Josefine, jag är nyfiken

Josefine, jag är nyfiken
Skrivet av	_Karolina_
på hur det går med dagis? (Om du vill berätta, förstås!)
Svar på tråden: Josefine, jag är nyfiken

Inte mycket dessvärre (men mkt långt)
att berätta... Jag går dock går och längtar efter att få sätta mig här och skriva, för jag har så mycket jag funderar på runt det här just nu. Men jag har inte riktigt tid att samla mig och min tankar, känns det som. Junia har varit sjuk sedan i måndags, kräkts och lös i magen, så hon har varit hemma. I onsdags tänkte vi att hon skulle gå idag, men så kräktes hon igen, så hon blir väl hemma. Eller kanske gå en sväng imorgon, som en mjukstart med helgen efter, jag vet inte hur de ställer sig till det på dagis. Iaf så tänker vi inte på annat här hemma - hur ska vi ställa oss, vad är \"normalt\", vad kan man vänta sig (av ett barn i form av reaktion), vad kan man kräva (av personal). Junia har tydligt visat att det händer omvälvande saker runt henne nu; hon är mig runt halsen som en apunge när jag är hemma. Försökte gå och gunga igår, vilket hon brukar gilla, men hon hängde bara runt min hals, med huvudet inborrat i halsen på mig. Igår skulle mormor bära upp henne för trappan, vilket resulterade i ett gråtanfall utan dess like! Hon grät och grät efter mig, bara jag fick bära henne. Mormor som är hennes tredje närmaste person, som hon alltid vill vara hos, som alltid får göra vad som helst med henne. Vidare så gråter hon på nätterna och ropar mamma, mamma - trots att jag är där - jag tror att hon drömmer. Och i början av det här så var ju inte ens Junias reaktion en \"sak\", vårt \"problem\" var ju mest det att personalen hade lite för bråttom. Nu känns saken så komplex att jag har svårt att formulera mina tankar, jag känner bara en stor ovilja. Det jag tänker på är; vad får man \"räkna med\", i form av beteende/reaktion från barnet? Är det jag som är en vekling, som inte tycker att Junia reagerar inom gränsen för det acceptabla? Om nu inte alla barn är så skapta att de nästan från börja gillar dagis, med personal och barn och rutiner och allt, hur ska man då hantera dem som är \"annorlunda\"? Ska man låta dem få ta sin tid, ska man forcera dem, ska man kuva dem och offra deras personligheter (någon måste väl vara det där blyga, försiktiga barnet, som aldrig riktigt är med, kanske?) eller har de helt enkelt kommit fel? (och var ska de då ta vägen?!) Vad kan man \"kräva\" av personalen? Om de nu har ett arbetssätt som brukar funka i 9 fall av 10, får då det 10e \"felande fallet\" köra enligt den rutinen ändå, eller kan man kräva att de t.o.m kör efter en modell som de tycker är förkastlig? Som det känns nu så känns det som vi kommit fel, men jag blir så himla osäker på vad som är rätt för oss då. Trots att vi helst skulle velat vänta ett år till med dagis, så såg vi iaf fram emot verksamheten, med kompisar och lekar och teman och sång och eftermiddagsmys och tja, allt sådant där som är mysigt och roligt med dagis. Är det bara personkemin, mellan oss och övrig personal (förutom inskolningsfrk), eller är det vi som har orimliga förväntningar? Nu senast i måndags så skulle det vara 6 st (dagis-)barn med Junia inne och \"den andra fröken\". Vilket verkar helknasigt i mina öron eftersom Junia tydligt visat att 2 barn var mer än väl, kunde hon inte fått vänja sig med det först? Fått känna sig trygg, istället för att ytterligare bygga upp stressen och, faktiskt, rädslan? Känns också som att den andra fröken vill vara med och kontrollera och styra upp. Jag är väl en mes, en hönsmamma, en överanalyserande typisk \"gammal mamma\", men sådana som jag måste väl också få ha barn omsorg... :-/ Tja, idel frågor, inga svar - men skönt att få älta lite... Någon som har reflektioner? (om jag nu jag kan sortera dem, jag känner mig överkokt i hjärnan av allt tänkande...)
Skrivet av Josefine Junia&Mio
Hej Josefine!
Först av allt: Stor KRAM! Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver och beskriver. August reagerade precis så när han började på dagis. Jag slets mellan hans och mina behov. Skulle jag stanna hemma till augusti, vilket jag faktiskt inte ville, eller skulle jag börja jobba? Samtidigt var det ju en förutsättning för att Peter skulle kunna vara hemma en dag i veckan själv med August att jag faktiskt jobbade - och den dagen ångrar jag inte idag. August fick mer tid på sig. Många dagis har 2 veckors inskolning. På Augusts dagis har de 3 veckor. August behövde 5 för att någorlunda acceptera situatuinen. Det tog ändå flera månader innan han och vi kände oss trygga. August är ett \"ensam-barn\". Han leker inte med någon speciell, utan går mest runt och pysslar för sig själv. Jag ser det tydligt när vi träffar jämnåriga som han träffar ofta. När de andra barnen härjar runt sitter Augsut ofta i ett hörn och pillar på något. Sådan är han. Sådan har han alltid varit. Det är hans personlighet och det kan ju inga förutbestämda inskolningsprogram ändra på. Be om mer tid till Junias inskolning och har hon nu varit sjuk i en hel vecka är det väl läge att börja om från början? Angående personalen så tror jag att det är superviktigt att barnen känner att man har förtroende för de vuxna på dagis. I början hade inte jag det. Jag tyckte att det var kaos och alldeles för många inskolningar på en gång. Det visade sig dessutm att båda fröknarna var gravida och snart skulle sluta. Det kändes ju inte så tryggt när min egen unge slog bakut och jag kände att lyckas vi bygga upp en trygg relation här så försvinner de ju ändå snart. Så kom den nya personalen och jag kände att jag gillade dem och jag visste att de här blir i alla fall kvar terminen ut. Dagis började långsamt fungera. Ända fram tills August var sjuk, sjuk och åter sjuk. Då var det jobbigt igen, men så fort han hade fått vara frisk i två veckor i sträck i april så vände det och sedan dess fungerar det kanon! Nu i augusti fick han börja några dagar innan jag skulle börja jobba, vilket visade sig vara helt onödigt. Redan från första dagen gick han 9-15, trot satt jag hade tänkt 9-11.30. Han stortrivs på dagis. Han älskar sina fröknar och vi har stort förtroende för dem. Ett tag funderade vi på att byta till dagmamma i stället. Kan det vara ett alternativ för Junia? Anledningen till att vi slutligen inte valde det var att vi inte ville känna oss så beroende av en enda person. Stor kram igen och lycka till. Du är inte hönsig och blödig, men Junia behöver mer tid och mycket tid.
Skrivet av -miapia-

hej, jag bara måste svara
för ajg har också så mycket funderingar kring detta. Albin har nu varit 7 dagar på dagis, inskolning alltså och det går itne heller så bra. Albin är som August en ensam-kille som inte hänger med dom andra utan hellre går för sig själv oftast, och definitivt när det är barn han inte känner. På Albins dagis skolas ju tio barn in samtidigt nu, så du kan tänka dig kaoset som är där hela dagarna!! Jag har varit där en timme och hälsat på och det funkade inte heller så bra... Ett par dagar fick Mats gå ifrån en del, men sen slog det bakut och gick inte alls. Vi har pratat igenom det här och bestämt att det är bättre att vara med Albin hela tiden nu i början, så han får möjlighet att lära känna stället utan och innan. Han är inte van vid så många barn, inte van vid andra vuxna än oss och farmor/mormor, vilket märks tydligt. Just nu känns det som att han aldrig kommer att acceptera stället, jag känner att han kanske inte är ett \"dagis-barn\" helt enkelt. Men vi har bestämt oss att det får ta den tid det tar. Hinner vi inte på de 3 veckor som vi (Mats) avsatt så får jag fortsätta längre, kanske funkar det bättre när de andra är inskolade och deras föräldrar har försvunnit också... vem vet. Vi kände oss väldigt osäkra höromdagen och visste faktiskt inte hur vi skulle hantera det. Men sen pratade vi igenom det, vi har ju en fördel med vår inskolning och det är att vi bestämmer helt själva hur och när vi kommer och går, eftersom det är gruppinskolning så måste det nästan funka så. I alla fall så hoppas jag att Albin ska känna att vi vet vad vi vill nu och att vi inte är osäkra och att det ska smitta av sig så småningom. Albin har också blivit otroligt mer mammig nu, och har verkligen koll på mig när vi är tillsamamns. Jag får inte ens stänga dörren om mig hemma, vilket inte är likt honom alls. Vet inte om det hjälpte till, men jag förstår verkligen dina tankar. Prata med personalen också om det är konstigheter, det gjorde vi vid ett tillfälle och det har verkligen givit resultat. KRAM
Skrivet av Maria med A och S
Funderar blev långt
Jag jobbar som bekant på förskola och kan ju jämnföra lite med hur vi gör. Vi har just skolat in 9 barn från en annan avdelning som har gått mycket bra eftersom de redan \"känner oss\" i personalen. Vi har/håller dessutom på att skola in 3 helt nya barn varav en kille som aldrig har gått på dagis tidigare. De tre nya barnen är födda -02. Det är om den tredje pojken jag tänkte \"prata\" och kanske kan du känan igen dig lite i er situation. Har inte läst jättenoga om er situation men har förstått att det är jobbigt. Vi började med inskolningen förra tisdagen och det är tänkt att den ska vara klar i morgon. För lille D (som vi kan kalla honom) har det gått upp och ner. I måndags tog det tvärstopp efter att pappa lämnat och han var nästintill otröstlig. (Jag är extra känslig nu och var själv tvungen att gå och torka tårarna för jag såg Isak i honom). För oss som personal känns det inte bra att han är så ledsen, det ger honom en fel bild av vad dagis är. I stället för att låta honom äta lunch som var tänkt, ringde vi mamma som kom och hämtade innan lunchen. Tisdag och onsdag har m eller p varit med ute på gården medans vi har aktivierat D. Bara så att han vet att de finns där och känner sig trygg. Vet ej om han ätit lunch för jag var själv sjuk både tisdag och onsdag. Idag var hans p tvungen att gå ifrån så han vinkade hejdå och D blev ledsen. Då fick han sitta i sin vagn och vi körde runt honom. D var glad, fick hålla i leksaker i vagnen, och han kände sig trygg. Det var ett ställe han kände igen sig på, vagnen. Vi gick in för att äta och min kollega hade honom tätt intill sig hela tiden. De två gick in lite före alal andra barn för att D inte skulle tycka att det var för stimmigt och för att han skulle känna sig trygg. Maten gick bra och vi sa att vi skulle vila efteråt. D blev lite ledsen och sa att han ville sova i sin vagn. Det tyckte vi var bra, så länge han känner sig trygg och ok med idén att sova. Min kollega gick runt med honom i vagnen tills han somnade 10 minuter senare, utan minsta gråt. Vi ringde hans mamma och sa att hon kunde komma till 13.30, D hade då sovit i 1½ h. Hon var där då han vaknade och det var skönt och tryggt för D. De gick sedan hem tillsammans. Vet inte hur vi gör i morgon men kan tänka mig att det blir något liknande. Nu kanske inte vår \"metod\" är den bästa men det jag vill säga är att vi som personal måste till mötesgå barnen och inte ha en skarp mall som vi kör med alla barn. Det fungerar inte på alla. Vi är alla olika som individer. Vet inte om du blev något klokare av mitt svammel men tycker att ni kan ställa lite krav på personalen om ni märker att de inte \"känner av er\". Hoppas att det snart blir bättre. Hur mycket är ni med på dagis då ni är där? Sitter ni en bit ifrån Junia så att hon ser er och känner sig trygg? Det kan hända att hon behöver en längre sådan period och att när ni märker att hon är mogen för det går bort i 5 minuters perioder bara så att hon vet att ni kommer tillbaka. :) Hoppas varmt att det löser sig. Stor kram
Skrivet av Anna m Isak & Adam
Jag förstår dina tankar...
Jag funderar själv mycket just nu. Känner mig så osäker just nu över hur Johannes har det på dagis. Tyckte det gick bra i början, sen kom förkylningen som fortfarande håller i sig. Det känns inte som Johannes är trygg i verksamheten. Han gråter och blir stressad när de ska byta aktivitet, som att gå ut eller tvätta händerna eller annat. Han har svårt att kommunicera med de andra barnen och med personalen, han kan ju inte prata, men är ju van att bli förstådd ändå. Senaste dagarna har han blivit tokledsen när jag kommit och hämtat, det är superjobbigt. När jag kommer så klamrar han sig fast vid mig och pekar uppfodrande på utgången, han vill hem.... Det skär verkligen i hjärtat. Kanske är det en kombination av att han är förkyld och inte orkar med riktigt. Idag har jag jobbat min första arbetsdag och det var verkligen superkul, men jag känner mig stressad av att inte känna mig trygg med att JOhannes har det bra på dagarna. Men precis som du funderar jag på vad ska vi göra istället? Jag måste arbeta nu, annars går vi inte runt här hemma, och jag vill arbeta, längar verkligen efter mitt jobb. Ibland funderar jag på om jag gjort Johannes en otjänst genom att vara så lyhörd för hanns behov. Med att bära osv, kanske har jag inte rustat honom för \"riktiga värden\" Fast egentligen tror jag inte det, men övergången till att vara utan mig, tutte, och närhet blir ju väldigt stor. Jag tycker personalen på Johannes dagis är bra och jättegulliga mot barnen, men de kan ju självfallet inte ge Johannes samma uppmärksamhet som han får här hemma. Nu vet jag varken ut eller in. Jag kommer jobba ungefär tre dagar i veckan, mormor är ju pensionär och skulle ju gärna vara med Johannes, men samtidigt så tror jag verkligen på dagisverksamheten. Men kanske det inte passar för alla barn? Imorgon har G tagit ledigt och blir hemma med Johannes och jag är ledig på måndag. Funderar på om jag ska börja om lite och göra som Maria och vara där en hel dag med honom, men samtidgt så måste jag ju jobba och då blir det nog förvirrat för honom. Oj, det blev mycket om mig nu, men det är skönt att få ur sig lite tankar. En sak som känns bra är att jag inte märkt så stor skillnad på när vi är hemma, då känns han trygg och som vanligt i alla fall. Har ni tid, så tror jag det kan vara bra att göra som Maria sa, vara där med Junia utan att gå ifrån, tills hon vill gå ifrån er. Var tydlig med personalen och tala om hur ni tänker. Om de inte känns lyhörda så prata med föreståndaren om era känslor. Kramar!
Skrivet av Pernilla & Johannes 31/8

