Hur mycket ska JAG bry mig om pappans relation

Hur mycket ska JAG bry mig om pappans relation
Skrivet av	tonårings styvmamma
med sin 14 åriga dotter? De har aldrig haft någon vidare bra kontakt med varandra, däremot är dottern mycket hos sambons mamma och hennes nya familj... Det har varit mycket strul och skitsnack från dotterns mammas håll, problemen började redan när dotern var nyfödd, de var inte tillsammans längre, först efter ett halvår fick han då som 20 åring veta att han var pappan. Hon har inte varit här speciellt ofta under mina 6 år med honom, däremot har vi träffats oftare hos barnens farmor och hon har även följt med´oss på semester några gånger. Nu är hon 14 år, vill helst inte prata med sambon överhuvudtaget, av någon anledning, vet inte vad. Tror han pratade med henne senast i maj, och träffade henne på hennes födelsedag i april och några gånger före det i år. Hon verkar inte gilla mig eller vårt gemensamma barn ( snart 6år) speciellt mycket och är oftast bara sur och tvär, speciellt nu som tonåring, vilket iofs ör förståeligt. Jag tror 90% av ilskan kommer från mamman som upenbarligen sitter och snackar skit om oss inför dottern. Jag får ibland ångest över att sambons relation med dottern är så dålig, men är det egentligen MITT problem, hur mycket ska jag bry mig. Det är väl ändå upp till honom att förbättra relationen, eller? Han är ju en vuxen människa. Ska tillägga att hans relation med vår son är helt normal och bra....
Svar på tråden: Hur mycket ska JAG bry mig om pappans relation

Det är inte ditt problem!
Så länge du inte står ivägen och hindrar eller beter dig trist mot styvdottern tycker jag att du fullgör dina skyldigheter. Det är pappan som har skyldigheter, inte du! Hur vet du att mamman \"uppenbarligen\" sitter och snackar skit om er? Gissar du med tanke på tösen beteende, eller vet du? Det är allt för lätt att övertolka barns beteende och läsa in allt möjligt i det, särskilt sånt som man gärna VILL tro! Lägg ner det och håll dig neutral, om du inte verkligen har hårda fakta på hand... Kan tillägga att min egen dotter, nu 12 år, är fruktansvärt sur och otrevlig mot sin pappa. Det beror verkligen inte på att jag baktalar honom! Jag har gjort oerhört mycket för att hjälpa dem att skapa en relation, men pappan har svikit ett antal gånger för mycket och har inte alls den förståelse för hur man hanterar halvstora barn som skulle behövas. Han ser henne som vuxen och ansvarig fullt ut för sitt beteende, medans hon i själva verket testar hans uthållighet och pålitlighet. Behöver jag säga att han inte riktigt består testet...?
Skrivet av Birgitta, since 1997
Jag har pushat min make när
han hade det tungt (år sedan nu) för att jag älskar honom och inte vill att han ska sitta med jordens sämsta samvete senare i livet. Tycker också väldigt mycket om min ss och tycker inte att han ska lida i onödan. Och nu bor ss hos oss :0))))
Skrivet av Inki

Jag "vet"....
så gott jag nu kan veta att mamman snackar skit om oss. Först och främst genom andra pesoner som känner mamman och mer än villigt berättar allt hon sagt om oss för mig, fast jag helst av allt inte vill veta någonting. Dottern kommer också med de mest konstiga påhopp och berättar att \"mamma sa att du ..... eller att ni ... eller .... bla att pappan minsann inte betalar någonting alls för henne medans mamman betalar allt. Underhållet på 1173 kr som vi betalar varje månad, det kom från försäkringskassan hade mamman sagt, INTE från pappan.... Mamman säger ( till vännen ) att hon inte kan förstå hur pappan kan vara tillsammmans med mig som jag ser ut !! Och drar även upp saker som hände då de var tillsammans för 15 år sedan... Jag orkar oftast inte bry mig och skulle aldrig sjunka så lågt som att snacka skit om henne. Jag står absolut inte ivägen för dem utan försöker tvärsom uppmuntra deras relation, beter mig alltid schysst mot dottern, som tyvärr inte verkar gilla mig nå´t vidare... Det du skriver om din dotters pappa gäller nog här också, att han ser hennes om vuxen och ansvarig för sitt beteende oh att han inte har den förståelse för halvstora barn som skulle behövas. Han känner ju knappt flickan längre, och nu verkar det som om han är \"sur\" över att hon betett sig som hon gjort på sista tiden, hon vägrar svara i telefon, vägrar prata med honom och vill inte ha med honom att göra. Om jag var han skulle jag anstränga mig mycket mer.... Men det var just det, hur mycket ska jag bry mig? Det hjälper ju inte heller att jag anstränger mig extra då vi träffar henne och försöker hitta på saker och få med henne, detta genomskådar hon ju. Sist, i mars någongång, så vägrade hon äta någonting när vi köpte hämtamat, för att det var jag som köpte den och inte pappanm. Vi väntar nu tillökning i mars, och då lär det väl bli ännu värre, hur utanför och bortglömd känner hon sig inte då?
Skrivet av tonårings styvmamma
Ja så hade jag också
velat ha det, att hon flyttar hit är väl att tänka lite väl långt fram, eftersom hon knappt pratar med oss. Men jag vill inte heller att sambon ska sitt amed jordens sämsta samvete senare i livet, eller att dottern ska lida.. Och jag har försökt, men tycker att han ska tänka lite själv och inte skjuta på allt.....
Skrivet av tonårings styvmamma
hur mycket DU ska bry dig, vet jag inte, men
barn är faktiskt inte alltid lätta och snälla, hon testar väl för att se hur pass mycket hon kan lita på sin pappa (som bör älska och stötta sin dotter villkorslöst, anser jag). min dotter är absolut inte snäll mot mig hela tiden heller, men inte vänder jag henne ryggen för det. min styvdotter strålar inte heller av glaädje när hon ser mig, men pappans och hennes relation är DERAS, och den lägger jag mig inte i.
Skrivet av pola

Hur mycket ska JAG bry mig om pappans relation

Det är inte ditt problem!

Jag har pushat min make när

Jag "vet"....

Ja så hade jag också

hur mycket DU ska bry dig, vet jag inte, men

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information