Apropå Hej och Hå

Apropå Hej och Hå
Skrivet av	Lina
Jag vill bara lägga ut en personlig suck och stilla konstaterande med anledning av lägerdiskussionen nedan. Visst är det riktigt att jag bara är ett offer i den mån jag lämnar över makten för mig själv på någon annan. Och visst är det sant att ansvar är makt. Visst är det sant att jag försvarar mig mot en annan människa, bara i den mån jag inte tar ansvar för de känslor den människan väcker hos mig. Det är när jag tar ansvar för mig själv och mina känslor, som jag tar makten över mig själv. Det är då den är Min - makten, härligheten och evigheten. Och visst är det sant att när jag tar det ansvaret och agerar utifrån det, så agerar jag alltid utifrån vad som är sant för mig. Från vad som är riktigt för mig. Från den som jag _är_, med all den gudomliga innebörd det har. Och visst är det sant att jag aldrig kan ta ansvar för någon annan. Jag kan inte ansvara för att någon annan inte skall ta illa vid sig av vad jag säger. Om någon tar illa vid sig, så är det dennes ansvar och vad den personen gör med det, är den personens val. Det är den personens fria vilja. So far so good. Jag har inga problem med det. Folk får gärna tycka att jag är konstig och knäpp, otrevlig och osympatisk. När jag agerar utifrån min egen kärna, så behöver jag inte ha bekräftelse från andra för att veta att jag är okay. Men hur gör jag när det jag vill uppnå på ett eller annat sätt vilar på att personen jag talar med tar till sig det jag säger? Om jag t.ex. ser att nära vän far illa pga destruktiva mönster i dens liv, hur kan jag påtala dessa mönster utan att personen skjuter det jag säger ifrån sig genom att bli aggressiv mot mig, eller aktiverar dessa mönster genom att låsa in sig i en bur av skuld? Förstår ni hur jag menar? Det är enkelt de gånger folk bara tycker att jag är dum i huvudet. Det kan jag ta. Men vad med de gånger jag för min väns skull, min väns barns skull, eller för mina egna barns skull, vill att min vän skall våga titta på och ta till sig det jag säger? Och än värre: Vad med de gånger jag vet att situationen kan bli än mycket svårare om personen skjuter det jag säger ifrån sig bl.a. genom att bryta kontakten med mig, vilket i sin tur betyder att jag förlorar kontakten med den vi båda verkligen vill hjälpa (i det här fallet: hennes barn)? Att tala från sitt hjärta har alltså sina konsekvenser. Jag kan inte ta ansvar för vad andra människor gör med det jag säger, men jag måste ändå ta ansvar för konsekvenserna. Visst är det knepigt? Till vilken mån skall jag påtala det mitt hjärta ser och till vilken mån skall jag vara tyst för att lyssna in mig på en annan lösning för det mitt hjärta verkligen vill, nämligen hjälpa min vän och hennes barn? kastar ut frågan i universum
Svar på tråden: Apropå Hej och Hå

Kanske vet du inte
vad som är rätt för den personen. Kanske behöver den vara destruktiv i detta liv; kanske det är vad man ska lära. Att ta ett steg tillbaka och finnas där ifall personen vill ha hjälp är kanske vägen. Annars kanske man helt enkelt får ödmjuka sig och acceptera den smärtsamma vägen den andre valt och kanske fundera lite över vad det är den personen trycker på inuti en själv. Finns det någon smärta den undviker som du också undviker genom att vilja hjälpa?
Skrivet av Soffpotäten
Håller med...
...det som Soffpotäten skriver. Om det nu är Kärlek som du vill ge, ser jag det som samma sak som Frihet. Ska du ge kärlek, måste du ge Frihet också. Det inkluderar också friheten att fortsätta med det destruktiva mönster som personen håller på med. Men...att finnas till hands i största möjliga mån, och vara redo att lyssna den dagen det behövs, tror jag är mycket värdefullt! Det är inte alltid lätt att veta vad som är \"bäst\" för någon annan. Det är tillräckligt svårt att veta för sin egen del, än svårare för andra, tycker jag. Och genom att forcera sitt \"jag vill hjälpa dig\" kan det bli allt annat än det mest kärleksfulla. Tror jag...
Skrivet av Robban

