Undrande pappa...

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Undrande pappa...
Skrivet av	Anette R
Läste ditt inlägg längre ner och kan säga att jag håller med om mycket. Men det är ju faktiskt som så att om man börjar fundera bokstäver så fort ett barn får sidor det inte visat förut så är det underligt om man ens får till e´n utredning. Så ENKELT är det inte! Visst måste man först försöka ta reda på varför barn reagerar som de gör och det kan finnas naturliga förklaringar. Man blir inte automatiskt ett bokstavsbarn ur det perspektivet du skriver. Man får inte heller diagnos så enkelt. Och jag tror inte att en förälder VILL ha diagnos så enkelt. min son står i kö för utredning. Han har varit speciell sedan födseln och visst får han sina perioder med utbrott. Alla barn kräver uppmärksamhet av sina föräldrar och andra vuxna, men på en helt annan nivå än bokstavsbarnen. Alla barn behöver känna sig viktiga och att någon lyssnar på dem. Men vissa får helt enkelt aldrig nog! Genom diagnosen kan vi få ett förstående för problemen och även ge omgivningen den förståelsen. Min son är nu 6,5 år så jag vill inte påstå att vi skyndat fram nån utredning. Vi tittar alltid tillbaka och tänker efter när han har sina jobbiga perioder och dagar och försöker hitta ett svar på varför han reagerar som han gör. Personalbrister, vikarier, flytt, sjukdom mm. hade jag varit förälder och någon började prata bokstäver om det du skriver om så hade jag blivit arg! Sedan har diagnoser inget med intelligensen att göra. och alla barn är smarta på sitt sätt!! Anette
Svar på tråden: Undrande pappa...

Hej
Nej självfallet var både mitt svar förenklat och självfallet går det inte så fort. Jag har inte barn med den typen av problem (även om min dotter har andra problem som man velat utreda sedan dagis). Min son har fruktansvärt lätt för sig men hans dagis fröken (en av dem) ville att vi skulle söka (bup och utredning) för att han enligt henne var okänslig (grät aldrig, bet ihop mm). Men i och kring mina barn och i deras/våran närmiljö har det funnits och finns barn som mår mer eller mindre bra. Många av dem har diagnoser, eller så önskar man att de skall få diagnoser mm. De är i mina ögon barn som kommit på kant med skola, omgivning, syskon och som ofta har kämpande men trötta och uppgivna föräldrar (väldigt ofta ensama mammor). De flesta vuxna backar när de (13-17 år gamla) käftar emot, kommer gående igäng, vandaliserar, eldar papperskorgar mm. Om man istället för att backa står kvar, visar dem respekt som individer men förklarar att man inte gillar deras beteende etc så uppstår en kontakt och allt efter som även en dialog. Under dessa dialoger så har bland annat framkommit att de som har en mycket hög IQ upplever sveket ännu större. I skolan har det inte blivit förstådda, de har varit understimulerade ingen har mött dem i deras tankebanor. De som är normalbegåvade har tyvärr halkat efter kunskapsmässig på grund av att de inte hängt med i skolan, de saknar ofta den verbala förmågan (språket) som krävs för att få ihop den inre kartan för att göra det sammanhang som de befinner sig i begripligt. De som är mindre begåvade har tyvärr inte fått hjälp att finna sina starka sidor varför självkänslan är jättelåg. Jag delar din uppfattning att alla barn är smarta på sitt sätt men vissa har en vad man man betecknar som ett högt IQ. Alla saknar kontakt med sin passion - det som får dem att ticka, det som skulle kunna få dem att hoppa upp ur sängen på morgonen. Diagnoser är bra för att det tar upp ett problem men alla barn behöver lung och ro, mindre grupper (väl avvägda baserat på medlemmar och pedagoger), samt bekräftelse och individuellt anpassade mål. Jag vet många föräldra som blivit just som du skriver arga och det är fullt begripligt. Jag har också mött pedagoger som inte vill se saker utifrån något annat än sitt eget perspektiv. Sen har jag mött pedagoger som är helt fantastiska på att möta varje barn utefter det barnet och hennes behov.
Skrivet av Undrande pappa
Mycket viktigt det du tar upp
Jag har oxå läst dina inlägg och det du skriver om är något man måste vara mycket observant på. Men det är ju så att den fiktiva(?) beteendestörning du beskrev inte ÄR \"bokstavsproblemet\" i sig, utan en ev konsekvens av det. Inte i det här fallet där du oxå beskriver en orsak som du kom fram till, men kanske i andra fall är det just så, där det verkligen handlar om den s k bokstavsproblematiken. Och den är inte synonym med en beteendestörning! Det som anses vara det primära i bokstavsdiagnoserna är ju uppmärksamhetsbristen och impulsbenägenheten. Hyperaktiviteten och EVENTUELLA beteendestörningar, som ju inte uppträder hos alla, är en konsekvens av detta. Det mest sannolika i det fall du beskriver om det hade gått vidare till utredning, är att man ganska snabbt hade upptäckt att det inte låg en uppmärksamhetsstörning bakom pojkens beteende. Mest sannolikt hade man också fått fram den bakomliggande orsaken, i varje fall om man gjort observationer på dagiset, vilket man ju ofta gör. Därför är det ju viktigt att man är uppmärksam på barns behov och hur dessa syns i deras beteenden. Och det är ju självklart så, att även om det verkligen skulle handla om det vi kallar bokstavsdiagnoser, så har ju alla barn emotionella behov som man måste vara uppmärksam på och tillgodose efter bästa förmåga. De är ju i första hand levande, kännande och tänkande människor och individer oavsett ålder,och ska i första hand också ses som sådana, oavset om de har någon form av handikappande brister eller ej. Då tycker att din beskrivning av hur du gick tillväga i det här fallet, kan vara ett bra tips och stöd till alla andra vuxna om hur man kan hjälpa ett barn i en svår situation. Lyckas det så fint som här, är det ju underbart och glädjande. Hade det inte gått lika bra, kanske man hade varit tvungen att fortsätta att tänka i de andra banorna. Jag tycker för egen del att det är en fördel att vara beredd att se på något från mer än ett håll.
Skrivet av tanten

Tack för ett bra tillbakaspel
Jag delar din uppfattning och för att undvika missförstånd: Det är självklart så att det finns barn som har uppmärksamhetsbrist och impulsbenägenheten men har alla verkligen bokstavsrelaterade tillstånd? Det finns exempel där barn som fått diagnos och som ordinerats medicin istället valt terapi och lyckats uppnå minst samma resultat. Alla måste naturligtvis nå fram till det som passar familjen, barnet och dess sammanhang bäst. Det jag saknar är dock tidigare insatser och \"bättre\" använda resurser för att undvika sernare problem. Av de barn som blivit diagnostiserade i min omgivning och som idag är 13-15 år så kunde alla identifieras redan på dagis/förskolenivå. Sen finns det några som man också upplevde att de \"hade problem\" (med problem menar jag uppmärksamhetsbrist och impulsbenägenheten) men som under åk 0-3 fann sig till rätta och sitt sammanhang. De är dock inte så många att en generell insats gentemot dessa barn hade kunna ge resultat. Visst är det så att många fångas upp och får hjälp men tyvärr hamnar väldigt många familje och barn helt snätt. Varför kan inte barn och familjeomsorgen göra en insats (dvs ge resurser till skolan) för att förebygga framtida kostnader och undvika utslagning (som det ju riskerar att bli tal om) när insatsen kommer in senare och då kunskaps glappet till de jämnåriga blivit för stort.
Skrivet av Undrande pappa

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv