Och så förl.berättelsen ;O) (snitt.) *långt*

Och så förl.berättelsen ;O) (snitt.) långt
Skrivet av	Pilla med brorsorna och Evelina 30/8
"Förlossningsberättelse Evelinas planerade kejsarsnitt. Måndag 29/30. Vi har tid för inskrivning på UAS familjeBB klockan 13.00. Morfar kommer på förmiddagen och vaktar vildarna här hemma. Jag tar fram lite mat jag frusit in dagarna innan och känner mig ovanligt lugn. Inskrivningen går som den skall. Vi kommer dit 13.05 (!) och jag får träffa en barnmorska från BB som lyssnar på mina önskemål och tankar, och jag önskar naturligtvis som vanligt rum med utsikt mot slottet. En liten fix idé jag har eftersom jag legat på den sidan av korridoren alla mina BB besök på UAS. Och skall man våga vara knasig någon gång så är det väl nu. :O) Både narkosläkaren och en operationsläkare kommer med frågor om min hälsa, tidigare kejsarsnitt osv. Vi åker hem. På hemvägen handlar vi lite småsaker jag inbillar mig att jag måste ha, och det är nästan kväll då vi kommer hem. Vi äter och telefonen ringer 19.20. Det är UAS som meddelar tid för snittet i morgon. Jag får den andra tiden av två planerade snitt som skall utföras. Det känns ok. Jag har än ingen panik inför snittet, och behovet av att få vara förste man på plats som jag känt vid tidigare operationer finns inte denna gång. Vi skall vara där 07.30 Vi får barnen i säng, sedan sitter vi uppe ett bra tag och pratar med min pappa. Jag städar halva natten, och sedan avrundar jag med en dusch med Descutansvampar (steril tvätt inför operationen). Peter har bäddat rent i sängen och jag känner mig mycket ren och aningen torr i huden. På UAS är det rekommenderat att tvätta håret med vanligt schampo, och det brukar kännas tacksamt då man känner hur resten av kroppen känns. Jag har nu fastat sedan 0.00. Nej förresten, jag fuskade medvetet. 0.30. Tisdag 30/8 vaknar jag av någon av de fem larmsignalerna från mobilerna och den fasta telefonen. Klockan är 05.30 Jag går upp i ett tyst hus och smyger runt lite planlöst först. Jag är inte direkt nervös, mest lite förvirrad. Och ganska trött efter endast ett par timmars sömn per natt de senaste dygnen. Jag väcker Peter som väcker morfar som överenskommet. Medan de äter fruktost duschar jag min andra omgång med Descutansvamparna. Jag tar på mig de rena kläderna jag förberett långt i förväg och kommer ut ur badrummet lagom till avfärd. Vi säger hejdå till morfar och barn och åker iväg. Vi anländer till sjukhuset. Peter parkerar bilen och jag går upp i förväg. Kommer in trött men glad, utan väskor och utan man och säger att jag skall snittas här snart. ;O) Peter kommer och vi får vårt rum. Med utsikt mot slottet! Jag får vänta ett tag på min tur till op. Bm kommer in med operationskläder, en sjukhusskjorta och ett par långa strumpor i en modell som omöjliggör att de kan passa någon överhuvudtaget. Jag försöker vila ett tag och lyckas faktiskt slumra till. Jag vaknar av att min operationläkare kommer in i sällskap av läkaren från inskrivningen igår. Hon konstaterar att vi ju inte hunnit träffas på länge, och frågar med anledning av det om jag har missat att skriva på pappren om sterilisering. Vi har talat om det tidigare, inför och efter tidigare snitt. Med tanke på de risker en graviditet till på min redan sargade livmoder skulle innebära, har sterilisering varit ett sätt att skydda mig. Kanske mitt liv. Jag förklarar mina tankar, att jag under graviditeten inte kan ta ett sådant beslut, att jag är rädd att jag skall må så dåligt av detta senare då graviditetshormonerna lagt sig och vardagen kommer åter. En vardag som kanske inte alls blir vad jag tänkt mig. Jag vill ha en återbesökstid en tid efter förlossningen och vill då ta ställning till hur jag skall göra. Jag hoppas då ha bearbetat mina känslor och orkar säkert med ingreppet rent mentalt. Men jag blir nu informerad om att det inte går att utföra ingreppet med vanlig titthålsoperation. Det skulle bli en större operation med tanke på mina många sammanväxningar. Det har jag inte räknat med. Läkaren uttrycker också att det skulle vara några månader fram till en ev operation (enl. mina primära önskemål) och att jag då måste hitta ett preventivmedel som fungerar. Jag får lite panik. En klump i bröstet. Jag måste omvärdera mitt beslut känner jag, och det är bråttom. Jag skall snart upp på operation. Jag funderar lite och pratar med Peter om saken. Jag tänker på att behöva rädslas över att bli gravid resten av livet, att leva med en ständig oro för att preventivmedlen inte skall fungera. Kanske skulle det gå bra en gång till, men kanske skulle jag inte klara av att gå en graviditet ut. Kanske skulle min livmoder brista och jag och barnet inte överleva. Dessa tankar far genom mitt huvud då jag plötsligt beslutar att be att få skriva på pappren för sterilisering i samband med kejsarsnittet. Precis tvärtemot vad jag tidigare beslutat. Men det känns bra då. Som om en sten faller från mitt bröst. Beslutet är taget och jag tvekar inte. Inte nu. Nu väntar jag ju på min lilla bebis, vår stora lycka. Peter går ut och hämtar läkaren och hon kommer kort därefter. Jag berättar om mitt beslut och skriver på pappren. Det är inget konstigt med min i sista stunden omvändelse eftersom jag vid tidigare tillfällen diskuterat detta med läkaren. Barnmorskan kommer in och säger att det är dags. Nu är det tid att byta om och rullas upp på operation. Jag byter om, sätter skjortan först fel sedan åt rätt håll, får hjälp med de märkliga strumporna och kommer upp i sängen igen. Så rullas vi iväg. Jag, sängen, Peter och barnmorskan. Och lilla femman förståss, inne i bebismagen. De sista magiska minuterna som gravid. Snart skulle jag vara fembarnsmamma. Snart skulle jag få träffa lillbebis. Nere på operation blir jag parkerad i väntrummet medan barnmorskan går med Peter för att byta om. Jag slumrar till en stund. När de kommer tillbaka ser jag att UAS bytt operationskläder från grönt till ljusblått/grått. Snyggt! Att de har råd med sånt, hinner jag lite ironiskt tänka. Så får jag dropp, vilar lite mer, hälsar på all personal som skulle medverka, slumrar en smula till. Och så plötsligt är vi på väg in i operationssalen. Jag hasar mig med hjälp över på operationsbritsen som är smulan hårdare, plattare och smalare än sängen. Nu är det verkligen på gång, men jag kan i efterhand inte minnas att jag var nervös. Inne i opsalen sätts katetern. Jag hinner förnimma att jag brukar tycka att det känns lite obehagligt då den är nysatt, men att känslan försvinner så fort bedövningen börjar verka. Det känns tryggt, för även om katetern inte gör ont på något sätt känns det just lite obehagligt. Narkosläkare som är genomförkyld kommer och ber mig sätta mig upp på kanten av britsen. Jag gör som jag blir ombedd och det lilla sticket av bedövningen kommer. Obehagligt, men oundvikligt och helt klart hanterbart. Så kommer stränga order om att sitta precis still, vilket jag mycket fokuserat och nu aningen nervöst gör. Bedövningen läggs och det gör inte ont. Det trycker obehagligt i ryggen, men ingen smärta. Då först kommer jag ihåg att jag tyckte det var obehagligt förra gången, att det tryckt så där då med. Jag tänker att jag är glad att jag glömt det. Hade jag haft det i minnet hade jag nog varit mer nervös. Jag känner nästan på en gång hur bedövningen tar. Först i ena benet sedan i andra, precis som förra gången, vilket jag glatt informerar narkosläkaren om utan att bry mig om att ta reda på om han vill veta det eller inte. Jag får hjälp att lägga mig ned och kopplas så till all tänkbar utrustning. Hjärtövervakning, blodtrycksmanchett, tutan på fingret för koll på pulsen och mycket annat smått och gott. Slangar här och där, syrgasgrimma i näsan, vänsterarmen rakt ut till narkossyster och högerarmen lite uppknuten för att senare kunna komma loss lite smidigt för att klappa på bebisen. Nu försvinner benen mer och mer och den skumma känslan kryper uppåt mage och bröstkorg. Det känns som om jag inte kan röra tårna fast jag vet att jag kan. Också precis som förra gången. Till slut kan jag verkligen inte röra tårna hur mycket jag än försöker, och jag känner heller ingen kyla av bomullstussen doppad i sprit som används för att kontrollera att bedövningen tagit. Min läkare kommer in, hälsar och kör igång. Tror jag, för jag känner ju ingenting mer än att de pysslar med mig. Men jag vet inte till en början om det är förberedelserna eller själva förlossningen som startat. Har de börjat skära? Jag väljer att tro att de inte har det, att de bara småfixar med något, så känns inte själva operationen så lång. Jag oroade mig innan för att blodtrycksfallen skulle göra mig illamående som förra gången. Men jag mår så bra man kan hela operationen. Någon gång känner jag den där lite tryckande känslan av att en illamåendevåg är på gång, jag känner blodtrycksfallet. Men narkossyster motar känslan med lite medicin och vi kan fortsätta småprata ända tills vi inte har något mer att säga. Jag är lugn. Så lugn man kan vara. Jag är inte orolig att något skall gå fel, jag vet att jag inte kan påverka det just nu. Jag ligger här i läkarnas händer och jag litar på dem. Jag vet hur operationen går till och jag kan nu bara försöka andas lugnt och försöka fokusera på bebisen. Men det vågar jag inte. Inte riktigt än. Jag vill höra att hon skriker först. När jag har hört henne skrika, först då kan jag tänka på min bebis, och sedan skall jag oroa mig lite för hur det går att sy ihop mig. Så fungerar jag. Och då kommer också skriket. Först hör jag några klipp, jag ser hur de tar fram sugen för fostervattnet, hör hur det sörplar och sedan hör jag min lilla bebis skrika. Hon skriker, alltså andas hon. Lyckan är total och jag får inte fram ett ljud mer än Mmm när läkaren säger grattis. Två gånger säger hon grattis, första gången till Peter antar jag, som sitter så hon ser honom. Sedan kikar hon över skynket och säger grattis till mig. Det var en flicka! säger Peter, och han går med ut för att kontrollera henne. Jag ligger och känner tårarna som rinner ned för kinderna. Jag har en liten flicka. Jag har ett litet barn, en bebis. Det var ett barn där inne. Tanken är stor, den är överväldigande och helt fantastisk. Peter kommer tillbaka med henne och hon får ligga hos mig. Barnmorskan hjälper oss att göra lite plats framför skynket som fortfarande är uppspänt för operationsområdet, och där få hon plats vår fina lilla bebis. Vår dotter. Hon väger 3700g och är 49 cm lång. Hon är född i v 37+1 och inte alls så liten som jag gissat. Operationen närmar sig sitt slut och Peter går med vår lilla flicka till BB för att vänta tills jag legat en stund på uppvak. Jag mår fantastiskt bra, och varje gång jag slumrar till på uppvaket, vaknar jag med ett ryck och minns. Vi har fått barn! Vår lilla mirakelbebis är född och allt gick bra! Vi är friska, och snart får vi vara tillsammans på vårt rum alla tre. Jag är lycklig!!"
Svar på tråden: Och så förl.berättelsen ;O) (snitt.) långt

Grattis!
Vad härligt att få ta del av din förlossningsberättelse. :)
Skrivet av MorsanBaloo
Vad fint
skrivet, jag ska ju själv göra snitt i januari och det blir mitt fjärde och troligen sista. Förra gången var jag så nervös så jag skakade... Men ska försöka hålla mig lugn, de är ju så goa på operation. Stor Grattis till lillsessan... Kram
Skrivet av Annica m 4kidz

Grattis igen :)
Och en så jättefin berättelse, tårarna rinner.
Skrivet av terez m Klara + 4
grattis¨till
lilla femman, prinsessan. jättefin förlossningsberättelse.
Skrivet av Li m Amanda+ 3 till
Stort grattis!
Till lilla bebisen. Vilken fin berättelse. Vad duktig du är på att skriva, du beskriver så levande. Jag blir alldeles tårögd.
Skrivet av Maria med 5

Stort grattis ! IMT
p
Skrivet av KarlAstrid med fem
Vet inte om jag har
sagt det förut, men i så fall säger jag det en gång till GRATTIS!!!!!!! Det var så fint att läsa det du hade skrivit, man drömde tillbaka till förlossningen och dets underbara atmosfär :) Och jag måste få säga det, kanon roligt med en flicka, det _är_ ju kul att prova på båda kön trots allt ;) Ang. alla tankar kring steriliseringen, jag förstår dig så väl, och du måste nog bara ta tiden till hjälp och tillåta dig själv att sörja. Kram på dig!!
Skrivet av Sölvi med Lily och gänget
Ett jättegrattis
från mej också!
Skrivet av Jost med Busfröna

Och så förl.berättelsen ;O) (snitt.) långt

Grattis!

Vad fint

Grattis igen :)

grattis¨till

Stort grattis!

Stort grattis ! IMT

Vet inte om jag har

Ett jättegrattis

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information