Grubblar över samma
sedan ett bra tag tillbaka eftersom jag har en nära vän som envisas med att ha sönder sig själv. Det är oändligt smärtsamt att stå hjälplöst bredvid och se henne bränna alla sina broar. Men det jag kommit fram till hittills är detsamma som Soffpotäten o Robban säger, att det faktiskt inte går att veta vad som är en annans Bästa. Och att det kanske inte finns så mycket att Göra, hur gärna man än vill och hur bra lösningar man än tror sig ha. Det som återstår blir då att Vara. Visa tydligt att man finns där, utan villkor. Lyssna. Skicka positiva tankar. Underskatta inte vikten av att vara tyst och lyssna. Hoppas du får fler svar.
Skrivet av Achillea
Svar till Achillea och Vind
Jag vet inte. Det låter så bra och fint att respektfullt låta en människa lära sig det den behöver - det den har \"valt\" - men om människan har en unge som far illa, då måste man väl i jesse namn ryta till och kanske skaffa hjälp om situationen är för svår för barnet? Oavsett om den vuxne stänger in sig i en skuldbur vid en konfrontation, eller bryter kontakten. Något av det man säger kanske ändå går in, och blir början till en vändning. Det kanske inte bara har med betraktaren att göra, att denne känner sig obehaglig till mods vid åsynen, det kanske är så att det faktiskt och praktiskt krävs ett handtag? Man kanske kan tänka sig att det rentav är meningen att man ska reagera för att det ingår i ens egen livsplan?
Skrivet av Hw-Orvar
...om
förutsatt att man nu tror på sådant som livsplaner, men själv tvivlar jag starkt.
Skrivet av Hw-Orvar

Visst
kan man tänka sig det. Det vet ingen annan. [Det låter så bra och fint att respektfullt låta en människa lära sig det den behöver - det den har valt] njaaa...jag menade mer att man ibland får acceptera att man inte KAN göra så mycket, aktivt....oavsett om det är särskilt bra eller inte. Sen är det såklart skillnad om det är en unge som far illa eller en vuxen som gör illa sig själv. Men jag tror inte alls det är självklart att den bästa hjälpen är att \"ryta till\". Precis som Lina befarar kan det göra en svår situation värre.
Skrivet av Achillea
Undrar....
Vad du ville säga egentligen. Hej och hå skrivelsen var ett svar till mig men jag kopplar inte riktigt vad den hade med din fråga som var i slutet av ditt inlägg som du fått så många vetiiga svar på redan så det tänker jag inte kommentera men kanske kan du klargöra lite för mig om det hela-kopplingen alltså!
Skrivet av Marilo
Finns massor
Inser att jag svarade en hel massa av kommentatörerna till Linas inlägg, inte bara dig. Det blev fel, ursäkta. Jag tycker inte heller att det är självklart att den bästa hjälpen är att ryta till (även om jag hävdar att det har hjälpt ibland - fast det är klart, lika ofta har jag fått ångra det) Och jag är också i situationen att vara bakbunden och inte kunna göra något i ett par svåra fall alldeles i närheten just nu. Kanske är det min läggning som intalar mig att Agera är bättre än att bara Finnas där. För att det känns bättre för mig själv. Nej, jag har ingenting konstruktivt att komma med, som inte redan någon annan tänkt bättre och formulerat smidigare. Konstateras härmed, med uppgiven suck. Namaste, som Robz brukar säga, nu sovdags.
Skrivet av Hw-Orvar

Några ord på vägen...
Kopplingen ligger i den betydelse detta med att hämta hem sina projektioner har för andlig läkning. När min vän kommer till mig för stöd och råd om sin dotter, så förväntar hon sig att jag skall ge ett svar som EMJ. Hon förväntar sig att jag skall bekräfta hennes upplevelse, att jag skall lindra den genom att hjälpa henne bära den, kanske erbjuda ett fix, eller åtminstone bekräfta att det är skit att vara förälder när barnen inte kan kommunicera och samhället inte ställer upp med sin nedmonterade skola och sjukvård. Hon förväntar sig inte att jag skall säga att hennes barn speglar och aktualiserar det hon själv bär på och att hon genom att se barnet som problembärare inte kommer komma närmare en lösning. Hon förväntar sig inte att jag skall säga att barnet visar symptom på ett problem som egentligen är hennes och att hon - så länge hon inte tar ansvar för det - bara förvärrar sin dotters situation. När hon förväntar sig att få bekräftelse på att allt hon gör för att hjälpa sin dotter verkligen visar att hon är en kärleksfull, ansvarstagande och omsorgsfull förälder, så vill hon inte höra att hennes agerande egentligen är ett sätt att hålla sin egen ångest stången, ett sätt att fortsätta förneka sitt eget inre kaos, och att hon - så länge hon inte möter sitt eget inre tumult - heller aldrig kommer kunna möta sin dotters inre tumult och därmed heller inte kunna hjälpa (och rentav försvåra/förhindra) sin dotters väg till läkning. När min vän kommer till mig för stöd och råd, så kan jag antingen ge henne ett svar som hon förväntar sig, vilket från min sida vore falskt. Eftersom just det svaret skulle hålla henne fast i ett medvetande som är ogynnsamt för både henne själv och hennes dotter, så skulle det faktiskt vara kontraproduktivt. Jag skulle ju inte hjälpa henne alls - och det var ju hjälp hon ville ha. Eller så kan jag ge henne ett svar som från min sida är sant, men som hon kanske inte är redo att till sig. Eftersom det svaret riktar fokus på hennes egna sår, något som hon genom sin inställning och agerande gentemot dottern till varje pris vill förneka, så kanske hon försvarar sig genom att lägga nya projektioner på mig. Hon kan mena att jag saknar empati. Att jag skuldsätter. Att jag gör så att hon mår dåligt. Hon kan tänka saker som \"Varför svarar hon i överhuvudtaget på mina frågor när hon bara gör mig förbannad? Jag går till henne för hjälp och idéer, och hon bara gör mig illa.\" Eller hon kan tänka \"Lina är så jävla uppblåst. Jag vill ha hjälp, men hon skall bara vara besserwisser.\" Eller kanske \"Det är faan mej inte konstigt att den och den inte tycker om Lina.\" Eller hon kan tänka det som jag absolut inte vill: \"Och Lina tror sig vara så jävla andlig! Nej, jag tänker skaffa mig andra vänner - här kan man ju inte vara!\" Gör det här kopplingen tydligare? Jag känner att min sits är väldigt svår. Min vän är min vän och jag vill henne allt gott i världen. Men för att hon skall få det, måste hon känna något som gör väldigt ont. Jag vet inte hur jag kan hjälpa henne med det utan att hon bryter med mig. Och vad värre är: Om hon bryter med mig, så bryter hon också min kontakt med hennes dotter. Och jag vill inte mista den heller. Nu åker jag bort och kan inte fortsätta diskussionen. Men den är ganska intressant. Fortsätt du att ifrågasätta den här sidan. Det har vi gott av, allihop.
