Funderar...

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Funderar...
Skrivet av	E, som saknar några.
...på varför det blir så konstigt alltid nu för tiden... När jag var i 20-årsåldern var det där med att umgås så naturligt. Jag hade två kompisar som kunde umgås hur som helst. "Jaha, kommer du nu, vill du hjälpa mig att dammsuga klart?" "Ja, kom hit om du vill, jag lukar i trädgården, men du får gärna hjälpa till". Och vi umgicks på vilka tider på dygnet som helst, kunde ringa varandra när som helst... Nu, 30+, känns det så uppstyltat. Den ende jag kan umgås med helt utan att tänka är sambon- om han får räknas. (Han känner likadant!) Varför har jag blivit en sån tråkmåns??? För det är precis vad jag blivit!!! Jag saknar verkligen att umgås med folk helt naturligt... Att veta att jag är välkommen till kompisens röra helt oanmäld kl 9 på morgonen. Att folk kommer hit kl 23 bara för att fråga en sak... Hur har ni det som är 30+, 40+?? NU ska jag lägga mig!
Svar på tråden: Funderar...

Ja, allt förändrades efter trettio
Skrivet av moa
med vännerna håller med att det är himla trist. Allt ska bokas i förväg. Allt viktigare att hålla masken för varandra. Hus hem och barn. Saknar sponatranoteten och vännerna. Någon som vet varför det blir så?

efter 30
Skrivet av APL
Hej fundersam! Ja, jag håller med dig precis. Jag hade förr ett väldigt socialt liv och gjorde saker hela tiden och var mycket mer spontan. Nu är det mycket jobbigare. Kanske det dels beror på att nu jobbar jag heltid och när man kommer hem så är man trött och kanske vill träna lite och bara ta det lugnt. Sen har hela kvällen gått. Jag har på sistone haft funderingar på mina vänner. Känns ibland som om jag inte har en speciell vän som jag kan ringa till när som helst, just en speciell vän som också ringer till mig när det både är roligt eller jobbigt. Jag vet inte, alla är så upptagna med sina liv och det är ju jag också. Men just att ta sig tid och säga att man tycker om varandra och tänker på varandra betyder så mycket. Jag har nog ganska många vänner och de flesta ser nog på mig som en väldigt positiv och rolig person som man kan prata med. Men dock känner jag mig ensam inombords. Tur att jag har min sambo som är världens bästa på alla vis. Jag önskar att man kunde känna sig helt sig själv med alla och att jag inte funderade så mycket. Kapa av tankenerven ibland skulle vara helt perfekt. Det är klart att jag har kul ofta och skrattar mycket, men jag hade mer kul förr. Som när jag hade fest för ett tag sen, då var ju en del kompisar här med sina respektive. Några av dessa respektive är ju lite svåra som personer. Svårt att riktigt slappna av med dem och det skall alltid drickas så mycket från deras sida. Det blir så fel då. Ja, livet går ju upp och ner och det är ju så bara. Det var några tankar från mig. Hör gärna av er Mvh APL

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv