Är det NEGATIVT att få en diagnos?

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Är det NEGATIVT att få en diagnos?
Skrivet av	oroliga mamman
Känner mig mycket kluven efter att ha samtalat med skolans psykolog som sonen,15,och jag ska träffa nästa vecka. Sonen har stora koncentrationssvårigheter och är rastlös.Kan knappt komma igång med skoluppgifterna,har svårt att slutföra arbeten,blir lätt distraherad och kommer av sig.Han oroar sig aldrig över att han har en massa att slutföra vad det gäller ofullständiga prover,och har enormt svårt att "skynda" med något. Han gör allt i sin takt,så är det bara. Han riskerar nu att INTE få betyg i några ämnen.Vi ska träffa psykologen som sagt och jag ringde henne idag. För att få veta hur mycket information hon fått innan vi ska träffas. Svaret blev -ingen information alls!Vi har visserligen pratat med henne tidigare,för två år sedan men då blev beslutet vi tog tillsammans,att avvakta och se om sonen inte "mognar".men nu är det ju ännu jobbigare för honom. Jag blir så frustrerad,även om sonen faktiskt får mycket mera hjälp nu i skolan.Vi har "ringat in honom" och har koll på skolarbetet,även om det nu inte funkar_ riktigt_ bra. Skolpsykologen antydde att hon tycker att det i vissa fall kan vara negativt med en diagnos.(vi själva misstänker Add eller adhd UTAN det utåtagerande. Hon sa att diagnosen kommer att följa honom genom livet,finnas i hans journal osv och kanske som sagt vara negativt för framtiden. Om ett barn/ungdom INTE har så svåra symptom att vederbörande måste medicineras,är det bättre att låta bli att diagnosticera.Tycker hon. Hon ska göra några tester på sonen då vi ses,av vad jag förstod.Jag som mamma är orolig inför hans framtid,hur ska han komma in på gymnasium tex?? Han inser ju själv inte alls att det här är oroväckande,säger som nån annan sa här att _vår_ son är inte heller orolig.Han tar det bara lugnt och tycker det går "jättebra" i skolan!?Va?? Jag trodde han skojade när han sa det,men det gör han inte! Vad säjer ni om detta? Ber om att få vara anonym,vill inte "lämna ut" skolpsykologen..
Svar på tråden: Är det NEGATIVT att få en diagnos?

Man kan nästan undra
Skrivet av Andrea
om psykologen tänker endast på skolans ekonomi, istället för att tänka på barnen....Med diagnos har de ju ändå mera press på sig att hjälpa honom. Att det skulle ha några negativa konsekvenser för att komma in i gymnasiet, t.ex. - våran erfarenhet är: Tvärtom. Min son hade en kris i 9:an, gick inte alls andra terminen. Vi jobbade hemma, lärarna var ju mera flexibla iom att han har diagnos, han fick göra det mesta hemma. Och sedan fick han nån slags förtur med programmet också, om jag minns rätt. Eller hade fått det om betygen inte hade räckt. Han fick i princip välja vilket program som helst. Och gymnasiet var förberedd, vi hade ett möte om vilken hjälp han behöver. De var väldigt flexibla! Han skulle få läsa 4 år istället för 3, möjlighet att byta program, osv. Att det sedan ändå inte funkade, berodde på att sonens kris var så djup och långvarig... Enda gången vi har haft nackdel genom att ha diagnos var när jag angav det när han skulle flyga själv. Då fick han avslag och det sas att en vuxen måste flyga med honom. Och så när det gällde en klassresa. Då var jag tvungen att följa med, eftersom läraren var osäker om hon var förberedd på alla slags situationer. Lustigt nog var han den som var "snällast" av alla pojkarna. Tja, det där med att inte ha så svåra symptom att man måste medicinera... när jag fick min diagnos för 4 år sedan, så tyckte jag också att min ADHD var väl inte så illa att jag måste medicinera... Men det funkade ju inte så bra på jobbet. Så jag började medicinera och ser annorlunda på saken nu. Jag behöver visst medicinen. Ändå klarade jag mig bra i skolan, det gör inte din son. Så jag undrar verkligen om psykologen har rätt i att det inte är så illa att man ska medicinera??? Man behöver i regel också mindre dos medicin om det inte är så illa... Och det finns större chans att det växer bort. Och några forskare är ju inne på att medicinen KAN ha en positiv långtidseffekt, just att det växer bort... Det är inte alls säkert ännu. Men jag undrar ibland om det är så smart att bara medicinera dem svåraste fallen. De mer lindriga har kanske också bättre chans att fungera (nästan) på normalnivå, medan t.ex. min son som har svår ADHD inte får såååå mycket gjort med medicin heller. Jo, det är vanligt att ungdomar inte bekymrar sig så mycket. Även vanliga ungdomar, men ännu i mycket större utsträckning ungdomar med ADHD. De inser ofta inte allvaret.... Lycka till Andrea

Konstigaargument...
Skrivet av Trebarnsmor
Jag skriver från ditt inlägg: Hon sa att diagnosen kommer att följa honom genom livet,finnas i hans journal osv och kanske som sagt vara negativt för framtiden. Om ett barn/ungdom INTE har så svåra symptom att vederbörande måste medicineras,är det bättre att låta bli att diagnosticera.Tycker hon. Om man har så grav diagnos så att man behöver medicin då? Kan psykologen avgöra innan en utredning är gjord om medicin kan sättas in eller inte? Har man en diagnos,så har man väl? Även om den inte fastställs av sjukvården... Blir den inte diagnostiserad så har man ju den i alla fall fast odiagnostiserad? Är det inte bättre att man utreder så att man får svar på vad problemen beror på. Jag tror att man kan fara mer illa av att alltid bli missförstådd än att få en diagnos... Tänk om det var synen det rörde sig om. Man snavar, sluddrar och beter sig allmänt virrigt. Sedan får man diagnosen närsynthet och det kan korrigeras med glasögon. Ska man då inte kolla ögonen för att om det visar sig att det är ögonen kanske man kan få glasögon och bli retad...eller tänk om det INTE,min gud, är ögonen, då är ju testen gjord i onödan...fast man har lyckats utesluta ögonen. Nej,jag tycker inte man ska utesluta en utredning för att en eventuell diagnos ska följa med hela livet. En närsynthet följer med hela livet, en diabetes likaså, men en diagnostiserad ADHD kan man mildra om rätt behandling sätts in, men då krävs först en diagnos... Jag förstår att det är jättesvårt just för att sonen är i den ålder han är. Han kan ju väånda det mot sina föräldrar och känna att "de tycker det är FEL på MIG" Eftersom han inte själv ser några problem med sitt liv och förmodligen, om han har ADD inte skadar någon annan än sig själv (Och en och annan bekymrad mor...) så kanske det är logiskt att avvakta... Men jag tyckjer i princip ändå att det är bättre att utreda än att låta bli på grund av att diagnosen följer med hela livet. Undrar om skolpsykologen tror att alla hennes/hans kollegor som diagnosticerar barn har begått misstag-så att alla äår feldiagnosticerade...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv