Barn som bevittnat misshandel - terapierfarenhet?

Barn som bevittnat misshandel - terapierfarenhet?
Skrivet av	anonym p.g.a.väninnan
Jag har en väninna (och släkting) som blev misshandlad av sin sambo. Hon kom ifrån honom när barnen var 1,5 och 3,5 år gamla. Barnen besöker sin pappa regelbundet (han sitter inne) och har nu kommit upp i skolåldern. Skolpsykologen har anmält dem till ngn terapigrupp för barn som bevittnat misshandel, men min väninna är tveksam: Minns de verkligen? River man upp allt i onödan? Psykologen säger att hon (mamman) måste berätta för barnen vad som hänt om de ska gå i en sådan grupp och det orkar hon inte (hon är deprimerad) tror hon. Hon har börjat minnas en massa från när hon var liten också. Barnen får redan nu någon sorts hjälp på PUB (eller vad det nu heter numera). Har någon ett klokt råd till henne? (Eller till mig - ska jag försöka övertala henne att det vore bra eller blir allt bara mycket jobbigare?)
Svar på tråden: Barn som bevittnat misshandel - terapierfarenhet?

Eftersom det var jag som skickade hit dig...
Skrivet av Jenny F
så känner jag att jag fick följa efter när nu ingen annan gjorde det... :o( Egentligen har jag inte så mycket mer att säga just nu mer än att återigen poängtera att mamman bör prata med barnen. Jag har hunnit fundera lite mer nu, så jag har lite fler tankar... en är att hon kan utgå ifrån någon bok eller något annat mer neutralt material så hon inte behöver ta upp det rakt upp och ned som att "minns ni att pappa slog mig..." Detta kan hon kanske få hjälp av genom någon terapeut av något slag. Kanske BRIS, föräldratelefonen eller någon annan verksamhet har några ideer om hur hon kan gå tillväga? Om hon inte orkar helt själv kanske du kan göra en del för henne, t.ex att kolla upp lite runt omkring vad det finns för material och andra idéer? Just nu kanske det blir för mycket med vetskapen om att hon behöver tala med dem, utsätta sig för deras eventuella ilska och samtidigt inte ha en aning om var hon skall börja? Kanske kan hon bara börja med det faktum att han sitter i fängelse? Vad säger och tänker barnen om det? Varför sitter han där?... KRIS (kriminellas revanch i samhället?) kanske har idéer om bra sätt att ta upp det på? --- Det som du skrev om i ditt andra inlägg, om att hon har svårt att få hjälp, vet jag inte hur man skall tackla. Det är ofta lång väntetid till psykologer etc i kommunens regi. Finns det någon möjlighet att hon kan vända sig till företagshälsovården? De kanske har kortare tider? Eller vända sig till akuten och få en remiss så kan det gå fortare. Visst påverkar det barnen om hon inte får den hjälp hon behöver, men samtidigt tror jag BUP (eller BPU som det heter på vissa ställen) har alldeles för mycket att göra även utan att behöva ta hand om förädrarna... Visst kan hon vara duktig och en jättebra mamma fast hon behöver hjälp. Om inte annat behöver hon ju hjälp för att kunna fortsätta vara en bra mamma... Det är ju jättelätt för mig att uttala mig om som inte befinner mig i hennes situation, men jag tror att om hon kan svälja rädslan för att ifrågasättas, och vara tydlig med exakt vad det är hon behöver hjälp med så är den risken inte så stor. Sedan, (fast nu uttalar jag mig utan att veta säkert) tror jag att hon kan söka hjälp självmant hos socialen. De har en skyldighet att hjälpa även med sådana här frågor, och så länge hon sökt hjälp självmant kan de inte vidta några åtgärder mot hennes vilja, så de kan ifrågasätta hur mycket som helst och det spelar ingen roll. Däremot om hon skulle bli anmäld så måste de göra mycket mer ifråga om utredning etc. Det var i alla fall den information jag som förskollärare fick vid en föreläsning om vad socialen gör, men jag kan inte garantera att det är så eller att det fungerar så i praktiken, men det borde man kunna ringa och fråga dem om. Anledningen till att jag överhuvudtaget drar in socialen i frågeställningen är att hon kan ha möjlighet att söka en stödfamilj för barnen om hon inte riktigt orkar med allt, och hon kan få riktig hjälp samt att barnen kan få det. T.ex kan hon få en stödperson som hjälper henne bena ut hur hon skall hantera detta med att prata med barnen om deras tidigaste år... Men rädslan för socialen är ofta stor, för stor för att människor skall våga använda det som en möjlig hjälp trots att det är vad de är till för... Lycka till och skriv gärna igen för att hålla oss uppdaterade på hur det går, här eller där du började. Jag brukar befinna mig mer på det första snacket, min mailadress finns också i infon om du vill få kontakt med mig. Hoppas allt löser sig för dem och er allihop, det är jobbigt att behöva oroa sig för någonting man inte riktigt kan göra någonting åt. Du är en god vän som gör det du kan kram

