Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Önskar alla en trevlig midsommar!

Skrivet av Bittan
Önskar alla en trevlig midsommar.
Festhelger är alltid lite oroveckande för min 17-åring kanske festar och det är svårt att själv koppla av då han är på stan.
Blir han provocerad eller ska han råka i slagsmål?
Det har inte hänt sååå mycket det senaste året men man är ändå på sin vakt och jag ringer flera gånger under en kväll då jag vet han festar för att kolla läget.
kram på er därute
Svar på tråden: Önskar alla en trevlig midsommar!

Alltid skönt att ha koll...

Skrivet av  Wild
En svår balansgång det där för alla föräldrar om hur mycket man kan släppa, vågar/vill. Dessutom med barn/ungdommar som har denna problematiken. Hoppas nu att det gick bra igår för honom och er iaf.

vi hade en hyfsad midsommar måste jag säga, fast jag hade grym huvudvärk från det att midsommarstångsdansen var slut och fram till jag la mig.

Prinsen hade två stora rejäla utbrott, som beror på trötthet, hunger och "spänningen i luften" - men likväl är det pest när utbrotten kommer.

Vår lilla stumpa har i natt trillat ner från 2:a våningen i våningssäng. Attans vad hon slog sig illa, hela hakan och kinden är blå/lila idag. Och jag är ingen hönsmamma - men inatt var jag rejält orolig för henne. Men hon verkar okey idag trots färgen. :-)

 

Jo, det hade varit lugnt

Skrivet av  Bittan
Han sov hos en kompis och det hade gått bra. Han lät sansad de gånger jag pratade med honom och kompisens mamma berättade att de kommit hem i hyfsad tid och i bra skick.
I vintars hade han varit på nån fest där det varit bråk och pappan där festen ägt rum ringde upp mig och anklagade sonen för allt möjligt och Förra sommaren fick jag besöka akutmottagningen med honom mitt i natten för han varit i slagsmål.
Så det känndes skönt att det varit lugnt denna midsommar.
Det är alltid jobbigt när ens små prinsar får utbrott. Nu är min så stor (16,5) så när han beter sig för dj-t går jag hemifrån ett tag för jag orkar inte med hans diskussioner. Visst det kan kännas som om han vinner men har han ingen att argumentera med svalnar det och när jag kommer tillbaka nonchalerar jag honom och det känns för honom.

 

Har precis kommit hem...

Skrivet av  Wild
...efter att ha tagit en sån där promenad där man inte orkar forsätta en meningslös diskussion. Alternativet är att jag klappar till min prins.

När jag kom hem igen så sov han lungt och sött...och jag svämmar över av kärlek.

tänk att man kan bli så arg på dessa barn, trots att man vet varför de "utbrottar"...
****grrr****
 

Ja, visst är det så....

Skrivet av  Bittan
Känner också såväl igen mig och vilken tur är väl det att vi har förmågan att svämma över med kärlek, för vi förstår våra små älsklingar som i sin tur svämmar över med kärlek till oss.
För hade vi inte förstått deras svårigheter hade vi gått under, både barnen och vi.
Jag läste för några år sen en liten serie i dagstidningen. Det var en pappa som stod och tittade på sitt sovande barn. Han tänkte -Hur kan man älska ett barn som driver en till vansinne hela tiden?
Så sant, så sant.
 

Artiklar från Familjeliv