Skrivet av Lina
Precis min grill.
Jag osar samma sak som du, Korvar. Naturligtvis känner jag inte till varken min eller någon annans livsplan. Det är just det som är poängen. Jag måste orientera mig, inte se i facit. Det är ju trots allt det som det hela går ut på. Jag menar, i evighetens perspektiv är allting okay. Det spelar ingen roll om jag agerar eller inte, för allting är som det ska ändå. Och det är väl bra. Men det är också meningslöst. Ingenting spelar liksom någon roll. Just nu lever jag en människas liv. Jag lever i ett mänskligt perspektiv och det betyder att jag måste orientera mig. Jag måste göra val och jag måste ta ansvar. Det är min livsuppgift. Visst skulle jag kunna göra som Soffpotäten, Robban och Achillea säger. Det låter ju upplyst och bra. Det är inte min sak att interfera med min väns och hennes barns livsvägar. Det här är kanske vad de behöver göra, vägar de behöver gå. Och Soffpotäten har helt rätt i att man skall vara uppmärksam på sina egna projiceringar. Om jag projicerar något jag behöver hjälpa mig själv med på min vän, så är inte det till någon gagn för henne. Men varför skulle jag inte agera, även om det innebär att situationen förvärras för min vän och hennes dotter? Det kanske är det de behöver? Och det är kanske det som _jag_ behöver? Jag kanske behöver tala från mitt hjärta? Jag kanske måste ge plats för den jag faktiskt _är_? Jag vill inte bli för personlig, men jag kan säga att min vän är bara det tydligaste exemplet bland många som jag har i min omgivning just nu. Och jag är förbannat trött på att sitta och bita på tungan inför allt som försigår runt omkring mig. Jag är förbannat less och riktigt jävla arg på de självspunna mönster som folk klamrar sig fast vid för att fortsätta få vara offer. För att slippa ta ansvar för sin egen självständighet. För sin egen styrka. För sin egen makt! Hur kan jag, med rent hjärta, låta det fortgå när jag vet att mina vänner kan så mycket mer? Hur kan jag på något vis vara sann mot mig själv om jag är diplomatisk och tyst när jag egentligen hoppar av ursinne? Hur kan jag någonsin vara mig själv om jag inte får tala från den jag _är_? Just nu vet jag ungefär hur jag skall gå tillväga. Jag behövde egentligen bara skriva av mig lite. blixt och dunder
Skrivet av Kali(-na)
Agera eller bara finnas?
Men...jag håller med dig Korvis! Även Robz tycker att det är mycket, mycket bättre att agera istället för att \"bara\" finnas hos någon! Absolut! Att bara stå med armarna i kors utan att lyfta ett finger för någon som mår dåligt och som man uppfattar behöver stöd och/eller hjälp, är inte det \"mest kärleksfulla\". Att säga \"det där har du skapat på egen hand, skyll dig själv\" är inte ett sätt att utvecklas. Men som jag uppfattade det, och detta kan vara fel, så hade redan Lina provat att hjälpa till och prata med sin vän. Det jag menade var att ibland kan man känna att det är mer förödande att agera, än att finnas till hands, av någon anledning. Det kan t.ex. vara i en situation där man redan försökt att agera, hitta på saker, söka lösningar och prata med personen. Men inte får någon respons. Då tror jag att det kan vara sunt att stanna, ta ett steg tillbaka och avvakta ett tag. Ge distans och utrymme, men för den delen ändå inte försvinna eller \"sticka iväg\". Namaste på dig också!
Skrivet av Robban

