Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hej!

Skrivet av
Hej! Jag har en son som går i andra klass och problemet är att han inte hänger med i skolarbetet, det innebär att det blir en massa följdproblem. Han sitter inte still och han stör också på andra sätt. Nu är det så att jag själv har dyselexi i inte speciellt grav form, men ändå och när jag påtalar för läraren att det kanske är det som är grunden till hans problem så får jag i princip bara en fnysning som svar. Det mest sanslösa svaret jag har fått var:
- Hur ska VI kunna veta om han har dyselexi?

Jag trodde i min enfald att det var skolans skyldighet att ta reda på om ett barn har dyselexi. Framför allt när jag som förälder har påtalat det här flera gånger, men tydligen inte

Är det någon som vet vad som gäller?
Finns det någon organisation man kan vända sig till?
Vilka krav kan man ställa på skolan? o.s.v, o.s.v.
Hälsningar Åse
Svar på tråden: Hej!

Jag bara sa till...

Skrivet av  agneta
Jag sa till skolan att innan jag godkände att han gick om tvåan som de ville, så tyckte jag att det skulle göras en dyslexiutredning och det gick i ett nafs, men jag kanske hade tur. Har inte så många ideér, men du kanske kan kolla upp skolverket.
 

Tack för svaret

Skrivet av  Åse
Jag får väl försöka stå på mig, men det är inte så lätt när man i flera år har påpekat risken för dyselexi och skolpersonalen ömsom ser ut som de aldrig hört ordet eller ömsom i det närmaste vill påskina att dyselexi är en fabriserad diagnos som föräldrar till stökiga barn tar till för att ha något att skylla på.
 

vänta inte

Skrivet av  Ia
på att skolan ska göra något. Ta själv kontakt med närmaste logopedi mottagning, brukar finnas på de större sjukhusen.

Skolans läkare och psykolog kan också hjälpa till.

Ge dig inte utan se till att utredning blir gjord. Det är inte ovanligt att barn och ungdomar hinner gå ur grundskolan utan att någon förstår.

Håller tummarna för dig
 

Jag tänkte nog inte vänta

Skrivet av  Åse
Nä, jag tänkte nog inte vänta. Jag har kontakt med en mycket bra logoped p.g.a ett annat av våra barn och jag har redan pratat med henne. Visserligen inte om någon regelrätt utredning för under det samtalet så var jag fortfarande så upprörd över samtalet i skolan att jag inte kunde tänka klart. Men jag ska ringa henne igen och fråga om hon har möjlighet att göra en utredning på enbart min begäran. Åse
 

Våran logoped sa...

Skrivet av  agneta
När jag frågade våran logoped om dyslexiutredning så sa hon att man skulle försöka så långt som möjligt att få skolan med sig. Har du inte skolan bakom dig så är det sedan svårt att få stöd och ekonomisk hjälp från dem...även med en diagnostiserad dyslexi, men går det inte så ska du givetvis försöka ändå. På vissa ställen finns det dyslexienheter t ex i Lund (tror jag *ler*)
Lycka till!!!
 

givetvis

Skrivet av  Ia
ska man så långt det går försöka få skolan med sig. Det underlättar om man behöver hjälp med något efteråt.

Men det finns situationer när det går både bättre och snabbare att ordna det själv. Till slut kan man komma till en gräns när man både för ungen och sin egen skull bara måste få vetskap.

Känner en liten kille som år efter år fått höra på utvecklingssamtal att om han bara skärpte till sig skulle han kunna ligga på topp. Först när han var 15 år och på väg ur grundskolan fick föräldrarna av en tillfällighet reda på att de själva kunde begära en utredning om dyslexi. Skolan hade bara lett brett innan när det kom på tal, han som var så duktig ( om han ansträngde sig.) Utredningen visade grav dyslexi med bla mycket låg läsförståelse, vad utredningen också visade var att han förståndsmässigt låg på vuxennivå. Han hade alltså med sin intelligens lyckats klara sig hyfsat. Nu slipper han höra att han ska skärpa sig, får muntliga förhör och lite annan hjälp så att skolarbetet blivit mer lockande. Inte heller stör han eller bär sig åt på lektionerna längre eftersom han kan få den stimulans han inte fick tidigare.

Därför menar jag att om man misstänker att barnet har dyslexi så tveka inte se till att på egen begäran göra en utredning.

Det krävs mycket kraft för att hjälpa sina barn men jag önskar dig lycka till, ju tidigare ett barn får hjälp desto bättre.

Viss hjälp måste skolan ändå ställa upp med vad de än anser om oss hysteriska föräldrar som gång på gång påpekat att det finns vissa problem.

 

Håller med dig...

Skrivet av  agneta
Jobbar själv med gymnasieungdommar som har haft ett helvete i skolan pga sånt som du beskriver, men jag tycker att hon ska vara medveten om att det kan bli tufft när skolan inte står bakom.
 

det är ju lättare

Skrivet av  Åse
Naturligtvis är det lättare om man har skolan bakom sig. Men om sanningen ska fram så har jag tröttnat på att ingen på skolan vill lyssna på mig. Jag har enda sen han började i 0 klass påpekat att det finns en risk för att han har dyselexi, inte för att måla fan på väggen utan för att göra hans lärare uppmärksam på att det kan vara så, så hon kan vara mera observant ifall det verkar som det finns problem i den riktningen.

Eftersom jag själv har dyselexi och vet vad det innebär att växa upp som dyslektiker så tänker jag göra allt som står i min makt för att min son åtminstonde ska få vettig hjälp om han nu har dyselexi. Åse
 

Hej Åse

Skrivet av  agneta
Jag gjorde precis som du, påpekade redan under sex-årsverksamheten att min son visade upp de flesta tecken på att bli dyslektiker. Jag hade dock den turen att de lyssnade på mig. Hoppas verkligen att det löser sig för er. Är du förresten den Åse som ska på ep-mötet i Kungälv?
 

Artiklar från Familjeliv