Varför är det så svårt att

Varför är det så svårt att
Skrivet av	Jämställd pappa
Samtala kring misstänkar om barns utsatthet och pedofili. Om vi inte klarar av detta så kommer de som är utsatta vara de som lider mest. Vi kan alla fördömma dem som utnyttjar barn men hur skall vi hantera misstankar så att barn inte skadas samtidigt som vi undviker att dömma oskyldiga. Med dömma menar jag såväl i domstol men kanske främst socialt av omgivningen. Övergrepp (sexuella och andra) sker dagligen och stundligen. Barn begår övergrepp emot barn, ungdomar emot barn, vuxna emot barn, ungdomar emot vuxna och i enstaka fall barn emot vuxna (avser i detta fall inte direkt sexuella övergrepp). Så hur ställer vi oss! Vi kan läsa om AIK ungdomar som under förespegling av nollning våldtar fotbollskamrater, vi vet att fotbollsresor och andra resor många gånger är tillfällen då ungdomar prövar nytt (sprit, cigaretter, snus, sex). Barn och ungdomar talar för det mesta mer öppen om dessa frågor än vad vi någonsin kan föreställa oss. Det är ju inte så konstigt eftersom det står i varje tidning dagligen om övergrepp, pedofili, sex mm. Hur kan vi värna barnens och även ungdomarnas rätt till en oskuldsfull men öppen uppväxtmiljö samtidigt som de frå information i den mån de efterfrågas eller behövs? Väl medvetna om att barn och ungdomar som utsatts lägger ett ansvar för situationen på sig själva. Hur skall vi hjälpa de barn som faktiskt är utsatta om vi samtidigt onyanserat fördömmer övergreppen? Ett ensidigt fördömmande blir ett indirekt fördömmande av dem som utsatts. Ser fram emot inlägg med tankar idéer om hur barn kan värnas såväl i förebyggande som uppbyggande syfte.
Svar på tråden: Varför är det så svårt att

Frågeställningen är
Skrivet av Jämställd pappa
uppenbarligen svår men jag skulle uppskatta om någon vågade ta sig an den! Den är viktig!

Visst är det tabu
Skrivet av Jämställd mamma
och jag tror mycket av det har att göra med att om man har vågat säga misstanken högt, så blir den liksom sanning. Tror du att...kanske...blir så lätt att någon tror att jag anser att min granne ÄR en pedofil. Men i själva verket vill jag kanske bara lufta mina egna känslor och se om någon annan känner av samma vibrationer. Jag hade en gång en kollega(fritids), som liksom jag varit utsatt som barn, och vi vågade prata med varandra, i början väldigt ytligt, men det som jag ryser lite av är att vi reagerade lika starkt på vissa män, även om vi inte hört/sett något alarmerande. Vad var det i deras uppenbarelse som fick oss att fundera? Ögonen? Hur de pratade? Utseendet? Jag vet inte, och det var ju inget heller som vi någonsin pratade med någon annan om. Nämnas kan att jag inte är pryd i allmänhet eller skräms av sexualitet eller inviter. Har bla haft en kollega som "tagit" mig på rumpan varvid jag bara log mot honom och sa: Men hörrdu! Sexuella trakasserierhar jag aldrig ens övervägt att kalla det. Varför jag skriver detta är bara för att visa att det måste ha varit något annat hos de andra männen som jag reagerade på, och jag vet inte vad, och mina "äckel-varningslampor" var förmodligen helt tagna ur luften. En annan hindrande anledning är väl att man måste anmäla så fort man har en misstanke...


Jag har,
Skrivet av Naia
liksom du också en obestämd känsla av att vissa människor har en störd sexualitet, att de kan förgripa sig, att man ska akta sig. Och för mig hänger det också ihop med att jag har varit utsatt som barn, och har utvecklat en sorts radar... kanske man kan kalla det för. Men till skillnad från dig så tar jag det här ytterst allvarligt, jag tror inte att några känslor eller aningar jag får är tagna ur luften. Denna radar fungerar som ett skydd som förmodligen har räddat mitt liv förrut, och hjälper mig nu när jag har egna barn. Så jag litar på denna känsla, men det innebär inte att jag misstänker var och varannan man. Tvärtom, jag är uppmärksam på människor jag möter men har en öppen inställning till alla. Jag letar inte efter nån misstänkt förövare. Men däremot så tror jag mig känna igen en, när h*n dyker upp. Och jag tror att det är vanligt att "överlevare" utvecklar den sortens känslighet. Det handlar om vibrationer som överensstämmer med dem man mötte när man var utsatt, och de är inte lätta att ta i och förklara för någon utomstående - men den obestämda känslan är inte mindre riktig för det.

känner att jag måste
Skrivet av Mia
skriva. Är här för första gången är också en överlevare. Jag känner igen den där känslan man känner av vibbarna från vissa personer och jag följer detta helhjärtat trots att det vid ett tillfälle orsakade ett stort gräl mellan mig och min man.

Jag tror det
Skrivet av m
går att bevisa rent konkret. Jag tror t.e.x att dessa personer har ett sätt att komma för nära, att de kränker det egna reviret som alla människor har och kanske bara så lite så lite, men av olika anledningar känner man av det. Jag tror att det oftast stämmer väldigt bra, och det gör ju att man kan akta sig för dessa situationer också.


Tack till jämställd mamma
Skrivet av Jämställd pappa
och Naia. Frågeställninge är svår men den handlar inte bara om sexuellt utnyttjande utan generellt om övergrepp emot utsatta barn. Jag har som ni båda också varit med om ett och annat och tror mig också ha en väl utvecklad radar. Det som är viktigt är att vi vågar vara så tydliga att de som är "i början av sin karriär" förstår att det är fel att begå övergrepp emot barn. Samtidigt handlar det om att vaccinera utsatta barn (för de är det faktum att de är utsatta från början som gör dem till offer) med hjälp av "normal" vuxenkontakt så att de kan avgöra vad som är fel. Har själv så sent som för en vecka sedan hört min egen varningssignal ringa. Det var när en ny ledare dök upp på en av sonens fritidsaktiviteter. Den nya ledaren är ungdomsledare. Jag fick en känsla av han själv var "utsatt" (inte utnyttjad men utan riktig god grund att stå på och otydlig i konturen). Då kan man antingen mistänkliggöra eller försöka närma sig. Närmar man sig och är tydlig så kan man också hjälpa honom att sätta gränser för sin egen osäkerhet. Hans egen erfarenhet kan bli en styrka men det kräver då att han får någon god förebild att spegla sig emot. Och då måste vi vara tydliga med att våga vara förebilder och våga sätta focus på förebilder såväl manliga som kvinliga. Låt mig ta en litet marginellt exempel. Förra årets advendskalender handlade om två barn i julförberedelserna. Pojken hade en morfar och när de hade julspel i kyrkan hade pojeken gjort ett practical joke dels med att åsnan la en skit på golvet samt att jesubarnet var utbytt till ett djur tror jag att det var. Morfar förklarade när de kom hem att nej du så gör du inte igen. Inte för att det i sig är harmlöst men du sårar andra människor som tar jesus och julen på större allvar. Vad jag menar är att vi måste vara tydligare att sätta gränser för vad man gör och vad man inte gör på så många fler plan än vad vi gör idag.

Visst...
Skrivet av Naia
mitt i all sin oro om de egna barnen _måste_ man ju komma ihåg att de som förgriper sig har varit utsatta själva. Trots att man fördömmer alla sorters övergrepp så blir bilden av förövaren iallafall _lite_ mänskligare. Kan du närma dig denna ledare och känner att du vill så är det ju jättebra, men man kan även låta bli om det känns skadligt och bara ständigt signalera att han har andras ögon på sig. Dessa signaler fångas upp med all säkerhet. Dessutom så krävs det ju att ledaren är villig att kännas vid det som han inte vill veta av, och det är långt ifrån alla som vill se på sin djupt kränkta del, det är därfölr de upprepar gamla övergrepp...

Du har så rätt tror jag,
Skrivet av Jämställd pappa
tror därför att i dessa fall är det svårt att veta. Men om vi vågar tala om dessa saker samt vågar komma ihåg vår egen barndom (inklusive de mörka sidorna) så kanske vi kan hjälpa andra.


Jag
Skrivet av Naia
skriver inte här men läser en hel del. Ville bara säga att jag håller med om att frågeställningen (tankeställaren) du tog upp är viktig. Tyvärr hinner jag inte tänka efter ordentligt just nu, men återkommer gärna när jag får lite tid (och lust). Det första som slår mig dock är att man i samhället _måste_ stärka den sunda, trygga, stabila, kritiska mannens röst. Detta känns som ett måste. Många män som är bra förebilder borde synas och höras (bilda samtalsgrupper, hålla föreläsningar, synas i media eller vad som helst). Och detta initiativ (uppror) bör komma från just dem - det behövs. Ja, som sagt, jag skriver gärna mer en annan gång. Och jag tycker att det är väldigt bra att du tar upp det här!

Skrev ett svar till Jämställd
Skrivet av Jämställd pappa
mamma och naia men det har kommit bort!

Undvika att döma oskyldiga
Skrivet av Rädda barnen
Du frågar hur vi ska undvika att döma oskyldiga både i domstol och socialt. Känner du till att en professor i straffrätt, C. Diensen gick igenom samtliga polisanmälningar om sexövergrpp i Stockholm under ett år, möjligtvis två år. 1998 och 1999 tror jag det var. Av dessa anmälningar lade polisen ner 95% utan att i många falla ens höra den misstänkte eller offret. Alltså gick endast 5% vidare till åtal. En polisanmälan om en sån allvarlig sak gör man ju inte in en handvändning så jag utgår ifrån att det fanns starka misstankar bakom varje anmälan. Med min matematik är det ett försvinnande litet antal oskyldigt dömda och ett enormt stort antal fria pedofiler och ett skrämmande stort antal utsatta barn som aldrig får upprättelse och vars förövare går fria och kan fortsätta utföra övergrepp på barn som kanske anmäler och liksom de andra 95% inte blir lyssnade till. Jag tycker huvudproblemet är barnen inte den promillen som blir oskyldigt anklagade.


instämmer
Skrivet av M. Bulldeg
Jag var på en föreläsning (inom ramen för sppecc. ped. utbildning) av en polis som arbetar med den här typen av fall. Hon sa att små barn har en begränsad förmåga att ljuga. De kan berätta en historia men börjar man fråga var, när, hur osv. så kan de inte få detaljerna att stämma från gång till gång. Därför är polisens psykologer oftast ganska säkra på vilka barn som verkligen talar sanning. Men av de fall där polisens utredare är övertygade om att barnet talar sanning är det en försvinnande liten del som ens går till åtal och bara några få procent som blir dömda. I resten av fallen går förövaren fri trots att allt tyder på att övergrepp har skett. Att oskyldiga blir dömda är ingen stor problematik, men media gillar att blåsa upp det.

Och skälet är att
Skrivet av Jämställd pappa
man haft för bråttom! Barn ljuger inte nej men barns syn på sanning är inte samma som våran syn på sanning. Barns minne är logiskt men har inte vårt tidsbegrepp osv. Detta är inte lätt men vi måste våga hålla distansen. Vi sviker ju barnet än mer om vi först vidtar åtgärder som sen inte får någon effekt annat än söndring. Barnen om de varit utsatta kommer ju känna sig delaktiga och kanske till och med anklagade!!!

Hur då...
Skrivet av M. Bulldeg
..."för bråttom"? Menar du att man ska vänta och låta barnen bli våldtagna ett par extra gånger så att man kan säkra bevis? Nä du, det här problemet beror inte på att man har för bråttom och det beror inte på att barn ser annorlunda på sanningen än vuxna. Det beror på att barn inte har samma rättigheter som vuxna och inte ges samma trovärdighet i det svenska rättssystemet. Det finns fall där det funnits ögonvittnen och förrövaren ändå inte blivit fälld. Och som sagt var: I 90% av fallen där ingen blir fälld är de som utrett fallet säkra på att övergrepp HAR inträffat. Att det är vanligt med falska anklagelser finns det däremot inga som helst bevis för.


Jag vidhåller att man inte
Skrivet av Jämställd pappa
kan ha så brottom att man inte klarar av att bevissäkra. Hur man skall göra för att lyckas bevissäkra behöver ju inte innebära att barnet "våldtas" en gång till. För om det har skett så har man kanske tillräckligt för att just bevisa. "Nä du, det här problemet beror inte på att man har för bråttom och det beror inte på att barn ser annorlunda på sanningen än vuxna. Det beror på att barn inte har samma rättigheter som vuxna och inte ges samma trovärdighet i det svenska rättssystemet. Det finns fall där det funnits ögonvittnen och förrövaren ändå inte blivit fälld. Och som sagt var: I 90% av fallen där ingen blir fälld är de som utrett fallet säkra på att övergrepp HAR inträffat. Att det är vanligt med falska anklagelser finns det däremot inga som helst bevis för." Om man talar med domare som dömt i den typ av ärenden så är de (som jag talat med) av uppfattningen att förundersökningen och förhören faktiskt fördärvat hela bevisvärdet. Det är inte barnets fel men vi kan inte och får inte dömma när bevis som framläggs inte håller!!!

Jag håller med dig om detta
Skrivet av Jämställd pappa
men jag talade inte bara om oskyldikt dömda i domstol utan oskyldigt anklagade av vem det vara månde. Jag säger inte att man inte skall anmäla men ett av skälen till att jag säger ta det lungt är just den bild du beskriver. Nämligen att av 100 polisanmälningar går endast 5 % till åtal. Varför är det så? Jo därför att man troligen har gjort fel redan innan. Det som är litet skrämmande är att du utgår ifrån att de 95% som inte går till åtal utgörs av övervägande faktiska och legitima övergrepp, ett skrämmande påstående i sig i en rättsstat. Om man tagit det lungt och hanterat situationen bättre, dvs registrerat, bevissäkrat, inte frågat ut barnen med ledande frågor osv kanske vi hade haft fler polisanmälningar som gått till åtal samtidigt som vi kanske lyckats slippa ogrundade påståenden. Jag har själv lämnat exempel på situationer som skulle kunnat skapa misstanke om man inte har hela bilden klar för sig alternativt om det föreligger en långtgående tvist mellan föräldrarna som undanröjt all rimlig kommunikation. Våga anklaga men våga också reflektera innan anklagelsen slungas iväg.

Men snälla du...
Skrivet av M. Bulldeg
...sedan när blev du en större expert på detta område än polisens experter på sexuella övergrepp mot barn. Det är DE som gör bedömningen att i ca 90% av de fall som ej gått till åtal så HAR det förekommit övergrepp. Att det skulle vara vanligt med fall där tex. en mamma i skillsmässa som övertalar barnet att ljuga om pappa är enligt de poliser/utredare/psykologer jag talat med en ren bluff. Sådana fall genomskådar man på fem minuter. Det är jobbigt att öppna ögonen och våga inse att sexuella övergrepp mot barn inte är så ovanligt som man vill tro. Det är förståss betydligt bekvämare att inbilla sig att 95% av barnen ljuger.


Jag har aldrig påstått att
Skrivet av Jämställd pappa
95 % av barnen ljuger. Men om det är 90 % varför lyckas man inte dra det inför domstol? Jag misstror inte men jag säger låt oss försöka se på detta nyktert. Mörkertalet är stort är jag övertygad om. Och det som föranledde mig att ta upp debatten var att detta måste diskuteras men jag uppfattat att du enbart diskuterar utifrån hämd perspektiv och att man skall sätta dit förövarna. Men vad jag också påpekat är att det finns offer som måste hanteras i detta och som tyvärr lägger stor skuld på sig själva. Vi måste kunna hantera dessa frågor sansat samtidigt som vi belyser alla problem. Du har tagit upp ett att 90 % inte klarar sig igenom åklagarens beviskrav. Sen har vi de som faller i domstolens beviskrav. Jag påstår att en del bevisning förstörs såväl av anmälaren, polisen som kanske även åklagaren inte medvetet utan genom att det hanterats fel.

när det är svårt
Skrivet av civilkurage efterlyses!
för myndigheter och allmänhet att ens ta till sej att barn far illa på många andra sätt är det nog långväga att få dem att ens kunna prata om pedofili som måste anses som ett av de grövsta övergerepp som finns på ett barn. svenskar är för jäkla flata helt enkelt :(

Ja till civilkurage
Skrivet av Jämställd pappa
nej till rättsröta. Om vi skall uppnå civilkurage måste fler våga se, säga ifrån och samtala samt stå för sina åsikter! Våga vara obekväm och våga riskera att ta kritik. Jag brukar ta den barnporrhärva som vi såg för några år sedan där grovtbarnpornografiskt material utgjorde bevisning i en rättegång vid en Svensk tingsrätt som ett exempel på avsaknad av civilkurage. Då vi har ofentlighetsprincip vid våra domstolar ansåg dommaren (ordförande i målet) att han var tvungen att lämna ut de material där man inte funnit en målsägare (dvs där offret/barnet inte var identifierat). Eftersom det kom in en sådan stor mängd krav på kopior av bevismaterialet så valde man tillslut att annordna filmförevisningar för ett antal - troligtvis - pedofiler i tingsrättens lokaler. Civilkurage hade varit om domaren vågat säga att det må vara så att lagen säger att detta är material som alla har rätt till men det kan inte ha varit lagstiftarens mening att tingsrätten skall medverka till spridning av barnpornografi. Varefter frågan hade fått prövats i högre rätt och föropningsvis tillslut i HD som ar rätt att just besluta om att ingen domstol skall medverka till spridande av barnpornografi. Vem ser ett barn i dagens samhälle när inte ens skolan ser! Vem är så nära barn att det uppnås en verklig kommunikation med barnet. Vem vågar se de "jobbiga" barnen. Vem vågar se det barn som inte ses de är de verkliga offren vad som händer med dem får vi kanske inte ens reda på innan det är försent.

Varför är det så svårt att

Frågeställningen är

Visst är det tabu

Jag har,

känner att jag måste

Jag tror det

Tack till jämställd mamma

Visst...

Du har så rätt tror jag,

Jag

Skrev ett svar till Jämställd

Undvika att döma oskyldiga

instämmer

Och skälet är att

Hur då...

Jag vidhåller att man inte

Jag håller med dig om detta

Men snälla du...

Jag har aldrig påstått att

när det är svårt

Ja till civilkurage

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information