Vad är en vän?
En som säger det du vill höra, eller en som säger vad den tycker? De flesta skulle nog hålla med om att en riktig vän, är en ärlig vän. Som är sann och som man kan lita på. Vad skulle du vilja höra från din vän, om det var ombytta roller? Vad skulle du uppskatta på kort respektive lång sikt? Jag tror nog att på lång sikt är alla överens om att sanningen är den bästa. Den kan svida och kortsiktigt kan Egot få sig en rejäl smäll, men på längre sikt kanske det är just denna smäll som behövs för att vakna. Vakna ur den inlindade bomullsvärlden och dvalan. Men det första man måste ställa sig är nog frågan vad man vill uppnå i sitt liv. Vad vill du ska hända med dem runtomkring dig? Är det viktiga att du är omtyckt eller att du tycker om dig själv? Du har ett val här, eftersom du skriver att du sviker dig själv om du tiger och inte säger sanningen. Och jag tror att det är precis så. Du sviker dig själv om du inte säger vad du tycker, talar från ditt hjärta. Och på sikt tror jag även att du sviker din vän, även om det kortsiktigt kan verka bekvämt och lugnare att hålla tyst. Försom vanligt är inte frågan vad du gör, utan varför du gör något? Om du säger din åsikt till henne för att hon ska kunna hjälpa sig själv, och därmed också sin dotter, låter det i mina öron som att du säger det av kärlek. Du ger henne din kärlek=sanning. Du skriver att du fruktar att hon kan tänka att du gör så att hon mår dåligt. Ja. Det är väl meningen? Kanske är det bättre att må dåligt en litet tag, istället för att dra ut på lidandet ett helt liv eller ännu längre? Vad är det för vän, som låter dem runtomkring få fortsätta att må dåligt? Som är rädd för att bli stämplad som en uppblåst besserwisser. Det låter som en rädd vän tycker jag. Och det är ingen kärlek i det Hur var det nu du sa, detta om att vara ödmjuk, att vara mjuk mot sitt öde. Att acceptera det som sker. Att uttrycka sin sanning och samtidigt vara öd-mjuk! Låter inte detta som en situation där det är dags att omsätta ord och tankar till handling och agera på så sätt?! De flesta av de människor jag mött och som sökt svar på olika frågor hos mig, har dock en sak gemensamt; De vill inte ha ett svar eller en sanning slängd i ansiktet. När t.ex. någon kommer till mig för drömtolkning så tar det ofta bara några minuter innan jag vet vad denna person troligtvis behöver. 1 minut senare skulle jag kunna säga min åsikt, vad jag tycker. Det vore praktiskt och tidseffektivt. Och också helt förkastligt. Dels för att jag kan ha uppfattat det hela felaktigt och därmed inte alls har den rätta bilden. Och för det andra, och viktigaste, så vill ingen människa bli påpackad en åsikt om hur man är och vad man borde göra. Det är något som måste växa inifrån tror jag, och det kan ta tid. Allt från några minuter till många, många år. Därför säger jag väldigt sällan vad jag tror mig se att någon annan behöver. En drömtolkning eller energibalansering som t.ex. i teorin skulle kunna gå på 10-15 minuter, tar därför minst 1 timme. Ofta två. Ibland tre timmar. Det är den tid som jag behöver ställa frågor och låta den andra personen ge svaren, istället för tvärtom. För.det spelar ingen roll vad jag säger om personens behov. För att det ska bli bestående resultat, måste personen själv komma fram till vad som är felet. Annars kommer denne i alla fall inte att göra något åt det i sitt liv. Jag vet inte om detta gav dig något, men så här ser jag på det som du skriver. Just idag Namaste!
Skrivet av Robban
:0)
Varje situation är olik varje annan situation, således kan ingen råda någon annan, åtminstone inte utan att veta helsikes mycket mer än vad som går att blotta på en sån här allmän sida. Men en reflektion som jag gör utan att tänka efter alls, bara sådär kablam direkt, är denna (och den kanske inte har med saken att göra, men den har med mitt liv att göra i alla fall): Man kan inte VETA vad som står i någon annans livsplan i livets-stora-gu-ändå-vahetterenu-bok. Således tänker jag att det är precis lika troligt att det är meningen att jag ska lägga mig i, som att jag inte ska göra det. OCH det kan förvisso sammanfalla, att man hjälper sig själv OCH den andra genom att agera efter impulser man får. Med risk för att åka på pumpen, brukar jag beställa den högsta, bästa lösningen av gu-ändå-vahetterenurå-Univeschum, och det är märkligt så ofta det fungerar - åtminstone på det sättet att låsta situationer knyter upp sig och förändras - ibland först på snåriga, jobbiga vis, för att sedan utvecklas vidare åt helt andra håll. Jag tror på vahettere-Univeschums förändringskraft därvidlag. Putta till på stenen, med ett rytande eller ej, och terrängen förändras, saker rasar och floder ändrar lopp. Och det kan vara meningen eller så inte. Återkom gärna och berätta hurudant det går!
Skrivet av Orviainen Guändå Chorizo
Liiinaaaa!
Nu har du nog åkt bort, men jag chansar och svarar ändå. Jag undrar förstås om vännen med dottern är samma som du berättade om före sommaren (AS?). Vill du bolla med en förälder som gått igenom något liknande så vet du var jag finns, och det säger jag bara i bästa välmening. Inte för att jag tror mig kunna ge råd, men jag vet hur man mår när det inte blir som man tänkt sig, och när man skapar problem runt sitt barn för att man inte är klar med sina egna problem. (och jag tycker att jag och barnets far har kommit vidare därifrån) Ha det så bra på resan!
Skrivet av Orfw

Många gånger...
är det bätte att ställa de rätta frågorna till den man vill hjälpa istället för de rätta svaren. Frågor sätter igång tankarna och kanske får din väninna att tänka, medan att skriva henne på näsan med något, som visserligen är uppenbart för dig, istället kan få henne att sparka bakut eller ställa sig bakom sina skyddsmurar. En fråga är inte lika lätt att gömma sig för... Det får bli mitt svar och mina tankar för idag... Kram
Skrivet av LoLA

Apropå Hej och Hå

Kanske vet du inte

Håller med...

Grubblar över samma

Svar till Achillea och Vind

...om

Visst

Undrar....

Finns massor

Några ord på vägen...

Precis min grill.

Agera eller bara finnas?

Vad är en vän?

:0)

Liiinaaaa!

Många gånger...

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information