några tankar kring otrohet

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

några tankar kring otrohet
Skrivet av	xxx
Jag kan förstå varför man är s.k otrogen. Får man ingen bekräftelse så är det lätt att ta emot omtanke och bekräftelse från någon som vill ge en det.Därmed inte sagt att det är OK att vara otrogen hur som helst.Det är ju en stark signal att något är väldigt fel i ett förhållande man har. Om jag skulle vilja ha en annan man än den jag är tillsammans med så skulle jag faktiskt avsluta mitt förhållande sedan fortsätta med den jag vill ha såvida han vill ha mej.För mej är sex en viktig del som måste vara aktivt i ett förhållande annars tynar jag bort känslomässigt.övriga saker i ett förhållande är lika viktiga annars tynar jag bort där med.Det ena förtar alltså inte det andra,men jag kan inte välja bort en av sakerna,då avslutar jag hellre ett sådant s.k förhållande. Jag vet så väl vad jag vill ha ut av ett förhållande,kan mannen inte ge mej det jag behöver påbörjar jag inte ens något.kräsen som fasen,bara det bästa är bra nog. Tror att vi kvinns måste våga tro mer på oss själva BEJAKA våra behov,våga ta för oss av det vi behöver för att verkligen må bra,inte bara uppoffra oss för "familjens skull". Jag kan förstå att en person kan vara otrogen,men vore det inte än bättre att ta sej en funderare vilket som är viktigast för en? att tro att man kan både äta kakan och ha den kvar är ju naivt. det bästa vore ju att stanna upp ibland och checka av var man är på väg i ett förhållande,annars kanske det blir slentrian och en dag så står man där och allt är lixom "försent" att reparera. Lätt att säga,jag vet,men man måste väl vara aktiv själv också?
Svar på tråden: några tankar kring otrohet

Ja du har så rätt så
Skrivet av Guldflicka
Jag har absolut tänkt så, att jag ska avsluta det jag har innan jag involverar mig med en ny. Kruxet är bara att jag inte tänkte bli involverad känslomässigt men en dag så stod jag där och märkte att jag var knäsvag och längtade efter en KOMPIS. Då hade vänskapsrelationen utvecklats innan jag hann märka det. Det mänskliga psyket är proffs på att lura oss... HADE vi två DÅ hamnat i en situstion där vi var ensamma och han velat det så skulle jag absolut ha trillat överbord ganska fort. men som tur var så såg jag varningsflaggen, pratade med min man och BRÖT. Det var INTE roligt men nödvändigt. Nu har jag en helt annan förståelse för varför vanliga småbarnsmammor trampar fel, pappor också för den delen. Vill med detta säga att det var bara turen att jag inte hamnade i en pinsam situation innan förnuftet vaknat till liv. Att skriva här under den jobbigaste tiden var en sån ventil så det kan inte beskrivas. Jag använde så konstiga nick så jag hittar inte ens mina egna inlägg från förra året.. men nu när allt är över så har det motsatt effekt att skriva här. Tidigare var det som att jag blev av med ett inre tryck när jag skrev här. Men nu.....Jag saknar honom inte aktivt nu längre, __förutom__ när jag varit in här på snacket och dillat...då får jag alltid några jobbiga stunder då jag hallucinerar om ett par bruna varma ögon. jag ska tillägga att jag tänkte att om detta går fr långt då tar jag ut skilsmässa direkt. Från den stund jag insåg att det var förälskad jag var och att det inte var feberfrossa jag fick när han satt brevid mig, från den stunden fanns i mig en medvetenhet om att det kunde gå överstyr. men också att jag skulle ta de omedelbara konsekvenserna.

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv