jätteförvirrad just nu...

jätteförvirrad just nu...
Skrivet av	irrhönan
Var på en fest i helgen tillsammans med maken. Vi har varit tillsammans i 12 år, gifta sen 6 år och har 2 barn (3 och 5 år). Han har häftigt humör och jag är nog mer "hunsad" än jag vill erkänna. Tjafs och gnat och tråkningar från hans sida - inte alltid men när det händer är det för ofta. Små syrliga anmärkningar om att jag bör söka psykolog (nu senast när vi legat och försökt somna i ca 2 timmar och jag ger upp och lägger mig i gästsängen), han har som sagt häftigt humör vilket ofta går ut över barnen... Hursomhelst. Jag har liksom accepterat att det är maken eller ingen, nån "bättre" fick jag aldrig och nu är löpet kört. (Jag är konfliktskygg och har dåligt självförtroende, svarar igen med sarkasmer som gör maken vansinnig och får honom att bli på vippen till att slå... men han gör det inte. Har tagit tag i mig ett par gånger, båda i extremt upphettade situationer) Till festen kommer L som jag aldrig tidigare mött och det slår gnistor om honom och mig. Han friar spontant! Och om jag inte kan gifta mig med honom så vill han veta vem han kan vara för mig... Nu har jag skickat ett par sms till honom. Försiktigt. Jag är nyfiken men rädd. Ska jag vidare med honom så vill jag veta precis vem han är innan jag gör något drastiskt. Samtidigt har jag ett ekonomiskt bra liv, nytt hus i ett drömområde, barnen trivs på dagis och flytta är det sista jag vill. Är jag vansinnig som överhuvudtaget tänker på L? Vad ska jag göra? Glömma L? Riskera och/eller fly en trygg/känd tillvaro?
Svar på tråden: jätteförvirrad just nu...

Mitt råd:
Skrivet av Dör snart!?
Först av allt vill jag säga att jag inte dömer dig, ditt resonemang eller dina ev val på något sätt. Jag har själv levt i ett otrohetsförhållande under lång tid. Jag har själv förstört massor av saker som jag hade kunnat undvika att förstöra om jag hade valt att handla annorlunda. Samtidigt skulle jag inte vilja ha det hela ogjort eftersom den jag mötte och var otrogen med är min kärlek, har aldrig känt så för någon annan man. Eftersom det verkar som om du och din man har problem oavsett "L" tycker jag du ska försöka reda ut dem först och främst. Fråga dig själv om du vill leva med din man. Vill du leva utan honom? Vad är värt att offra? Huset? Familjen? Dina känslor? Vad är anledningen till att du stannar? Är denna anledning tillräckligt bra för att det ska vara värt det du offrar? Om du lämnar din man, är skälen tillräckligt goda för att du ska vilja offra det du då får offra? Att gå in i en relation med L av den anledningen att du har det dåligt med din man är ingen lösning på någonting, snarare bara ett sätt att göra allting värre. Du kommer ju inte att kunna få båda sakerna, iallafall inte under någon längre tid. Visst kan man drabbas av kärlek vid första ögonkastet, men för mig låter det som om ditt intresse för hittills okända L bottnar i ditt behov av bekräftelse. Att du behöver få känna dig sedd och åtrådd, och inte som en dörrmatta vilket jag tycker det låter som att din man får dig att känna dig som. Jag tycker att du och maken ska försöka reda ut ert förhållande, var det brister och vad ni vill göra åt det. Och om du kommer fram till att du inte vill välja ett liv med maken behöver du inte tvivla på om det var det rätta eller en fruktansvärd konsekvens av en ev otrohetsaffär. Grejen med L tycker jag du ska hålla kvar inom dig, njut av den, låt den stärka dig. Att vara förälskad är inget fel, sug i dig av känslan! Kram!

tack snälla du
Skrivet av irrhönan
för att du inte dömer mig. Jag tror att jag håller på att bli tokig. Uppför mig (inombords) som en kärlekskrank tonåring, kan varken sova eller äta och har gått ner 3 kilo på 5 dagar - vilken bantningskur! Ja, vi har problem oavsett L. Vi har inte kul tillsammans längre. Helgerna ska överstökas, tycker jag. Om jag får gissa vad han tycker så tror jag - det verkar så - att VI har inga problem i hans ögon, det är JAG (irrhönan) som har problem. Jag är irriterad och kort i tonen och allmänt sur och grinig. Han saknar empatisk inlevelse - jag glömmer aldrig när min yngste i en period av ca 5 månader vaknade VARJE TIMME nätterna igenom, och jag kände att om jag inte snart får sova så går jag sönder. Det kunde han inte förstå - han tyckte det var underligt att jag hellre ville sova i gästsoffan än i min egen säng - jag var ju ändå "bara" hemma med barnen. Jag har blivit sedd av L, det är det som gör honom spännande. Jag känner honom inte, vet ytterst lite om honom. Du skriver kloka frågor och dem ska jag fundera över. De är viktiga och svaren betyder oerhört mycket. Tack för dem, det gör det mer framkomligt att strukturera upp en komplett förvirrad hjärna. Min make har bleknat och inom mig ser jag bara L\'s ögon... Förälskelsen ska jag spara, vilken energibomb och vilka vattenmassor som plötsligt välter fram ur en stilla tjärn i djupaste skogen. Tack än en gång för ditt svar. Jag blir också nyfiken på dig - varför detta "nick"? Varför dö snart? Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr Oändligt är vårt stora äventyr...


Hej igen...
Skrivet av Dör snart!?
För att börja med mitt nick, så håller jag inte alls på att dö längre. Tog nicket när jag skrev härinne första gången (i aug. 03) när jag befann mig i samma situation som du nu ungefär. Trodde jag skulle dö om jag inte fick vara med den andre... Sen trodde jag att jag skulle dö för att jag varit med den andre...Osv i en lång historia. Nu känner jag mig mer levande än på många år! När jag blev förälskad i Prinsen kände jag mig som en lyckligt gift kvinna. Tyckte inte vi hade några större problem. Men allteftersom tiden gick, allt möjligt tokigt hände i rasande fart, började jag inse att jag inte var lyckligt gift alls, och att det inte var någon slump att jag blev förälskad i en annan man. Jag insåg att min man inte alls sett mig eller mina behov, att han aldrig lyssnade på mig eller satte mig främst. Jag hade tex som du skriver inte blivit sedd under tiden vi hade skrikande barn på nätterna, fick inte sova en enda natt under de många åren vi hade spädisar (har flera barn) eftersom han inte var intresserad av att ge mig det jag behövde. Detta genomsyrade allt, vårt boende, vårt umgänge, våra matvanor, vårt sexliv- ja allt! Men samtidigt gjorde han väldigt mycket hemma, så jag insåg inte hur ego han var mot mig, att han bara gjorde det han själv ville och tyckte var viktigt. Efter att ha levt osedd, obekräftad och omedvetet nertryckt var det lätt att falla för en man som SÅG MIG! Som var intresserad av mig, som fick mig att känna mig finast i världen. Jag kan verkligen känna igen mig i din beskrivning av hur du går omkring som en tonåring därhemma. Jag upplevde det som att jag gick omkring i en glaskupa, fanns på plats för den vanliga servicen med man och barn, tom sexuellt, men jag var inte där. Jag var hos honom... Efter att jag tog steget och var med honom, Prinsen, följde en enormt jobbig tid. Jag ljög för maken , till och med för barnen, för att få vara med honom. All tid när jag inte fick vara med honom var en enda otålig väntan. Meningslös. Samtidigt vacklade Prinsen och drog sig ur det stora han inte visste om han ville/vågade medverka i. Varje gång han dumpade mig föll jag ner i ett svart hål. Försökte kravla mig upp och ta tag i mitt liv med familjen, och så stod han där igen... Till slut bestämde jag mig för att separera från maken. Han förtjänade bättre. Det blev och fortfarande en mycket jobbig skilsmässa, mest pga att Prinsen var inblandad innan. Vi har mycket svårt att samarbeta och barnen har fått fara onödigt illa. Jag önskar att jag handlat annorlunda, men inte att jag valt annorlunda. Jag har inte saknat att vara gift med min man en enda dag sedan vi separerade. Däremot kan jag mycket sörja det liv vi hade, det är inget toppenliv att vara ensamstående mamma precis... Får väl se hur livet blir framöver. Prinsen och jag är tillsammans, har det otroligt bra och jag har aldrig varit så kär i någon man förut... Om jag kunde ge dig något så är det tålamod. Tålamod att ge allting den tid det måste ha för att allt ska bli så rätt som det kan för er alla. Om du har tålamod och inte stressar in i något ogenomtänkt (som jag gjorde)kommer du inte att sitta i en situation du ångrar. Kram!

ännu en gång...
Skrivet av irrhönan
tack för dina kloka ord. Jag ska försöka skynda långsamt. Eftersom det ser ut som om det är jag som styr skeppet (L) och är den som tagit intitiativ till SMS\'arna så skulle det förhoppningsvis vara min fot som styr också gas och broms... Jag känner igen mig i din beskrivning och det är nyttigt att läsa och förstå att det är inte bara jag som sitter / har suttit i denna situation. (Bara den tanken är ju tillräcklig till att driva en till vansinne) I mina svartaste stunder med maken - innnan L flög in i mina tankar - drömde jag om hans död på olika sätt, han krockade med bilen, med tåget, blev påkörd när han cyklade, ramlade från stegar... Då "slapp" jag ju ta konflikten och "problemet" löste sig själv - även ekonomiskt! Gud så hemskt, så får man inte tänka, jag vet. Spärra in mig... Samtidigt är han ju en kärleksfull man, far och älskare när han är på det humöret, han tar sig tid med barnen och vi har det väl i stort sett som genomsnittsfamiljen - ibland... Tack för att du svarat mig - det håller mig på jorden just nu. Tålamod. En sak i taget. Förhållandet med maken först. (samtidigt som mitt hjärta brinner av längtan efter att L ska höra av sig igen) ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH

Prova
Skrivet av Karamellen
meditation! Finns bra böcker om sånt. Var sann mot ditt hjärta!


men vänta nu
Skrivet av oa
du känner ju inte ens L, sett ett par gånger..hmm..hur vet du om han är den rätta?ngn som är värd att ge upp allt för? Ganska så tonårsaktigt om du frågar mig..

Hmmmm, håller inte riktigt med!
Skrivet av rirre
Hon har väl aldrig sagt att L är den rätta. Utan beskriver bara sina känslor. Bara att kunna få sådana känslor för någon annan tycker jag är värt att fundera på. Kanske inte ens eget nuvarande förhållande är det bästa då. jag tycker absolut inte hon ska lämna sin man för L, utan för att hon inte vill vara kvar i äktenskapet. Blir det något med L är det bara ett plus! Att lämna sin man för någon man knappt känner, förstår nog de flesta är rätt dumt.

håller med!
Skrivet av irrhönan
Jag "håller inte på" att göra nånting just nu. Allt händer i mitt huvud. Att möta L var som att få en spegel till att se mitt äktenskap som det är - vad ska jag göra åt det. För det är inte bra som det är. Frågan är hur jag ska komma vidare till att nå det beslut som är bäst för mig / oss!


Var det jag som skrev det där?
Skrivet av förvirrad
Det kunde nästan ha varit jag. lever med en man som är väldigt ivrig i sitt humör. Det går ut över alla i närheten. Han har aldrig slagit, men har varit på vippen. Han har inget tålamod, och allt kretsar kring honom jämt. Jag är så trött på honom och att leva tätt ikring honom, samtidigt som jag inte klarar av något annat. Jag har ingenting utan honom. Jag lever på och med honom. Dessutom unnar jag barnen allt vi har nu, hus, bra bil, bra standard osv. Men så träffade jag M. Jag föll pladask när jag såg honom. Helt ärligt har jag aldrig sett en snyggare man. Dessutom är han enormt trevlig, och har gjort vinkar om vad han tycker om mig. Jag kunde inte sluta tänka på honom, och letade upp hans telefonnummer. Vi har skrivit några SMS, men inget mer. Hur mycket han vet om mig har jag ingen aning om. Så jag vill inte gå för långt heller. Men jag är så förvirrad. Allting bara bubblar inom mig, och jag känner mig härligt nykär, men kan inget göra. Jag måste ta ett beslut!

känner igen mig
Skrivet av irrhönan
Precis som jag skrev till "dör snart!?" Så skönt ändå att veta att jag inte är ensam om att gå runt i en bubbla. Det skulle vara skönt om du fortsatte skriva här - så är vi två förvirrade själar i samma situation och kan kanske stötta varandra? Jag för min del skulle aldrig lämna min man, mina barn och mitt liv för L, innan jag lärt känna honom och visste att han och ingen annan var det rätta för mig - och för mina barn! Som det är nu har vi bara setts på en fest för ett helt liv sedan känns det som (det var i lördags natt, för fyra dar sen), dansat mycket, skrattat mycket och tittat djupt i varandras ögon. Pratat mycket kan jag med bästa vilja inte påstå att vi har... ;o) Men att han har väckt Törnrosa ur en slummer är det inga tvivel om. Det är många år sen en man har sagt tll mig att jag är vacker... Sånt suger man i sig när det inte är vardagsmat, och det är klart att det sätter fantasin igång. Kram till dig förvirrad, jag vet precis på pricken hur du har det.

känner också igen mej
Skrivet av Dollan de Luxe
Här har du ännu en som varit med om liknande. Ett dåligt förhållande sedan en lång tid och en underbar kille som dyker upp och man blir hopplöst förälskad. Jag blev som en fnittrig tonåring och levde upp. Men jag hann iallafall lära känna denna underbara kille "K" under sommaren då vi arbetade ihop. Trots att jag kände ett intresse från hans sida visste jag att han inte ville ha förhållande med en upptagen tjej. Så ingenting hände. Men det var först då som jag började fundera över mitt samboförhållande. Sommaren tog slut och jag försökte glömma denna underbara kille. Jag beslöt att ge min sambo en chans till. Vi hade talat om separation, men min sambo vill inte förlora mej. Han ville heller inte söka hjälp, för saker han har mått dåligt av som hänt tidigare i hans liv. Jag klarar knappt av att han tar i mej längre. Ju längre tiden går ju mer glider vi ifrån varandra. Jag gav honom en chans trots att jag egentligen inte känner för att satsa på oss längre. Men en sista chans tycker jag att han har rätt till. Jag kom fram till att det inte beror på den underbara killen "K" som jag vill separera. Detta har jag nog velat innerst inne en lång tid, men insett först nu. Så snart är det dags att ta steget. Men jobbigt är det. Jag kommer troligen att förlora alla hans underbara släktingar. Vi umgås mest med dem. Mitt liv kommer att bli fattigare, men kanske lyckligare. Och vad betyder pengar om man hellre kan få lycka. Visst känns det vemodigt att 13 år av ens liv får ett slut, men man kan inte styra sina känslor. Mina kompisar säger att jag verkar gladare och friare då jag kommer utan min sambo. Det stämmer nog, för han är dominant. Jag vill leva själv och kanske en dag att jag hittar en ny. Kanske "K"!!! Har sett hans bil på stan och blir ännu lika fnittrig. Drömmer om honom och tänker på honom. Skulle jag få chansen att få "K" så skulle jag ta den. Men inte förrän jag är fri. Var sak tar sin tid. Jag har ju barn som kan få det jobbigt vid en separation. De kommer i först hand. Barnen har jag också funderat mycket över. Jag vill inte förlora dem, men det skall väl inte behöva gå så långt. Man kan ju dela vårdnad. Men jag tror att barnen mår bättre om mamma mår bra. Nu känner jag mej instängd, rädd och kuvad. Utan min sambo är jag en annan person. Så du, irrhöna, gör som ditt hjärta säger. Mår du bra så är det rätt. Det är bara du som kan känna vad som är bäst för dej. Ingen som inte varit med om det kan säga något.


oj oj vad jag känner igen här också!
Skrivet av förvirrad
Jag vet varken in eller ut. Men just idag tänkte jag att jag nog ska ge mitt förhållande en till chans. Jag har för mycket att förlora, och mina barn. Visst, jag själv kommer inte bli lycklig kanske, men det känns ändå som att det är det bästa alternativet just nu. Å andra sidan.... Den andra killen -M- vet nog vad jag tycker om honom. Jag har inte precis döljt något. Men samtidigt är det alltid jag som tagit kontakt med honom. Nu tänker jag låta det vara, tar han däremot kontakt vete sjutton hur det slutar... Gahhhhh, jag blir tokig!

Känner också igen mig så oerhört mycket!
Skrivet av förvirrad 2
Å vad det är underbart och hemskt att läsa att det finns andra som är i precis samma situation som en själv... Jag känner igen mig så oerhört mycket! Jag är "fast" i ett förhållande som nog aldrig har varit särskilt bra, men vi har hunnit att gifta oss och få två barn ändå, på ganska kort tid. För några veckor sedan kom det fram att jag har känslor för en annan, känslor som jag har haft till och från under en ganska lång tid. Kaos och katastrof, förstås. Nu är maken som förvandlad, kramas och pussas och vill mysa och prata om ALLT, HELA TIDEN, och jag vet varken ut eller in. Just de sakerna har jag saknat så vansinnigt mycket i vårt förhållande och nu är det liksom försent! Han har sårat mig och gjort mig så besviken så många gånger... Jag har bestämt mig för att ge vårt förhållande en chans till, men inom mig känner jag nog att det är svårt att tänka sig att jag ska leva resten av livet med min man. Jag tänker alldeles för mycket på den andre, även om jag försöker att hålla lite distans till honom så att känslorna får en chans att svalna. Men det är svårt. Känner så väl igen det där med att bli som en fnittrig tonåring och den underbara bubblan i magen vill jag inte vara utan! Jag blir nästan galen när jag tänker på att jag kanske aldrig någonsin får veta hur livet skulle kunna bli med någon annan, med den andre... Samtidigt är jag livrädd att det bara är spänningen, det förbjudna och okända som lockar, och att drömmen faller platt till marken om jag får en chans att förverkliga den. Å andra sidan måste ju något vara fel när man överhuvudtaget kan få såna känslor för en annan, är det inte så? Min man älskar mig vansinnigt mycket, det har jag i alla fall fått klart för mig. Och han vill göra allt för att vårt förhållande ska fungera och det gör mig så ARG! Jag har försökt så länge, kämpat och slitit, tagit hand om allt här hemma, barnen, hushållet, ALLT! Och nu bara för att han har fattat vad han kanske håller på att förlora så är det honom det är synd om. Så många känslor som rasar i huvudet, ilska, glädje, förälskelse, sorg, rädsla... Tack och lov så har jag en vän som jag kan anförtro mig åt, som inte dömer mig och som faktiskt beundrar mig och tycker att jag är stark som orkar vara lugn. Det känns helt absurt, jag känner mig allt annat än lugn, hela mitt inre är i uppror! Jag tänker också på barnen förstås. De är fortfarande små, men det är klart att de blir påverkade, vad som än händer. Men det är svårt att försvara ett beslut som skulle få alla andra att må dåligt, om än tillfälligt, och bara MIG att må bra. Det är så mycket enklare att tiga och lida själv... I omgivningen finns heller ingen som separerat eller gått igenom en skilsmässa, ingen som skulle förstå. Förutom HAN, den andre. Men jag har lovat mig själv att undvika honom ett tag, och vi träffas inte heller så ofta. Jag har slutat tro på den rätte, men varför kan jag inte bara glömma honom? I perioder har det gått bra, jag har varit gravid och fokuserat på annat, men visst sjutton kommer känslorna tillbaka igen ändå... Tack för att ni finns!

Här har ni en till!!!!
Skrivet av Förvirrad 3
Det är inte klokt så skönt att läsa era inlägg!! Jag är själv en gift kvinna med två små barn, som blivit störtförälskad i en annan man! Jag kan inte äta, inte sova, inte tänka på någonting annat! Är så förvirrad!!! Behöver inte skriva så mycket mer känner jag, för jag känner EXAKT som ni när det gäller både min man och mina älskade barn!!!


Så skönt att veta!
Skrivet av Förvirrad 4
Att man inte är ensam om känslorna, här finns en till!

brrrr.... detta är ju inte klokt....
Skrivet av irrhönan
så många "systrar" i samma situation som det finns. Tack till er allihop, jag går fortfarande i BUBBLAN, och ikväll ikväll, ta mig tusan, jag ringer, jag måste. Är ensam hemma hela kvällen, maken är på fest. Om inte annat ringer jag för att styra min nyfikenhet på L. Eller för att göra allt 10.000 gånger värre. Jag lever i en motsättning. Är dödstrött men kan inte sova. Är hungrig men kan inte äta. Är glad men kan inte skratta. Är frustrerad men kan inte skrika. Är ledsen men kan inte gråta. Tack alla förvirrade för att ni finns och delar med er av era tankar. KRAM

jag med...
Skrivet av förvirrad 5
återkommer med mer info om jag orkar


ho ho
Skrivet av 6-förvirrad
döper mig genast till 6-förvirrad! So long!

jätteförvirrad just nu...

Mitt råd:

tack snälla du

Hej igen...

ännu en gång...

Prova

men vänta nu

Hmmmm, håller inte riktigt med!

håller med!

Var det jag som skrev det där?

känner igen mig

känner också igen mej

oj oj vad jag känner igen här också!

Känner också igen mig så oerhört mycket!

Här har ni en till!!!!

Så skönt att veta!

brrrr.... detta är ju inte klokt....

jag med...

ho ho

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information