Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Tankar en tyst kväll (långt)

Skrivet av Teresa
En paus, en lugn kväll till slut. Daniel har äntligen somnat. Han gjorde många tappra försök att läsa ikväll, flera gånger var jag där och tog undan boken, släckte lampan, drog ut kontakten, sa godnatt. Till slut tog John Blund över. Jag trodde han skulle varit tröttare efter att ha simmat så mycket idag. Han gillar att simma. Dessutom får han veckans sötaste fika innan simningen, vilket förmodligen höjer det hela lite till. Idag kom han hem med ett glänsande märke, ett bevis på simkunnighet. Men, det var bara fisken, fnös han. Han kan ju mer än så.
Visst kan han det. Idag pratade jag också länge med hans lärare. Min lille åttaåring fick så mycket beröm för saker jag ser som självklarheter. Att han sköter sig i skolan, att han tar sina sprutor och blodprov. Att han aldrig bråkar om det (i skolan), att han är så förståndig, duktig och tålmodig. De färdigheterna får han inga medaljer för. Men, jag ska berömma honom imorgon. Och många andra dagar.
Jag vet att han är exemplarisk med detta, han sköter sig enormt bra, speciellt när andra tar hand om honom. Hemma reagerar han mer. Hemma gråter han ibland när han får sprutan i skinkan, mitt på en nerv. Eller för att den svider mer idag än annars. Hemma kan han rasa över att det är så orättvist. Jag är glad för det. Tänk om han aldrig tillät sig reagera, vara arg och ledsen. Tänk om han bara bet ihop, jämt.
På kalas sköter han sig också. Han äter sina fem godisbitar och sparar resten av godiset. Så mycket gammalt godis som jag har slängt senaste året...
Nu vill han ut och spöka, som kompisarna gör på Halloween. Men, vad ska han göra med allt godis, tänker jag. Ska jag verkligen våga släppa ut min lille kille i mörkret? Kanske om jag pratar tyst med grannarna i förväg, kanske nöjer han sig med att skrämma dem lite. Han kan ju dela med sig av godiset, såvida grannarna inte väljer bus. Lillebror skulle inte tacka nej i alla fall.
För lillebror är det orättvist att han får så lite lördagsgodis. Det är hemskt orättvist. Faktiskt. Daniel har inte kommenterat detta med godis så mycket, för honom är det inte lika viktigt. Kanske är andra orättvisor så mycket större att några godisbitar drunknar i helheten. Kan en åttaåring resonera så?
Nu sover mina killar. Kvällen är lugn, brasan har slocknat och teet har kallnat. Jag ska också lägga mig, om ett tag. Men, först ska jag titta till dem, kolla Daniels blodsocker en sista gång idag.
Ibland tror jag att om vi sköter honom riktigt bra, så blir han frisk igen. Jag vet, det är inte så, men ett litet litet hopp gömmer sig i hjärtat. Jag låter det hoppet leva, det känns bättre så. Dessutom mår han fantastikt bra, ingen skulle kunna gissa att min härliga son har en allvarlig sjukdom. Än en gång är jag glad över att leva i ett land med bra sjukvård. För utan den skulle mitt barn inte vara så friskt. Numera är jag lycklig över andra saker än för ett par år sedan. Numera är jag mycket mer tacksam över allt vi faktiskt har. Det som är bra. Det andra finns där oavsett vad jag tycker, så jag väljer att vara lycklig så ofta jag kan.
Godnatt på er alla, alla ni som kämpar med era hjältar och hjältinnor. Jag tycker faktiskt att våra barn, både de sjuka och de friska, borde få medalj för att de står ut med livets orättvisor. En guldglänsande medalj i gulblå band borde de få var och en!
Svar på tråden: Tankar en tyst kväll (långt)

Åh, vad fint skrivet vännen

Skrivet av  Pernilla.j. med Hannah
Det bor en poet i dig. Många tankvärda saker, vad duktig Daniel är. Visst blir man stolt och rörd över hur duktiga de små liven är.Förra fredagen var Hannah på disko i skolan och hon skulle absolut vara där själv. Hon skulle ringa när hon skulle äta ngt för hjälp med doseringen. Men inte hade hon tid att ringa, istället ringde jag och störde mitt i danstävlingen, hur poppis var det på en skala mellan ett och tio.
Hon kom sen hem efter att ha mumsat chips och godis utan att fråga hur mkt hon får äta, hon låg då på 8,8. Hon fixade att dosera helt själv. Stolt mamma är jag.

Nä nu SKA jag gå och lägga mig.

Kram Pernilla
 

Underbart

Skrivet av  Teresa
Härligt att det gick så bra för Hannah på discot. Tänk vad våra barn kan!
 

Håå..

Skrivet av  Cecilia
...blev alldes tårögd. Så rörd.
JAAAAAAAAAAA våra små hjältar och hjältinnor borde få fin fina medaljer.

Tack för ditt inlägg. Ibland behöver man stanna upp och se. Veckorna, dagarna, timmarna bara rasar på. Allt blir rutin. Glömmer bort att alla inte har det så här. Alla föräldrar behöver inte springa efter sina barn och hålla fast dom över låren för att ge en svidans spruta i skinkan. Alla 1 1/2 åringa kan inte säga insulin pump. Alla 3 åringar förklarar inte för sina vänner att dom har en sjukdom som heter "dibebetes" och att man då måste pilla bort sockret från bullarna;)

Jag vill samtidgt ge en medalj till alla föräldrar som så ansvarsfullt tar hand om och ser till att just sin/sina diabetiker ska få ett sådan bra liv som möjligt är.

Medaljer och kramar från en rörd Cecilia
 

Det värmer

Skrivet av  Teresa
Dina ord värmer. Det känns gott att veta att det jag skriver berör.
Men, det allra bästa känslan är ändå att vi alla kämpar för att barnen ska må bra. På något sätt känns det som en gemensam kamp. Så, låt oss stanna upp en stund och hämta andan. Låt oss inte bygga på stressen, som alltför många diabetikerföräldrar bygger på med åren. Vi gör vårt bästa. Och mer än så kan ingen göra.
Sköt om dig själv också!
 

Rörd

Skrivet av  K-ina
Jag råkade bara titta in här, har inget barn med diabetes och har det inte själv heller (hade dock graviditetsdiabetes och har hört att barn till oss som haft det kan ha större risk att själva få diabetes). Måste bara säga att jag blev så rörd av det du skrev, jättefint var det.
 

Lycka till!

Skrivet av  Teresa
Tack! Jag hoppas du mår bra, trots graviditetsdiabetesen. Och framförallt hoppas jag på att ditt barn får vara friskt! Visst kan man leva gott med diabetes, men det är ändå lättare utan.
Lycka till med bebin!
 

Artiklar från Familjeliv