Hur är era ca två åringar?

Hur är era ca två åringar?
Skrivet av	Katrin
För några veckor sedan så träffade vi en bekant som har en två åring och en snart ett åring. Två åringen är en pojke som det värsta han vet ibland är att vara med sin mamma. Ibland när han är hos sin farföräldrar så vill han inte komma hem längre och så fort han ser sin mamma kommer för att hämtar honom så skriker han och gråter ihjäl sig för att han inte vill hem. Är detta beteende normal? jag undrar för att jag frågar mig själv om jag kommer och vara i samma situation när min son bli två år...
Svar på tråden: Hur är era ca två åringar?

Vad är normalt beteende?
Jag tror inte att det är så att han inte vil vara hos sin mamma, jag tror snarare att det är så att han har börjat upptäcka världen och att han tycker att det är väldigt spännande. Om mamma kommer och hämtar honom hos farmor eller på dagis så känner han kanske att det är slut på äventyret, men det ska nog inte tolkas som att det är nått fel på deras förhållande.
Skrivet av cecilia
Instämmer med...
...cecilia. Sen kan också barn reagera tvärtom, d v s att barnet inte vill följa med hem kan också vara en reaktion på att det egentligen inte velat bli lämnat alls.
Skrivet av Agneta H, trean bf 8/11

jag vet inte
jag tyckte inte heller att det var något tills mamman då berättade att hon kände sig ledsen över att han inte vill vara med henne. Hon sa att hon ha skuldkänslor för det, farmor däremot utryckte det som att barnet inte tycker om sin mor, vilket jag tyckte var lite överdrivet...
Skrivet av Katrin
håller med
om att för ett tag sedan så var han tvätom, han bad om att han inte ska bli lämnad hos sin farmor och ville helst vara hos sin mamma, men situationen ville annat och då var mamman tvungen att lämna honom hos farföräldrarna. och nu tycker mamman att sonen är besviken på henne och det är därför han inte vill vara med henne...
Skrivet av Katrin
Min son....
började hos dagmamma då han var 2,5 år. Det var inga problem att börja där, men det var problem att få hem honom därifrån.... Han stortjöt för att han måste gå hem. Gissa om man kände sig dum som mamma, kändes som om vårt hem inte var nåt vidare... Dagmamman tog det på rätt sätt, hon skrattade och sa ,att ja de flesta gråter för att de måste vara här, men det kan ju vara på många sätt!
Skrivet av Carola

Min tvååring..
..är i en period då han liksom inte vill vara med om nån förändring öht. När vi är i parken vill han inte gå hem, när vi är hemma vill han inte gå till parken. Han vill inte klä av sig på kvällen eller på sig på morgonen. Han vill inte äta fast han skriker att han är hungrig. Det är någon form av utveckling, hans syster visade samma sorts beteende i tvåårsåldern. Man får vänta mycket. Jag är fullständigt övertygad om att en tvååring med \"normala\" familjeförhållanden vill vara tillsammans med sin mamma. Kanske tycker han som mina barn illa om själva förändringen.
Skrivet av EM
Måste berätta....
en lustig sak ang vår tvååring här. Det kanske är så att förändringar är jobbiga för dom för sist vi var hemma hos mormor och morfar och fikade utomhus så blev det kallt i vinden, då erbjöd sig mormor att låna ut sin tröja till mig. Jag tog emot tröjan, tog på mig den. Sonen stirrade på tröjan, sen på mormor, sen började han stortjuta helt ursinnigt!!!! Det stämde ju inte att mamma har mormors tröja på sig!
Skrivet av M
Kan ju också vara så....
att hemma finns det fler regler som inte är så roliga och hemma hos ex. farmor och farfar så får man göra så mycket mer. Den situationen hade vi ett tag så vi fick sätta oss ner med farmor och farfar och tala om hur vi ville att det skulle vara, alltså de regler som gällde hemma också gäller på andra ställen annars blir det väldigt förvirrande för barnen
Skrivet av sara med 4:e på väg

Dumt
av farmor tycker jag, och inte konstigt att mamman får dåligt samvete då! Tror att det är vanligt att känna skuldkänslor, men jag tror absolut inte att hon ska vara orolig för att det ligger nått allvarligt bakom det. Det är säkert en utvecklingsfas som pojken ska genomgå och sen blir allt bättre igen.
Skrivet av cecilia
Men, precis så..
..har mina barn varit och är i tvåårsåldern. Om jag t.ex. tar på mig min mans mössa så blir tvååringen helt knäckt över att jag har pappas och inte min.
Skrivet av EM
jag håller med
om att det är ju väldigt dumt av farmor att uttrycka det så, hon skulle kunna hjälpa till lite men tycker själv att hon gör det lite värre. Hoppas värkligen att detta är över snart, för att mamman är ju väldigt ledsen över det.
Skrivet av Katrin

Tackar till alla
då förstå jag det är ju så för alla små barn, skönt och veta att detta är bara något alla barn går igenom men självklart på olika nivåer. Undrar hur min unge kommer och vara, hoppas inget som liknar denna bekanten, för att jag kan tänka mig hur det svider hos mamman att få en såddan reaktion från sin egen son. Tackar alla för alla svar, det hjälpte att lugna ner sig :-)
Skrivet av Katrin
En sak att komma håg!
Barn känner sig ju oftast tryggast med sina föräldrar. Om det är så att han är trygg med att hans mamma alltid kommer tillbaka och alltid finns där när han behöver henne, så behöver han ju inte gråta när hon går (det skriver du ju inget om i och för sig). Däremot har han kanske börjat förstå att när han ska åka från farmor och farfar så ser han inte dem på länge (relativt förstås, men kort tid för oss är ju lång för små barn). Och då är det ju mycket värre att skiljas från dem. Kanske du kan ge den aspekten till mamman? Det är inget jag hittat på, utan en förklaring jag fått från dagispersonal om hur man kan förstå sitt barns oväntade reaktioner vid separation och liknande. Kan också berätta att jag har en sexårig dotter som nästan alltid tycker det är roligare borta än hemma. Hon älskar att umgås med människor helt enkelt. Och sån har hon varit sen hon var mycket liten.
Skrivet av Vildänglarnas mamma
Min son..
..var likadan när han var liten, ville inte gå hem från dagis, och absolut inte från farmor och farfar. Jag ser inga konstigheter i det och jag har aldrig känt att han inte skulle tycka om mig för det..
Skrivet av Tina

Hur är era ca två åringar?

Vad är normalt beteende?

Instämmer med...

jag vet inte

håller med

Min son....

Min tvååring..

Måste berätta....

Kan ju också vara så....

Dumt

Men, precis så..

jag håller med

Tackar till alla

En sak att komma håg!

Min son..

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information