tror jag inte heller på... Däremot kanske ni kan komma överens om att hjälpas åt med ALLT...Ni lagar maten tillsammans-sedan går ni ut och målar väggen tillsammans-eller leker med barnen tillsammans...Visst-det är resursslöseri och det kommer att bli ännu mindre gjort-men frustrationen kanske blir mindre och till slut kanske du tycker att det är skönt att han går iväg till bilen så att du FÅR laga maten i fred? Men att "smita" iväg till en bil eller hästarna när du står mitt uppe i uppfostrings-träsket är inte speciellt snällt...han får andas ut och du sliter vidare. När jag själv får gå ner i källaren och fixa med pannan eller måla om en möbel i ensamhet...så njuter jag i fulla drag över tystnaden och ensamheten...och tycker så synd om min karl när jag hör honom strula med barnen på övervåningen.... Att båda jobbar lika många timmar-innebär inte att det är lika slitsamt...

FÅR du det??? avundsjuk
Skrivet av blyger
När jag går ner i källaren för att fixa något kommer barnen genast ner och ska vara med mig och "hjälpa till". Det spelar ingen roll vad jag gör. De ska alltid vara som en svans efter mig. Hur gör du för att få lite tid själv?

Hur jag får "vara ifred"?
Skrivet av Jämlika mamman
Nu är barnen rätt stora, så nu kanske de sitter framför datorn eller TV:n och kommer in och frågar något eller ropar eller så. När de var mindre och i "klänga runt-benen-stadiet" så kämpade min man på med att hålla dem ifrån mig, nästan så till den milda grad att jag fick säga: :Du de KAN FÅ fråga en sak... Han ville verkligen ge mig "egen tid" och helst skulle jag inte höra ett knysst ifrån dem-han kände sig nästan misslyckad om de sprang in till mig "olovandes". Han distraherade dem genom att leka/busa-gå ut på promenad eller annat...sedan kunde han gulligt dyka in med sitt huvud och fråga om jag inte ville fika med dem...eller om jag inte var färdig snart... Nej, du kan gärna vara avundsjuk, för jag vet att jag har det jättebra och det är väl därför jag har den signatur jag har...


Du kan gärna titta in på nästa sida.
Skrivet av Jämlika mamman
Ganska långt ner där jag skriver om att min man ska vara hemma med vårt nästa barn nästan från start och de reaktioner det har givit-jätteintressant-och där får du läsa mer om min situation och hur jag tänker...

Ang att få vara ifred
Skrivet av Skulle behöva vara ifred nån gång i alla fall
Min partner anser att man inte ska vara ifred när man har barn, för man har ju inte skaffat dem för att få vara ifred. Tid för sig själv är nåt modernt tjafs som man hört om på TV och därför fått för sig att man ska ha. Själv menar han att han saknar barnen var minut han är ifrån dem, men ändå är det jag som får ta dem med vad jag än ska göra för det blir ju lite besvärligt för honom att ha dem. Konstigt nog får jag ha dem med när jag utför exakt samma jobb som honom och "det är väl ingen konst". Nä nä, när det gäller mitt arbete och min tid är det ju ingen konst, för det drabbar ju inte honom... Man kan bli sur för mindre!

Låter precis som hos oss!
Skrivet av Också trött fru
Det verkar som om ni befinner er i samma sits som vi gör. Vi har också delat upp jobbet på "inne" och "ute", mest för att tidigare fick jag springa ut och "hjälpa honom" med allt möjligt ute och sen skulle jag ändå sköta allt inne på tiden som blev kvar. Därför sa jag att jag ville ha ansvaret inne och rätten att säga ifrån mig utejobbet, det har funkat skapligt även om jag ibland känner att jag bundit lite ris åt egen rygg eftersom jag inte riktigt tycker att jag kan begära att han ska göra så mycket inne, det är ju ändå mitt ansvar... Det som retar mig mest är att min man gärna pratar vitt och brett om hur viktigt det är att arbeta hårt och tycer nog att jag är lite lat och hellre ägnar mig åt onyttigheter än att slita häcken av mig dygnet runt. (Sova, vad är det?) Ändå är inte han den som snabbar på precis, han får det absolut viktigaste gjort på dagen men sånt som för all del är viktigt men kan vänta någon dag till blir inte gärna gjort. Och mitt i allt drar jag på mig själv ett dåligt samvete för att jag inte tar initiativet till att få "hans" jobb gjort. För hade jag bara velat hjälpa till eller gått och börjat så skulle han ju ha gjort det. Så på något sätt är det mitt fel att han inte gör det han ska. Hur får man ordning på den ekvationen?

Hjälp, hur ska jag orka? långt

Ja...

Inte lätt...

Ni sliter ju sönder er...

Utomstående åsikt

Måste ni renovera?

Kan ni ta hjälp av någon som känner er ...

FÅR du det??? avundsjuk

Hur jag får "vara ifred"?

Du kan gärna titta in på nästa sida.

Ang att få vara ifred

Låter precis som hos oss!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information