Tack - och fler funderingar från mig
Skrivet av anonym p.g.a. väninnan
Hjälpa henne på traven att berätta, tror jag var precis vad skolpsykologen ville göra med att erbjuda terapigruppen för barnen. När jag tänker efter tror jag att hon inte vill att det ska ha varit som det varit, och kanske att hon tror att hon bara kan lägga av sig det förflutna och låtsas (både för barnen och sig själv) som om det inte fanns. Nu är jag lite elak, men jag känner det ibland som om hon använder barnen för att hålla tankarna ifrån sig: Hon HAR blivit erbjuden hjälp med dem (för att få lite tid med sig själv, klagar ofta över att hon är trött) både av oss anhöriga/vänner och av socialen (kontaktfamilj), men då säger hon att hon inte vill att barnen ska vara ifrån henne. Hon accepterar nog inte att hon är i den här situationen och det förstår jag. Det är ju inte alls så man vill att ens liv ska bli, men samtidigt målar hon in sig i ett hörn och allt blir bara värre och värre. (Jag tror faktiskt att hon blivit erbjuden psykologhjälp/psykiatriker via vårdcentralen, men att hon inte vill för hon har sagt att "Jag är väl inget d#£%¤ psykfall".) Ä -det är nog hon som skulle behöva gå i någon grupp för f.d. misshandlade och se att de är "normala" människor med värdighet och allt och att det finns en väg framåt. Just nu ser allt så hopplöst ut i hennes liv (förutom att hon inte blir misshandlad längre). Pappan sitter inne för narkotikabrott och för annan misshandel. Och barnen (den minsta har jag pratat med) tycker att det är jättekul, för nu finns han alltid på plats när de ska besöka honom och fängelset ordnar roligheter (minigolf tror jag hon sa) när de kommer på besök. Speciellt 9åringen har en mycket negativ självbild/bild av familjens situation och säger saker som att de bor i gettot ("och här blir alla knarkare") och är fattiga och värdelösa. Det barnet har också ADHD. Återigen - tack för att du lyssnar: det känns så eländigt ibland och ibland skulle jag vilja reformera hela samhället (för det finns en massa strukturer - segregering och så - som verkligen visar sin värsta sida i deras fall.) Jag kommer igen med uppdateringar, fast det kan nog ta tid. mailar dig privat då.


Förklaring till tråden
Skrivet av anonym p.g.a. väninnan
Hej! Nu ser det lite märkligt ut när JennyF och jag kommer hit och diskuterar vad vi skrivit på annat snack - jag kände inte till det här snacket utan började fråga på "Fysisk och psykisk misshandel", men så tyckte Jenny att vi borde flytta hit eftersom vi kanske behövde skriva en del som inte var bra på ett stödsnack för mammor som råkat illa ut. De svar jag fick var att barnen (åtminstone det stora) kan minnas fragment av vad som hänt och att det är bäst att ta upp det så tidigt som möjligt, för att bearbeta det innan de själv börjar bilda familj. Jag kopierar mitt andra svar här nere.

