Han är sig inte lik!!

Han är sig inte lik!!
Skrivet av	Anonym ikväll
Idag har jag blivit slagen - av min 12-åring! En hel salva med knytnävslag över ryggen och armen. Det började med att han fick telefon när han spelade dator. När han kom tillbaka till datorn satt lillebror ivägen, så 12-åringen knuffade ner lillebror och sa "förlåt, det var inte meningen" helt utan att mena det och fortsatte spela när lillebror låg och grät på golvet bredvid honom. Då kom jag och försökte prata honom till rätta, och när det inte gick så tog jag datorn ifrån honom (precis när han skulle sätta rekord). Det var då han blev så vansinnig att han slog mig. Sen lyckades jag inte fånga honom, utan han tog telefonen och låste in sig på toa. Där ringde han sin pappa - skyddsängeln. Efter det sprang han och tog sina rollor och stack ut. I farten grälar vi och han sparkar i sönder en dörr. Jag hann inte fånga honom denna gången iheller. Sen kommer hans pappa och är helt vansinnig på mig för att hans pojke inte mår bra när vi "alltid" skäller på honom och för att vi har så höga krav (= försöker uppfostra lite, men vi är faktiskt på gränsen till för mjuka). Han står och maler i en hel timme om alla mina gamla "synder". Sonen visar sig och då lovar pappan att han kan sova hos honom för att han ska slippa oss när vi är arga på honom. Fastän vi skrivit umgängesavtal. Allt lugnade sig när pappan äntligen gått. Jag gick och tränade och sonen läste en timme, sen åt vi osv och vi har pratat normalt efter det. Men när jag försöker få honom att be om ursäkt för knuffen, slagen och dörren ser han helt oförstående ut. "Det är ju ditt fel att jag gjorde så." Han har alltid varit väldigt empatisk, lite busig, men ändå omtänksam. Finns det någon här som råkat ut för något liknande? Eller någon som vet var man kan vända sig för att få bukt på pappan, för det är han som är det största problemet. Hade det inte varit för honom skulle sonen fått något lämpligt straff och pratat honom tillrätta, istället för att pappan kommer och "skyddar" honom från mig. ledsen
Svar på tråden: Han är sig inte lik!!

Jaa du
Jag har varit med om liknande dvs att bli det \"svarta fåret\" när vår äldste gosse gjort saker som att sparka sönder en vägg, slå sin mamma (mig),totaldemolera mer än hälften av allt i sitt rum osv.osv. Det var ju mitt fel för jag bråkade. Mitt \"bråk\" har i alla fallen varit försök att uppfostra, påpeka att det var dags att stänga av tvspelet/gå och lägga sej/äta etc. Eller att han inte fått ngt som han villeha. Hans pappa har alltid försvarat sonen och påstått att det är jag som skriker, bråkar och ställer till det. Vi har alltid varit oense om barnuppfostran. Jag vet inte vart du kan vända dig men jag hoppas att du får tips av ngn annan vart du kan få stöd. Det är ett h-e att ha det så här, i vårt fall bor vi tillsammans allihop och det enda vi grälar om är faktiskt barnuppfostran. Min son är annars en jättefin, god pojke och det är jag övertygad om att din son också är.
Skrivet av M.
Min son...
...beter sig precis så som din ibland. Fördelen hos oss är att jag och min man är överens kring uppfostringsmetoderna så vi brukar alltid låta 12-åringen gå på sitt rum efter så dåligt uppförande. Efter max 30 min brukar sonen komma ut rödgråten och be om förlåt för att han uppfört sig illa. Och faktiskt så tror jag han menar det och det är mer och mer sällan som han får sådär rejäla utbrott numera. Ibland räcker det tom. att varna honom när jag ser att han börjar \"spåra ur\".
Skrivet av Ulrica

tillägg...
...Ja, jag hade ju ingen eg. lösning på ditt problem. jag håller dock med om att det troligtvis inte är sonen som är det största problemet utan sonens pappa....
Skrivet av Ulrica
Hur resonerar pappan?
Resonerar han också som så att det är andra som bär ansvaret om han blir arg och tappar kontrollen i ord eller handling? Jag drar INGA slutsatser, det vill jag poängtera, men det är just så misshandlande män rationaliserar sitt beteende: \"om hon inte tjatade så jävligt så...\" En diskussion med sonen skulle jag lägga på den nivån - allvarligt tala om hur vi har ansvaret för våra handlingar och att våld, verbalt och fysiskt, aldrig kan ursäktas - det kan inträffa och det kan ha sin förklaring, men man måste stå för vad man gjort och inse att man faktiskt väljer sin reaktion. Lycka till, jag känner med dig.
Skrivet av Betula
!!!!!!!
Jag skulle aldrig ge mig. Du måste tala med pappan och få honom att förstå att han just nu håller på att skapa ett monster som uppenbarligen inte kan skilja ren lögn ifrån fakta och som löser problem genom att slåss och att fly. Fortsätter det så här så skulle jag inte önska någon tjej att leva ihop med din son i framtiden. Du gör inte fel (undantaget att du inte tar striden fullt ut). Varför kan inte sonen få en konsekvens till följd av sitt beteende? Förklara för din son att du älskar honom men att hans beteende är oacceptabelt. Förklara för honom att beteende (slåss) är straffbart. Hade det varit min son så hade jag åkt hem med honom till mamma satt oss ner vid köksbordet och förklarat för honom att jag aldrig kan acceptera ett sådant bettende. Sen hade jag även försökt få ur honom vad det är som gör att han reagerar så starkt. (I vårt fall - det har hänt dock ej på grund av våld - brukar det sluta med att jag uppmanar alla att lyssna på varandra - att verkligen lyssna på vad den andra säger inte vad man tror att de säger). Vad gäller pappan så skulle jag kalla till ett samarbetssamtal hos familjerätten.
Skrivet av Jämställd pappa

ojojoj
hur kan pappan ta sonens parti - annat än som ren \"hämnd\" av ngt slag på dig. tycker pappan verkligen att det finns någonting som rättfärdigar att hans son slår dig och sin lillebror? jag tycker du ska ta ett långt enskilt samtal med pappan. Fortsätter han så så är han väl inte välkommen när du har vårdnaden.
Skrivet av seven
Hej!
Jodå, han brukar vara hur söt och fin som helst. Till och med lite blyg. Så man blir ju chockad när han blir så enormt rasande. Trist att du cokså blir det svarta fåret. Om ett par år tänker vi inte på detta längre (hoppas jag).
Skrivet av Anonym ikväll
Precis så...
... skulle jag vilja ha det. Att kunna skicka upp honom på rummet så att han får fundera på vad han gjort. Jag tror att pappan tänkte efter sen, för han ringde vid 23 och var hur mild i tonen som helst.
Skrivet av Anonym ikväll

Tack!
Du läser rakt igenom raderna. Eller så har du kanske råkat ut för någon med liknande personlighet. Pappan har slagit mig. Inget allvarligt utan mer en lusing hit och en box i magen dit. Det var inte anledningen till att jag lämnade honom, men när jag berättade att jag ville att han skulle flytta slogs han mycket mer. Och, precis som du skriver, så var det ju mitt fel... Ett beteende som jag är livrädd för att sonen ska ärva. TACK för tipset! Det ska jag ta med mig.
Skrivet av Anonym ikväll
rättar:
Han ringde vid 24... Lite störigt, men han sa att han suttit och väntat på att jag skulle ringa och att det var därför han ringde så sent... att han inte ringde tidigare själv...
Skrivet av Anonym ikväll
Tack!
Usch... samarbetssamtal. Det är väl dags att gå några ronder till. Vi har redan varit på familjerätten och skrivit avtal - som pappan inte följer iom att han försöker få sonen med sig hem till sitt under min vecka. Du som verkar känna till sånt, hur pass strikt är detta avtal? Kan jag ex ringa polisen och få hjälp med att dels få hem sonen och dels att få ut den våldgästande pappan??? När mannen är hemma brukar han hjälpa mig, men det är enormt jobbigt när jag är själv. Har dessutom två småbarn. Det där med att ta striden fullt ut... Jag är livrädd för att sonen inte vill veta av mig alls till sist.
Skrivet av Anonym ikväll

Hej!
Ja, den där pappan gör allt för att göra livet surt för mig. Tyvärr är han inte typen som går att diskutera med. Jodå! Pappan stod och skrek ikapp med sonen om att det var mitt fel alltihop. Blä! Sånt tar hårt på mig... Vem skulle inte vara välkommen förresten? Om du menar pappan så är han redan ovälkommen, han bara klampar in fastän jag ber honom att inte komma. Denna gången pratade jag inte med pappan innan, men han vet precis vad jag tycker. Vi har ältat detta hos familjerätten också, men han håller inte det han lovar.
Skrivet av Anonym ikväll
Då kanske...
pappan ändå insåg att det var fel att stötta sonen vid så dåligt beteende? Förhoppningsvis får du stöd av honom nästa gång. För jag känner själv att man MÅSTE sätta gränser! Om man börjar tappa kontrollen vid 12-års ålder hur ska man då ha nån kontroll alls vid 14-16år? Hoppas verkligen sonens pappa inser att du reagerade rätt och han fel! Kram och lycka till! =)
Skrivet av Ulrica

Han är sig inte lik!!

Jaa du

Min son...

tillägg...

Hur resonerar pappan?

!!!!!!!

ojojoj

Hej!

Precis så...

Tack!

rättar:

Tack!

Hej!

Då kanske...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information