Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

"och när tänker Du börja jobba igen, då?"

Skrivet av missi
Känns repliken igen? Jag är så trött på det där, nä förresten är jag nog ledsen! Jag var inte så förtjust i att bli mamma när jag blev det förra året i oktober. Nu när saker har fallit på plats så är det faktiskt ROLIGT att vara hemma. Men då börjar alla, från städerskan på mitt jobb till min mormor att fråga när jag ska börja jobba igen. Dessutim så har vi fått dagisplats, eftersom vi i våras sökte "på chans". Fick det dagis vi ville ha. Så nu är det ju inget som hindrar att jag börjar jobba igen. MEN jag vill inte!!
Tänker larviga saker som att jag vill bli med barn igen så jag får fortsätta vara hemma, utan att ta beslut. Kan ngn hjälpa mig med råd om hur man ska tänka litet mer positivt?
Svar på tråden: "och när tänker Du börja jobba igen, då?"

Jag är i samma situation

Skrivet av  Också hemmamamma
Min son är 19 månader och jag vill stanna hemma tills han är minst tre. Men folk började tjata redan för flera månader sedan. Jag tycker faktiskt att det är konstigt, att fastän dagis är en så ny företeelse så har samhället lyckats indoktrinera flera generationer redan, så att alla tycker att det är fullkomligt självklart. Och att andra som väljer att vara hemma är konstiga! För bara 35 år sedan var det ju de mammor som lämnade bort sina barn som ansågs konstiga...

Jag mötte till och med en invandrare som inte kan ha bott i Sverige länge i trappuppgången häromdagen. Han frågade hur gammal min son var, och när jag sa 19 månader, så sa han - nästan upprört - "Så stor - och HAR HAN INGEN TAA-KIS?!" Antar att "dagis" är ett av de första begreppen i det svenska språket, som invandrarna får lära sig...

Tänk om alla skulle kunna få leva sina liv precis som dom vill! Jag har förresten hört flera än du som har skaffat flera barn i panik, bara för att få något att "skylla på" när folk hackar om att de borde börja jobba snart... Det är ju för FAN inte klokt att folk inte kan sköta sina egna angelägenheter och skita i andra...

Jag har inga egentliga råd, annat än att du kan trösta dig med att folks tjat nog i många fall beror på att de har dåligt samvete för att de lämnade bort sina egna barn när de var små. I annat fall skulle frågan inte väcka så starka känslor hos dem fortfarande. Du kan också glädja dig över att du vågar tänka självständigt och gå mot strömmen. Det behövs sådana människor också!
 

Vanlig nyfikenhet då?

Skrivet av  Helena
Det är väl inte så säkert att alla som frågar menar nåt illvilligt med sina frågor? Själv är jag alltid nyfiken på människor som gör andra val än det stora flertalet.

Det går inte att säga att det ena är rätt och det andra är fel tycker jag. Det som oroar mig lite är att de flesta jag har träffat som INTE önskar gå tillbaka till sina jobb, känner så därför att de vantrivs där. Är det alltid en ren önskan att vara hemma med barnen eller är det lika mycket en önskan att INTE gå tillbaka till jobbet? Det är ju inte alls samma sak, även om resultatet blir det samma...

Vidare så är hemmafrun en företeelse som är rätt så historiskt avgränsad till några årtionden på 1900-talet. Under det tidiga 1900-talet yrkesarbetade de flesta av arbetarklassens kvinnor - men utan tillgång till barnomsorg. Kanske kunde några familjer ge några spänn till en grannfru som kunde vara dagmamma, kanske fick äldre syskon eller någon bekants 12-åriga flicka rycka in... Att kunna försörja familjen på en lön och därmed skapa en mer hållbar situation för barnen och familjerna var arbetarklassens krav DÅ. Under kriget gick många kvinnor ut i mer kvalificerade arbeten (då männen låg i beredskap) och efter krigsslutet var det svårt att få dem att återvända till hemmen, man hade så att säga fått smak på friheten, även i form av egna pengar. Kraven på god barnomsorg kom till stora delar från arbetarklassens kvinnor med egna minnen från hur eländigt det varit ställt tidigare. "Krävs vår arbetskraft så ska vi kräva något tillbaka".

Självklart ska var och en göra sina egna val, som känns bäst. Men ett utvecklande arbete och en fritid med mycket tid för familjen behöver inte alls stå i motsättning till varandra!
 

Nyfikenhet

Skrivet av  Också hemmamamma
Nyfikenheten verkar vara "tillåten" när det är en mamma med barn som är hemma på dagarna, märkligt nog. Du går väl inte på din hemmavarande barnlösa granne, och förhör honom om varför han inte arbetar? Han kan ju vara ofrivilligt arbetslös och skämmas för det, eller vara sjukskriven eller sjukpensionerad på grund av psykiskt sjukdom, eller ha vunnit på Lotto och inte vill berätta det för alla av rädsla för tiggarbrev, eller han kanske skriver romaner under pseudonym, eller..?

Alla de där orsakerna kan ju gälla mig också, även om jag har ett litet barn också! Måste jag redogöra i så fall..?
 

Samma här

Skrivet av  C.
Jag upplever också att människor tycker att de får snoka hur mycket som helst i en hemmamammas ekonomi. Jag har fått otroligt oförskämda frågor: "Hur klarar ni er?" "Hur mycket tjänar din man?" och t.o.m. "Har ni vunnit på lotteri?"

Som du säger: det är ju ingen som skulle gå fram till en barnlös granne, som var hemma på dagen, och fråga något sådant...
 

Njut nu!

Skrivet av  Sofia
Barnen är små ett mycket kort tag, att ta hand om sina barn när de är små kan man bara göra just då. De flesta skaer i livet kan vänta. 30 eller 32 år till på jobbet, spelar det någon roll? Jag har varit hemma med mina barn låtit deras behov styra, det är underbart och vi har en mycket bra relation som vi kommer att ha hjälp av resten av livet (OBS! säger INTE att alla som har sina barn på dagis har dåliga relationer till dem) Har du möjlighet och vilja så passa på nu, det är den enda chans du får.
 

å, va bekant

Skrivet av  Nillan
jag var hemma xakt 2 år med min tjej, & i säkert 1 helt år, "tjatade" folk på mig om att börja jobba, då menar jag allt från mamma, till grannen typ.

jag förstår inte att folk kan tjata så, jag menar... är dom inte glada att man är hemma med sitt barn & tar hand om det?

Min mening var väl lite, att skaffar man barn, så ska jag ju ta hand om dem med, & jag hade velat vara hemma ÄNNU längre, men men...

dottern är 2 år nu & får vara hos dagmamma varje eftermiddag, & hon tycker det är kul.
Jag trivs på mitt jobb, & alla är nöjda nu.

Men vill du inte börja jobba.. stå på dig, det gjorde jag
 

Svårt att svar på ditt inlägg

Skrivet av  lyckligt lottad
när man inte vet något om dig och din situation - har du något jobb att gå tillbaka till? Har du några drömmar/ambitioner/idéer? Hur gammal är du? Utbildning? - Ja det är många aspekter som spelar in, och jag har inte varit i din situation.
MEN - på en punkt har jag en tydlig ståndpunkt - det är INTE schysst av dig att skaffa fler barn bara för att du vill vara hemma och slippa fatta beslut om din framtid.
 

Själv började jag

Skrivet av  Protan
jobba igen när min son var sex månader. Jag fasade för det innan, men det visade sig vara rätt så trevligt att komma tillbaka till jobbet, när jag väl var där. Och ännu trevligare att komma hem till maken och sonen på eftermiddagen.
Jag ångrar inte heller att jag var hemma så kort tid. Men nu skulle jag önska att jag fick jobba deltid, när barnen är betydligt äldre. Det känns som om de behöver mig mera nu än tidigare.
 

Det är ditt liv...

Skrivet av  Lopi
...och ditt barn som du vill tillbringa mycket tid med medan h*n är liten - inget fel i det! Jag var nära att söka in min son till dagis (han är nu 22 mån.) trots att jag inte behöver och inte vill lämna bort honom ännu, bara för att alla andra tyckte så. Ända tills jag pratade med en kompis som hade precis samma åsikt som mig; ingen brådska med dagis, gör som du själv tycker är bäst! Ansökningsblanketten åkte i soporna. Känner mig nu otroligt säker på att vi gör rätt!
 

Jag SKA vara hemma i två år

Skrivet av  Hemmamamma
Jag har ett par dagar kvar till b/f men har redan för tre veckor sedan när jag slutade jobbat stått för att jag skall vara hemma i minst två år. Jag längtar INTE tillbaka till jobbet. När jag sedan skall tillbaka till jobbet tänkte jag arbeta deltid, och på så sätt "smyga" mig igång till arbetslivet. Går det att lösa på det sättet är det bra ! Och till alla dem som inte förstår detta, svara med att du satt barn till världen för att själv ta hand om dem. Det gör jag ! Jag ser absolut inte ner på dem som har barn på dagis från 11 månader, men jag vill inte !! Och visst får vi göra som vi vill ?!?
Kramisar /// Helen
 

Artiklar från Familjeliv