svar två - och frågor
Skrivet av anonym p.g.a. väninnan
Tack så hemskt mycket för alla era svar! Jag har fler frågor! Och får ännu fler av era svar.T.ex.: När jag pratar med väninnan verkar det som om psykvården är så stel: På BUP hjälper de barn PUNKT - verkar som om hon har så svårt att få hjälp (blir sjukskriven och får medicin). Det blir ju faktiskt barnens problem också, om hon inte kan få någon vettig hjälp. Kanske är det så att hon verkar så "duktig" (det ÄR hon, hon behöver hjälp ändå) för att hon är rädd att de ska ifrågasätta henne som mamma om hon vissar vad hon behöver? Måste bara säga att ni var ett underbart bollplank - jag kan inte släppa det här med tankarna och vill inte prata med bekanta om det eftersom det är känsligt.

* viskar försiktigt*
Skrivet av mammamedea
jag tror att utsatta i det här forumet syftar på barn utsatt för sexuella övergrepp. Kanske är det därför som inte så många svarar. Själv känner jag att jag inte har så mycket att ge i er problematik. Finns det inget annat forum som skulle passa bättre? Tycker att det känns som ett problem utanför det jag läser här för att behandla. Jag har själv personliga erfarenheter av övergrepp/ egna barn som utsatts. Vill gärna behålla denn enda samlingspunkt för oss med dessa speciella problem utan att ha med en massa andra ämnen att göra. Har läst igenom era inlägg och känner starkt för er och barnen. Hoppas ni finner en lösning, var ni än beslutar att skriva. Hoppas att ingen blev sårad! Ta hand om er


Nja viskar tillbaka
Skrivet av Jenny F
Jag tror att det kan ha utvecklats till ett forum där man skriver mest om en sorts utsatthet. Hade det varit meningen att det bara skulle handla om det tror jag att det hade stått. Redax brukar vara ganska tydliga med om ett forum är vikt för någonting speciellt, och annars påpeka att det är skribenterna själva som gör forumet till vad det är och avgör vad det skall innehålla under förutsättning att det inte bryter mot några snackregöer eller information i snackinfot. Däremot kan det hända att det inte ger så mycket att diskutera härinne om alla andra vill diskutera just sexuella övergrepp... Jag har inte hittat något annat snack som passar bättre, skall leta lite till och fråga redax... Tack för din synpunkt i alla fall...

Bevittna misshandel som barn är också övergrepp
Skrivet av Petra
x

Okey, du har nog rätt...
Skrivet av mammamedea
Och du, det var mest så att jag tänkte att det fanns en grupp om misshandel och barn ( kanske borde?). Håller med Petra här nedan. Det de sett är också övergrepp. Men inte sexuella. Som jag trodde den här snackgruppen handlade om. Men vi får alla plats.


Tack och
Skrivet av Anonym p.g.a. väninnan
jag tror nog inte att det blir någon jättediskussion om det här ändå. Fast jag hade gärna velat höra med någon som haft erfarenhet. Tror att det är ett så svårt ämne att prata om: som ni ser ifrågasätter jag mamman en hel del, fastän jag är hennes vän. Och det här är ju ett föräldranät först och främst och inte ett för vänner-till-föräldrar (jag har barn också - men inte med den problematiken). Vill säga att jag tycker att era problem och er diskussion är jätteviktig också!

ang diskussion nedan
Skrivet av Edith
Jag har ingen som helst erfarenhet om det problem ni har. Vill bara kommentera att "vara utsatt" brukar handla om sexuella övergrepp, jag tror att själva ordet är ett så starkt begrepp. Isåfall därför som många med mig, har tolkat det som att det här handlar om barn som utsatts för sexuella övergrepp och då även lockat sådana som mig, som överlevt såna övergrepp. Det är alltså på fler ställen än detta forum, i artiklar, och andra forum, som man pratar om "utsatta barn" om barn som råkat ut för sexuellt utnyttjande och övergrepp. Detta vill jag skriva för det stör mig lite, att det uppfattas som att vi valt detta ämne här på detta snacket. Man väljer _hur_ man pratar om det; stödjande för föräldrar som varit utsatta som barn (jag då) eller stödjande för de föräldrar som har barn som är/varit utsatta. Här verkar det bli så ibland, att vi som är utsatta kan ge råd om hur barnen kan bearbeta upplevelserna, samtidigt som vi kan skriva av oss lite. Personligen anser jag att sexuella övergrepp _är_ misshandel, och barn som varit utsatta för fys och psyk misshandel är utsatta barn. Men så fungerar inte alltid terminlogin ens i rättsliga sammanhang. Man särskiljer misshandel och sexuella övergrepp. Kanske för att det sistnämnda är så tabu att tala om, och så oerhört svårt att bearbeta just pga den starka tabun kring ämnet och sex överhuvudtaget. Så, min erfarenhet av små barn och trauman, är att barn inte glömmer, även om de är små! Minnena kan dyka upp åratal senare, t ex som kroppsminnen. Kroppsminnen kan innebära att man t ex får oförklarig ångest vid viss beröring el dyl. Om man t ex varit utsatt som bebis. Jag har en god vän som har en smärta i axeln, som kommit därav att man skurit i henne där när hon var spädbarn, utan bedövning. Så mitt råd till er; låt barnen få en chans att bearbeta det de varit med om. Det lät klokt att börja med frågan om varför pappa är i fängelse. Och alltid ha i åtanke att barn alltid känner skuld! Befria dem från skuldbördan!

Jag vet att snacket är för utsatta barn
Skrivet av Edith
och inte för föräldrar som varit utsatta. Om någon tagit illa upp för det jag skrivit här, om mig själv, så ber jag om ursäkt för jag vet att jag skrivit mycket om just mig själv. Jag kan be redax ta bort de inläggen om någon tycker de ligger fel. Jag har andra forum att skriva på, så jag misstycker inte alls iså fall. Har bara aldrig tänkt på det! Ber hemskt mycket om ursäkt i såfall.


Mina barn var 1.5 och 3 år
Skrivet av Mamma J
När min sambo i ett bråk knuffade till mig med handen så olyckligt att jag föll in i en byrå och gjorde illa mig. Jag blev mycket arg och besviken eftersom han inte genast tog hand om mig, eftersom det ju var en olyckshändelse. Men han var för arg och stolt just då. Vi har pratat igenom det hela, och han förstod hur fel han handlat och har aldrig senare ens varit i närheten av att göra illa mig, vi bråkar knappt heller utan är en mycket harmonisk familj. Dock pratade vår älste son ganska länge om det hela. Vi var lite nervösa om han pratade om det på dagis också, eller om han bara ville kolla om jag fortfarande sa att det var en olyckshändelse...vilket han ju själv sett...och hört att det ju visst inte var. Hade pappan i det här fallet genast gått fram och hjälpt mig och undrat hur jag kunde falla så olyckligt av en enkel liten knuff, så skulle nog barnen ha glömt det genast. Pappan mådde mycket dåligt när sonen ett år efter incidenten sa minns du när du knuffade mamma i byrån? Så visst kommer barnen ihåg... Nu är sonen 8 år och pratar inte längre om det. Men samtidigt vet jag inte om han riktigt glömt, eller om det har blivit lite tabu... Samtidigt ser han ju hur bra vi har det, och tror kanske att han minns fel. Den yngre dottern som var drygt ett när det hände, har aldrig nämnt någonting. Har man som i ditt exempel varit mer om verkligt skrämmande våld, är jag helt övertygad om att åtminstone det stora barnet kommer ihåg. Om inte annat så kan det vara behövligt att sakerna kommer ut, för barnen ska ju ha en relation till sin mor i hela livet. Kanske lite hjälp.

Barn som bevittnat misshandel - terapierfarenhet?

Eftersom det var jag som skickade hit dig...

Tack - och fler funderingar från mig

Förklaring till tråden

svar två - och frågor

* viskar försiktigt*

Nja viskar tillbaka

Bevittna misshandel som barn är också övergrepp

Okey, du har nog rätt...

Tack och

ang diskussion nedan

Jag vet att snacket är för utsatta barn

Mina barn var 1.5 och 3 år

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information