Anna!
Gu vad ni verkar lyhörda och härliga som personal! Ska föreslå det där med att gå in i förväg och kanske gå och klä och gå ut med Johannes först, eftersom han blir så stressad av hallstöket.
Skrivet av Pernilla & Johannes 31/8
Miapia, måste bara säga
att det är så skönt att läsa att det är fler två-åringar som är lite av ensamvargar. Har funderat över att Johanens inte verkar leka med andra barn direkt, och är lite avvaktande. Johannes pular gärna runt på egen hand, kör bilar och leker långa stunder sjäv.
Skrivet av Pernilla & Johannes 31/8
Inga tankar direkt...
det är så tidigt än. ;o) Men i all fall. Frida är hemma idag, för hon har blivit så ledsen när jag kommit och hämtat både tis och ons, som att det bara släppt totalt då. Och igår när jag skulle lämna blev hon så tokledsen att jag fick stanna en bra stund. Kändes inte bra alls, så vi tar lite ledigt Ändå har hon gått ett bra tag nu ocg brukar ju gilla dagis. Ja, ingen hjälp alls ju. Hoppas du kan reda ut hur det känns och hur du/ni vill ha det.
Skrivet av Jessica med Frida

Åh vännen!
Vad tufft och jobbigt ni har det! Förstår att det måste kännas heltokigt, jobbigt, svårt.. Ska försöka ge min syn på saken, men vet inte om det gör er så mycket klokare. Du frågar vad man kan kräva av personalen? Kräva vet jag inte (är ett så starkt ord), men jo, jag tycker nog att man ska kunna räkna med att de skolar in varje barn efter varje barns personlighet. Och att de tar hänsyn till att vissa barn är blygare, vanare vid ett lugnare tempo, vana vid att leka ensamma (eller med förälder alltså), vana vid mycket närhet. Nu har vi ju haft en väldigt lyckad inskolning, men det tror jag beror helt och fullt på att personalen har skolat in Celia efter Celias personlighet och behov. Igår lämnade jag t.ex. Celia för första gången, och var väl lite orolig för hur det skulle gå. Orolig för att de skulle gå in och bryta innan Celia var färdig att säga hejdå till mig (av omsorg då, för att göra avskedet så lätt som möjligt). Så fel jag hade.. När jag kom lekte barnen i den stora salen, som de brukar göra innan de går ut på morgonen. (mellan 7:30 och 8:15 är barnen inne, och vi lämnar åtta) Celia gillar inte så mycket att vara i den stora salen, och så fort vi kom så tog ena fröknen och sa till Celia och två barn till Kom, vi går in i mysrummet och sätter på lite musik och sjunger lite!. Hon sträckte ut armarna om Celia som dock tvekade, så jag satte ner henne på golvet istället och så gick vi in i rummet. Tillsammans plockade vi ner kuddar och stolar och gjorde i ordning. Celia såg dock lite tveksam och avvaktande ut så jag frågade om hon behövde kissa. (Då brukar hon se ut sån.) Det ville hon, och i detsamma som hon hoppade ner från toan sken hon upp och sa NU mamma gå jobbet! och så gick hon in i det lilla rummet. Och så gick jag utan problem. Häromkvällen när vi satt och åt sa Celia Ceija lessen. Är du ledsen frågade jag? Ja, Ceija lessen. Däborta. Dagis. Majia bäja Ceija då. Så jag frågade såklart om det när jag hämtade, och mycket riktigt. Förklaringen jag fick av Maria, inskolningsfröken (jättemysig) var att de enda gångerna Celia blir ledsen är när det blir för stökigt i barngruppen, med mycket bus och skrik, eller när många barn är samlade tillsammans. Då brukar hon bära Celia, så hon blir lugn och trygg. De har tre barn som är lite lugnare och tystare än de andra, och de brukar de försöka ta åt sidan så mycket som möjligt. Göra i ordning dem för utgång för sig, låta dem gå in till lunchen och samlingen först, låta dem ofta vara i något av de mindre rummen. Och när Celia ska sova sitter hon brevid och stryker henne på huvudet (som hon gillar) och sjunger för henne. Jag vet inte om detta är unikt, eller om det beror på gott om personal eller vad det är. (De är 12 barn och tre heltider.) Eller om det helt enkelt är Montessoripedagogikens fokus på individen som gör det. Men skönt är det iaf. Skulle inte kunna tänka mig nåt annat. Jag tycker INTE att du är en hönsig gammal mamma. Jag tycker att du är en omtänksam, mjuk och varm mamma! Jag håller med dig fullständigt i att man inte borde bygga upp stressen, utan ta det lugnt, i Junias takt (om ni har möjligheten). Förr eller senare funkar det säkert. Men vissa inskolningar tar snarare två månader än två veckor och det måste dagispersonalen acceptera! Många kramar!!
Skrivet av -Tessie-
Att byta aktivitet
Hej! En tanke bara Pernilla - när Isak började på dagis i februari så hade han också svårt när de skulle byta aktivitet. Det gick över efter ett tag när han hade lärt sig dagisrutinerna. Vet inte om det är samma för Johannes men jag vill bara säga att Isak var likadan. Hoppas det går bättre sedan. Jag tror absolut att du har rustat Johannes för \"världen\"! Snarare att det handlar om personlighet. Jag har också ammat och burit massor och Isak är väldigt självständig. Vi håller på med hans andra inskolning och det går jättebra. Jag tror att det beror på att han vet vad dagis innebär. Att mamma går, men sedan kommer mamma igen. Kram!
Skrivet av _Karolina_
Hej
Jobbigt, svårt. Förstår att din hjärna känns överkokt. Alla har skrivit så bra och fina kommentarer här ovan, jag har inget egentligen att tillägga mer än en jättekram och ni kommer att fixa det här på ena eller andra sättet!!
Skrivet av _Karolina_

Helt kort -
jag är jätteglad över era fina och stärkande och förnuftiga inlägg. Jag har läst dem alla och ska under helgen försöka gå igenom dem så pass att jag kan svara (och fråga) tillbaka. Kram!
Skrivet av Josefine Junia&Mio

Josefine, jag är nyfiken

Inte mycket dessvärre (men mkt långt)

Hej Josefine!

hej, jag bara måste svara

Funderar blev långt

Jag förstår dina tankar...

Anna!

Miapia, måste bara säga

Inga tankar direkt...

Åh vännen!

Att byta aktivitet

Hej

Helt kort -

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information