Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Aldrig mer hoppas jag!

Skrivet av Camilla
Nu har jag fått vara med om det som säkert många av er varit med om, nämligen att min son hamnat i koma.
I dag på morgonen när min man skulle väcka honom, bara skriker han rätt ut. Då är Kevin totalt okontaktbar och ögonvitorna är framme. Det visste jag inte då, jag bara hörde Rogers skrik och tänkte hjälp nu är Kevin död! Det var denn hemskaste stund i mitt liv. Roger skriker sedan att ajg ska hämta Kevins glukagonspruta och det gör jag samtidigt som jag springer till telefonen och ringer 112. Roger har då kommit med Kevin till köket och ger honom socker och druvsocker på tungan. Kevin börjar röra på ögonen vilket gör att vi bestämmer oss för att inte ge sprutan direkt. Medan ambulans är på väg börjar Kevin vakna till liv och vi ger honom mer druvsocker. Han blir inte riktigt kontaktbar på lång tid, men ambulansmännen stannar kvar och ser att han mår bra. Kevn får sedan vinka till ambulansen så vi slapp åka iväg.

Kan inte fler berätta om hur det kändes för er. Jag vill hemskt gärna veta, för att bearbeta kanske.

Jag kan inte fatta att vi jsut idag bestämde oss för att väcka Kevin. I vanliga fall brukar han få sova en liten stund längre för att han brukar ligga bra på morgonen och eftersom hans värden är lite svängiga har hans diabetessjuksköterska sagt att det är okej för honom att sova en halvtimme till. (Det händer inte ofta att han gör det) Jag har aldirg tidigare bett min man väcka Kevin men idag gjorde jag det. Fast jag inte riktigt tror på GUD, så tror jag ändå att det var någon som vakade över min son idag.

Varma kramar från Camilla
Svar på tråden: Aldrig mer hoppas jag!

Hej Camilla!

Skrivet av  AnnaS
Stackars er, vad hemskt det måste ha varit!
Det är ju så att de flesta tyvärr får uppleva detta, men vi har inte gjort det ännu. Det jag tycker låter konstigt är att de inte tog med honom till sjukhuset för att kolla upp honom under ett tag? Gick det bra efter att ni hade fått i honom druvsocker? Vilken tur att ni väckte honom!
Många kramar
/Anna, mamma till Louise 6 år, diabetes sedan mars -01
 

Det gick bra!

Skrivet av  Camilla
Hej!
Att de valde att inte ta med honom till sjukhuset var att han får inte någon annan vård där än hemma. Naturligtvis sa de att vi skulle vara extra försiktiga och ringa om något blev lustigt. Jag kände mig så pass trygg att jag också tyckte det var bäst för kevin att vara hemma. Där är det lättare att få i honom mat och allt blir inte så jobbigt.
Han hade konstiga värden hela dagen men var pigg och glad för det. Låg lågt hela dagen, trots godis och mat, och först sent på kvällen kom det en rekyl.
Nu ska han äta frukost och jag med så kram på er alla.
 

inte koma, men djup känning

Skrivet av  Kärran
Två gånger har det hänt att vår son har vaknat på natten och gallskrikit av ångest. Han har haft väldiga kramper och hallucinerat. Vi sprang efter flytande honung som vi gav honom på sked, först vägrade han ta den, men när han väl fick skeden i munnen högg han fast den och vägrade släppa den. Kramperna gick över efter ett tag och han blev kontaktbar. Det läskigaste tyckte jag var allt han skrek. Dom tar mig, rädda mig, ängeln kommer, nej, nej ,nej och så vidare. Kan inte föreställa mig vad han såg och hur det kändes för honom.
 

Ta i trä

Skrivet av  Ellell
men under 6 år har vi klarat oss ifrån detta. Jag har hört dessa skräckhistorier och tänkt att någon gång blir det vår tur (vågar nästan inte skriva det här - går snart in till dottern och tar ett blodsocker...) En familj jag pratade med när vår dotter inte hade haft diabetes ett år ännu beskrev det som att de var vana vid detta. Deras dotter fick pulverdruvsocker och honung istället för glukagon, som de tyckte var besvärligt eftersom det givit illamående. Jag vet inte jag - vågar man chansa på att det lilla socker man får i henne räcker?
 

Så hemskt!

Skrivet av  my
Jag hoppas, hoppas, hoppas att vi ska klara oss från er skräckupplevelse. *gråter fortfarande efter att ha läst det du och Kärran skrev*
Fick ytterligare vatten på min kvarn att fortsätta ta värde mitt i natten när vår son sover för att vi ska våga sova. Jobbigt, men kan det klara honom från det ni upplevt är det värt det!!!
 

J ag håller med!

Skrivet av  Camilla
Vi tar stick nu på natten för att försöka förebygga att det händer igen. Det är något som jag aldrig vill veta av mer, men det går tyvärr inte att säga att det aldrig gör det, trots att man försöker så gott man kan. Jag håller naturligvis tummarna för att ingen mer ska råka ut för det.
Kramar
 

Där fick man en påminnelse...

Skrivet av  Memmus
Jag har nästan lyckats förtränga riskerna med kramper och koma efter att vi har klarat oss från svåra känningar i de snart tre år som gått sedan Siri blev sjuk. I början var jag orolig, men på sistone har jag slappnat av - kanske för mycket? Det är lätt att inse hur totalt förstörd man skulle bli i de situationer som Camilla och Kärran beskriver. Usch!! Stackars er! Och stackars era små.

Nu ska jag gå och ta ett blodprov på Sirpan innan jag går och lägger mig.
 

Oh, vad jag får gåshud

Skrivet av  Carina, mamma till Celine & Harley
Stackars er och vad skönt att det gick så bra! Det är min största skräck och jag fösröker intala mig själv att det kan inte vara så hemskt som jag tror utan att det skulle vara "bra" om det hände så att jag fick se att Celine överlever och att jag klarar av att göra rätt saker.

Vi har också haft lite låga nattvärden ett tag, undrar om det är pga värmen? Vi har varit på badstranden och ätit middag idag och nu när jag gav nattinsulinet låg Celine på 4,3 bara. Vanligtvis ligger hon på 14-15, så det blir skillnad att vara inne efter middagen och vara aktiv! Gav en enhet mindre av inulatarden och så blir det nog nattmål vid 23-tiden i allafall.

Camilla, jag har bytt dator hemma och din adress är försvunnen, snälla maila mig så jag får din adress igen!

Många kramar från mig
 

Doktorns råd

Skrivet av  Camilla
Vi var hos Kevins doktor i går och pratade om det som hänt. Hon sa faktiskt till oss att vi inte får knäcka oss själva. Med det ville hon säga att vi inte ska gå upp varje natt och ta blodprov för till slut går vi i väggen om vi aldrig får sova.
Då frågade jag vad som kan hända om Kevin nu hamanr i koma t ex kl: 4 på morgonen och vi väcker honom vid, säg 8. Hennes svar var att Kevin kommer troligtvis ligga på sjukhus i några dagar och må dåligt, men det är ingen fara för hans liv och om det nu händer någon gång kanske det är värt det i stället för att vi föräldrar ska knäcka oss.
När hon sa så, började jag faktiskt tänka på det. Visst det är hemskt om Kevin mår dåligt. Men vilket är bäst? En mamma och pappa som inte orkar mer eller en kille som kanske mår dåligt någon gång. Jag vet inte??!!!!!
VAd tycker ni??

Kram Camilla
 

Svårt...

Skrivet av  Anna
men inte för mig! Jag skulle hellre gå omkring och vara ständigt trött, för jag skulle må mycket dåligare om jag skulle vara orolig för Louise. Det är nog lätt att ge sådana råd, men svårare att följa...
Nä, vi fortsätter nog ta ett värde på natten =).
/Anna, mamma till Louise 6 år
 

Koma!!

Skrivet av  Johanna
Hej! jag heter Johanna och är 26år. jag fick diabetes för snart ett år sedan. Jag har själv hamnat i koma vid ett tillfälle och tänkte dela med mej av "känslan".
Var nere på stan med min bäbis och hade precis ammat...kände mig lite sinnesförvirrad=lågt socker. Hade 2,8, eftersom jag inte var så erfaren så tog jag en banan och EN (för lite) bit druvsocker. Tänkte att det var bäst att gå till ICA o köpa mjölk. Den 5min långa sträckan kändes som en evighet, var helt uppstressad och förbannad på alla som kom i min väg där jag halvsprang med barnvagnen. Inne på Ica hittade jag mjölkdisken o började leta efter små mjölkpaket, funderade om jag skulle dricka på plats (då jag insåg att jag aldrig skulle hinna till kassan)!! Försökte fokusera blicken bland alla mejerivaror, skakade och började förlora synen. Blinkade med ögonen o gav mej på att hitta rätt pkt med mjölk....kände hur jag drogs bakåt som om någon drog mig i håret....föll. Vaknade av att ambulanspersonalen ruskade om mig en kvart senare. Hade bulor i huvudet och bitsår i tungan, hade "krampat". Blev otroligt rädd efter denna upplevelse o vågade knappt gå hemifrån. En dag gick jag tillbaks för att se om mjölkpaketet på 3dl fanns? Till min stora besvikelse så hade inte affären sådana, så jag hade ansträngt mig att leta i onödan. Kunde ha tagit liter pkt direkt o då kanske sluppit denna upplevelse!
När jag har väldigt lågt socker fastnar jag i konstiga tankar o kan inte tänka klart, blir blek o kan inte fatta egna beslut. Det är säkert olika för alla, men mitt första tecken o osammanhängande tankar!

Är glad att jag inte har ett barn med diabetes. Förstår vilken tuff tid ni går igenom!!
Lycka till med alla höga o låga socker!
Kramar Johanna
 

Tack för ditt svar!

Skrivet av  Camilla
Det är alltid skönt att få veta hur det är för andra. Tack så mycket och hoppas att du mår bra i fortsättningen.
 

Artiklar från Familjeliv