Min svärfar är borta

Min svärfar är borta
Skrivet av	J
Hej! Jag miste min svärfar förra veckan. Han var alkoholist och blev 52 år. Han dog i sömnen, hans syster hittade honom dagen efter i sängen, hon troddde att han sov. Jag har aldrig sett någon trevlig sida av min svärfar, eftersom vi träffat honom väldigt sällan. De gånger vi träffat honom har han inte varit speciellt trevlig, han var väldigt självupptagen och "visste bäst" hela tiden. Min sambos far och mor skilde sig när han var 10 år. Då flyttade han med sin far 10 mil bort från mamman. Han bodde hos honom ett tag, tills det inte funkade mer, missbruket ökade istället för att avstanna. Jag känner bitterhet mot denna man som nu gått bort, han har burit sig så illa åt mot sina barn, däribland min sambo. Jag känner ingen sorg, bara lättnad att slippa oroa sig för rattfyllor, slagsmål, polisomhänderrtagningar. Min sambo däremot, tar det hela väldigt hårt... Han säger att de sista åren var faren liksom inte som pappa, det var någon annan som hade tagit över. Han kan inte gå till jobbet och är väldigt tagen. Mitt problem ligger i att jag inte vet hur jag ska hantera detta... Jag har aldrig mist någon anhörig. Jag kan förstå att han saknar den som hans far en gång var, men det var så längesedan. Hur kan jag stötta min sambo? Hur länge kan man sörja? Jag vet att det kan ta flera år, men just nu är vi inne i det värsta sörjandet, tror jag, och det är jobbigt för miog som står brevid och inte känner någon sorg alls, mer än för att min sambo är så ledsen. Usch, detta blev rörigt! Behövde skriva av mig. Mvh Jenny
Svar på tråden: Min svärfar är borta

Hej!
Skrivet av Monika
Jag tror att du för en tid får försöka låta din sambo sörja så mycket som bara är möjligt. Det är jätteviktigt för en son att få sörja sin far även fast han var en riktigt usel sådan. Han var ju den enda pappa din sambo hade och antagligen sörjer han honom ännu mer för att deras liv inte blev som det kunde ha blivit. För er framtida relation är det viktigt att han sörjer nu och inte drar ut på det. Du får vara den som gör honom glad och tar fram de positiva sakerna som finns i hans liv!! Lycka till och stor kram!!

Skuldkänslor och sorg
Skrivet av Sofia*
Det är en dubbel sorg när någon som borde stå en nära, men inte gör det, går bort. Jag tyckte inte om min pappa, när han dog var sorgen dubbel. Jag sörjde min pappa, även om jag inte tyckte om honom var han ju min pappa. Men jag sörjde också att jag aldrig fick en pappa som var en pappa. När han dog var liksom alla chanser till förändring borta. Dessutom kände jag en viss skuld över att jag faktiskt inte sörjde så mycket som jag borde. Det var nästan lättare när min mans mormor dog, henne älskade jag och sörjde djupt, sedan lever jag på glada minnen.


Flera sorger...
Skrivet av Tweedy
Jag tror ärligt att din sambo kommer att sörja en lång tid framöver. För på ett sätt är det fler än en sorg han har.. Dels pappan som inte var en pappa (med uppmuntran, finnas till osv) Och dels var det ett svek mot sonen att pappan valde missbruket istället för familjen, även det tar tid att förlåta! Det kan vara så oxå att din sambo kanske tycker som dig i all sorg. Detta är oxå jobbigt att få känna för som barn blir man väl mer eller mindre luttrad till att älska sina föräldrar trots deras fel och brister och tycker man tvärtom...då kan man bli stämplad som att man inte är riktigt klok. Som medmänniska kan man bara finnas till, ge en kram när allt blir jobbigt och lyssna om han/hon vill prata. Något annat utöver det anser jag inte att man ska lägga på sina axlar. Det är en stor börda du lägger på dig själv om du själv ska hjälpa din sambo att ta sig igenom detta. Vet sen din sambo om hur du känner inför allt detta, då kanske det blir ännu svårare för honom att ta till sig det du säger. Om allt detta blir övermäktigt din sambo, försök får honom att gå till en samtalsterapeut lr ngt liknande. Om du sen orkar/vill, erbjud dig att följa med honom de första gångerna om han vill.

Lyssna!
Skrivet av Vimse
och få din sambo att prata och berätta. Det kommer han må bäst av. Be honom berätta om dom goda minnena, vad dom gjorde när han var liten, vad pappan brukade säga och göra. Fråga också om hur det gick till när det gick utför, hur det kändes för din sambo osv. Han har mycket att bearbeta och det bästa du kan göra är att lyssna och finnas där. Uppmuntra honom till att prata.

Hej Jenny
Skrivet av Anonym för min egen skull
Jag miste min far förra veckan. Han var alkholist och även han 52 år gammal. Vi har inte haft så tät kontakt nu senaste åren men han var min far! Stundtals tyckte ja ginte om honom alls men nu känns det så ofantligt att han e borta! Känslan e gnagande och då jag först fick beskedet blev det en riktig chock. Aldrig hade jag trott att min far skulle dö, och varför skulle han dö utan att vi fick prata om saker? Mitt i all denna sorg och förtvivlan kan jag ändå bara minnas hans bra sidor. Den pappa jag växte upp med och avgudade innan han lät alkoholen ta över. Det e skönt.. att minnas det bra o inte det dåliga. Kan nog vara lättare att känna så om man är direkt anhörig? vet inte.. tror min man kanske känner lite som du även om han såklart e ledsen. Han käne inte min far innan alkoholen så hur ska han k unna veta? Just nu mitt i all sorg vill jag bara vara ensam. Jag orkar knappt titta på mina barn, äta eller sova. Jag gråter och gråter och sörjer och det e vad jag behöver nu. Låt din sambo sörja. Prata inte om faderns sidor låt din sambo berätta isåfall. Stå bara bredvid, visa att du har famn att trösta i. Visa att det är okej att vara ledsen. Låt han gå undan, gråta eller v´bara vara. Inga krav eller påtryckningar. Min farmor har sörjt min farfar i fem år, NU hade hon tagit sig upp ur det värsta hålet för att bli nedputtad igen.. Men det behöver såklart inte ta fem år eller ens två.. det tyngsta sörjandet tror jag/kan tänka mig pågår tills dess begravningen osv är över.. Men sen kommer man såklart trilla ner igen.. å igen.. å det måsta man få göra.. Ta hand om d in sambo Jenny, och ta även hand om dig själv! =) Kram


Vi pratade....
Skrivet av Emma
mycket om vem min svärfar varit i yngre dagar, innan han blev allvarligt sjuk. Jag kände honom som en gravt handikappad person som inte kunde prata eller göra något själv. Men för min man var han ju en annan. Det pratade vi om. Och om allt runtom, hur det blir när farfar är borta och hur alla klarar sig. Det var bra. Sorgen efter min svärfar var ju delvis uttagen i förskott, i och med att han fått nervsjukdomen och inte var sig lik längre, men jag tycker ändå att min man hade en fin sorgperiod.

Min svärfar är borta

Hej!

Skuldkänslor och sorg

Flera sorger...

Lyssna!

Hej Jenny

Vi pratade....

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information