Vill bara dela med mig, förlåt!

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vill bara dela med mig, förlåt!
Skrivet av	deprimerad 2-barns mor
Jag känner mig så ledsen,besviken arg och förbannad för att jag inte har fått hjälp tidigare. Det känns som att jag har blivit berövad mina barns första år pga att jag mått så här. Ska förklara: När jag blev gravid med första barnet så gick jag hos en annan barnmorska i stan det var lättast eftersom jag jobbar i den staden. Jag blev ju ledsen på slutet av graviditeten och vågade inte berätta, man ska ju inte känna så när man är gravid. Hon såg att jag var ledsen men eftersom jag inte vågade berätta så skyllde jag på jobbet osv, blev halvt sjukskriven osv. När jag fick dottern, så började jag gå hos barnmorskan nära där jag bor. Så här i efterhand har jag fått veta av henne att hon såg att jag var ledsen redan då, men att hon inte kände mig och inte vågade fråga. VAD ÄR DET FÖR EN BARNMORSKA? På ett sätt är det tur att jag inte visste att jag var deprimerad då, annars hade jag väl inte vågat skaffa ett till barn, vilket vi gjorde. Jag hade ju börjat må bra igen och när dottern var 7 månader så blev jag gravid igen, trodde inte alls att jag skulle må så där dåligt igen. Men tyvärr så började jag må dåligt igen när jag var gravid i 7:e månaden. Då först vågade barnmorskan ta upp det. Jag fick då veta att hon märkt det redan vid dottern och om jag var rädd för att det skulle bli samma igen. Jo sa jag. Hon försökte trösta mig att det blir mycket lättare med andra barnet och det behöver inte alls bli så. Att jag ändå skulle skriva in i födelseplanen om det här att jag blir ledsen och nedstämd. När jag sedan var på förlossningen så berättade jag om mina rädslor för att må så där igen, dom frågade om jag hade ätit tabletter? Nej sa jag och då var det precis som att men då är det väl inte så farligt. Jag började må ännu sämre på BB, tyvärr så pratade dom inte med mig om detta & jag vågade inte ta upp det eftersom jag kände mig så hemskt misslyckad som människa för att jag var så ledsen när jag fått barn, man ska ju inte vara det. Jag känner mig så förbannad på min nuvarande barnmorska för att hon inte vågade fråga rätt ut, och att hon kanske skulle ha stöttat mig. Då kanske jag inte hade behövt må så dåligt med nästa barn. Nu känns det som att jag har blivit berövad deras första år, tiden som man ska vara mest lyckligast i ens liv. Jag kommer inte ihåg när sonen fick sin första tand, har inte skrivit någon i hans bok första året. Jag har inte orkat, mått ännu sämre pga av såna saker. Vi fick aldrig gå på någon föräldra utbildning för att det glömde bort oss, men tar det nånsin upp om det här att man kan bli deprimerad i samband med graviditeter och förlossningar. Man känner ju sig så ensam och hemsk för att man gör det. Frågade min nuvarande barnmorska rätt ut om det berättar sådant här på föräldrautbildningen, jo nog brukar vi berätta att dom första 2 månaderna kan man må dåligt, inte orka äta, duscha osv... Okej de 2 första månaderna, men att man kan må så här i flera år! Blir så ARG!!!!! Det finns säkert fler som mig, och kanske även sådana som går omkring och mår så här dåligt och inte vågar berätta och att de inte får någon hjälp. Jag tycker att de borde berätta sådant här på föräldrautbildningar osv, inte för att skrämma upp förstagångs föräldrar men för att berätta att det kan förekomma, att man inte är ensam och att man kan få hjälp. Och för att få den hjälpen måste man tyvärr be om den själv, vad gör man när man inte vågar och ens barnmorska inte vågar ta upp det. FY FAN vilken värld vi lever i , förlåt men jag blir så förbannad! Kan tillägga att nu först efter 3År så har jag fått hjälp för att maken skickade mig till läkaren för att jag var så onormalt trött och ledsen jämt. Har fått tabletter som jag ätit i 5 veckor, är sakta men säkert på väg tillbaka men ledsenheten finns kvar, är precis som att man bara behöver trycka på en knapp så kommer tårarna eller ilskan, som att kroppen har fått nog, hit men inte längre. Jag har även fått kämpa för att få komma till en psykolog och fick veta först att det skulle ta upp till 9 mån, men igår fick jag veta att inom 3 månader skulle jag få komma. Det känns bra, men hemskt att man ska behöva stå på sig och kämpa så. Lider så med alla som inte orkar, vågar och inte får någon hjälp! Ville bara skriva av mig, tack för att ni orkat läsa ända hit. KRAM t kan vara!
Svar på tråden: Vill bara dela med mig, förlåt!

Bra att du fått hjälp
Förstår att du är besviken på bm som hade kunnat hjälpa dig tidigare men det viktigaste nu är ju att du faktiskt fått hjälp. Skönt också med en terapikontakt även om det är lång väntetid. Du ska se att du blir bra igen men det kan nog ta lite tid. Kramar till dig och din familj
Skrivet av Ida m Jennie & skruttis bf 26/4
Inget att be om förlåtelse för
Jag tycker att du är stark som orkar slåss för din rätt och för att du orkar dela med dig! Har själv en ångestproblematik i bagaget och är livrädd att den ska poppa upp igen i någon form. Det gick bra under Albins graviditet, och efteråt oxå, men nu är jag där igen och funderar och letar tecken. Det är så skönt att veta att man inte är ensam! kram
Skrivet av Madde Albin & Simon

Trist
att det ska vara sån kö. Men jäkligt bra gjort att du har tagit tag i det och nu får hjälp. Hoppas också att det är bra hjälp som du får. Bm verkar ju dock helt korkad... Kram!
Skrivet av cia å tjejerna

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv