Vet man eller ??

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vet man eller ??
Skrivet av	Hoppas på ljuset i tunneln
Läste något nedan som jag justerade och lade till och gjorde till mitt. Kan det vara så? Väljer man att inte leta upp minnet/minnerna. Jag tror inte att man helt plötsligt kommer på sådant som man upplevt som barn när man blir vuxen. Det finns där någonstans omedvetetmedvetet hela tiden. Just så hemskt som orden beskriver det är det. Det är bara att orden och vad de stårför kletar av sig på den som är/har varit utsatt: man blir äcklig, onaturlig, ett djur etc. och det man helst av allt vill är att vara människa bara vara normal människa med känslor, tilltro till andra och just bara normal. Våga att vara en människa som vågar släppa en annan människa in på live. Jag vet pricis vad jag utsatts för men vågar jag erkänna detta för mig själv. Vågar jag erkänna att det är onormalt eller har jag i min tanke gjort det onormala till normalt, det som skulle vara den vuxnes ansvar till mitt ansvar osv. Min rädsla har varit och är vad skall jag göra med alla känslor som kommer upp och som varit så nedtrykta kanske till och med förvridna under så lång tid. Min hjärna kan rationellt se det och analysera det men vågar jag känna!!!! Med ett sådant perspektiv så blir det så svårt att delta i en debatt om barnmisshandel (fysisk eller psykisk), incest, pedofili och utnyttjande av minderårig sexuellt eller känslomässig om debatten är rent fördömmande och använder ord som djur, äckel, onaturligt mm. Man har tvigats stänga ute känslor eller bli mekanisk, paralyserad,passiv eller presterande i det dagliga livet i relationen till andra. Tänk om man fick, vågade och kunde tro sig vara älskad just för den man är och inget annat. Tänk att våga tänka kärlek utan sex för att sen våga tänka sex med, i och genom kärlek. Det gör man inte om man inte vågat se det förflutna vågat erkänna känslan/känslorna och vågar känna. Det är ju inte bara övergreppen som gör ont utan det faktum att ingen såg, ville se, vågade se, lyssnade men framför allt sa stopp och ställde sig på barnets sida. Som tur var fanns det andra som såg sidor hos en som var starka och som erkännde dem som bra sidor och då fanns i vart fall en motvikt emot det som var undantryckt. Många talar om signaler varför söker man inte roten till det avvikande. Ett barn som varit duktigast i skolan under tre år blir väl inte dyslektiker över en natt - något måste ha hänt! Ett barn som älskar sport slutar inte över en natt - något måste ha hänt! Ett barn som skrattat och varit glatt slutar inte över en natt med att skratta - något måste ha hänt. Vem har tid idag att samtala med barnet utan att kränka, vem sitter och lyssnar och ifrågasätter, vem bollar tillbaka, vem vänder och vrider på de svåra frågorna med barnet utan egenintresse. Vem vågar tro på sina magkänslor när svaret från barnet inte stämmer med det övriga språk som barnet använder (kroppspråk etx)? Vem vågar vara så vuxen att man litar på barnet men inte förlitar sig på barnet enbart? Vem vågar och kan ifrågasätta påstående utan att kränka och förlora tilltron. Vem vågar vara Skalman och säga jag tror inget som jag inte vet med bibehållen Skalmansstatus och barnets tilltro till skalman. När vågar man omvandla det hemska till erfarenheter och styrkor att använda i andra samanhang. Visserligen skulle man vilja vara dem förutan men med dem i bagaget så vågar man vara starkare. Är det möjligt??
Svar på tråden: Vet man eller ??

tack
Skrivet av Edith
du har skrivit mycket klokt!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv